Idag blev det bara en kort liten grilltur för oss, jag  med hundarna och sambon med skotern. Riktigt skönt i alla fall och vi hann med lite sol innan det började snöa. Hundarna verkade sugna på att springa men fick nöja sig med att springa ett par kilometer uppför till vindskyddet "oppa lia" och de verkade inte misstycka när de låg och solade på liggunderlagen heller.

Giela i sin superpensionärsdräkt

En som vilar och en som förstör

Silva är lite knasig, men det har vi ju alltid vetat

Spaningspatrullen på liggunderlaget

Hundarna var faktiskt rätt snälla mot liggunderlagen och jag har en liten plan på att köpa 2-3 liggunderlag och dela upp i lagoma bitar till varje hundpar så att de slipper ligga rakt på snön och kyla ner musklerna. Platta bitar tar ju mycket mindre plats i släden än hela rullar. Halm och hö i all ära men det är lite bökigt och tar ju slut allt eftersom. Blå liggunderlag blir den nya melodin!

Sen några fler bilder på vårt nya kärlekspar Rotax och Silva...tittar ni bakåt i bloggen så har de varit gulliga med varandra i flera dagar nu och de ligger gärna nära varandra. Sötisar! (Men säg inget till Silva - för hon skulle aaaaldrig erkänna) Det har inte med löp eller nåt sånt att göra utan de verkar bara ha funnit varandra lite extra på senaste tiden, och det är ju himla gulligt.

Lite bus hann Silva och Rotax med också förstås. Silva lyckades få Rotax draglina (fäst i hans halsband) ett varv kring sitt fram ben och när det drog åt lite så fräste hon till och var nog rätt nära att bli förbannad. Klok som hon var tänkte hon efter lite och stod istället och såg riktigt eländig ut medan jag skyndade fram och hjälpte henne loss. Det var ju ingen fara på taket, men det gjorde säkert lite ont och var obekvämt. Duktigt av lilla Silva att vänta på hjälp istället för att ta ut det på sin kompis.

Sen lade jag mig på ett annat liggunderlag framför elden och hamnade i riktigt "fältkoma". Så himla varmt å skönt! När jag skulle kliva upp efter att sambon packat ihop våra fikagrejor så ville benen inte lyda...jag fick kämpa för att få med mig kroppen hemåt. Nu blir det en lugn kväll och sen drar vi nog nån liten sväng imorgon också innan vi packar ihop oss och åker mot Vittjärv igen. Som vanligt har den här påskhelgen gått alldeles för snabbt.

Igår och idag har jag varit hemma från jobbet med segt huvud. Inte jättesjuk, men i soffläge med en vimsig hjärna. Trist! Giela, Rossi och Silva har varit här inne med mig medan de andra hängt ute. Att ha 7 smått uttråkade huskies inne blir lite mycket (det blir mer spring in och ut  när de har lite extraenergi i benen också och blir kissnödiga titt som tätt) men framför allt så fäller Rotax och Mintu kopiöst just nu och allt blir väldigt snabbt ludet när de är inne.

Träningsmässigt känns detta minst sagt kasst att ligga inne men så är det ju ibland. =/ En intressant iakttagelse har jag dock gjort. Vanligtvis om jag är hemma en hel dag och inte kör hundarna så brukar det nån gång under dagen komma en liten serenad där utifrån. Igår var det knäpptyst trots att vi inte kört på några dagar. Idag har det varit precis lika knäpptyst. Den närmsta slutsatsen man kan komma till är väl att det är Silva som är boven som drar igång de andra till allsång?

Hoppas vara piggare imorgon så att hundarna i alla fall får sträcka lite på benen eftersom temperaturen är väldigt mild och skön just nu. I varmaste laget nästan!

Nu är det hög tid att växla upp! Den här säsongen har ju bjudit på flera gäster på släden och mycket fikande och grillande, men så frå vi ju inga mil i benen! Idag körde vi en 2-milarunda på morgonen och en på kvällen. Om vi ska klara 10 mil på en dag på ett vettigt sätt så är det hög tid att dra ner lite på grillningen och öka lite på milen istället.

