Glad Nalle innan start

När vi kom ut pendlade snöandet mellan att likna just snö, eller snarare regn. Spåren var mjuka och lite blöta, men den hårda skaren var borta så vi skippade sockarna idag eftersom deras luddiga yta ändå bara hade dragit åt sig snö. Vi körde samma runda igen,  lite över en mil ungefär, men idag gick det tyngre av den blöta nysnön. Vi trivs egentligen bättre på den här typen av spår där hundarna får lite motstånd istället för att allting glider så lätt och åker kors å tvärs, så lite skönt var det faktiskt. Lite som en tidsresa tillbaka till tidigare perioder av vintern när vi pulsade i snön och hade oss.

Lång uppförsbacke

Den vita nya snön lurar en nästan att tro att det är vinter igen. Allt ser så rent och fint ut. Men under den gömmer sig stubbar å stenar och tyvärr kommer den inte att kunna förlänga vår säsong speciellt mycket. Om vädret inte slår om för hårt så åker vi ut även imorgon, men efter det ser det ut att bli mest regn å plusgrader... =(

På senaste tiden har läget i gruppen känts en aning spänt. Inga incidenter, men lite mer laddningar så att säga. Det har känts som att Nalle och Rotax mätt sig lite mot varandra ibland, och jag gissar att detta beror på antågande löp samt att vi dragit ner rätt rejält på motionen efter en bra vinter med fina spår (större delen av tiden). Därför får de nu bara träffas när jag är med, och det var även av den anledningen jag satte dem bredvid varandra idag när vi körde. Att springa tillsammans är ett bra sätt att knyta lite band. En sån enkel sak kommer självklart inte att göra dem till bästisar direkt, men det kan vara en liten del i att lätta på spänningarna.

Jag tog en liten film och just då passade Rossi på att visa ett av sina knasiga beteenden. Som jag tidigare berättat ibland så kan hon fastna totalt för pinnar eller stenar som sticker upp ur snön ute på myrar och ängar. Hon stirrar så att hon nästan ramlar omkull och har väldigt svårt att slita blicken därifrån. Även idag såg hon nånting, och när hon stirrade så lurade hon Kaela att göra detsamma fastän jag är ganska säker på att Kaela inte hade en susning vad hon tittade på...knasbollarna!

Både Nalles och Silvas nacklinor har gått av senaste veckan så idag fick de båda gå utan igen. Jag brukar aldrig behöva byta ut nacklinorna å nu är säsongen snart slut så det får bli ett sommarprojekt. Däremot är jag lite stolt över lillSilva som tidigare var alldeles för nyfiken för att kunna springa utan nacklina. Nu fixar hon det galant! Det bådar gott inför nästa år då jag hoppas kunna knyta nya linor och köra hela gänget med Jeff King-selarna, alltså utan nacklinor till största del.

Trots att vi inte körde så långt kändes Mintu rätt trött när vi kom hem. Har tänkte på det ett par gånger på sistone faktiskt, att han har sett rätt trött ut även på distanser som inte varit jättelånga. Kanske är dags att låta nån spana på hans rygg/bakdel nu igen efter en säsong i arbete, kanske de hittar nåt nytt? Å andra sidan ser det rätt jobbigt ut att springa som han gör, så jag förstår att det tar mer på krafterna. Det är tråkigt att tänka på, men jag har väldigt svårt att tänka mig att han hobbyspringer i spannet vid 11 års ålder som Giela. =(

När vi kom hem fick hundarna varsin rejäl bit lever. Imorse tog jag upp en stor och omärkt köttbit ur frysen för att göra köttsoppa, men såg efter tiningen till min förskräckelse att det var lever! Lever gillar inte jag, men hundarna älskar det förstås, så de fick varsin bit att smågnaga lite på och såg väldigt nöjda ut. Resten av denna dag blir "människotid", kanske till å med lite grillning. Däremot ska vi inte grilla sånt här...

Idag tänker vi dessutom lite extra på en vän som fått ta ett jobbigt beslut med en alldeles för ung hund som pga smärta inte klarar att leva längre. Sista året har så många hundar lämnat oss, å så många som varit alldeles för unga egentligen. Ser man till den biten så har det faktiskt varit ett skitår! 

Idag hade Mintu tid i Öjebyn hos veterinär Christina Möller. Han har ju tidigare undersökts av en veterinär och två sjukgymnaster, och ingen av dem har hittat något fel. Ändå rör han sig ju mycket avvikande och ser helt klart obekväm ut, samtidigt som han älskar att springa och vara aktiv. Rör han sig lös så ser han rätt normal ut, i spannet däremot springer han bara i konstig passgång med roterande bakben och skiftande gångarter. Hans passgång ser helt enkelt inte ut som "vanlig" passgång och han har flera släktingar med liknande beteenden.

