Den här veckan har varit minst sagt hektisk, och bloggen har fått dra det kortaste strået flera dagar. I tisdags och igår körde jag hundarna och det blev en kortare version av 2-milaslingan, ca 16 km kanske. Trots töväder och elände var spåren riktigt fina, även igår, men isen på Luleälven var till stor del just is, så där undviker vi nog att köra framöver. På bara två dagar märktes rätt stor skillnad i övrigt, igår kväll såg jag topparna av de förhatliga små stubbarna och stenarna som kikar upp genom spåret i slutet av säsongen på utvalda platsern. BLÄ!

I alla fall för min del så blir det oftast så att hundarna är i bäst form och spårmöjligheterna är som bäst (även om miljön är som fulast, jämfört med tidigare i vinter), just nu... dvs. när det snart tar slut. Förra veckan körde vi över 10 mil, den här veckan blir det mindre men  veckan efter hoppas vi ligga på nåt sånt igen. Sen när det väl tar stopp brukar det bli rätt abrupt. Några dagar med plusgrader kan t.ex. totalt sabba spåren och göra dem så mjuka att man ingenstans kan köra, och så står man där med hundar som är i sin bästa form och mycket snö kvar, men ingenstans där man egentligen kan köra... =/

I onsdags var Giela och  jag på möte för den nya inomhuslokalen som snart kommer igång här i Boden. Det sköts via medborgarskolan och ska bli en inomhuslokal för hundträning för alla som är intresserade. Det var många beslut som skulle tas och mycket som skulle stötas och blötas, så vi var tvungna att åka innan allt var klart men det kan nog bli riktigt bra. Där kommer att finnas möjliheter till agility också både sommar och vinter, samt träningsyta för lydnad mm. Hoppas nu bara att allting klaffar och att det passar så att man hinner åk dit regelbundet.

I övrigt pratas det rätt mycket här nu. Jag menar förstås Rotax. På sistone har vi ändrat lite kring matrutinerna. Tidigare kastade jag ju bara ut skålar till den som  var närmast, för alla var tysta och skötsamma, men vi ar beslutat oss för att ta tag i Rotax pratande. Normalt sett pratar han inte så vansinnigt mycket vid mat, men helst skulle jag ju vilja att även han var nästan helt tyst. Lösningen kom från några kära vänner, som tipsade om den ytterst enkla lösningen att helt enkelt ge mat först till den som är allra lugnast och snällast, och inte servera till nån som missköter sig. Tidigare har jag snarare väntat till "alla" var lugna, nu blir det en mer personlig prägel på det hela.

Eftersom jag numer häller upp maten i skålarna inne i hundgården så ingår det i dessa regler:

1) Inte röra skålarna eller maten utan tillåtelse

2) Vara stilla och vara tyst

De flesta av dem klarar detta galant, men Nalle och Kaela kan prova att tjuvsmaka lite, och Rotax har väldigt svårt att vara tyst. En bieffekt (gissar jag) av detta är att han har börjat prata mycket tidigare. Imorse hörde jag hans "Raoraorahhooeeaaahh" när jag var inne på toaletten! Då hade jag varken rört i foderspannen eller ytterkläderna eller ytterdörren...hmm... Förhoppningsvis är detta dock bara en effekt av de ändrade rutinerna.

Innan ett beteende släcks ut, dvs. innan han inser att det inte är lönt att leva om eftersom det inte ger nån belöning (nåja, så gott det går, skulle jag vänta tills han var helt tyst varje dag med att gå fram till hundgården och ge maten först då så skulle jag aldrig komma till jobbet och antagligen få många ovänner bland grannarna), så är det vanligt att det stiger i omfattning och blir värre ett tag, innan det klingar av. Förhoppningsvis är det alltså bara den här effekten vi stöter på, och det överdrivna (tycker jag nog nu) pratandet borde klinga av snart... hoppas jag...

Just det här är något man bör vara medveten om även om man försöker ignorera bort beteenden, t.ex en gnällande hund som söker uppmärksamhet eller liknande. Ganska snabbt så blir beteendet värre, ibland mycket värre, men det är bara ett bevis på att det man gör faktiskt fungerar. Hunden försöker ÄNNU mer ett tag för att försöka få nån effekt. Sen dör beteendet ut (t.ex. gnällandet i detta exempel), om man bara har tålamod att vara konsekvent hela vägen ut. Det som först ser ut som ett fatalt misslyckande är alltså bara en del i processen.

