Giela börjar faktiskt vara gammal snart. Hon fyllde 11 å höstas och det är fortfarande väldigt vanligt att folk misstar henne för en unghund, men för oss som känt henne nästan hela hennes liv så börjar det märkas att hon inte är riktigt så ung längre. Förutom två knölar, en framme på bröstbenet och en på sidan, så har hon fått en liten hudutväxt under ena ögat, och så börjar tänderna se smått slitna ut. Just nu har hon fällt nästan all underull och då ser hon lite extra eländig ut, och kanske aningen äldre också.

Dessutom har hon faktiskt börjat säga ifrån i vissa lägen. I förrgår när vi tänkte åka ut med hela familjen och grilla så visade Giela med stor tydlighet att hon INTE villa följa. Lars skulle leda henne i selen från hundgården till släden (ett par meter) men hon drog i full fart mot ytterdörren istället. Nåja, i den åldern får man faktiskt välja ibland. Det var första gången hon slädvägrat med sån bestämdhet. Så hårt tror jag aldrig att hon dragit i en sele förut!

I övrigt är Giela väldigt pigg. Hon hoppar och skuttar fortfarande lika smidigt som vilken unghund som helst, men det syns att hon börjar vara lite stel i bakdelen när hon ska lägga sig ner ibland. Hon älskar att springa men ser kanske inte samma mening i milslånga turer längre, då går hon hellre på promenad eller far ut med skidor/cykel där man kan sträcka ut för fullt en stund och sen stanna och nosa lika länge om man vill.Giela är min andra hund som blir pensionär.

Att ta hand om en pensionär kan vara lite lurigt ibland, och precis som människor så har ju hundar så olika tur med hur deras sista år blir. En sak jag tror är jätteviktigt är att man aldrig stirrar sig blind på ett årtal. Alldeles för många drar in på hundens aktiviteter bara för att den fyllt 8, eller 10, eller kanske 12 år. Det bästa sättet att göra en hund gammal i förtid, är att hålla den i stillhet.

Vad ska man då göra med en äldre hund? Mitt tips är att köra på ungefär som vanligt så länge hunden vill och tycker det är skoj. Kanske får man vara lite extra noga med att hålla hunden varm, variera träningen och så tror iaf jag att det är extra viktigt med träning som stärker upp kroppen och håller ihop den ordentligt. Vi har just påbörjat simträning med Giela. Än så länge ser hon kanske inte överlycklig ut, men förhoppningsvis tycker hon snart att det är rätt kul.

Vad gör man då när hunden faktiskt visar att den inte längre vill eller kan som förr? Hemma hos oss brukar Giela få följa med på kortare slädturer på bra spår. Jag vet att hon inte uppskattar att klampa i djupsnö och spåra, så det försöker vi att undvika (i spannet iaf, åker vi skidor är det en annan sak). De turerna anpassas lite extra efter henne, farten hålls ner så att hon ser bekväm ut (brukar vara i trav) och längden brukar vara max 1,5 mil. Ibland ser hon inte helt lycklig ut då heller, men så länge hon är pigg kroppsligt så är det bra för henne att hålla igång kroppen, även om hon inte alltid har lust. I övrigt kör hon på precis som de andra, men får förstås lite extra promenader och annat eftersom det blir mindre drag för hennes del.

Även övriga aktiviteter går att anpassa till en gammal hund. När Jacki blev gammal och kroppen inte riktigt hängde med längre, så fick hon t.ex små uppletanderutor i enkel terräng, korta spår där det var lätt att gå, träning med enkla tricks. På så sätt kan en äldre hund vara med och känna sig delaktig och viktig även om man har yngre hundar som behöver mer aktivering. Medan de andra fick långa spår fick även hon ligga i bilen och vänta på sin tur, och sen när det var dags blev hon förstås precis lika överlycklig över att lyckas, fastän spåret bara var en bråkdel av vad hon spårat tidigare.

