Det känns så himla bra just nu att ha en plan. Dessutom är planen enkel. Tidigare somrar har varje hund haft två aktiviteter och det var för mycket att minnas. Nu har varje hund EN aktivitet + att alla ska spåra. Det klarar till och med min hjärna att ha nån slags struktur på utan att anteckna och tänka en massa. Nu ikväll har Rossi och Silva fått fortsätta träna upp intresse för sökrullen. Det går väl...sisådär. Rossi tycker att den är rätt rolig att leka med och om hon får bjuda på lite trygga beteenden som "skäms" under träningens gång så vågar hon även markera den med nosen nu. Tidigare tyckte hon att det var läskigt...så mycket press på en gång liksom! När hon tycker att det börjar bli svårt eller läskigt nu så gör hon några "skäms" och sen vågar hon ta nya tag...lilla fjant!

Silva tyckte det var skoj men var inte galet taggad riktigt. Å andra sidan är hon sällan galet taggad vid den här typen av träning. Att gå från att nosa till att bita eller ens öppna munnen var svårt. Varför bita i en läderbit liksom? En som jag FÅR bita i alltså? Varför? Tror att hon hellre vill springa med den i skogen på en gång faktiskt... Tror vi ska hitta lite öppna ytor och köra lite byte med sökrulle och bollar istället bara för att göra den roligare.

Nalle och Mintu fick träna tasstarget på musmatta inför deras agilitysäsong - och Mintu kom ihåg att han gjort det förr. Nalle var mest fundersam, fundersam, fundersam...men svansen gick i ett! Kaela fick träna mer på att sitta fot mellan mig och köksskåpen, dvs. där det är lite trångt. Det tyckte hon var läääskigt sist men nu gick det rätt bra. Rotax nöter vidare på att röra bakdelen... ja det går inte alltid snabbt för oss men vi har ju rätt kul ändå. Till sommaren måste vi fixa rallylydnadsskyltar!

Giela fick köra nån slags "muntarget" med targetstickan och var lika glad över det. Det enda trista var att hundarna som väntade vi ett tillfälle rev ner en kruka med koriander som stod i fönstret där inne...och den såg rätt misshandlad ut sen när jag försökte rädda den. Inte bara jag som tycker det är lite gott tydligen? Nåja, här kommer en liten film!

Igår kväll drabbades jag av en elak version av "latmasken" och tog mig inte upp ur soffan! Rossi var nog nöjd över att ha sällskap hela kvällen, men de där ute hade nog gärna sprungit lite. Så länge Rossi har tratt och sår så är det bara hon och Giela som får vara inne tillsammans för säkerhets skull. Vill inte ha några små hundtungor på såret!

Idag kvaddade Rossi sin första tratt men som tur var så har jag ca 10 st extra i källaren efter de operationer som varit genom åren. Strl 15, 20 och 25 verkar vara det vi använder...! Här ser ni Rossi i en trasig strl 25.

Allt som allt är jag väldigt imponerad av lilla Rossi. Hon bryr sig inte direkt om tratten och verkar ta det hela med ro. Nu ikväll verkar det ha kliat en del men hon klarar det ändå så bra. Jag har tidigare varit lite nervös över att ev. behöva operera henne eftersom hon är så "mjäkig" och så lätt blir ett "offer" när omstädigheterna blir lite jobbiga. Istället fixar hon detta med flaggan i topp! Duktiga lilla fjant!

Plåstret åkte av nu ikväll, och så här såg det ut under. Riktigt fint tyckte jag själv. Blåmärken här och var, men själva såret är nästan helt torrt och inte rött eller svullet. Varje dag funderar jag över dessa eländiga knölar. Godartade eller inte? Eftersom det kom så många på en gång är jag orolig över att de ska vara elaka. Samtidigt ser Rossi fräsch ut rent fysiskt. Pälsen är fin, slemhinnorna också. Såret verkar läka bra också.