Jag funderade ju tidigare på att köra Beaver Trap Trail men har tänkt om. Det innebär att jag måste ta ledigt en dag från jobbet bara för att köra bil ner till tävlingen. Tidsmässigt och kostnadsmässigt känns det lite väl bökigt och dyrt. Vi vill ju bara testa distansen i sig, tävlingsmoment och sånt är ju inget vi söker efter. Så, det blir nog en 10-milatur här på hemmaspåren istället. Vi har ju gott om möjligheter att välja bland, först måste vi bara växla upp och börja öka på distanserna lite mer.

Hundarna är riktigt vanedjur på vissa sätt och mina ledarhundar är väldigt vanemässiga när det gäller spår. Om ett spår brukar gå på ett visst ställe på vintrarna så vet de om det och kan reagera om spåret är omdraget nästa år. De kan även göra lite tröga saker på spår som ändras under säsongens gång...som här...än fram till den här veckan har detta spår rundat trädet med ledkrysset, och alltså har även vi gjort det. Nu finns en genväg som är väl körd, men hundarna fortsätter att runda av gammal vana. Blir kul att se när de tar genvägen första gången.

Nalle och Rotax, morgonens wheeldogs

En väldigt lång uppförsbacke

Efter första turen jäktade jag in för en snabblunch och åkte sen till Öjebyn för en föreläsning om flockpositioner. Det handlade om någon slags gammal kunskap där det sades att en perfekt hundgrupp består av 7 individer där var och en innehar en av de 7 roller en hund kan ha i en grupp. Dessa roller föds hundarna med och beroende på vilka roller de har så passar de olika bra ihop. Rollerna bestämmer även vilka hundar som kommunicerar med varandra och på vilket sätt, och en grupp med två hundar av samma typ, eller två olika hundar som enligt denna mall inte "hör ihop", kan ge problem i gruppen.

Själv kom jag dit som skeptiker och åkte hem minst lika skeptisk. Som en Facebookvän påpekade så borde ju i så fall alla gatuhundar sträva efter att bilda flockar om 7 hundar, men istället lever de ju i löst sammansatta flockar eller på egen hand. Någon stark flockbildning ser man inte bland hundar som lever "fritt" enligt den forskning jag sett i alla fall.

Bland mina sju hundar kunde jag inte urskilja alla de positioner som fanns, men ändå har jag ju en ganska harmonisk och lugn grupp. Enligt teorin så borde ju det vara omöjligt eftersom det skulle innebära att jag har minst en dublett i gruppen. Nja, jag är skeptisk men det skulle vara skoj att höra om nån annan tagit del av detta och har åsikter eller erfarenheter?

Föreläsningen drog ut på tiden och när jag kom hem blev det en snabb middag med mackor, lite slösurfning, och sen var det dags att sela ut gänget igen. På kvällsturen fick även Rossi följa med (på eget bevåg) och hon såg faktiskt mer bekväm ut än hon gjort på sistone. Farten var också lite lägre vilket passade henne. Jag bad min älskling om hjälp att fästa huvan på jackan igen, och då packade han in mig så här noga!

SÅ duktig är jag aldrig själv! När vi kört 2 km ca så beslutade jag mig för att vara tyst och låta hundarna styra. Mintu och Kaela tvekade inte en sekund utan ledde oss förbi ett 20-tal korsningar och tog precis den väg jag tänkt, både mitt och deras favoritspår. När jag varit tyst i 75 minuter och vi passerat vägar, stall, rådjursmatplatser mm så fick dock Mintu ett totalt hjärnsläpp. När vi skulle passera väg 97 en sista gång så tvärnitade han och  började nosa vid vägkanten istället för att springa!!! Då var det bara att plocka fram björnrösten för det är ett stort "nono". Alla extra sekunder man får på vägen innebär ju en risk.