Christina kände igenom honom noggrant och tittade på hans rörelser. Som vanligt tyckte Mintu att det var rätt mysigt. Han är lite rolig egentligen, ute i väntrummet pep han konstant och flåsade hela tiden - så spännande! När han väl får komma in på ett rum är han däremot världens enklaste, går med på allt och kan hanteras, böjas, sträckas och töjas i alla riktningar. Efter en ordentlig genomgång så hittade hon ändå inga konstigheter. Han är aningen överrörlig i haslederna men inte mer än vad som kan ses som normalt. Han har en lite speciell bakbensställning och står med tårna utåt, vilket enligt henne kunde förklara de roterande rörelserna till viss del. Som jag tidigare förstått så är ju passgång till stor del ärftligt och kanske inte alltid sitter bara i de fysiska attributen, lite som att människor kan vara höger- eller vänsterhänta. Däremot var hon rätt säker på att han inte har ont nånstans, och hon hittade inga öma punkter, stelheter, svullnader eller annat konstigt som verkade höra ihop med hans rörelsemönster.

För att kunna utesluta så mycket som möjligt bad jag även om en röntgen av ländryggen och höfterna. När man har en hund som man belastar och tränar så pass mycket så känns det ju extra viktigt att veta att man inte belastar någon som är sjuk och kanske har ont. Eftersom Mintu var så cool så testade vi utan lugnande medel. Först röntgade vi ländryggen så han fick ligga på sidan, och sen höfterna när han låg på rygg. Lite konstigt tyckte han att det var, men med 2 försök på varje så fick vi två bilder som gick bra att se. Älskade duktiga killen!

Höfterna såg jättefina ut, även för ett otränat öga som mitt! Djupa fina skålar, ingen artros och kulan på rätt plats. Vi tittade även på ländryggen och där var inte heller några konstigheter. Kotorna låg där de skulle, lagom höjd, avstånd, diskarna på rätt platser, inga konstigheter... nä det verkar helt enkelt som att Mintu är "kärnfrisk", men helt enkelt inte kan röra sig normalt. Efter ett mycket proffsigt och bra bemötande i Öjebyn packade vi in oss i bilen, 1300+kr fattigare (vilket kändes billigt!), och lite klokare. Redan sen tidigare hade jag tänkt simträna honom i Råneå, och veterinären vi pratade med idag tyckte att det lät som en mycket bra idé. Nu vet vi i alla fall med ganska stor säkerhet att han inte har ont och att hans kropp inte har några stora fel. Dragträningen fortsätter och nästa steg blir att börja simträna. Med simträningen hoppas jag att man kan "tvinga" honom att sätta muskler på ställen som han idag undviker att belasta. Kanske kan vi få honom att muskla rygg mm. bättre och kanske kommer han även att "orka" trava mer om han har rätt muskler på kroppen. Förhoppningsvis kan detta få honom att hålla "längre".

Först tänkte jag att hade velat hitta nåt fel. Hitta nånting som man kanske kan åtgärda, rehabilitera, operera osv. I efterhand kanske ännu en omgång av "inget fel" ändå var ett ganska bra svar. Vi har ju ändå nya saker att testa och nya vägar att gå. Det blev ingen återvändsgränd bara för att vi inte hittade "felet". Jag vågar inte lita fullt ut på att han är helt friska ännu, sånt kan man ju egentligen aldrig veta utan att kunna fråga hunden å det går ju inte. Däremot vågar jag tänka att han inte har några stora fel eller stora smärtor och fortsatt dragträning på längre sikt känns okej igen. Här kommer några gamla bilder på Mintu, explosiv, fartig och glad - precis sån som han är!

Igår var det 18 år sen Jacki föddes, min allra första egna hund. 3,5 år har gått sen hon lämnade oss, och igår när vi pratade om det så tyckte både Lars och jag att tiden hade gått overkligt snabbt. Samma år föddes Silva, Kaela, Nalle och Rotax. Och idag kändes det lite som att Mintu föddes på nytt, nu vet vi att hans kropp är normal och frisk på alla sätt vi kan bedöma - flera gånger om!  

Idag programmerade vi en robot i skolan! Riktigt kul! Sen efter middagen packade jag in Mintu och Nalle i bilen och åkte till Arenan för lite hundträning. Vi var bara två ekipage där, men det blev ändå lite träning. Jag och killarna tränade mest på "gå på" som jag använder till ledarhundarna när de ska passera något som kan verka intressant. Det funkar rätt bra men tanken är att befästa det ytterligare och under kontrollerade former. Nalle fick även träna kontakt i närheten av en liten dvärgpinscher - en hund som han blev mycket fascinerad av!