Nu åker jag buss till jobbet och nya datorn fungerar riktigt bra som busskompis. Alla filer är nu överflyttade från den gamla, men jag har inte fått igång alla program så det dröjer nog några dagar innan det kommer bilder i bloggen igen. Hoppas verkligen kunna skrämma liv i mitt köpta ex. av Photoshop Elements, trots flytt från en dator till en annan men gissar att det kan bli lite klurigt.

Idag var det äntligen dags för dragträff igen och som vanligt hade Marika prickat in en dag med helt perfekt väder, ca -9 på natten och strålande sol sen! Jag trodde att vi bara skulle bara 5-6 spann, istället var vi åtminstone 11! Några 8-spann, två fyrspann och några 3- och 2-spann samt skidåkare, riktigt kul! På vägen dit passade jag förstås på att fota lite på det fina ekipaget vi hade bakom oss.

Jag körde alla sju hundarna. Leden till Spiken från Norriån är bara en mil,och det passar ju även tant Giela rätt bra. Däremot märktes det rätt tydligt att de andra var trötta efter gårdagen. Även om alla trummade på så kom vi väldigt snabbt in i marschfart (trav) och höll oss  där trots sträckan. Jag hade haft en tanke på att köra nån mil extra ovanför Spiken innan fikat, men insåg snart att milen till Spiken skulle passa rätt lagomt.

Framme i Spiken visade Nalle vad en slädhund egentligen är! Han gillar verkligen att sova i släden. De andra fick på sig sina Back on Track-täcken och denna gång lade sig alla ner för att sova - även Mintu! =D Trots att vi hade över 40 hundar på plats stor del av tiden var det riktigt tyst och lugnt, för det mesta. Vi kunde fika och surra i lugn och ro medan hundarna vilade. Ibland blev nån lite ivrig och vissa andra hakade gärna på med en kort sång. Tycker ändå att det fungerade riktigt bra med tanke på att många inte var så vana vid fikastopp, och flera unghundar var med.

Massor av Malamuter på plats idag

Dagens enda samojedspann, men inte dagens enda samojeder!

Giela var inte den ena tanten på plats, Akela är också halvpensionär och fick mysa med matte Marikapå liggunderlaget. Tant Giela verkade tycka att det var rätt skoj att titta på alla hundar, hon ylade till och med en stund!

Efter gott fika och trevligt surr var det sen dags att bege sig hemåt. Hundskuggorna började bli långa. Vi startade sist av alla och hann träna 2 omkörningar på vägen hem. Mina hundar är inte supersäkra på att gå om, dvs. även om vi kommer förbi utan stopp så kan nån (t.ex. Silva) gärna kasta ut en nos i farten, men det fungerade ändå rätt bra. Nyttig träning!

Vi hamnade framför ett riktigt gulligt samojedspann mot slutet och självklart blev jag tvungen att hänga bakom släden och fota en massa. De såg ut som vita fluffiga nallebjörnar och verkade så glada! =)

Imorgon blir det vila och kloklippning för hundarna. Denna vecka har de sprungit 11-12 mil vilket är säsongens största prestation så långt! De klagar nog helt enkelt inte på en vilodag, vilket passar bra för imorgon får jag hem min nya dator! =D

Idag var det äntligen dags för fikaträff i Alträsk med mina härliga kollegor. Alträsk ligger ca 2,5 mil skoterled från Vittjärv, så det var ju dessutom en lagom tur för hundarna. Just före åtta imorse lämnade vi tomten, 6 glada hundar, en fullpackad släde, å jag. Vi letade oss fram på leder som vi kör ibland men inte speciellt ofta, och passerade kraftverket, Heden, Hampis och Grönland. Det var mulet ute och kring 0-gradigt. Efter en timmes körning fick jag äntligen be hundarna svänga vänster ut på nya spår, ställen där vi aldrig varit förut. Det kändes nästan som att Mintu och Kaela hade spanat in den korsningen redan i förväg.