Nåja, det var rätt skönt fram tills dess, att bara stå och åka med utan att behöva ta ansvar eller tänka så mycket. Det är lite kul att se hundarna arbeta för de tvekar aldrig utan svänger precis som om vägen var det mest självklara som fanns! Idag var Mintu och Kaela helt överens om alla svänga och hade tydligen precis samma favoritrunda. =)

Nu lockar sängen. Imorgon blir ännu en fullsmocka dag med hundkörning, jobb och middag hos en kär barndomsvän. Blir kul!

Idag var ingen vanlig dag - utan min egen födelsedag! 32 år sägs det...? Eftersom dagen skulle bjuda på fint väder så struntade vi i att sitta inne och äta kakor och tårta, utan drog ut i skogen istället. Hundarna blev förstås glada och ivriga när de märkte vad som var på gång.

-Ta mig först!

Molnen kom och gick, men det var bara nån enstaka minusgrad, nästan väl varmt för hundarna faktiskt. Rossi fick följa med idag eftersom turen var rätt kort (bara till grillplatsen), vi slapp mesta packningen, samt att vi körde rätt sakta. Jag är inte van att min födelsedag är solig och VARM såhär mitt i januari. Det brukar snarare vara riktigt kyligt!

Varför kissa på spåret när man kan kissa bredvid?

Vi körde till vår "vanliga" grillplats eftersom den är lättåtkomlig även med bil, via en liten promenad. Mamma och pappa tog bilen så långt det gick och kom sen gående med Giela. Lars tog skotern, och jag körde hundarna hemifrån. Sen blev det lunch över elden, där det smakar som allra bäst!

Hundarna fick tugga älgskinn - mums!

De yngre förmågorna fick sitta fast medan tant Giela knatade runt lös i sitt blå täcke. För det mesta satt hon dock hos oss och tiggde mat, eller försökte stjäla mer älgskinn från nån kompis, eller myste med husse.

Silva kunde förstås inte tänka sig att bara ligga och vila, utan försökte dra sig fram till grillplatsen och klättrade över sittstocken, så långt hennes lina räckte.

Hur blev det här nu?

Rotax är en väldigt uttrycksfull hund. Jag sparade den här bilden bara för att den är så lätt att misstolka. Om man ville så skulle man ju kunna se tungan som en lugnande signal och hans blick som att han var strykrädd. Tagen ur sitt sammanhang skulle en del människor absolut kunna tolka den så.  I verkligheten tittade han bara upp på pappa för att se om där fanns något gott, och råkade slicka sig kring munnen samtidigt. Det är viktigt att tänka på att bilder kan vara lätta att rycka ur sitt sammanhang!

Jag, pappa, mamma, Lars och hundarna

Dags att åka hemåt

Ibland kommer nån på att de måste bajsa - NYSS! Här stannade Mintu så snabbt att jag inte hade en chans att hinna bromsa snabbt nog, så Silva och Mintu sprang om ledarhundarna nästan... Vi fick en fin tur men jag bestämde att Nalle inte ska få gå mer i kort sele. Hans sätt att jobba verkar inte riktigt fungera med denna sele, det känns som att den trycker lite ställen som stör hans andning. På de andra som jobbar men inte sliter som dårar, så fungerar de däremot riktigt bra.

Efter skogsturen åkte vi till världens gulligaste svärföräldrar och sambons släkt för god middag, tårta och en massa fina presenter, bland annat fina smycken och saker som jag ska använda ute i civilisatioen, inte bland hundarna! =) Imorgon blir det en förmiddagstur i solen, hoppas vi.  Nu ska vi sova, kvällen avslutades fint med middag för hundarna och ett vackert norrsken som dansade över hundgårdarna. Månen går mot att bli full och vi har nog 2 riktigt fina veckor framför oss!