En riktigt underlig sak hände också. BGB-haken till Mintus koppel släppte plötsligt lös honom! Mintu blev glad och sprang fram till springer spanieln som tränade bredvid, och samtidigt utvecklade han "bomull i öronen" och hörde inte ett smack av mina tillrop. Som tur var så var det två snälla hundar som möttes, men det är ju ändå ingenting man vill ska hända. Jag har aldrig tidigare varit med om att en BGB-hake gått upp på ett koppel? Börjar fundera på om jag kan ha satt den liten fel, för både halsband och koppel var hela efteråt. Otäckt!

En ännu mindre roligt sak var att jag studerade Mintus bakben extra noga nu (i skritt och i koppel) och de ser verkligen inte normala ut. Han vrider dem till viss del när han går och vinglar smått. Det syns tydligt om man vet vad man ska titta på, men är nog ingenting som man skulle tänka på om man såg honom på stan. Förra besöket hos veterinär och sen sjukgymnast gav inga diagnoser, så det känns som att det är dags att ta honom till nån ny specialist och jag skulle gärna röntga bakbenen lite här och var, något som ännu inte gjorts. Hoppas att det går att hitta något fel,och sen även göra något åt det. Mintu har så många rätt, en supertrevlig hund, framåt, glad, orädd, duktig ledarhund, underbar kompis, men trasig i sin kropp... =( Tyvärr verkar det vara genetiskt då i stort sett alla hans syskon, mamman och hennes 3 syskon, rör sig underligt.

Ikväll är det äntligen dags för barmarksträning med Yvonne och hennes gäng igen! Hon fick ju en halt hund och en med avsliten trampdyna (väldigt bortnött iaf) sist och sen dess har vi inte kört tillsammans eftersom gänget blev för litet för längre turer. Nu är det dags igen! Yay! Ikväll när hon slutar jobba så tjöööööör vi!

Igår kväll körde jag mitt lilla gäng med bilen igenom snön som dalade från himlen - snöade rejält! Vi körde 7km i långsamt tempo, med Mintu och Gakkon i led. Den tråkiga biten var att Gakkon markerade lite på vänster fram (tror jag), precis som hon gjorde för ett tag sen när vi körde släde i Harads. Detta känns inte riktigt relaterat till ryggen och skavsåren hon har på tassarna sitter ju bak... så lite nervös blir man allt. Men alla var taggade och glada och skötte sig i övrigt finfint!

På bilden ni ser ovan har jag ju glasögonen på mig, som vanligt, men den 17/11 hoppas jag kunna kasta dem i en mörk låda och se världen igen! Då blir det operation!!! =)

I torsdags var det rehab för Gakkon och Mintu. Gakkon har ju sett så fräsch ut på sistone (innan hältan) och gick jättefint. Mintu gick på rullbandet i vatten för andra gången nu. Förra gången blev han ju livrädd en stund (aldrig sett honom rädd annars!) men fann sig efter en stund och släppte det... inga negativa minnen var kvar för nu knatade han glatt in i duschen, in i badet, och knatade på jättefint! Dessutom kan han både gå och TUGGA godis samtidigt! Gakkon åker bak en halvmeter på bandet varje gång hon får nånting i munnen... han envisades med att passa men fick ett rejält styrkepass och uppförde sig helt perfekt i vattnet! Dessutom började det smidas planer om att åka till Jäkkvik och köra släde/jaga i vår... =D

En annan glad nyhet igår var i alla fall att jag fick min almanacka för nästa år! Jag har beställt från personligalmanacka.se i flera år nu och är supernöjd. Nu i år kan man dessutom lägga till egna bilder fram och bak, och sen förra året finns alla mina födelsedagar och annat man vill minnas sparat i deras databas så det räckte med en knapptryckning för att få in dem i den nya kalendern, fast alla har blivit ett år äldre bara... =) En jättebra julklapp dessutom! En annan nyhet för i år är att den finns i 3 olika storlekar!

Idag ska Marika och jag åka ner till Piteå och hälsa på världens snällaste Tomas och hans hundar. Äääääntligen får jag se Selmas valpar (som är 2-3 månader nu ungefär)! Selma är en helt underbart mysig och duktig draghund (med bl.a Bronx bakom sig) och mamma till Silva och Kaela, samt farmor till Mintu. Blir skoj att se hennes nya småttingar och resten av tjocka släkten! Dock kan jag bestämt påpeka att jag INTE ska ha nån...tror faktiskt inte ens att de är till salu - för detta lilla gäng har husse Tomas stora förhoppningar på!