En annan viktig sak tycker jag är att göra hälsokontroller lite nu och då. Giela ska snart få en inbokad, för att kontrollera hur hon mår och om det är något speciellt vi behöver hålla ögonen på. Det är lätt att bli hemmablind ibland och förändringar som sker successivt kan vara enkla att missa. Om ett par månader när snön smält bort hoppas jag kunna anmäla Giela och mig till en viltspårskurs. Det är jag ganska säker på att hon kommer att älska. Förhoppningsvis finns en massa små hundar på kursen, och så får vi äntligen lära oss göra allting rätt från grunden. Giela älskar viltspår men vi har hittills inte haft möjlighet att gå en kurs, utan läst och frågat oss fram. Blir kul!

För övrigt hörde jag på hundsimmet där vi hänger om helgerna att de har en 10 eller 11 år gammal Grand Danois som simmar där! DET är häftigt! Denna hund tränar även Freestyle och verkar ha haft ett aktivt liv med bra fysisk träning, och då kan man också hålla länge!

Igår kväll var norrskenet riktigt häftigt! Även om man är uppvuxen på såna breddgrader att norrsken alltid funnits, så är det riktigt häftigt när det lyser upp halva himlen och dansar fram. Även nu ikväll hade vi fint norrsken men lågt ner på himlen och i blåsvädret som var kunde man nästan känna solstormarna, i alla fall nästan. Hundarna har fin utsikt från sina hundgårdar och om de klättrar upp på den översta liggplatsen i den största hundgården kan de njuta för fullt av scenen. Tyvärr lyckades jag inte fota det starkaste ljuset, men ni kan ju tänka er...

Idag sken solen från en klarblå himmel och nattens minusgrader (även om de inte var många) gav oss hårda fina spår. Däremot var det väl varmt för vännerna. Som synes på bilden var jag inte ensam på släden idag, utan älskade sambon hängde med. Dessutom var släden fullproppad med ved, fika, spån, täcken mm. Det gick tungt i värmen men hundarna höll ändå fin styrfart, inte snabb, men stadig.

Vi körde en runda på kring 1,5 mil bara, vilket kändes rätt lagomt med tanke på packningen och värmen. Här är vi nere på älven och har kört en bit över en mil (gissar jag). Snart dags för fikapaus! Som synes är tungorna långa och stegen lite tunga. Silva har alltid lite mer energi kvar och ser inte speciellt trött ut här heller.

Vi stannade vid strandkanten bortanför Kusön och fixade en liten eld. Även jag måste erkänna att vårsol och grillning är riktigt trevligt, även om jag allra helst hade haft kring -15 och kunnat köra hundarna lite mer normalt. Grillad korv och grillat bacon och en massa annat gott satt i alla fall riktigt fint, och jag somnade nästan i min "solstol".

Hundarna campades upp alldeles bredvid oss och fick lite spån att ligga på. Riktigt skönt att ha dubbla ankare så att man kan sätta ett fram å ett bak när man stannar. Dessutom hade jag med de nya täckena till Rossi, Kaela och Mintu. Även om ingen av dem fryser i dessa temperaturer så har jag börjat känna allt mer att det känns dumt att köra dem och sen låta dem ligga på snö/is (att man har med saker att ligga på betyder ju inte att hundarna tänker använda dem) och sen köra igång och springa igen. Därför är tanken att alla ska få ett eget Back on Track-täcke just för att hålla musklerna lite extra varma vid pauser och bilfärder efter/före körning mm. De andras täcken har beställts och kommer under veckan förhoppningsvis.

Snart hade alla lagt sig att vila, nästan alla i alla fall. Mintu såg ut att trivas i sitt täcke men VÄGRADE i sten att lägga sig ner. Han var så trött att han nästan somnade stående men han vill INTE ligga ner. En stund satt han men det var allt. I vanliga fall är Mintu enkel att "klia omkull" men inte idag! Han kämpade tappert och stod upp trots att jag bad honom att sitta eller kliade honom på halsen (då brukar han falla som en fura). Tror vi får ta en utmattningssession med täcke på så att han märker att det faktiskt går att sova med täcke på. I övrigt är jag väldigt nöjd med täckena. Back on Track må vara dyra, men förhoppningsvis så är de också så bra som de sägs vara, och jag gillar passformen och smidigheten. De tjocka vintertäckena jag har sen tidigare är jättefina men lägger man 6 såna i slädsäcken så är den full...