Jag glömde nog skriva om det tidigare men på nyårsaftons morgon hade Silva och Kaela ett litet gräl. När border collie-besöket visade sig utanför hundgården så gruffade Silva lite där inne, mest i iver (och en hel del "här bor VI"), och Kaela studsade runt alldeles bredvid och var också rätt exalterad. Vips så rök de ihop, första gången på väldigt lång tid, och Kaela fick ett litet sår i mungipan och Silva några pyttesmå märken. Det blev nog ett slags omriktat beteende, dvs när en hund blir nog ivrig (t.ex. gör utfall i kopplet men når inte fram) mot något den inte kan nå, så kan det bli så att den ger sig på den som är närmast istället. Kan vara ägaren, en annan hund osv. Trist start på året efter att bara haft ett lite bråk på nästan ett år (när Kaela gick in till Rotax och hans ben i en koja, om jag inte glömt nåt mer).

Inte fortsatte det bättre nu heller. Inför kvällens körning var hundarna ivriga och taggade och Rotax och Mintu rök ihop som snabbast. Inget allvarligt, och inte helt oväntat på ett sätt. Även om de nog aldrig slagits förut (vad jag minns) så har det ju känts en aning spänt mellan dem sista halvåret. När allt är lugnt och de vilar så är det inga bekymmer, men när energinivån stiger så lägger sig en spänning i luften. Nu klev de över gränsen, men det var inget allvar i slagsmålet och efter att jag brytit (och talat om att det var en skitdum idé) så var allt som vanligt igen.

Så, efter ett väldigt lugnt och trevligt 2012 börjar vi 2013 med att snitta ett bråk per vecka...lysande!

Kvällens slädtur blev en lite kortare sväng med alla 7 hundarna, nya selarna, och lagomt "tant-tempo". Selarna kändes bra men det är förstås för tidigt att säga om de passar alla hundarna. Rossi såg helt förvirrad ut först men sen verkade hon tycka att den var rätt bekväm. Mintu fick sällskap av Kaela där framme, och de gjorde ett lysande jobb. Mintu+Rotax i led fungerar oftast riktigt bra. Inga lysande fantastiska saker, men inga jätteknasigheter speciellt ofta heller. Kaela och Mintu är både ännu bättre när de är bra, och ställer till med ännu större knasigheter när det väl händer...

Kände att jag saknat Kaela där framme i alla fall. Hon är faktiskt en riktigt duktig ledarhund med många fina egenskaper, i alla fall för ett hobbyspann. Det verkar som att hennes rygg trivs bra med korta selen och att springa i Back on Track-täcket, så nu känns det mer rätt att sätta henne i led igen. Idag körde vi bitvis efter en plogad grusväg, tyvärr väldigt hårt plogad, och jag insåg att vi måste ta oss ner till skoterleden om inte slädens belag skulle trasas sönder. När vi kom till en plats där skoterleden går bara 5-10 meter från vägen ner på ett kalhygge gav jag kommando vänster och både Mintu och Kaela kastade sig över plogkanten och pulsade fram till skoterleden, som om de aldrig gjort annat. När de är bra - är de riktigt bra! Precis så som det ska vara!

I tisdags kväll körde jag 6-spannet och vi fick en magisk tur på 1,5-2 mil. Tyvärr har de fortfarande inte kört upp några av våra favoritspår, och jag överväger snart att pulsa upp dem med hundarna trots att det kommer att ta ett par timmar. Himlen var full av stjärnor och det var ljust nog att släcka pannlampan på de sträckor där inga kvistar riskerar att sticka ut ens ögon, trots att ingen måne syntes till. Jag sjöng för full hals för hundarna, jo så är det, en del sjunger i duschen, jag sjunger på släden, och vi hade det riktigt mysigt tillsammans. Nu laddar vi inför lördag. Ska vara lagom temperatur, soligt hela dagen, och sambon och jag har bestämt date i skogen, jag med hundarna och kameran, han med skotern och kameran, och så bli det nog en hel del fika också...=)

Ser ni de svarta rumporna längst bak? Över nyår hade vi besök av vår vän Monica och hennes två bordercollies Sultan och Flicka, som till vardags jobbar med en massa roligt (bland annat vallning förstås) och nu även fick chansen att springa i ett 8-spann över de snötäckta vidderna. Efter tövädret så höll sig temperaturen kring nollan i flera dagar, men det frös på precis nog mycket för att vi skulle få snabba och lätta spår i alla fall. Tänk att för en vecka sen var jag rädd att vi skulle ha -35 grader och knappt kunna köra pga kylan - istället höll spåren på att bli alldeles för mjuka pga extrem värme.