Leden började med en lång kraftledningsgata med en massa sly. Sen svängde vi in på ett avlångt myrstråk, och där fick jag en jättebra idé. Ett välkört spår vände upp mot Vändträsk till, en av byarna vi skulle passera, och det kändes som att vi borde komma dit vi skulle längs det spåret. Tyvärr blev spåret smalare och smalare, och till slut vände spåret längst ner på ett kalhygge.

Vid det här laget hade solen kommit fram och strålade ner från en klarblå himmel. På vägen tillbaka hittade vi andra sidospår, och för att inte behöva köra en massa extra, så testade vi även dem. De gick ju i alla fall åt rätt håll. Det slutade med att vi hamnade hemma hos en gubbe i Vändträsk, som bodde bara nån kilometer ifrån stugan i Alträsk där vi skulle träffas, och fick veta att det inte fanns några skoterspår som kunde ta oss dit vi skulle (korsa en större väg bland annat). En halv kilometer ute på Älvsbyvägen hade tagit oss dit vi skulle, men sånt går förstås inte att göra. Det hela slutade alltså med att vi fick vända ännu en gång och köra hela vägen tillbaka till myrstråket, en felkörning på ca en timme och antagligen kring en mil.

Hundarna hade i alla fall stort tålamod med mina felberäkningar och jobbade på fint trots att jag vilseledde dem flera gånger. Snart var vi tillbaka på spåret igen, men tiden hade förstås sprungit ifrån oss och jag insåg att vi skulle bli lite sena.

Klockan tolv kom vi fram till stugan i Alträsk, där elden redan brann. Då hade hundarna sprungit i fyra timmar, och antagligen ca 3,5 mil. Ändå kändes de fräscha och pigga och alla tassar mådde bra. Det blev grillning och surr och skratt med mina härliga kollegor, och på plats fanns även två andra hundar! Mina jyckar fick ligga en bit bort i lugn och ro för att vila upp sig.

På ett renskinn satt söta Sally (ovan) och hennes kompis Kalla (nedan). Kalla visade sig vara en riktigt trevlig liten norrbottensspets som dessutom gjorde sig riktigt bra på bild!

Ser ni var Nalle ligger? Mintu envisade även idag med att stå eller sitta, i 3 timmar! Att lägga sig ner med täcke på sig är tydligen helt omöjligt, även om man är riktigt trött. Ungefär klockan tre hade alla fikat klart och återfärden började. Då hade det redan hunnit bli mulet igen, samt regnat en stund. Det började blåsa allt mer dessutom - alla väder på samma dag! När vi skulle åka iväg fick Mintu och Kaela totalt hjärnsläpp och gick kors och tvärs utan att förstå ett ord jag sa, i kanske fem minuter. Spåret vi skulle ta tillbaka var rätt blött (jämfört med i förmiddags) och hundarna försökte förstås hitta bättre spår. Silva ville absolut inte bli blöt och trasslade mest av alla. Detta kan ha varit årtusendets mest kaotiska start med ett litet 6-spann...

Sen hamnade alla hjärnorna på plats igen, och vi fortsatte hemåt längs leden som tagit oss till Alträsk (men utan sidospår). Regnet övergick snart i snö och stora blöta lappvantar föll ner mot oss. När vi korsade Vändträsket såg man knappt andra sidan sjön, trots att den inte är speciellt stor.

När vi kom till myrstråket igen (alltså stället där jag några timmar tidigare tog en bild med strålande sol) snöade det rätt mycket och all den blöta snön fastnade på hundarna, mig och släden. Snön i filmen har jag alltså INTE rört själv utan den blåste fast på egen hand.

När vi kom till kraftledningen igen var den mycket finare än sist - snö på träden! Hundarna kändes fortfarande pigga och det kändes bra att de fungerade så bra även på denna distans. Jag har ju inga långdistanshundar, å inga springhundar heller. Tidigare har vi som längst kört 5 mil ungefär, och då har hundarna sett rätt slitna ut till slut. Flera av dem har helt enkelt inte de fysiska eller mentala förutsättningarna för att springa lång eller snabbt, men idag hittade vi ett fint flyt och hundarna är i bra form och fungerar fint ihop.