Efter ett par timmar i solen packade vi in oss (och väckte den stående Mintu) och började resan hemåt, som bara var ett par kilometer. Spåren hade blivit ganska mycket mjukare så det var faktiskt rätt skönt att ha nära hem. Mintu och Kaela gjorde ett jättefint jobb i led idag, men jag är fortfarande lite fundersam över  Kaela. Tyckte att hon rörde sig helt OK idag, men hon passade en hel del. Med tanke på tempot var det inte så underligt, men jag håller ändå ett extra öga på henne. Har vi otur så blir det ett nytt veterinärbesök och då vet jag inte riktigt vart vi ska vända oss eftersom hon redan undersökts av några av de bästa inom området här i trakten.

Veterinären i Öjebyn (som blev en ny favorit) visade i höstas hur man kan känna på några muskler som sitter på undersidan ryggen, man nyper liksom kring ljumskarna (och detta är INTE tänkt om en instruktion som man ska följa för att testa, absolut inte!) och om hunden har ryggont så reagerar den oftast där. Reaktionen blir ofta ganska stark och är svår att missa. Tror Kaela ska få sig en extra genomkänning nu ikväll.

Sista dagarna har det varit alldeles för varmt ute för hundarna. Idag har jag haft en vansinnigt effektiv dag och var uppe redan 06.30 och matade hundarna. Vi kom ut på spåren lite efter 9 men redan då var det väldigt varmt. Trots nollgradigt under natten var spåren hyfsat hårda, men luften var varm. Vi fick i alla fall en fin liten tur, men Kaela sprang inte helt rent tyckte jag...eller var det bara en synvilla? =/

Vi körde leden upp mot Långsjön, faktiskt för första gången i år. Sträckan blev nog en bit under 2 mil och sen var tungorna jättelånga på hela gänget.

Säga vad man vill, men även om vi har snö och spår i 1,5 månad till så är den bästa tiden över nu. Framför oss har vi fina fikadagar, men inte så många dagar med fina spår och bra temperatur för hundarna. Man får göra det bästa av situationen helt enkelt och vattna jyckarna rejält och köra med lite vett.

Efter slädturen var det dags för simning igen, för Mintu och Giela. Helst hade jag velat simma Kaela också. Hmm... Mintu har blivit väldigt hemtam i poolen och myste mest omkring i sin flytväst. Han började till och med fuska lite och småsparkade bara med bakbenen. Paula sprang runt med lite leksaker för att öka hans fart lite och det fungerade förstås. I övrigt är han väldigt gullig i vattnet, simmar bara runt runt runt varv på varv utan att verka ha en tanke på att kliva upp. De flesta leksakerna dög inte att ha i munnen idag heller, kanske smakade de klor?

Giela ville gärna klättra ur över kanten ibland, men hon blötte i alla fall inte ner hela huvudet med vatten, och såg inte riktigt lika eländig ut i början heller. Mintu simmade nu 3x3,5minuter och sista sträckan blev 4 eller 4,5 minuter. Giela simmade 3x2,5minuter om jag minns rätt. Nåja, efter simningen shoppade jag lite fler Back on Track-täcken till mina vänner och sen avslutades eftermiddagen med ett bröllop där jag var fotograf! Riktigt fint och kul att få vara med på ett hörn! 343 bilder senare kom det faktiskt med några fina bilder, men de flesta behöver eg. rensas undan.

Imorgon blir det körning med fikapaus, i nån form. Hoppas på fint väder och gärna kallt nu inatt, men det är nog för mycket att önska sig. Dags att spana in vädersidorna...

I tisdags kväll var det äntligen dags för test av nya selarna! Jag körde 7-spann och Kaela och Mintu gick i led med sina nya selar och utan nacklina. Problemet var ju just mörkret. Trots ett vackert månljus såg jag ytterst lite av vad som faktiskt hände där framme. Pannlampans batteri var slött och även om jag såg att alla jobbade på så gick det inte att se de små detaljerna,de som jag just då var mest intresserad av. Vi fick i alla fall en fin kvällstur på 1,5 mil ungefär innan det var dags att krypa till kojs.