Bilden ovan är från en av de två turerna vi tog på nyårsafton, under dagen alltså, inte kvällen förstås. I starten var speciellt Nalle och Rossi väldigt intresserade av de två nykomlingarna där bak och kunde knappt stå åt rätt håll, men när vi kommit iväg så fungerade allt fint och Sultan och Flicka skötte sig bra. Att sitta fast både i halsen och selen kan ju vara lite ovant i början.

Egentligen hade vi tänkt dela spannen på de första turerna för säkerhets skull, dvs. köra mitt 6-spann först och sen Monica och hennes 2 hundar bakom på skidor eller mindre släde, men föret var lite väl lätt för skidor, och lilla släden kändes tung för två hundar, så vi hoppade över mellanstegen helt enkelt. Dock kräver det lite extra koll. Så länge man jobbar så springer ju hundarna på i 99,9% av fallen, men när man stannar är det lättare hänt att de där framme får för sig att vända bakåt för att "hälsa på gästerna".

Just av den anledningen bytte jag ut några av nacklinorna som kan gå av vid tryck till fasta linor på hundarna jag hade framför Flicka och Sultan, för att förhindra oplanerade hundmöten. Är man två på släden har man helt andra förutsättningar att kunna hindra potentiellt farliga situationer som kan uppstå. När man skriver sådär låter det ju som om hundarna hela tiden var redo att äta varandra men så är det förstås inte. Däremot finns det alltid risker när man blandar grupper av hundar som inte känner varandra, och struntar man i de riskerna så kan allting antingen gå jättebra ändå, eller så blir det riktigt dyra turer till veterinären. I värsta (absolut värsta) fall kan innebära att ett gäng bråkande hundar som inte känner varandra sitter ihopbundna med en hög av rep där ingen kommer loss och ingen vågar sluta försvara sig...inte alls bra!

Det var roligt att se hur olika hundar av olika typ kan vara. Även om jag är uppvuxen med border collies så är det ju många år sen, och man glömmer så snabbt. Sultan var väldigt ivrig i starten och ville nästan trycka till Flicka. Under andra turen gjorde han det en snabbis kanske 20 meter efter start och Flicka tjöööt! Ljudet fick mina hundar att skutta till och direkt vända sig om för att se vad som var på G! De är inte vana vid höga ljud på det sättet när man är igång, så jag kastade mig av släden och sprang fram för att hindra de nyfikna 6 där framme från att komma dit bak. Som tur var gick det lätt att stoppa dem med säkerhetsavstånd, de var nyfikna men inte ute efter att söka trubbel.

Paus!

Flicka

När det närmade sig kväll tog vi in alla nio hundarna. Monicas hundar fick vara i vardagsrummet med ett kompostgaller in mot hallen köket, där mina hundar höll till. Vi skruvade upp TVn rejält och drog för alla mörka persienner. Sen åt vi en massa mat och kastade oss i soffan framför en film. När det började smattra lite just kring tolvslaget gick jag ut i köket och gav hundarna varsitt litet tuggben. Det fungerade ännu bättre än godisregn och den enda som reagerade alls var Rossi. Giela tuggade på utan att bry sig om ljuden. Samtidigt kändes det som om det faktiskt sköts lite mindre än vad det brukar göra?

