Idag fick jag ett sånt fint meddelande från ett par av de som åkt släde med mig denna säsong:

"Jag ville passa på att tacka dig och dina fina hundar för den oförglömliga slädturen. Det var semesterns höjdpunkt..."

Sånt är alltid kul att läsa! Det känns faktiskt som att jag hittat tillbaka till glädjen med att köra folk och dela med mig av slädturerna. För ett gäng år sen så kändes det mest bökigt att styra upp och passa tider mm. Nu känns det väldigt roligt igen. Det är kul att visa vår fina natur, hundarnas glädje och starka känsla för sitt jobb, och att visa god hundhållning och djurhållning (den är inte perfekt på alla sätt, det finns ju alltid saker man kan förbättra, men mätt i allmänna draghundsmått så är nog mina hundar rätt "bortskämda"). Att göra det för utvalda kunder någon gång ibland känns alldeles lagomt. Då hinner vi ju ändå få gott om egentid ute i skogen, mina hundar och jag.

Nu sitter jag på bussen hemåt och planerar kvällen slädtur. Med all snö som kommit så blir det nog ingen lång sväng utan lite tung pulsning. Frågan är bara...var ska vi pulsa?

Idag efter fikat på jobbet så åkte jag mot Gammelstad för att äntligen få hämta hem lilla Rossi. Med den extra blödningen som blev och en natt på djursjukhuset så gick räkningen på nästan 15 000kr! Som tur var har vi förstås försäkring och vi kom undan med just under 3000 kr  istället eftersom detta var andra besöket denna period. Blödningen var rensad och lagad och nu har hon ett långt plåster på magen som hon fick ditsatt just innan vi åkte. Där under är tre juverdelar borttagna och skinnet ihophäftat med klammer. Får se hur det ser ut om 2 dagar när plåstret ska tas bort.

Lillmagen

Så här kan man ju också ligga

Lilla tjejen är trött och gnällde en liten aning innan men mest av allt ser hon väldigt nöjd ut över att vara hemma. Det är helt klart en trött hjälte, och nu ligger hon bredvid mig på soffan och ser sömnig ut. Jag gissar att hon inte riktigt har kunnat slappna av helt där borta. När det gäller Rossi kan man verkligen säga att "borta bra men hemma bäst" gäller.

Nu hoppas vi bara på en bra läkning. Om ungefär en månad är det dags för nästa operation, men då är det bara en juverdel som ska tas bort. Innan dess borde vi även ha fått svar på ifall dessa små knölar var elakartade eller inte. Hoppas på en framtid med glada svar helt enkelt! Jätteskönt att ha alla hjärtan hemma igen.

Igår kväll var det väldigt tomt här hemma utan Rossi. Även om det finns 6 andra hundar här hemma så har ju varje individ sin plats i familjen och varje tomrum märks. Eftersom Rossi ändå inte kommit hem med tratt och stygn och allt beslutade jag att det var en bra kväll att köra de andra hundarna när vi inte hade någon sjukling att ta hand om. Dessutom föddes tanken på att släpa med tant också för att slå alla flugor i smällen. Tant Giela är inte längre så road av draget men gillar att springa, och nu för tiden är hon väldigt lättsam att ha lös. Så med lite övertalan fick jag med även henne ut (hon sov i en koja när jag selade på de andra och kom efter ett antal rop...) och selade in henne i 6-spannet bredvid Nalle.

När vi kört några hundra meter och kom ner på ån så släppte jag lös henne och tände det röda blinkande halsbandet som jag fått i julklapp av mamma och pappa (Tack!). Tant visade sig vara riktigt glad men hade inte så bråttom första två kilometrarna där spåret var sladdat. Hon travade stadigt framåt men i lugn fart. Däremot formade hon fina formationer med de andra, och resten av gänget fick ett bra fyspass då jag bromsade hårt hela tiden.

Nomeanspänning? Vi kör 3+2+1 istället...

När vi kom till korsningen där jag tänkt ta höger, in på igensnöat skoterspår, svängde jag istället vänster vidare efter en sladade leden, just för tantens skull. Men Giela som sprang först hade andra planer och fortsatte ut i snön. När tant är så bestämd så måste hon förstås få sin vilja igen. Mer snö fick henne att öka tempot och jag fick släppa på bromsen medan hon ledde oss in genom skogen, första av alla i ett mer normalt travtempo i snö.

Glad tant vid "is i tassarna"-rensning

Söt tant på ett av de två ställen där hon valde en "oslädig" väg så att vi fick passera henne. Men då ville hon snabbt springa om igen! Jättekul att detta fungerade så bra, och med Back on Track på ryggen rörde hon sig extra mjukt och fint när vi gick en kort promenad efteråt. Blir absolut flera såna här turer, lite styrkepass för de andra, och lagomt för Giela. Tidigare när jag haft henne lös har hon fått springa längre i spannet först och redan "ledsnat" och mest bara velat hem (har det känts som), nu var det bara superskoj och hon visade nästan ledarhundsegenskaper lilla tant! När man kör sakta och bromsar mycket så blir de fjuttiga sju kilometrarna nog för att hålla de yngre förmågorna nöjda dessutom.

