Igår kväll tog jag som vanligt upp hinken med Pondus färskfoder och vatten från källaren, och började den smått isiga vandringen (nåja, 10 m) mot hundgårdarna. Till min stora förvåning var det alldeles tyst! Nalles små skall (som kan driva en till vansinne) brukar komma ett par sekunder senare, Rotax däremot brukar börja gnällprata (men med djup och manlig röst) direkt jag stängt ytterdörren.

Jag tog chansen och berömde honom lugnt medan jag småsprang fram till dörren - fortfarande knäpptyst! Jag skyndade mig (kring gnälliga hundar bör man ju annars göra det motsatta, men när väl de notoriska gnällarna är tysta så måste man ju vara snabb med belöningen) in och slängde åt honom en skål med mat innan jag gjorde iordning resten. Wow! Nu har det hänt och jag vet att det är möjligt (allt sånt är förstås möjligt men det är enklar att tro på det man sett)! Känns riktigt bra att ha hittat rätt knappar i alla fall en gång. Hade vi bott helt utan grannar hade det ju varit enklare att vänta ut honom varje gång helt konsekvent, nu får man försöka minimera ljudet och tiden samtidigt istället.

Imorse var det dags igen. Hinken i högerhanden och snabba fötter riktade mot hundgården. Ganska tyst faktiskt! Skulle det bli den andra lyckade Rotaxmatningen på ett dygn? Jag småsprang mot hundgårdsdörren medan Rotax skuttade runt där inne, ivrig, men tyst. Då hände en sak som aldrig hänt förut. Något jag verkligen inte väntat mig eftersom det inte brukar hända just mig speciellt ofta. En väldigt opassande grej just där och då...

...jag ramlade! Takdroppet hade ytterligare förstärkt isbanan just utanför hundgårdsdörren och med ca 7 liter köttblandat (glöm inte inälvor) vatten i näven drattade jag i backen precis när jag skulle ta i låset. Ivriga Silva, Rotax och Kaela sträckte ut sina små tungor genom gallret för att slicka åt sig så mycket mat som möjligt. Jag insåg snabbt att de svarta byxorna med pressveck inte skulle få följa med ända till kontoret idag.

Jag lyckades skrapa upp mat till alla små vännerna (fast det blev mindre vatten förstås) och släppte ut Silva, Rotax och Kaela för att städa upp lite. Känner jag Silva rätt så ligger hon fortfarande vid gallret och krafsar med småtassarna och sträcker ut tungan så långt hon kan nå. Själv sitter jag i jeans på bussen, med ett plåster på en skrapad hand. Plötsligt händer det.

 

syster

16 mars 2012 22:20

Ajdå! Gick det bra?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det känns lite underligt att skriva det här - ,men det är hög tid! Vi har flyttat vår hemsida och alltså även bloggen till http://nukutvi.wordpress.com men det går även att hitta dit via www.nukutvi.se fortfarande. De fem år vi har skrivit ihop här v...

Idag blev det bara en kort liten grilltur för oss, jag  med hundarna och sambon med skotern. Riktigt skönt i alla fall och vi hann med lite sol innan det började snöa. Hundarna verkade sugna på att springa men fick nöja sig med att springa ett par ki...

  Igår packade vi in oss i bilen - en rätt fantastisk packning om jag får säga det själv - 3 personer, 2 skotrar, en hundsläde, 7 hundar, och passande packning i vår Passat med släp + liten taxbox. Vi körde de 4-5 milen till Skoterhotellet i Umn...

Idag fick Giela följa med på sin första "fjälltur" på länge. Jag minns inte riktigt när hon senast var ovan trädgränsen men det var nog rätt länge sen då hon inte varit med på de lite mer fysiskt krävande turerna de senaste åren. Även om sträckan int...

Blev det så här istället. Skoter, släde, hundar och packning i en något överlastad bil. Glad påsk på er! ...