Med fokus på hundar och film missade vi faktiskt tolvslaget med ett par minuter, men det blev ju nytt år i alla fall! Många andra bloggar är just nu fyllda av "året som gått" och "mål för 2013". För det första är jag inte så målinriktad i mitt hundliv just nu. Vårt mål är ju att köra en massa släde och ha skoj - och det klarar vi av bra! Vi pratade lite kring detta med mål och planering och kom till samma slutsats, idag drunkar alldeles för många hundägare i en evig planering av mål, kriterier, detaljer mm och glömmer att ha roligt med hundarna och lita på magkänslan. Alla moment ska delas i tusen delar och läras in på ett pedagogiskt sätt - och visst är det jättebra men det erbjuder även en hel del fallgropar och risken att man till slut inte ser skogen för alla träd är rätt stor.

Dessutom överöses vi av bloggar med ambitiösa detaljerade planeringar av träningsupplägg där allt från belöningar (leker hunden verkligen nog intensivt när jag belönar?) till perfekta fotgående (var går hunden, hur går hunden, vilken attityd har hunden osv...) avverkas. Det är lätt att dras med och fastna i detaljplanering och måltänk inför framtiden - men hundarna har vi ju här och nu! Att vara hundägare idag kan bli hur invecklat som helst - om man trillar in på det spåret. Man kommer faktiskt rätt långt med kunskap kring hundars beteende och sunt förnuft. Allting behöver inte vara fullt så invecklat som det ibland kan verka.

Däremot så vill jag försöka få till nån längre tur senare i vår, vore skoj att bräcka 10 mil på en dag med mitt lilla gäng. Någon mer konkret sammanfattning av dåtid eller framtid kommer inte att komma här - att göra det mitt i säsongen känns helt avigt! Säsongen sammanfattas i slutet av april - om jag inte glömmer av mig.

På nyårsdagen fick vi oss en mycket oplanerad sovmorgon - vi sov till 10.27 Lite panik! Då var vi ändå 3 personer och 9 hundar inne, mina hundar fick visserligen gå ut till hundgårdarna kring 8 när jag vaknade till (och somnade om) men ändå! Kunde de inte ha väckt oss? Vi klev upp och samlade ihop oss och packade för lite grillning ute i skogen. Detta blev gängets tredje tur tillsammans och efter att ha spanat in varandra lite mer så var alla lugna och duktiga i starten. Här sitter Sultan framför släden. Både han och Flicka skötte sig jättefint i spannet och jobbade på utan att trassla eller nåt sånt.

Sambon följde med på sin skoter så alla var nöjda sen, fyrbenta, tvåbenta och skotern...!

Vi körde kanske 6-7 km innan vi stannade vid en liten grillplats. Mörket började redan falla så vi fick oss en oplanerat sen lunch ute i snön, men så kan det ju bli när man försover sig. Det blev grillade hamburgare med tillbehör - jag lyckades göra en riktig superburgare trots att den var lite trasig...! Hundarna hade ändå dragit rätt tungt även om det inte var långt, så de flesta hade vett att ta det lugnt men Silva dödade förstås närmsta lilla träd och flisade upp dess kvistar.

Motljus, med Kaela, Nalle och Silva, dags att åka hemåt igen!

Eftersom vi hade en middagstid att passa blev turen betydligt kortare än vi planerat, men så är det ju ibland. Efter 2 roliga hunddygn åkte sen våra gäster hem. Visst var det lite "sura" miner mellan grupperna, Rossi kunde förstås inte låta bli att skälla ut dem från sin hundgård t.ex., men överlag tycker jag att allting fungerade bra. Det blev inga "dåliga" möten och de respekterade varandra på ett bra sätt, egentligen så bra som man kan förvänta sig när man blandar två grupper av hundar med rätt olika språk och sätt. Giela umgicks med Flicka och Sultan även inne och det fungerade förstås bra, hon fungerar ihop med alla hundar i stort sett. De andra däremot fick inte "mötas" ordentligt eftersom det innebär betydligt mer risken än positiva saker när tiden tillsammans ändå var så pass kort. Inga incidenter och inga negativa minnen för hundarna att ta med sig helt enkelt.

Med lite tur så gav turerna mersmak så att vi får collrigt besök igen senare! =) I så fall ska jag fixa lite söta bilder framifrån på de dragande border colliesarna, och inte bara svarta rumpor!