Bara några veckor innan Gakkon fick somna in pga sin mjälttumör (vad vi tror det var) så opererades hennes analsäckar och svans. Såret efter analsäckarna läkte väldigt långsamt. Det bildades var och jag fick klämma ut var från såret varje dag under en tid. Tratten kunde vi inte ta av som planerat då såret fortfarande inte läkt. Hennes läkkött var helt enkelt värdelöst. Dessutom hade jag en längre tid tyckt att hennes päls var lite tråkig, men inte reflekterat mer över det. I efterhand har jag förstått att hennes kropp förmodligen redan då var rätt starkt påverkad av cancern som växte inom henne.

Därför väljer jag att se Rossis fina sår som ett bra tecken. Skulle de vara elaka så har de i alla fall inte flyttat in i hela hennes kropp än så länge. Bort med dessa knölar och om ungefär en månad till så ska den sista bort - därmed basta!

Gårdagens körning blev istället kvällens fredagsmys. Här står Silva och Nalle och hoppas att just de ska vara nr 1 ut ur hundgården! Vi körde samma korta runda som i tisdags, men med all nysnö som fallit fick hundarna jobba på bra ändå. Lika bra att ta ett styrkepass innan skotrarna hunnit ut och plattat till alla spår. T.ex körde vi under denna tall...!

Eller körde...nja...hundarna gick, släden knuffades liggande på sidan, och jag kröp...All ny snö som kommit gör naturen ännu vackrare, och träden ännu tyngre. Bitvis hänga tjocka vita grenar över spåret och jag fick några fina snöduschar. Ibland när man kör kan man komma till området där man får huka sig bakom släden 50-100 meter för att det hänger grenar med snö över hela tiden. Bara att huka sig och blunda lite lagomt. För kamerans skull så tyckte jag att det här var rätt lagomt som film...den blev väldigt snöig trots att det bara var enstaka träd.

Nu ligger den här inne på torkning! Just denna kväll sken staden Boden ännu klarare än vanligt och det var inga bekymmer att se i vilken riktning vi hade civilisationen. Alltid underbart att vara ute, kan inte tänka mig många bättre sätt att spendera en fredag kväll!

Trots en kort tur var hundarna nöjda efter att ha pulsat, och nu myser Rossi och tant Giela här inne. Imorgon hoppas jag att vi får till en lite längre tur på förmiddagen. Kvällen däremot blir helt ohundig! Finkläderna åker på och storstan kallar!

Igår kväll var det väldigt tomt här hemma utan Rossi. Även om det finns 6 andra hundar här hemma så har ju varje individ sin plats i familjen och varje tomrum märks. Eftersom Rossi ändå inte kommit hem med tratt och stygn och allt beslutade jag att det var en bra kväll att köra de andra hundarna när vi inte hade någon sjukling att ta hand om. Dessutom föddes tanken på att släpa med tant också för att slå alla flugor i smällen. Tant Giela är inte längre så road av draget men gillar att springa, och nu för tiden är hon väldigt lättsam att ha lös. Så med lite övertalan fick jag med även henne ut (hon sov i en koja när jag selade på de andra och kom efter ett antal rop...) och selade in henne i 6-spannet bredvid Nalle.

När vi kört några hundra meter och kom ner på ån så släppte jag lös henne och tände det röda blinkande halsbandet som jag fått i julklapp av mamma och pappa (Tack!). Tant visade sig vara riktigt glad men hade inte så bråttom första två kilometrarna där spåret var sladdat. Hon travade stadigt framåt men i lugn fart. Däremot formade hon fina formationer med de andra, och resten av gänget fick ett bra fyspass då jag bromsade hårt hela tiden.

Nomeanspänning? Vi kör 3+2+1 istället...

När vi kom till korsningen där jag tänkt ta höger, in på igensnöat skoterspår, svängde jag istället vänster vidare efter en sladade leden, just för tantens skull. Men Giela som sprang först hade andra planer och fortsatte ut i snön. När tant är så bestämd så måste hon förstås få sin vilja igen. Mer snö fick henne att öka tempot och jag fick släppa på bromsen medan hon ledde oss in genom skogen, första av alla i ett mer normalt travtempo i snö.