När vi kom till Heden hade det tydligen inte snöat alls, trots att det bara är några kilometer mellan ställena. Istället såg vintern ut somden gör mest i slutet av mars, bara träd och snö med barr och kvistar på. Mintu och Kaela skötte sig jättefint i led idag. Förutom hjärnsläppet i Alträsk gjorde de allting rätt. På vägen hem hade de stenkoll på vart vi skulle, och en gång när jag rättade Mintu när han ville svänga, så märkte jag senare att han tänkt helt rätt... vägen jag valde var en omväg och vägen han valde var precis den vi körde på vägen dit.

Vi korsade även en väg som plogats upp under dagen. Skoterspåret korsade vägen snett och efter plogningen såg man bara en hög plogkant på andra sidan, minst dubbelt så hög som hundarna, och ingenting som skvallrade om var skoterleden faktiskt fortsatte. Ändå klättrade de direkt upp på rätt ställe och fortsatte, de använder nog näsorna en hel del när de söker spår gissar jag. När vi närmade oss kraftstationen i Vittjärv hade solen börjat gå ner, och hundarna trummade fortfarande på så fint.

När vi körde över kraftverksdammen kom jag på ett smart sätta att använda slädlinan. Istället för att halvstå på släden och försöka att spara belagen ändå, så kunde jag jogga bakom och hålla i linan. Fungerade riktigt bra! Sen korsade vi väg 97 en sista gång och lite mindre än 3 timmar efter starten i Alträsk, joggade 6 nöjda men absolut inte slutkörda hundar in på tomten. Detta blev årets hittills längsta tur för oss, 7 timmars spring och ca 6 mil avverkade - för vårt lilla gäng är det riktigt bra jobbat! Efter gos och mys och avselning var det sen dags för hundarna att ha lite "after work". Så himla stolt och nöjd över min älskade små vänner!

Solens framfart går inte längre att förneka. Nu har den börjat plocka fram vår tomt igen, det var några månader sen vi såg nåt annat än snö på marken. Innan den töar fram resten av tomten ska vi köra en massa mer släde! T.ex imorgon, när vi drar till Norriån för att köra med ett gäng härliga tjejer och surra och fika. Dessutom får jag nog sällskap på släden och i spannet! Nu har jag dessutom hämtat hem de tre sista Back on Track-täckena så de får följa med imorgon, 6 av hundarna har täcken nu. Först ska här matas hundar och sen sova...är jättetrött!

Idag har det töat rätt mycket, det är gott om snö kvar men många vägar (och vår uppfart) har fått rejält med genomslag. Det är fortfarande varmt ute men bara nån enstaka plusgrad nu. Förhoppningsvis fryser det på inatt, för imorgon bitti ska jag och hundarna ge oss ut på spåren och köra 2,5 mil till en arbetskompis stuga där vi kollegor ska träffas och grilla tillsammans. Sen får vi köra samma väg tillbaka, så vi hoppas verkligen på hyfsat hårda spår i alla fall på vägen dit. I allra värsta fall får vi ställa in, att köra ut på 5-milatur med full packning och mjuka spår känns inte schyst mot mina små hobby hundar.

Vi kommer mest att köra på skoterleder där vi aldrig varit förut, och även om det inte är speciellt långt egentligen så ser vi till att packa släden med säkerhetsgrejor och sånt som kan vara bra att ha. Även på en kort tur kan olyckan vara framme, och om nåt händer kan en enda mil till "hjälpen" kännas väldigt, väldigt lång. Här är några av sakerna vi packar med oss:

Vissa saker hör till fikastoppet (fika, spån och täcken), annat för ev. utrustningsfail (extra linor, hakarmm), och en del för hundarnas skull förstås, 5L vatten, färskfoder att blanda i vattnet för att få alla att dricka, tassockar och tassalva om nån skadar fossingarna, extraselar till Mintu och Kaela som springer i sina nya selar (om skav skulle uppstå), reflexer och lampor om vi skulle bli ute längre än planerat osv. Vi har helt enkelt med oss en massa saker som vi hoppas aldrig behöva använda.

Detta blir årets hittills längsta tur på en och samma dag, och förhoppningsvis hittar jag rätt på en gång så att den inte blir längre än nödvändigt. Sen får hundarna vila upp sig över natten innan vi åker upp mot Norriån på söndag för dragträff med en massa trevligt folk.