Julfesten i lördags var riktigt rolig och trevlig men visade sig ha en bitter eftersmak. I måndags vaknade jag med en rejäl känsla av illamående och tillbringade sen nästan ett dygn med att spy och må riktigt illa.    Det visade sig snabbt att jag inte var ensam, åtminstone 20 andra som varit på samma julfest drabbades också mer eller mindre!

Idag är det bättre men magen känns lite tjyvens och jag har inte vågat äta något ännu. Ikväll kommer sambon hem med fil - längtar! Bion igår kväll fick vi hoppa över och tjejkvällen imorgon kväll blir inte heller av. Nu ikväll skulle hundarna köras men det blir förstås inte av heller. Så länge jag ligger ner så känns det hyfsat OK men några större utsvävningar blir det inte. USCH för vinterkräksjuka! Denna omgång var mildare än den jag hade för ett par år sen, men det är verkligen inte skoj ändå... =(

Igår när jag var som sjukast var Silva och Rossi ute i den vänstra hundgården och när Rossi gått in i garaget kände sig Silva ensam och yyylade så fint säkert 10 gånger under dagen! Jag låg i soffan och kunde varken resa mig eller vråla eller nåt annat utan att börja kräkas... =( BLÄ! Idag är Silva också inne och allt är lugnare. Helst hade jag velat ha alla hundar inne men jag vågar inte riktigt när Silva och Rossi löper, och jag inte har full koll.

Vi har det i alla fall hyfsat mysigt och förhoppningsvis är det värsta över, även om det här inte alls var vad vi hade planerat för sista veckan innan jul.

Slädturen igår var ett litet helvete på vissa sätt. En slags motreaktion mot den totala körglädjen i torsdags. Snön fortsätter att falla och vi hade kanske 30 nysnö på spåren, men fortfarande inget spår direkt från gården, så vi fick köra genom kvarteret på väg ut mot lederna. Eftersom jag förstod att det skulle gå riktigt sakta så fick även Kaela och Giela följa med men med Back on Track-täcken och gå längst bak i de mest vältrampade spåren.

Misstag ett kom bara några sekunder efter start. Två pojkar sprang på gatan och ställde sig på varsin sida när vi kom körande. Jag gav hundarna kommando att springa på mellan dem och det gick bara bra, förutom att Rossi den lilla knasbollen fick för sig att skälla på den ena killen. Hon gjorde inget mer än att skälla (uppjagad och laddad), och som jag ser det beteendet i just den situationen så skulle hon aldrig ha gjort mer än att bara skälla, eftersom hon ändå var "på jobbet" och fysiskt tillbaka hållen av linor mm. Nåja, killen tog ett steg bakåt och ramlade i snön i diket. Vi stannade till och killen verkade helt OK, lite förvånad mest. Tyvärr är det svårt att stanna någon längre stund (på ett säkert sätt) på en plogad väg med så pigga hundar så jag var tvungen att fortsätta. Mmm...dålig magkänsla redan där! Jag borde inte ha kört helt enkelt utan bett dem akta sig mer. Jag förstår helt om han blev lite skraj av utskällningen även om det inte var illa menad.

Vi pulsade ut i snön och hundarna gjorde ett jättebra jobb. Det gick inte snabbt men det gick framåt. Spåren från igår bar inte speciellt bra och hundarna fick kämpa. Pudret som fallit hittills i år är mer eller mindre "bottenlöst". En kortare sträcka ha en skoter dragit upp spår men sen fick vi ge oss ut¨på soloäventyr. Spåren från slädturen i torsdags var synliga men jag tror inte att hundarna fick mycket fysisk hjälp av dem.

När vi kom upp i skogen och spåren blev ännu tyngre så släppte jag Kaela och Giela för att de skulle få röra sig friare. Kaela sprang direkt fram till ledarhundarna och när jag kallade in henne för att be henne gå bakom släden så fick jag ropa mååånga gånger! Det tog emot väldigt mycket att inte få vara med där framme längre. Efter en stund förstod hon regeln att hålla sig bakom släden, men det var absolut inte helt frivilligt.