Nu ikväll har vi just kommit in från en kortare tur. Med fräsch pannlampa och 6 hundar i spannet hade jag gott om tid att studera hundarnas rörelser. Mintu rörde sig ungefär som vanligt, som väntat. Att ändra hans beteende tar nog tid. Kaela däremot såg ut att trivas lite extra i selen tyckte jag. Hon passade i stort sett ingenting alls, men det kan förstås även ha att göra med de hårda spåren och lite högre fart. Magkänslan var ändå att den faktiskt gjorde skillnad för henne.

Selarna jag köpt är alltså från Manmat och heter "Jeff King Long Distance Harness". De ser ut lite som vanliga cykelselar eller promenadselar, men har annan fodring och lite annan form, samt att fästöglan inte sitter fast uppe på ryggen utan kan glide fritt åt båda hållen. Både på Mintu och Kaela gled den ganska snabbt ca en decimeter ner efter sidan, så trycket blir aldrig uppe på ryggen så att säga.

Jag köpte mina selar från Flandriens kennel. De jag har är ev. lite väl små för de går inte lika långt bak på kroppen, men jag har i alla fall inte sett några skavsår eller irritationer ännu. Här finns deras utbud av selar och bilder på hur de sitter:

http://www.flandriens-husky-kennel.com/manmat.html

Om ni är lite nyfikna på att läsa mer om dessa selar så finns info längre ner. Min första tanke var "det ser ju helt...fel ut?" men många verkar ha testat och vara nöjda. Speciellt bra ska dessa vara för hundar med just ryggproblem eftersom de inte belastar bakdelen alls på det sätt som en X-backsele t.ex kan göra. Vi måste helt klart köra dem ett tag till innan vi vet vad vi tycker, men första känslan är positiv nyfikenhet.

Lite mer läsning om de nya selarna finns här:

http://howlingdogalaska.com/index.php?main_page=page&id=22

http://www.sleddogcentral.com/features/products/long_distance_harness.htm (lite bilder)

När vi ändå länkar för fullt så hittade jag nåt så konstigt som en glad nyhet från den stora utställningsvärlden. Tydligen har de faktiskt påbörjat arbetet med att INTE premiera sjuka indivder på Crufts! Riktigt bra nyheter!

http://www.thekennelclub.org.uk/item/4199/23/5/3

Idag är det ingen vanlig dag - för idag är det Mintus födelsedag! 3 år gammal är lillprinsen nu, vilket betyder att vi har 5 treåringar här hemma nu.: Mintu, Rotax, Nalle, Silva och Kaela. Därför passade det extra bra att paketet med selar från Flandriends kennel kom just idag, en Jeff King Long Distance Harness från Manmat till Mintu, och en till Kaela. Selarna såg riktigt fina ut men jag blev inte riktigt klok på passformen. De sitter fint framtill men jag vet inte riktigt hur långt bak på ryggen de är tänkta att gå. Dessa ser rätt korta ut jämfört med bilderna jag sett tycker jag...nåja...blir riktigt kul att testa dessa selar och se om hundarna rör sig annorlunda. Mintu är så less på att vara fotomodell att han bara gäspar...*s*

Alla hundarna kom in för kloklippning och så lite hjärngympa också. Då tog jag fram en hockey-puck och en snusdosa i metall...konstigt? I snusdosan ligger en massa små korvbitar, och pucken är helt enkelt vårt nya sökobjekt! Varje hund fick egen kloklippning och sen ett par minuters träning i att markera pucken, eller i alla fall märka att den var rolig. Här ligger Silva bland avklippta klobitar och markerar puck.

När alla förstått att pucken var en rolig grej, vilket som vanligt skedde med varierande framgång (Rossi och Mintu fattade direkt, Nalle stirrade bara på godiset, Kaela försökte lägga sig på olika sätt osv), var det dags för sökövning. Det gick väl...sådär. Vi började med en enda puck. Rossi, Giela och Mintu lyckades markera pucken men de andra stod mest och stirrade på mig. När vi kör godissök står jag förstås inte i mitten med korvbitar i handen, så jag förstår helt deras intresse. Däremot tror jag att alla blev rätt trötta för även de som inte hittade pucken en enda gång utan bara satt och flåsade mot mig verkade behöva tänka en hel del... Mintu markerade pucken gång på gång och proppade i sig korv medan kompisarna bara satt...och stirrade...och flåsade...