Nu ikväll gjorde vi ett litet experiment, något som många andra tydligen kommit på att man kan göra för länge sen....som vanligt är jag sist med mycket. Nåja, jag selade ut 6-spannet och vi körde hemifrån på isiga spår som ändå blivit lite mjukare av snön som fallit. När vi kört 3-4 km så kom jag på en idé! Helt enkelt att testa vad hundarna skulle göra om jag var helt tyst, varken manade på dem, bad dem att starta, gav order att svänga, peppade i de tyngsta uppförsbackarna osv. Min egen gissning var att vi skulle ta ungefär samma spår som vi körde senast, i tisdag, då samma hundar gick i led. Jag pratar inte mycket med hundarna normalt sett när vi kör heller, men steget därifrån till att vara helt och hållet tyst är ändå rätt stort.

Det blev en tur på nästan 2 mil där Mintu och Kaela valde väg i nästan 20 möjliga korsningar. Vi passerade renmarker och skällande hundar men jyckarna hade hela tiden fokus på arbetet och verkade inte tycka att det spelade så stor roll att matte plötsligt blivit alldeles tyst. Två gånger stannade hundarna för att snöbada lite, men efter kanske en minut verkade de ha enats om att det var dags att fortsätta igen. I korsningarna var Mintu och Kaela oftast ense direkt, men några gånger tänkte de olika, och då var det oftast Kaelas val som stod fast. Vi tog samma väg som i tisdags med med två alternativa slingor där man kommer upp på samma spår efter nån kilometer igen.

I de brantaste backarna sackade farten ner men precis när jag undrade om vi skulle stanna (hundarna kan ju faktiskt tänka att matte kanske står på bromsen, men bara har glömt att säga de där orden om att stanna av...) så tog de nya krafter och slet oss upp medan jag stod och höll tyst bak på medarna. När vi kört i kanske en timme till valde hundarna ett spår som de oftast vill välja, men som jag aldrig väljer i stort sett. Det spåret går i diket på riksväg 97, vilket inte är så spännande direkt, men där tycker ju tydligen hundarna och jag olika. När vi passerade en liten infartsväg såg Mintu lite fundersam ut så jag gav ett "höger" och sen ett "vänster" för att inte få spannet upp på stora vägen utan ner i diket på nästa sida. Sen, när vi bara hade en kilometer kvar, ville hundarna svänga höger på ett ställe där "höger" innebär en tur på nån mil till innan man kommer hemåt igen. Eftersom jag kände att kvällens tid var ute så gav jag ett "vänster" istället.

Sen tog hundarna oss hela vägen hem på egen hand. Riktigt kul att se dem jobba helt på egen hand, och skoj att de visade sig ha sån fin arbetsmoral trots att de hade alla chanser att stanna och äta renbajs, kanske söka lite renar i skogen, eller bara ligga och rulla runt i snön. För att vara ett gäng hobbyhundar som andra bytt ut, så är de ändå rätt bra!

Igår kväll tog jag som vanligt upp hinken med Pondus färskfoder och vatten från källaren, och började den smått isiga vandringen (nåja, 10 m) mot hundgårdarna. Till min stora förvåning var det alldeles tyst! Nalles små skall (som kan driva en till vansinne) brukar komma ett par sekunder senare, Rotax däremot brukar börja gnällprata (men med djup och manlig röst) direkt jag stängt ytterdörren.

Jag tog chansen och berömde honom lugnt medan jag småsprang fram till dörren - fortfarande knäpptyst! Jag skyndade mig (kring gnälliga hundar bör man ju annars göra det motsatta, men när väl de notoriska gnällarna är tysta så måste man ju vara snabb med belöningen) in och slängde åt honom en skål med mat innan jag gjorde iordning resten. Wow! Nu har det hänt och jag vet att det är möjligt (allt sånt är förstås möjligt men det är enklar att tro på det man sett)! Känns riktigt bra att ha hittat rätt knappar i alla fall en gång. Hade vi bott helt utan grannar hade det ju varit enklare att vänta ut honom varje gång helt konsekvent, nu får man försöka minimera ljudet och tiden samtidigt istället.

Imorse var det dags igen. Hinken i högerhanden och snabba fötter riktade mot hundgården. Ganska tyst faktiskt! Skulle det bli den andra lyckade Rotaxmatningen på ett dygn? Jag småsprang mot hundgårdsdörren medan Rotax skuttade runt där inne, ivrig, men tyst. Då hände en sak som aldrig hänt förut. Något jag verkligen inte väntat mig eftersom det inte brukar hända just mig speciellt ofta. En väldigt opassande grej just där och då...