Kring lunch idag ringde veterinären och berättade att operationen gått bra, men att de gärna ville behålla henne över natten. Det ville inte jag så vi bestämde att jag skulle hämta henne efter jobbet och få med lite extra smärtstillande hem.

Två timmar senare ringde de och berättade att en liten blödning uppstått så de ville behålla henne över natten, och det var ju svårare att argumentera mot. Jag hoppas bara att lilla fjant inte är så orolig och kan sova lite inatt.

Så det blir en natt med bara sex hundar hemma och det känns tomt utan lilla fjant. Längtar tills vi får hämta hem henne imorgon.

Tre juver togs bort på en sida vilket innebar att en tumör finns kvar på andra sidan. Det var tydligen svårt att ta allt på en gång. Nu hoppas vi bara att det inte var elaka små knölar och att vi snart kan lägga detta bakom oss. Skickar all kärlek till dig Rossi! .

Idag är det dags för Rossis operation för att plocka bort juvertumörerna. Alltid lite nervöst och det är första gången hon sövs vad jag vet.

Dessutom träffade vi en bekant i receptionen på djursjukhuset, hon var mycket inblandad Gakkons rehab men hade inte hört att Gakkon gått bort, så det blev en tårfylld förklaring när vi skrev in oss. Hoppas det var alla tårar för idag. Rossi tar allt med ro än så länge.

Igår hade vi en fullspäckad dag där var timme användes. 2:40 ungefär spenderade vi ute på spåren och vi körde mot spåren övanför Buddbyn för första gången i år. Här har vi precis satt av över Vittjärvsträsket. När vi nästan passerat träsket kom vi till en grillplats som ligger precis vid strandkanten och alldeles vid skoterleden. Några av våra grannar satt där och grillade med en av sina hundar och mina hundar blev mycket nyfikna, både på hunden, fikat, folket...ja jag fick kommendera Mintu och Kaela "upp på spår" ett par gånger innan de hamnade rätt. När jag såg att deras fokus var efter spåret så gav jag hundarna lov att springa och passagen gick fint, förutom att Rotax försökte att hinna titta lite på fikat (men inte nådde förstås).

Buddbyträsket

På de här lederna körde vi väldigt ofta för ett par år sen. Kanske är det därför dessa spår alltid får mig att tänka på Gakkon, och alla äventyr med Veronica och hennes hundar. Dessa spår har bjudit på många skratt under åren som gått, men då var tallarna inte lika höga...

Precis här har jag tagit bilder många gånger tidigare. Just nu hittar jag dem inte men jag ska söka upp dem, för det är lite roligt att kunna jämföra. Slutsatsen blir väl att åren går - och träden växer!

Egentligen var det inte kallt ute, kring -12 nånstans, men jag frös hus mycket som helst! Jag började stå och vifta med händer och fötter och kom att tänka på en barnsång som spelades varje kväll före den ordinarie underhållningen. De barn som ville dansade ihop med två clowner, och eftersom det var samma sånger varje kväll så var det svårt att inte få sången på hjärnan....nu var det dock en bra sak - förutom snurrarna gick ju delar av den här dansen väldigt bra att göra på släde!

Däremot var jag livrädd att nån skoter skulle komma krypande bakifrån eftersom det måste ha sett rätt roligt ut...här har ni ett exempel på dansen, jag gjorde alltså inte hela utan bara refrängen...*s*

Läääskig skoterbro som vi passerade väldigt långsamt

Här är vi ute på Buddbyträsket igen, på vägen hemåt. Hundarna nyttjar skoterspåret ultimat.

Kall Kicki trots dans och sång

Nalle kastar sig i snön

Rotax

Dagens runda blev säsongens hittills längsta om man ser till distans, närmare 3 mil. Hundarna kändes fräscha men var mycket nöjda när i kom hem. Det är underligt, tidigare när vi körde dessa spår så kändes rundan alltid längre, myrarna större, kalhyggena vidare osv... Nu gick det istället snabbt och smidigt och jag insåg glatt att denna runda passar bra att köra hemifrån oss även med lite tidspress. De enda nackdelarna är att man måste korsa två sjöar två gånger, vilket är lite långtråkigt, samt att delar av skoterlederna kring Buddbyn redan nu är "tvättbrädor" eftersom trafiken är tuffare där närmare stan.

Ungefär 7 mil avverkade under helgen, och vi ska nog sikta på något liknande ett par helger framöver. Dags att sova igen nu...Zzz...