På vägen hem igen började det mörkna och alla var trötta och nöjda. Giela och Kaela sattes in i spannet igen. Eftersom spåren var så tunga och vi hade lite tidspress, samt att Giela och Kaela inte skulle behöva jobba alltför hårt, så vände vi efter en stund och tog samma spår hemåt. Jag bestämde mig för att köra hem med spannet innan jag gick för att se om killen som ramlat i snön var hemma och kontrollera en gång till att allt var OK.

Efter den här leden passerar man en rätt hög skoterbro, som tyvärr, liksom många andra skoterbroar, är full av hål tidigt på säsongen. Tyvärr är vi ganska beroende av denna bro, men vi ser till att alltid köra väldigt sakta över eftersom det kan leda till allvarliga skador om en hund trampar ner och spannet fortsätter. Så gjorde vi även denna gång, men något som inte brukar hända hände just då. Giela trampade igenom med bakbenen och fastnade. Mina nacklinor är fjädrande så hennes nacklina sträcktes ut men det bästa hade förstås varit om den gått av. Sommarlinornas fasta nacklinor hade jag inte bytt ut mot vinterns modell som lätt kan gå av, misstag nr 2 kan vi säga. Nåja, nacklinan lossade jag och det var inget bekymmer. Ännu en gång visade sig nyttan av att ha ett bra "stanna" kommando till spannet.

Jag sprang fram till Giela och försökte lyfta henne men insåg att hon kilat fast ett av bakbenen. Giela är ganska "mesig" om hon fastnar nånstans eller har ont, så hon skrek och gnällde konstant. Hundarna längre fram blev intresserade och kom bak mot oss, men Rossi den lilla knäppskallen ville inte bara titta utan började nafsa smått mot Giela. När jag sa åt henne att flytta sig så kom hon genast tillbaka och trots en rejäl dask på nosen (i ett sånt läge måste ju säkerhet gå före metod) så kom hon tillbaka och hade en lite manisk blick och gjorde liksom små utfall. Jag hade nästan kunnat strypa henne!

Gielas ben kom loss i alla fall, och precis som jag väntat mig så fanns där inga skador, utan hennes skrik kom bara av att hon satt fast. Rossi däremot kunde inte släppa sina tankar och när vi fortsatte vände hon sig flera gånger bakåt för att stirra på Giela. Innan jag fortsätter här vill jag förtydliga att det inte finns något samband mellan Rossis knasiga beteenden denna dag. Den typ av beteende hon visade mot Giela är inget som hon skulle göra mot människor utan något helt annat. Båda är delar av en knasig personlighet, men det är två helt olika beteenden. I en grupp kan det bli så att en svag eller skadad individ blir påhoppad eller dödad, och när Giela satt fast och skrek, så tror jag att Rossis hjärna helt enkelt flippade om till det läget mer eller mindre.

Vad betyder det här då? Nja själv blev jag inte speciellt glad av det jag såg, eftersom det är en reaktion jag verkligen inte vill ha i gruppen, speciellt inte med så låg tröskel (att den kunde komma så lätt). I praktiken kan det ju betyda att problem uppstår om någon hund i samma hundgård blir sjuk eller skadar sig, och visar liknande beteende som det Giela gjorde igår. Rossi har alltid haft lite underliga beteenden i gruppen som medfört restriktioner. T.ex får hon inte bo med vem som helst, hon får inte ha några lösa skålar eftersom hon gärna bär in dem i kojorna och småvaktar dem. Normalt sett är det dock inga problem efter gårdagens alla tokigheter så var hon rätt billig när vi kom hem. Det är verkligen enorm skillnad mellan att leva med hundar som har "allt på plats" och såna som har mer eller mindre stora mentala brister.

Nåja, ny dag, och nya tag. Idag blir Kaela och Giela hemma så att vi kan köra upp spåren utan hämningar, och förhoppningsvis utan knasigheter också.