Glad tant vid "is i tassarna"-rensning

Söt tant på ett av de två ställen där hon valde en "oslädig" väg så att vi fick passera henne. Men då ville hon snabbt springa om igen! Jättekul att detta fungerade så bra, och med Back on Track på ryggen rörde hon sig extra mjukt och fint när vi gick en kort promenad efteråt. Blir absolut flera såna här turer, lite styrkepass för de andra, och lagomt för Giela. Tidigare när jag haft henne lös har hon fått springa längre i spannet först och redan "ledsnat" och mest bara velat hem (har det känts som), nu var det bara superskoj och hon visade nästan ledarhundsegenskaper lilla tant! När man kör sakta och bromsar mycket så blir de fjuttiga sju kilometrarna nog för att hålla de yngre förmågorna nöjda dessutom.

Nu är det hög tid att växla upp! Den här säsongen har ju bjudit på flera gäster på släden och mycket fikande och grillande, men så frå vi ju inga mil i benen! Idag körde vi en 2-milarunda på morgonen och en på kvällen. Om vi ska klara 10 mil på en dag på ett vettigt sätt så är det hög tid att dra ner lite på grillningen och öka lite på milen istället.

Jag funderade ju tidigare på att köra Beaver Trap Trail men har tänkt om. Det innebär att jag måste ta ledigt en dag från jobbet bara för att köra bil ner till tävlingen. Tidsmässigt och kostnadsmässigt känns det lite väl bökigt och dyrt. Vi vill ju bara testa distansen i sig, tävlingsmoment och sånt är ju inget vi söker efter. Så, det blir nog en 10-milatur här på hemmaspåren istället. Vi har ju gott om möjligheter att välja bland, först måste vi bara växla upp och börja öka på distanserna lite mer.

Hundarna är riktigt vanedjur på vissa sätt och mina ledarhundar är väldigt vanemässiga när det gäller spår. Om ett spår brukar gå på ett visst ställe på vintrarna så vet de om det och kan reagera om spåret är omdraget nästa år. De kan även göra lite tröga saker på spår som ändras under säsongens gång...som här...än fram till den här veckan har detta spår rundat trädet med ledkrysset, och alltså har även vi gjort det. Nu finns en genväg som är väl körd, men hundarna fortsätter att runda av gammal vana. Blir kul att se när de tar genvägen första gången.

Nalle och Rotax, morgonens wheeldogs

En väldigt lång uppförsbacke

Efter första turen jäktade jag in för en snabblunch och åkte sen till Öjebyn för en föreläsning om flockpositioner. Det handlade om någon slags gammal kunskap där det sades att en perfekt hundgrupp består av 7 individer där var och en innehar en av de 7 roller en hund kan ha i en grupp. Dessa roller föds hundarna med och beroende på vilka roller de har så passar de olika bra ihop. Rollerna bestämmer även vilka hundar som kommunicerar med varandra och på vilket sätt, och en grupp med två hundar av samma typ, eller två olika hundar som enligt denna mall inte "hör ihop", kan ge problem i gruppen.

Själv kom jag dit som skeptiker och åkte hem minst lika skeptisk. Som en Facebookvän påpekade så borde ju i så fall alla gatuhundar sträva efter att bilda flockar om 7 hundar, men istället lever de ju i löst sammansatta flockar eller på egen hand. Någon stark flockbildning ser man inte bland hundar som lever "fritt" enligt den forskning jag sett i alla fall.

Bland mina sju hundar kunde jag inte urskilja alla de positioner som fanns, men ändå har jag ju en ganska harmonisk och lugn grupp. Enligt teorin så borde ju det vara omöjligt eftersom det skulle innebära att jag har minst en dublett i gruppen. Nja, jag är skeptisk men det skulle vara skoj att höra om nån annan tagit del av detta och har åsikter eller erfarenheter?

Föreläsningen drog ut på tiden och när jag kom hem blev det en snabb middag med mackor, lite slösurfning, och sen var det dags att sela ut gänget igen. På kvällsturen fick även Rossi följa med (på eget bevåg) och hon såg faktiskt mer bekväm ut än hon gjort på sistone. Farten var också lite lägre vilket passade henne. Jag bad min älskling om hjälp att fästa huvan på jackan igen, och då packade han in mig så här noga!

