Nu ikväll gjorde vi ett litet experiment, något som många andra tydligen kommit på att man kan göra för länge sen....som vanligt är jag sist med mycket. Nåja, jag selade ut 6-spannet och vi körde hemifrån på isiga spår som ändå blivit lite mjukare av snön som fallit. När vi kört 3-4 km så kom jag på en idé! Helt enkelt att testa vad hundarna skulle göra om jag var helt tyst, varken manade på dem, bad dem att starta, gav order att svänga, peppade i de tyngsta uppförsbackarna osv. Min egen gissning var att vi skulle ta ungefär samma spår som vi körde senast, i tisdag, då samma hundar gick i led. Jag pratar inte mycket med hundarna normalt sett när vi kör heller, men steget därifrån till att vara helt och hållet tyst är ändå rätt stort.

Det blev en tur på nästan 2 mil där Mintu och Kaela valde väg i nästan 20 möjliga korsningar. Vi passerade renmarker och skällande hundar men jyckarna hade hela tiden fokus på arbetet och verkade inte tycka att det spelade så stor roll att matte plötsligt blivit alldeles tyst. Två gånger stannade hundarna för att snöbada lite, men efter kanske en minut verkade de ha enats om att det var dags att fortsätta igen. I korsningarna var Mintu och Kaela oftast ense direkt, men några gånger tänkte de olika, och då var det oftast Kaelas val som stod fast. Vi tog samma väg som i tisdags med med två alternativa slingor där man kommer upp på samma spår efter nån kilometer igen.

I de brantaste backarna sackade farten ner men precis när jag undrade om vi skulle stanna (hundarna kan ju faktiskt tänka att matte kanske står på bromsen, men bara har glömt att säga de där orden om att stanna av...) så tog de nya krafter och slet oss upp medan jag stod och höll tyst bak på medarna. När vi kört i kanske en timme till valde hundarna ett spår som de oftast vill välja, men som jag aldrig väljer i stort sett. Det spåret går i diket på riksväg 97, vilket inte är så spännande direkt, men där tycker ju tydligen hundarna och jag olika. När vi passerade en liten infartsväg såg Mintu lite fundersam ut så jag gav ett "höger" och sen ett "vänster" för att inte få spannet upp på stora vägen utan ner i diket på nästa sida. Sen, när vi bara hade en kilometer kvar, ville hundarna svänga höger på ett ställe där "höger" innebär en tur på nån mil till innan man kommer hemåt igen. Eftersom jag kände att kvällens tid var ute så gav jag ett "vänster" istället.

Sen tog hundarna oss hela vägen hem på egen hand. Riktigt kul att se dem jobba helt på egen hand, och skoj att de visade sig ha sån fin arbetsmoral trots att de hade alla chanser att stanna och äta renbajs, kanske söka lite renar i skogen, eller bara ligga och rulla runt i snön. För att vara ett gäng hobbyhundar som andra bytt ut, så är de ändå rätt bra!

Igår kväll tog jag som vanligt upp hinken med Pondus färskfoder och vatten från källaren, och började den smått isiga vandringen (nåja, 10 m) mot hundgårdarna. Till min stora förvåning var det alldeles tyst! Nalles små skall (som kan driva en till vansinne) brukar komma ett par sekunder senare, Rotax däremot brukar börja gnällprata (men med djup och manlig röst) direkt jag stängt ytterdörren.

Jag tog chansen och berömde honom lugnt medan jag småsprang fram till dörren - fortfarande knäpptyst! Jag skyndade mig (kring gnälliga hundar bör man ju annars göra det motsatta, men när väl de notoriska gnällarna är tysta så måste man ju vara snabb med belöningen) in och slängde åt honom en skål med mat innan jag gjorde iordning resten. Wow! Nu har det hänt och jag vet att det är möjligt (allt sånt är förstås möjligt men det är enklar att tro på det man sett)! Känns riktigt bra att ha hittat rätt knappar i alla fall en gång. Hade vi bott helt utan grannar hade det ju varit enklare att vänta ut honom varje gång helt konsekvent, nu får man försöka minimera ljudet och tiden samtidigt istället.

Imorse var det dags igen. Hinken i högerhanden och snabba fötter riktade mot hundgården. Ganska tyst faktiskt! Skulle det bli den andra lyckade Rotaxmatningen på ett dygn? Jag småsprang mot hundgårdsdörren medan Rotax skuttade runt där inne, ivrig, men tyst. Då hände en sak som aldrig hänt förut. Något jag verkligen inte väntat mig eftersom det inte brukar hända just mig speciellt ofta. En väldigt opassande grej just där och då...

...jag ramlade! Takdroppet hade ytterligare förstärkt isbanan just utanför hundgårdsdörren och med ca 7 liter köttblandat (glöm inte inälvor) vatten i näven drattade jag i backen precis när jag skulle ta i låset. Ivriga Silva, Rotax och Kaela sträckte ut sina små tungor genom gallret för att slicka åt sig så mycket mat som möjligt. Jag insåg snabbt att de svarta byxorna med pressveck inte skulle få följa med ända till kontoret idag.

Jag lyckades skrapa upp mat till alla små vännerna (fast det blev mindre vatten förstås) och släppte ut Silva, Rotax och Kaela för att städa upp lite. Känner jag Silva rätt så ligger hon fortfarande vid gallret och krafsar med småtassarna och sträcker ut tungan så långt hon kan nå. Själv sitter jag i jeans på bussen, med ett plåster på en skrapad hand. Plötsligt händer det.