Nåja, vi har helt klart lite att jobba på där. Har 6 puckar och tanken är förstås att ha fler med varje gång, ev. lära in nån markering som alla kan använda. Tanken är att kunna använda detta som grupphjärngympa i sommar när slädsäsongen är slut.

För några veckor sen bokade vi in en dragträff imorgon, där vi skulle köra ca 2 mil från Vuoddas upp till en rastplats vid Polcirkeln. Igår kände jag mig lite trött och seg, och när jag tittade på kartan och insåg att Vuoddas var närmare 9 mil bort kändes det nästan motigt. Samtidigt hade smhi lovat riktigt superväder, och jag visste att där skulle finnas trevligt sällskap! Imorse när jag vaknade var det -18 grader och sol, en riktigt bra start. Vi draghundsfolk vill absolut inte ha en massa plusgrader och elände, riktigt kalla nätter och klart väder är den bästa kompromissen för fyrbenta och tvåbenta. Solen värmer så att graden kommer nästan upp kring 0 trots morgonkylan, och hundarna får jobba i sval luft så att de orkar mer.

Vi var 3 spann som åkte iväg, mitt gäng, Marikas 3-spann med två malamuter och en korsning (Nalles syster), och Johanna med sina 3 malamuter. Det kändes faktiskt riktigt skönt, jag gillar att köra med andra när man känner att alla har koll på sina hundar och har förståelse för allt som kan gå snett. Har tyvärr varit på allt för många dragträffar där spann har krockat och hundar mötts på osmarta sätt, helt enkelt för att många är inblandade och alla inte har förståelse för hur fel det faktiskt kan bli. Om man känner att alla har koll så är det ju enklare att våga träna omkörningar , störningar mm.

Kameran gick förstås varm denna soliga underbara dag! Fin led och vi mötte inte en enda skoter längs leden - vilken lyx på en solig söndag. Här kommer lite bilder:

Marika och hennes fina gäng

Lola och Tiffany (om jag minns rätt), jo det är faktiskt två hundar på bilden

Wihoooo!

Även om inte hela hunden kom med på bilden så är glädjen riktigt smittande - springa är bäst!

Kom igen då!

Johannas fina gäng

Akela och Nanok, mor och son

Akela

En av mina favoritbilder från dagen, Varga i led och Akela och Nanok i wheel

Paus

Efter 2,1 mils körning fanns den plötsligt där framåt oss. Efter kilometer efter kilometer av bara skog och myrlandskap kändes det lite underligt att skåda denna båge bland tallarna - vi hade nått Polcirkeln, dvs. fikat och eldplatsen!

Att Rossi och Nalle vilar tillsammans är ingen chock, men att Silva hade vett att lägga sig ner en stund, och dessutom gjorde det med polarna, det var sött! Vid fikapauser brukar hon annars fördriva tiden med att tugga sönder alla pinnar och kvistar hon kan nå.

Nanok ville ha mer vatten! Han är rejätl urfälld och har tappat sin tjusiga tjocka malamutepäls.

Rotax glänser i solen

Lite skönhetsvård

Nalle och Rossi

Medan vi startade en eld och började grilla och fika och surra, så hittade hundarna ro ganska snabbt. Jag hade faktiskt trott att t.ex Rotax skulle hålla låda en stund, men han var jätteduktig. Alla hundar var egentligen tysta (räknar bort enstaka gnäll i början eller slutet där det blev tyst inom ett par sekunder) och vilade så fint. Skönt att kunna fika i lugn och ro med  12 draghundar utsatta kring träden i närheten.

