Nu råder det inte längre nån tvekan. Tidigare har vi sett lite djurbajs som ev. kunde vara från ren (man hinner ju inte se så mycket i farten) och en massa spår. Nu ikväll skingrades alla tvivel. Spåren var stenhårda och hala så släden gled väldigt lätt. Nackdelen med så hårda spår är bland annat att alla små ojämnheter också är hårda, så ställen där man normalt sett kan sladda runt kurvor blir plötsligt mer läskiga och man måste ha ännu mer vikt på "rätt" sida för att vara beredd på eventuella ojämnheter. Det blir även betydligt skumpigare att gena i kurvor eller på annat sätt köra lite utanför spåret.

Viltvittringen gjorde hundarna ruskigt springsugna och det tog inte lång tid innan jag såg de första renarna. Lite senare följde vi ett smalt skoterspår som går över ett litet berg, där det ofta är ren. Först såg vi mest bara spår, sen började hundarna bli lite tokigare och plötsligt var snön nedtrampad nästan överallt. Eftersom jag redan börjat filma så fortsatte jag. Jag hann överväga rätt många gånger om det var rätt läge att filma, för släden kan kasta en del i detta före. Efter 5 minuter stod ett gäng renar i alla fall inne i skogen (på höger sida), och givetvis blev hundarna ännu gladare. Tyvärr syns inte de söta renarna på filmen. Nåja, alltid kul med lite extra motivation ute i skogen. Kvällens tur blev ca 2 mil och gick nog med rekordfart för att vara vi (fast här bromsar jag hejvilt för att kunna filma.).

Dessutom blev starten oväntat spännande. Vi börjar ju med en 180 graders kurva på max 30 meter. Även den har blivit hård och skumpig och det börjar kännas smått osäkert. Idag tappade jag fotfästet och släpade en bit med händerna på bågen och benen hängande bakåt. Bara att dra sig upp i farten och klättra ombord medan hundarna rusade som tokar. Ska försöka hitta en alternativ startlösning för det här är som bäddat för trubbel just nu! Att man ramlar och släpas ibland är ju inget ovanligt, men att starta på ett ställe där man nästan väntar sig att välta - nä det är bara dumt!

Giela börjar faktiskt vara gammal snart. Hon fyllde 11 å höstas och det är fortfarande väldigt vanligt att folk misstar henne för en unghund, men för oss som känt henne nästan hela hennes liv så börjar det märkas att hon inte är riktigt så ung längre. Förutom två knölar, en framme på bröstbenet och en på sidan, så har hon fått en liten hudutväxt under ena ögat, och så börjar tänderna se smått slitna ut. Just nu har hon fällt nästan all underull och då ser hon lite extra eländig ut, och kanske aningen äldre också.

Dessutom har hon faktiskt börjat säga ifrån i vissa lägen. I förrgår när vi tänkte åka ut med hela familjen och grilla så visade Giela med stor tydlighet att hon INTE villa följa. Lars skulle leda henne i selen från hundgården till släden (ett par meter) men hon drog i full fart mot ytterdörren istället. Nåja, i den åldern får man faktiskt välja ibland. Det var första gången hon slädvägrat med sån bestämdhet. Så hårt tror jag aldrig att hon dragit i en sele förut!

I övrigt är Giela väldigt pigg. Hon hoppar och skuttar fortfarande lika smidigt som vilken unghund som helst, men det syns att hon börjar vara lite stel i bakdelen när hon ska lägga sig ner ibland. Hon älskar att springa men ser kanske inte samma mening i milslånga turer längre, då går hon hellre på promenad eller far ut med skidor/cykel där man kan sträcka ut för fullt en stund och sen stanna och nosa lika länge om man vill.Giela är min andra hund som blir pensionär.

Att ta hand om en pensionär kan vara lite lurigt ibland, och precis som människor så har ju hundar så olika tur med hur deras sista år blir. En sak jag tror är jätteviktigt är att man aldrig stirrar sig blind på ett årtal. Alldeles för många drar in på hundens aktiviteter bara för att den fyllt 8, eller 10, eller kanske 12 år. Det bästa sättet att göra en hund gammal i förtid, är att hålla den i stillhet.

Vad ska man då göra med en äldre hund? Mitt tips är att köra på ungefär som vanligt så länge hunden vill och tycker det är skoj. Kanske får man vara lite extra noga med att hålla hunden varm, variera träningen och så tror iaf jag att det är extra viktigt med träning som stärker upp kroppen och håller ihop den ordentligt. Vi har just påbörjat simträning med Giela. Än så länge ser hon kanske inte överlycklig ut, men förhoppningsvis tycker hon snart att det är rätt kul.

Vad gör man då när hunden faktiskt visar att den inte längre vill eller kan som förr? Hemma hos oss brukar Giela få följa med på kortare slädturer på bra spår. Jag vet att hon inte uppskattar att klampa i djupsnö och spåra, så det försöker vi att undvika (i spannet iaf, åker vi skidor är det en annan sak). De turerna anpassas lite extra efter henne, farten hålls ner så att hon ser bekväm ut (brukar vara i trav) och längden brukar vara max 1,5 mil. Ibland ser hon inte helt lycklig ut då heller, men så länge hon är pigg kroppsligt så är det bra för henne att hålla igång kroppen, även om hon inte alltid har lust. I övrigt kör hon på precis som de andra, men får förstås lite extra promenader och annat eftersom det blir mindre drag för hennes del.

Även övriga aktiviteter går att anpassa till en gammal hund. När Jacki blev gammal och kroppen inte riktigt hängde med längre, så fick hon t.ex små uppletanderutor i enkel terräng, korta spår där det var lätt att gå, träning med enkla tricks. På så sätt kan en äldre hund vara med och känna sig delaktig och viktig även om man har yngre hundar som behöver mer aktivering. Medan de andra fick långa spår fick även hon ligga i bilen och vänta på sin tur, och sen när det var dags blev hon förstås precis lika överlycklig över att lyckas, fastän spåret bara var en bråkdel av vad hon spårat tidigare.

En annan viktig sak tycker jag är att göra hälsokontroller lite nu och då. Giela ska snart få en inbokad, för att kontrollera hur hon mår och om det är något speciellt vi behöver hålla ögonen på. Det är lätt att bli hemmablind ibland och förändringar som sker successivt kan vara enkla att missa. Om ett par månader när snön smält bort hoppas jag kunna anmäla Giela och mig till en viltspårskurs. Det är jag ganska säker på att hon kommer att älska. Förhoppningsvis finns en massa små hundar på kursen, och så får vi äntligen lära oss göra allting rätt från grunden. Giela älskar viltspår men vi har hittills inte haft möjlighet att gå en kurs, utan läst och frågat oss fram. Blir kul!

För övrigt hörde jag på hundsimmet där vi hänger om helgerna att de har en 10 eller 11 år gammal Grand Danois som simmar där! DET är häftigt! Denna hund tränar även Freestyle och verkar ha haft ett aktivt liv med bra fysisk träning, och då kan man också hålla länge!