SÅ duktig är jag aldrig själv! När vi kört 2 km ca så beslutade jag mig för att vara tyst och låta hundarna styra. Mintu och Kaela tvekade inte en sekund utan ledde oss förbi ett 20-tal korsningar och tog precis den väg jag tänkt, både mitt och deras favoritspår. När jag varit tyst i 75 minuter och vi passerat vägar, stall, rådjursmatplatser mm så fick dock Mintu ett totalt hjärnsläpp. När vi skulle passera väg 97 en sista gång så tvärnitade han och  började nosa vid vägkanten istället för att springa!!! Då var det bara att plocka fram björnrösten för det är ett stort "nono". Alla extra sekunder man får på vägen innebär ju en risk.

Nåja, det var rätt skönt fram tills dess, att bara stå och åka med utan att behöva ta ansvar eller tänka så mycket. Det är lite kul att se hundarna arbeta för de tvekar aldrig utan svänger precis som om vägen var det mest självklara som fanns! Idag var Mintu och Kaela helt överens om alla svänga och hade tydligen precis samma favoritrunda. =)

Nu lockar sängen. Imorgon blir ännu en fullsmocka dag med hundkörning, jobb och middag hos en kär barndomsvän. Blir kul!

Slädturen igår var ett litet helvete på vissa sätt. En slags motreaktion mot den totala körglädjen i torsdags. Snön fortsätter att falla och vi hade kanske 30 nysnö på spåren, men fortfarande inget spår direkt från gården, så vi fick köra genom kvarteret på väg ut mot lederna. Eftersom jag förstod att det skulle gå riktigt sakta så fick även Kaela och Giela följa med men med Back on Track-täcken och gå längst bak i de mest vältrampade spåren.

Misstag ett kom bara några sekunder efter start. Två pojkar sprang på gatan och ställde sig på varsin sida när vi kom körande. Jag gav hundarna kommando att springa på mellan dem och det gick bara bra, förutom att Rossi den lilla knasbollen fick för sig att skälla på den ena killen. Hon gjorde inget mer än att skälla (uppjagad och laddad), och som jag ser det beteendet i just den situationen så skulle hon aldrig ha gjort mer än att bara skälla, eftersom hon ändå var "på jobbet" och fysiskt tillbaka hållen av linor mm. Nåja, killen tog ett steg bakåt och ramlade i snön i diket. Vi stannade till och killen verkade helt OK, lite förvånad mest. Tyvärr är det svårt att stanna någon längre stund (på ett säkert sätt) på en plogad väg med så pigga hundar så jag var tvungen att fortsätta. Mmm...dålig magkänsla redan där! Jag borde inte ha kört helt enkelt utan bett dem akta sig mer. Jag förstår helt om han blev lite skraj av utskällningen även om det inte var illa menad.

Vi pulsade ut i snön och hundarna gjorde ett jättebra jobb. Det gick inte snabbt men det gick framåt. Spåren från igår bar inte speciellt bra och hundarna fick kämpa. Pudret som fallit hittills i år är mer eller mindre "bottenlöst". En kortare sträcka ha en skoter dragit upp spår men sen fick vi ge oss ut¨på soloäventyr. Spåren från slädturen i torsdags var synliga men jag tror inte att hundarna fick mycket fysisk hjälp av dem.

När vi kom upp i skogen och spåren blev ännu tyngre så släppte jag Kaela och Giela för att de skulle få röra sig friare. Kaela sprang direkt fram till ledarhundarna och när jag kallade in henne för att be henne gå bakom släden så fick jag ropa mååånga gånger! Det tog emot väldigt mycket att inte få vara med där framme längre. Efter en stund förstod hon regeln att hålla sig bakom släden, men det var absolut inte helt frivilligt.

På vägen hem igen började det mörkna och alla var trötta och nöjda. Giela och Kaela sattes in i spannet igen. Eftersom spåren var så tunga och vi hade lite tidspress, samt att Giela och Kaela inte skulle behöva jobba alltför hårt, så vände vi efter en stund och tog samma spår hemåt. Jag bestämde mig för att köra hem med spannet innan jag gick för att se om killen som ramlat i snön var hemma och kontrollera en gång till att allt var OK.

