Vissa saker får inte händer. Vissa av dem händer ändå. För att öka säkerheten bör man som hundförare känna sin hundar väl och se till att de mår bra, och nästan lika viktigt är det att ha bra utrustning som man kan lita på, och helst extrautrustning med sig varje gång man kör ut. Igår kväll fuskade jag lite. Vi skulle bara ut på en kort kvällstur före vi åkte och firade en kompis som fyllde år. Jag stoppade några sockar och en ficklampa i fickan, men lämnade slädsäcken och "reservdelslådan" hemma. Vi skulle ju ändå bara en kort sväng.

Hundarna selades ut och var glada och ivriga som vanligt. Klockan var kring 17 och det var fortfarande ljust men jag hade förstås pannlampan på huvudet för att kunna tända den senare. Kaela gick i point (bakom ledarhundarna) och haken på nacklinan där var trasig så hon fick springa utan nacklina. Hon är fokuserad och duktig så det fungerar bra. Vi tog den skarpa kurvan i starten och kom sen ut på raksträckan: Det är ett skoterspår på ett par hundra meter som går på en äng bredvid några meter från villakvarteren (där bl.a vi bor). Detta spår körs inte så ofta av skotrar och är lite mjukare än andra spår.

Just idag hände en oväntad och väldigt farlig grej. Just efter kurvan såg jag plötsligt hur en av hundarna, Kaela, sprang iväg ut ur spannet och försvann som en liten pil efter spåret! Hur? Å vad hade gått sönder? Jag började tänka att jag kanske glömt att kontrollera knuten bak på hennes nya Non-Stop-sele. Hundarna var riktigt ivriga och det mjuka spåret erbjöd inget ankarfäste. Kaela saknade oss efter ett par sekunder och kom tillbaka och ställde sig hos ledarhundarna. Däremot hade jag ingen chans att gå fram och sätta in henne i spannet igen eftersom ankarfästet var så dåligt.

Normalt sett kan jag lämna hundarna stående på kommando, men att göra det precis efter starten när risken att Kaela skulle göra en ny spurt framåt fanns, näe det kändes inte som ett alternativ ens. Då hade nog de andra försökt följa efter henne. Jag gjorde en praktvurpa och tappade mössan (och pannlampan), men i ett sånt läge har man ingen chans att gå tillbaka och hämta grejor, om de inte är absolut livsnödvändiga. Bara att vinka hejdå till mössan och köra spannet ner till ån, där det går att ankra säkert, och som tur var är Kaela en klok hund som höll sig nära oss och lät sig glatt sättas in i spannet igen.

Till min stora förvåning var det inte alls knuten som gått sönder, utan själv dragsnöret där bak. Detta på en ny sele som kostade nästan 700 kr... Knuten är hel men snöret av. Nu gick ju allting bra, men tänk om detta hänt just vid en vägöverfart t.ex? Vet att många byter dessa av ren rutin, och man kanske måste börja med det. Dock kan man ju tycka att en sele för 700 kr ska ha såna grundläggand detaljer klara. Vid en inspektion såg snöret ut att vara av betydligt sämre kvalitet än det som sitter på de billigare Björkisselarna (som inte är direkt kända för hållbarhet i andra sammanhang men aldrig gått sönder). Jag använder enbart pistolhakar i mässing så där finns inga vassa delar som ska kunna skada snöret heller...hrmf!

Vi fick i alla fall en fin tur men eftersom pannlampan låg kvar en bit från huset blev den ännu kortare än vi planerat. Dessutom märkte jag att mattbromsen lossnat från ena fästet. Note to self - extramössa och vantar bör packas ner i "reservlådan", inte bara grejor till hundarna.

Vi kom till en lång nerförsbacke på en isig plogad väg,

då måste man verkligen "stå på bromsen".

Spåret vi körde går ut över Vittjärvsträsket och det här var nästan första gången vi körde där i år, eftersom isarna varit så dåliga. Då passerar man en liten träbro som många hundar kan tycka är lite läskig första gången. Jag var lite nyfiken på Rotax reaktion nu när bron var helt bar, men han knatade bara på som ingenting. Coola söta killen. När vi kommit nästan ända hem hittade hundarna min mössa i snön.

Den såg nästan lite rolig ut där den låg, visst hann jag lägga den "snyggt" när jag tappade den i snön och låg och släpade efter släden på sidan?

Imorse steg vi upp just efter sju och hundarna fick frukost kring 7.30 De äter nu nästan bara Pondus och jag är än så länge riktigt nöjd. Konsistensen är mycket lättare att blanda i vatten än vad Fodax var, och magarna fungerar snäppet bättre än vad de gjorde med Fodax i mitt tycke. För att verkligen veta vad vi tycker måste det förstås gå längre tid, men den inledande känslan är BRA! Sen fick Giela en morgonpromenad och då mötte vi en svart storpudel. Giela gav honom en snabb blick och nosade sen vidare i diket. Hade han varit 3 storlekar mindre hade hon gnällt och skuttat och hoppat med sin gamla huskykropp. Hundar ska vara SMÅ tycker Giela.