...jag ramlade! Takdroppet hade ytterligare förstärkt isbanan just utanför hundgårdsdörren och med ca 7 liter köttblandat (glöm inte inälvor) vatten i näven drattade jag i backen precis när jag skulle ta i låset. Ivriga Silva, Rotax och Kaela sträckte ut sina små tungor genom gallret för att slicka åt sig så mycket mat som möjligt. Jag insåg snabbt att de svarta byxorna med pressveck inte skulle få följa med ända till kontoret idag.

Jag lyckades skrapa upp mat till alla små vännerna (fast det blev mindre vatten förstås) och släppte ut Silva, Rotax och Kaela för att städa upp lite. Känner jag Silva rätt så ligger hon fortfarande vid gallret och krafsar med småtassarna och sträcker ut tungan så långt hon kan nå. Själv sitter jag i jeans på bussen, med ett plåster på en skrapad hand. Plötsligt händer det.

Nu har jag tryckt på knappen! En ny dator är beställd och denna gamla trotjänare ska efter 4 års trogen tjänst få göra en liten pojke väldigt,väldigt glad (hoppas vi). Det blir en sån här: http://www.siba.se/Products/Product.aspx?id=7182949, dvs. en budgetversion, men den kommer nog att fungera bra till allting jag behöver göra, dessutom är den liten och smidig så den kan åka medmig på bussen när jag fortsätter skriva på min bok.

Giela och jag har nyss varit ute på promenad. Eftersom hon nästan är helt urfälld och det är -7 grader ute (och jag har nya täcken) så fick hon täcke på sig innan vi gick ut. Hennes täcke kommer nog imorgon, så det hon fick ta nu var 63cm, dvs. lagom till Mintu. Täcket var ganska stort att promenera i och halkade mest på sniskan över rumpan. Tant såg i alla fall glad ut och nosade och pinkade sådet stod härliga till. Tyvärr är vägarna rätt isiga nu och en gång ramlade hon rakt på lilla hakan...Lilltanten min! 

Nu råder det inte längre nån tvekan. Tidigare har vi sett lite djurbajs som ev. kunde vara från ren (man hinner ju inte se så mycket i farten) och en massa spår. Nu ikväll skingrades alla tvivel. Spåren var stenhårda och hala så släden gled väldigt lätt. Nackdelen med så hårda spår är bland annat att alla små ojämnheter också är hårda, så ställen där man normalt sett kan sladda runt kurvor blir plötsligt mer läskiga och man måste ha ännu mer vikt på "rätt" sida för att vara beredd på eventuella ojämnheter. Det blir även betydligt skumpigare att gena i kurvor eller på annat sätt köra lite utanför spåret.

Viltvittringen gjorde hundarna ruskigt springsugna och det tog inte lång tid innan jag såg de första renarna. Lite senare följde vi ett smalt skoterspår som går över ett litet berg, där det ofta är ren. Först såg vi mest bara spår, sen började hundarna bli lite tokigare och plötsligt var snön nedtrampad nästan överallt. Eftersom jag redan börjat filma så fortsatte jag. Jag hann överväga rätt många gånger om det var rätt läge att filma, för släden kan kasta en del i detta före. Efter 5 minuter stod ett gäng renar i alla fall inne i skogen (på höger sida), och givetvis blev hundarna ännu gladare. Tyvärr syns inte de söta renarna på filmen. Nåja, alltid kul med lite extra motivation ute i skogen. Kvällens tur blev ca 2 mil och gick nog med rekordfart för att vara vi (fast här bromsar jag hejvilt för att kunna filma.).

Dessutom blev starten oväntat spännande. Vi börjar ju med en 180 graders kurva på max 30 meter. Även den har blivit hård och skumpig och det börjar kännas smått osäkert. Idag tappade jag fotfästet och släpade en bit med händerna på bågen och benen hängande bakåt. Bara att dra sig upp i farten och klättra ombord medan hundarna rusade som tokar. Ska försöka hitta en alternativ startlösning för det här är som bäddat för trubbel just nu! Att man ramlar och släpas ibland är ju inget ovanligt, men att starta på ett ställe där man nästan väntar sig att välta - nä det är bara dumt!