Avslutar med en mindre rolig grej. Hittade en liten knöl på Giela igår, ungefär påmagen men inte vid något juver, sitter inte i skinnet utan fast i "kroppen"... ja som ni ser så är det full rulle. Hoppas hinna sy klart kapellet nu i helgen, nu är alla "bitar" klara och ska "bara" sys ihop och så ska ju dragkedjan dit. Dessutom behövs det tid för plugg eftersom vi har elektronikprov på fredag, så det blir nog en date med bästa klasskompisarna Johan och Per innan måndag också!

Idag 16.00 (efter skola och lite städ+disk) var det dags för Gakkon och Mintu att besöka rehab på Djursjukhuset i Gammelstad. Några timmar innan läste jag på facebook att de hade kliniken stängd idag pga massiv utbildning, och började fundera över om det även gällde rehab? Dessutom drog jag mig till minnes att rehab varit stängt tidigare pga trasig vattentramp...

Som tur var så såg de min fråga på facebook och vips ringde de upp mig och berättade att allting var öppet och att vi var välkomna! Härligt med bra service! Bästa Veronica följde också med! Gakkon inledde med ett pass på bandet och gick först runt som en liten filosof, men sen tog Sanna fram hennes favoritgodisar med fisk i  - och vips hade ögonen en ny lyster igen! Hältan från igår var helt borta nu och hon tog ut stegen fint. =)

Sen var det Mintus tur. Att bli avduschad var lite otrevligt men det fungerade. Sen fick han gå upp på löpbandet, och när det blev blött om tassarna var det riktigt otäckt! Mintu brukar ju aldrig vara rädd för nånting alls, men det här var riktigt otäckt! Han pep och stod med 3 tassar uppe på kanterna bredvid löpbandet, samtidigt som ögonen var klotrunda!

Som tur var så var vi 3 personer där, en kunde dra lite i kopplet, en kunde mata med godis och en putta ner honom från kanterna bredvid löpbandet. Sen kom han igång och då var det helt okej ändå! Gakkon satt troget vid Sannas sida och tiggde när Mintu matades med en massa gott. Nästa vecka är det dags igen, får hoppas att Mintu fick ett positivt minne med sig från denna gång! Imorgon jobbar jag 7-16 och sen kommer mamma, pappa och syster på helgvisit! Roligt!

Hemma efter veterinärbesöket och avlägger en snabb rapport mitt i pluggandet. Bästa Inger kände igenom Mintu och såg honom röra sig, och allting hon kände var normalt. Hon trodde att hans passgång till viss del var genetisk, samt att det blivit en "vana" helt enkelt och att han då fortsatt att muskla sig på ett sätt som gör att han inte "orkar" trava långsamt osv. Inget konstigt enligt henne, men vi enades om att vattenträna honom lite för att stärka upp honom. Redan där pustade vi ut lite husse o jag...

Mintu tyckte att besöket var riktigt skoj och han leva om lite i väntrummet och se ut som en vild varg. *s* Sen var det dags för söta Silva och Kaela. De är verkligen ett gulligt syskonpar. Bägge två var tysta och duktiga i väntrummet och Silva försökte krypa under bänken vi satt på för att kunna stjäla av tuggbenen som fanns i ett ställ på andra sidan bänken...*s* De ärså söta ihop helt enkelt, lagom synkade i sina rörelser och tankar och både väldigt lika och ganska olika.

Pia tittade i Kaelas hals och såg lite röda tonsiller. Silva ville inte riktigt vara (vred sig som en liten ååål och då var det svårt att se) med så hon fick en lugnande spruta och somnade så gott i mitt knä. Har ALDRIG sett Silva ligga så stilla så länge tror jag...*hihi* På ett sätt var det bra för då kunde ju även jag se väldigt noga hur tonsillerna faktiskt såg ut - samt var de finns! Ur två små springor i halsen pillade hon fram stora avlånga saker! Inte underligt att man aldrig sett dem förut! Även de var lite röda så enligt Pia beror hostan efter ansträning på det, men hon tyckte inte att det var något vi måste åtgärna just nu, utan trodde at det skulle gå över av sig själv med ålderna förmodligen...o annars blir det väl operation...

Så dagen slutade riktigt riktigt bra, inga allvarliga fel med våra älskade småttingar. Silva ligger inne och gosar med Gakkon nu och jag ska plugga vidare...fasen så skoj det är! =)