Varga sover sött

Mina trötta vänner och "Polcirkeln"

Efter fika och en massa trevligt surr var det sen dags att åka hemåt igen. Hundarna verkade ha vilat ut sig och var redo att sträcka på benen igen. Jag var även tvungen att ta en bild på dagens utstyrsel. Mössan använder jag ju alltid i stort sett, Luhkkan har blivit en ny favorit och används flitigt, antingen utanpå flera underställ (imorse) eller med dunjackan under (på vägen hem). Glasögonen däremot blev ett snabbköp på Statoil imorse, och var de enda jag hittade som inte kostade multum. Dessutom såg jag sen att man ser hundarna också på bilden - praktiskt!

Solen hade börjat gå ner och gav oss ett mysigt kvällsljus. Här är Johannas söta team. Lite senare satte hon dem i solfjäderanspänning istället, dvs.alla 3 bredvid varandra. Sötare än så blir det ju inte!

Dagens tur blev säsongens hittills längsta för oss, och helt klart en av de allra bästa! 4,2 mil med trevligt sällskap och lite träning i omkörningar och passeringar. Mina jyckar skötte sig oväntat bra på den fronten. Jag litar på dem till 80% när vi ska passera ett annat spann, men idag kunde vi träna under kontrollerade former med kända personer, och fick till några riktigt snygga passager och inga misslyckade eller fula. Kändes bra! Vid en snygg passage går hundarna förbi UTAN att nosa på spannet de passerar, och vissa av mina hundar har lite lätt att slänga ut sina långa nosar av ren nyfikenhet.

Det var ett nöjt och trött gäng som packade in sig i bilarna i Vuoddas sen, och nu känns det rätt lockande att krypa ner under täcket. Hundarna ska få sin kvällsmat först bara och en massa pussar och kramar för att de är så fantastiska. För mitt lilla hobbygäng med utbyteshundar (såna som blivit över hos andra) och knasisar är det inte alls fy skam att springa över 4 mil med rätt mycket packning.

Idag var det dags för simträning igen. Mintu fick följa med men Kaela byttes mot Giela, mest för att hon också ska få komma igång. Vi började med en storstilad entré där Gielas svanshår fastnade i en ljuslykta och jag åkte på skorna nerför den sluttande betongen bredvid trappen innanför ingångsdörren. Inga vurpor eller skador som tur var. Nåt måste man ju göra för att bli ihågkommen.

För Mintu var det ju tredje gången nu och han imponerade stort! Ganska snabbt hade han spanat in en rosa tygkong med pip-ljud, och han simmade direkt ut och tog den och höll den sen i munnen hela tiden han simmade. Nu behövde han inte mitt stöd utan simmade runt runt på egen hand till stor del. Däremot var han mer svårsvängd nu när han inte absolut behövde följa mig utan tyckte att han kunde simma lite som han ville. För att byta varv måste man ju göra en liten serpentin så att säga.

Vi ökade tiden lite och på slutet var han rätt trött, då försökte han klättra mot kanske 2 gånger kanske, men i övrigt såg han ganska bekväm ut i vattnet. Här kommer Mintubild och Mintufilm.

Sen var det dags för Gielas premiär. Giela gillar ju att simma, i alla fall när hon för välja det själv, men hon gillar inte riktigt att lyftas och blir stel som en liten ostkrok. Att gå ner i vattnet själv var för svårt, så vi fick förstås lyfta henne i. I början skakade hon som ett lite asplöv och ögonen var jättestora och runda. Första minuten simmade hon med höga framtassar så att det skvätte vatten över hela henne, och det sånt gillar hon verkligen inte!

Sen lugnade hon ner sig och allting lossnade lite mer. Hon hittade en fin och lugn simstil och med hjälp av en lång lina i flytvästen kunde Paula hålla emot och parera så att hon inte klättrade upp mot kanterna. Snart följde hon nästan med mig runt, och på när jag stannade för att ta emot henne och hålla i henne en stund så att hon skulle få vila i vattnet så simmade hon bara förbi.

Ja det vände rätt snabbt på nåt sätt. Hon provade att klättra ut lite även mot slutet, men vändningen från skakande och skraj til rätt lugn gick oväntat snabbt för gamla tanten. När hon kom upp ur badet såg hon jättestolt och glad ut!

Här kommer en liten film på Giela, 11 år och poolpremiär. Tror det här kan vara början på något riktigt bra!