Idag var det äntligen dags för fikaträff i Alträsk med mina härliga kollegor. Alträsk ligger ca 2,5 mil skoterled från Vittjärv, så det var ju dessutom en lagom tur för hundarna. Just före åtta imorse lämnade vi tomten, 6 glada hundar, en fullpackad släde, å jag. Vi letade oss fram på leder som vi kör ibland men inte speciellt ofta, och passerade kraftverket, Heden, Hampis och Grönland. Det var mulet ute och kring 0-gradigt. Efter en timmes körning fick jag äntligen be hundarna svänga vänster ut på nya spår, ställen där vi aldrig varit förut. Det kändes nästan som att Mintu och Kaela hade spanat in den korsningen redan i förväg.

Leden började med en lång kraftledningsgata med en massa sly. Sen svängde vi in på ett avlångt myrstråk, och där fick jag en jättebra idé. Ett välkört spår vände upp mot Vändträsk till, en av byarna vi skulle passera, och det kändes som att vi borde komma dit vi skulle längs det spåret. Tyvärr blev spåret smalare och smalare, och till slut vände spåret längst ner på ett kalhygge.

Vid det här laget hade solen kommit fram och strålade ner från en klarblå himmel. På vägen tillbaka hittade vi andra sidospår, och för att inte behöva köra en massa extra, så testade vi även dem. De gick ju i alla fall åt rätt håll. Det slutade med att vi hamnade hemma hos en gubbe i Vändträsk, som bodde bara nån kilometer ifrån stugan i Alträsk där vi skulle träffas, och fick veta att det inte fanns några skoterspår som kunde ta oss dit vi skulle (korsa en större väg bland annat). En halv kilometer ute på Älvsbyvägen hade tagit oss dit vi skulle, men sånt går förstås inte att göra. Det hela slutade alltså med att vi fick vända ännu en gång och köra hela vägen tillbaka till myrstråket, en felkörning på ca en timme och antagligen kring en mil.

Hundarna hade i alla fall stort tålamod med mina felberäkningar och jobbade på fint trots att jag vilseledde dem flera gånger. Snart var vi tillbaka på spåret igen, men tiden hade förstås sprungit ifrån oss och jag insåg att vi skulle bli lite sena.

Klockan tolv kom vi fram till stugan i Alträsk, där elden redan brann. Då hade hundarna sprungit i fyra timmar, och antagligen ca 3,5 mil. Ändå kändes de fräscha och pigga och alla tassar mådde bra. Det blev grillning och surr och skratt med mina härliga kollegor, och på plats fanns även två andra hundar! Mina jyckar fick ligga en bit bort i lugn och ro för att vila upp sig.

På ett renskinn satt söta Sally (ovan) och hennes kompis Kalla (nedan). Kalla visade sig vara en riktigt trevlig liten norrbottensspets som dessutom gjorde sig riktigt bra på bild!

Ser ni var Nalle ligger? Mintu envisade även idag med att stå eller sitta, i 3 timmar! Att lägga sig ner med täcke på sig är tydligen helt omöjligt, även om man är riktigt trött. Ungefär klockan tre hade alla fikat klart och återfärden började. Då hade det redan hunnit bli mulet igen, samt regnat en stund. Det började blåsa allt mer dessutom - alla väder på samma dag! När vi skulle åka iväg fick Mintu och Kaela totalt hjärnsläpp och gick kors och tvärs utan att förstå ett ord jag sa, i kanske fem minuter. Spåret vi skulle ta tillbaka var rätt blött (jämfört med i förmiddags) och hundarna försökte förstås hitta bättre spår. Silva ville absolut inte bli blöt och trasslade mest av alla. Detta kan ha varit årtusendets mest kaotiska start med ett litet 6-spann...

Sen hamnade alla hjärnorna på plats igen, och vi fortsatte hemåt längs leden som tagit oss till Alträsk (men utan sidospår). Regnet övergick snart i snö och stora blöta lappvantar föll ner mot oss. När vi korsade Vändträsket såg man knappt andra sidan sjön, trots att den inte är speciellt stor.

När vi kom till myrstråket igen (alltså stället där jag några timmar tidigare tog en bild med strålande sol) snöade det rätt mycket och all den blöta snön fastnade på hundarna, mig och släden. Snön i filmen har jag alltså INTE rört själv utan den blåste fast på egen hand.

När vi kom till kraftledningen igen var den mycket finare än sist - snö på träden! Hundarna kändes fortfarande pigga och det kändes bra att de fungerade så bra även på denna distans. Jag har ju inga långdistanshundar, å inga springhundar heller. Tidigare har vi som längst kört 5 mil ungefär, och då har hundarna sett rätt slitna ut till slut. Flera av dem har helt enkelt inte de fysiska eller mentala förutsättningarna för att springa lång eller snabbt, men idag hittade vi ett fint flyt och hundarna är i bra form och fungerar fint ihop.

När vi kom till Heden hade det tydligen inte snöat alls, trots att det bara är några kilometer mellan ställena. Istället såg vintern ut somden gör mest i slutet av mars, bara träd och snö med barr och kvistar på. Mintu och Kaela skötte sig jättefint i led idag. Förutom hjärnsläppet i Alträsk gjorde de allting rätt. På vägen hem hade de stenkoll på vart vi skulle, och en gång när jag rättade Mintu när han ville svänga, så märkte jag senare att han tänkt helt rätt... vägen jag valde var en omväg och vägen han valde var precis den vi körde på vägen dit.

Vi korsade även en väg som plogats upp under dagen. Skoterspåret korsade vägen snett och efter plogningen såg man bara en hög plogkant på andra sidan, minst dubbelt så hög som hundarna, och ingenting som skvallrade om var skoterleden faktiskt fortsatte. Ändå klättrade de direkt upp på rätt ställe och fortsatte, de använder nog näsorna en hel del när de söker spår gissar jag. När vi närmade oss kraftstationen i Vittjärv hade solen börjat gå ner, och hundarna trummade fortfarande på så fint.

När vi körde över kraftverksdammen kom jag på ett smart sätta att använda slädlinan. Istället för att halvstå på släden och försöka att spara belagen ändå, så kunde jag jogga bakom och hålla i linan. Fungerade riktigt bra! Sen korsade vi väg 97 en sista gång och lite mindre än 3 timmar efter starten i Alträsk, joggade 6 nöjda men absolut inte slutkörda hundar in på tomten. Detta blev årets hittills längsta tur för oss, 7 timmars spring och ca 6 mil avverkade - för vårt lilla gäng är det riktigt bra jobbat! Efter gos och mys och avselning var det sen dags för hundarna att ha lite "after work". Så himla stolt och nöjd över min älskade små vänner!

Solens framfart går inte längre att förneka. Nu har den börjat plocka fram vår tomt igen, det var några månader sen vi såg nåt annat än snö på marken. Innan den töar fram resten av tomten ska vi köra en massa mer släde! T.ex imorgon, när vi drar till Norriån för att köra med ett gäng härliga tjejer och surra och fika. Dessutom får jag nog sällskap på släden och i spannet! Nu har jag dessutom hämtat hem de tre sista Back on Track-täckena så de får följa med imorgon, 6 av hundarna har täcken nu. Först ska här matas hundar och sen sova...är jättetrött!