Det GÅR att förändra saker om man hjälps åt! Italienaren som skötte sig mycket illa mot sina hundar och filmades (hamnade på Youtube) får nu allt fler reprimander för sitt beteende. Jag gissar att historien inte heller slutar här. En stor eloge till personen som hade kyla nog att filma eländet. Många ifrågasätter varför ingen ingrep, och det kan man ju göra, men i valet mellan att ingripa eller filma vid ett sånt tillfälle så tycker iaf jag att en filmär prio ett. Ett ingripande stoppar eländet för stunden, vilket förstås är jätteviktigt, men bevis av denna typ kan göra en långsiktig skillnad. Det bästa är förstås att lyckas med båda delarna.

http://www.wsa-sleddog.com/index.php/de/

http://www.fimss.com/

En sak jag gärna intresserar mig för är hundarnas sovvanor. Sen tidigare vet jag att alla mina hundar gärna sover tillsammans i kojorna, och det har aldrig varit problem med att nån blivit utestängd. Rotax är ny och självklart jag har varit mycket nyfiken, sover han med de andra eller inte? Senaste tiden har han bott med systrarna Silva och Kaela. Problemet är att Rotax är så morgonpigg, och inte att förglömma - snabb!

Tidigare i vinter låg han ibland ute i snön som en boll när jag spanade ut genom köksfönstret. Han är väldigt välpälsad och såg ut att tycka att det var rätt skönt. Oftast är han dock redan vaken när jag tittar ut första gången, så lite av ett mysterium har bildats. Ibland syns han helt enkelt inte, ligger alltså inne i nån av kojorna, men vilket? Nästa gång jag tittar är han ju redan ute.

Imorse hade vi nån eländig plusgrad och blåst och Rotax syntes inte till. Det slog mig snabbt att vinden säkert kamouflerade mina ljud inifrån. Jag smög så snabbt jag kunde och gjorde allt i ordning. Hämtade upp den rostfria 10L-hinken med mat från källaren och låste upp ytterdörren superförsiktigt. Jag smög ut på gården, och wihooo! Ingen Rotax! Eller hade han rymt...?

Sekunden efter kom Rotax utklättrande ur den stora kojan med dubbla ingångar, där han sovit med Silva och Kaela. Mysigt! Det värmde faktiskt mattehjärtat lite extra. Att sova tillsammans är en viktig del av att vara en grupp, och nu känns det allt mer som att Rotax verkligen är en i gänget.

Igår kväll åkte jag och Giela, och en tvåbent kompis, till två andra tvåbenta kompisar och deras stora huskygäng. Giela såg först lite fundersam ut och verkade väldigt nyfiken på vart vi skulle. När vi kom fram lekte hon med lilla BC-korsningen Emil nästa hela kvällen, och det märktes inte att det skiljer över 10 år mellan dem i ålder. Det varvades lek, paus, lek, paus, hela kvällen, och sen var nog både Emil och Giela rätt nöjda. Vi tvåbenta fick skvallra och skratta och prata i lugn och ro så vi var också rätt nöjda.

Medan vissa draghundar får bli gamla i lugn och ro och leka med kompisar, så är det andra som har det desto sämre. Draghundsvärlden innehåller ju både högt och lågt, som de flesta andra sporter där djur blandas in. När det blir tävling så växer hornen kanske lite extra, och som tur är finns ibland folk på plats som kan dokumentera eländet. Ju mer tiden går, desto mer skeptisk blir jag till extrema tävlingar där djur är inblandade. En sak är ju säker - vi tävlar i alla fall inte för djurens skull!

Den här filmen snubblade jag över idag och nog gör det ont i hjärtat att se. Till att börja med fick denne man alltså bara 30 minuters tidstillägg som straff vad jag förstått, men nu har massiva protester börjat ge resultat. WSA (World Sleddog Association) har enligt källor stängt av honom från alla tävlingar. FISTC som anordnade tävlingen verkar inte ha gjort nåt ännu om inget mer hänt sen senaste rapporten jag såg. Tittar man bland kommentarerna till filmen så finns kontaktuppgifter där om man vill skicka några mail och försöka göra skillnad. Sånt här borde aldrig förekomma, och när det gör det, så måste så många som möjligt säga ifrån!

Hundarna i filmen är uppenbarligen mycket trötta och varma, ändå envisas denne italienare med att slita upp dem och försöka tvinga dem framåt. Att köra hundar i det tillståndet kan förstår bli livshotande. Överhettning är inte att leka med. Förutom den uppenbara risken är det förstås mycket oetiskt handlande... en skam för hela mänskligheten och i synnerhet för alla som kör hund.

Nu ska jag äta middag och sen ska jag och 6 ivriga vänner ut och prova spåren. Efter en dag med 6 (!) plusgrader ute får vi se vad vi hittar. Min gissning är att spåren antingen är superlätta (de som körs mycket) eller riktigt tunga (de som körts mindre). Helgen ser desto mer lovande ut, minusgrader och strålande sol båda dagarna!