Efter den här leden passerar man en rätt hög skoterbro, som tyvärr, liksom många andra skoterbroar, är full av hål tidigt på säsongen. Tyvärr är vi ganska beroende av denna bro, men vi ser till att alltid köra väldigt sakta över eftersom det kan leda till allvarliga skador om en hund trampar ner och spannet fortsätter. Så gjorde vi även denna gång, men något som inte brukar hända hände just då. Giela trampade igenom med bakbenen och fastnade. Mina nacklinor är fjädrande så hennes nacklina sträcktes ut men det bästa hade förstås varit om den gått av. Sommarlinornas fasta nacklinor hade jag inte bytt ut mot vinterns modell som lätt kan gå av, misstag nr 2 kan vi säga. Nåja, nacklinan lossade jag och det var inget bekymmer. Ännu en gång visade sig nyttan av att ha ett bra "stanna" kommando till spannet.

Jag sprang fram till Giela och försökte lyfta henne men insåg att hon kilat fast ett av bakbenen. Giela är ganska "mesig" om hon fastnar nånstans eller har ont, så hon skrek och gnällde konstant. Hundarna längre fram blev intresserade och kom bak mot oss, men Rossi den lilla knäppskallen ville inte bara titta utan började nafsa smått mot Giela. När jag sa åt henne att flytta sig så kom hon genast tillbaka och trots en rejäl dask på nosen (i ett sånt läge måste ju säkerhet gå före metod) så kom hon tillbaka och hade en lite manisk blick och gjorde liksom små utfall. Jag hade nästan kunnat strypa henne!

Gielas ben kom loss i alla fall, och precis som jag väntat mig så fanns där inga skador, utan hennes skrik kom bara av att hon satt fast. Rossi däremot kunde inte släppa sina tankar och när vi fortsatte vände hon sig flera gånger bakåt för att stirra på Giela. Innan jag fortsätter här vill jag förtydliga att det inte finns något samband mellan Rossis knasiga beteenden denna dag. Den typ av beteende hon visade mot Giela är inget som hon skulle göra mot människor utan något helt annat. Båda är delar av en knasig personlighet, men det är två helt olika beteenden. I en grupp kan det bli så att en svag eller skadad individ blir påhoppad eller dödad, och när Giela satt fast och skrek, så tror jag att Rossis hjärna helt enkelt flippade om till det läget mer eller mindre.

Vad betyder det här då? Nja själv blev jag inte speciellt glad av det jag såg, eftersom det är en reaktion jag verkligen inte vill ha i gruppen, speciellt inte med så låg tröskel (att den kunde komma så lätt). I praktiken kan det ju betyda att problem uppstår om någon hund i samma hundgård blir sjuk eller skadar sig, och visar liknande beteende som det Giela gjorde igår. Rossi har alltid haft lite underliga beteenden i gruppen som medfört restriktioner. T.ex får hon inte bo med vem som helst, hon får inte ha några lösa skålar eftersom hon gärna bär in dem i kojorna och småvaktar dem. Normalt sett är det dock inga problem efter gårdagens alla tokigheter så var hon rätt billig när vi kom hem. Det är verkligen enorm skillnad mellan att leva med hundar som har "allt på plats" och såna som har mer eller mindre stora mentala brister.

Nåja, ny dag, och nya tag. Idag blir Kaela och Giela hemma så att vi kan köra upp spåren utan hämningar, och förhoppningsvis utan knasigheter också.

Idag åt vi middag framför TVn och Silva var så nyfiken att hon fick hålla sig i hallen och ha ett kompostgaller mellan sig och maten. Hon löper nu och är lite knasig, så under flera timmar fick vi lyssna till henne medan hon förklarade hur SYND det var om henne som inte fick vara nära maten. Och när hon betedde sig som hon gjorde, så var det ju inte direkt läge att ta bort kompostgallret heller. "Gå och lägg dig" resulterade bara i en liten lov in i köket och sen var hon tillbaka igen på en grisblink! Tur att det snart går över...