Nu är det hög tid att växla upp! Den här säsongen har ju bjudit på flera gäster på släden och mycket fikande och grillande, men så frå vi ju inga mil i benen! Idag körde vi en 2-milarunda på morgonen och en på kvällen. Om vi ska klara 10 mil på en dag på ett vettigt sätt så är det hög tid att dra ner lite på grillningen och öka lite på milen istället.

Jag funderade ju tidigare på att köra Beaver Trap Trail men har tänkt om. Det innebär att jag måste ta ledigt en dag från jobbet bara för att köra bil ner till tävlingen. Tidsmässigt och kostnadsmässigt känns det lite väl bökigt och dyrt. Vi vill ju bara testa distansen i sig, tävlingsmoment och sånt är ju inget vi söker efter. Så, det blir nog en 10-milatur här på hemmaspåren istället. Vi har ju gott om möjligheter att välja bland, först måste vi bara växla upp och börja öka på distanserna lite mer.

Hundarna är riktigt vanedjur på vissa sätt och mina ledarhundar är väldigt vanemässiga när det gäller spår. Om ett spår brukar gå på ett visst ställe på vintrarna så vet de om det och kan reagera om spåret är omdraget nästa år. De kan även göra lite tröga saker på spår som ändras under säsongens gång...som här...än fram till den här veckan har detta spår rundat trädet med ledkrysset, och alltså har även vi gjort det. Nu finns en genväg som är väl körd, men hundarna fortsätter att runda av gammal vana. Blir kul att se när de tar genvägen första gången.

Nalle och Rotax, morgonens wheeldogs

En väldigt lång uppförsbacke

Efter första turen jäktade jag in för en snabblunch och åkte sen till Öjebyn för en föreläsning om flockpositioner. Det handlade om någon slags gammal kunskap där det sades att en perfekt hundgrupp består av 7 individer där var och en innehar en av de 7 roller en hund kan ha i en grupp. Dessa roller föds hundarna med och beroende på vilka roller de har så passar de olika bra ihop. Rollerna bestämmer även vilka hundar som kommunicerar med varandra och på vilket sätt, och en grupp med två hundar av samma typ, eller två olika hundar som enligt denna mall inte "hör ihop", kan ge problem i gruppen.

Själv kom jag dit som skeptiker och åkte hem minst lika skeptisk. Som en Facebookvän påpekade så borde ju i så fall alla gatuhundar sträva efter att bilda flockar om 7 hundar, men istället lever de ju i löst sammansatta flockar eller på egen hand. Någon stark flockbildning ser man inte bland hundar som lever "fritt" enligt den forskning jag sett i alla fall.

Bland mina sju hundar kunde jag inte urskilja alla de positioner som fanns, men ändå har jag ju en ganska harmonisk och lugn grupp. Enligt teorin så borde ju det vara omöjligt eftersom det skulle innebära att jag har minst en dublett i gruppen. Nja, jag är skeptisk men det skulle vara skoj att höra om nån annan tagit del av detta och har åsikter eller erfarenheter?

Föreläsningen drog ut på tiden och när jag kom hem blev det en snabb middag med mackor, lite slösurfning, och sen var det dags att sela ut gänget igen. På kvällsturen fick även Rossi följa med (på eget bevåg) och hon såg faktiskt mer bekväm ut än hon gjort på sistone. Farten var också lite lägre vilket passade henne. Jag bad min älskling om hjälp att fästa huvan på jackan igen, och då packade han in mig så här noga!

SÅ duktig är jag aldrig själv! När vi kört 2 km ca så beslutade jag mig för att vara tyst och låta hundarna styra. Mintu och Kaela tvekade inte en sekund utan ledde oss förbi ett 20-tal korsningar och tog precis den väg jag tänkt, både mitt och deras favoritspår. När jag varit tyst i 75 minuter och vi passerat vägar, stall, rådjursmatplatser mm så fick dock Mintu ett totalt hjärnsläpp. När vi skulle passera väg 97 en sista gång så tvärnitade han och  började nosa vid vägkanten istället för att springa!!! Då var det bara att plocka fram björnrösten för det är ett stort "nono". Alla extra sekunder man får på vägen innebär ju en risk.

Nåja, det var rätt skönt fram tills dess, att bara stå och åka med utan att behöva ta ansvar eller tänka så mycket. Det är lite kul att se hundarna arbeta för de tvekar aldrig utan svänger precis som om vägen var det mest självklara som fanns! Idag var Mintu och Kaela helt överens om alla svänga och hade tydligen precis samma favoritrunda. =)

Nu lockar sängen. Imorgon blir ännu en fullsmocka dag med hundkörning, jobb och middag hos en kär barndomsvän. Blir kul!

Det verkar som om Rossi legat i soffan idag medan jag jobbat. Det i sig är ju helt ok, det roliga är sättet hon avslöjar sig på...

Nu middag och sen 6-spann under stjärnorna.Rossis provsvar har kommit och förutom ett aningen högt levervärde var allt ok och det blir operation på tisdag.