www.nukutvi.se

Inlägg publicerade under kategorin Gakkons rehab

Av Kicki - 20 april 2012 16:45

Idag är det precis ett år sen Gakkon lämnade oss, hastigt och oväntat. Senast för nån dag sen pratade Lars å jag om hur overkligt det fortfarande känns. I mina tankar är hon bara på semester nånstans, det kan inte vara så att hon inte längre finns här på jorden. Hon var för vacker och speciell för att bara kunnna försvinna sådär snabbt.


Vi saknar vår långnos väldigt mycket och det känns fortfarande tråkigt att hennes liv blev så kort (nästan 7 år) och fick ett så tråkigt slut med alla sjukdomar som kom.



Bilden ovan är från november hennes sista vinter, när vi började kunna ha med henne på kortare slädturer igen efter all rehab efter ryggskadan. Här går hon i mitten med Mintu, men frambenshältan gjorde sig ju påmind ibland så även om hon gick framför släden sista säsongen, så var det ju långt ifrån fullt ut och faktiskt hade hon "vett" nog att hålla igen lite grann istället för att ge allt som hon gjort tidigare.


Just idag saknar vi vår stolta kloka Gakkon alldeles extra mycket. Vad hade jag inte gett för att få ha henne här igen hos oss, frisk och hel på alla sätt. Hade varit fantastiskt kul att åka ut på äventyr med henne och Mintu i led tillsammans. Kommer inte på många saker jag hellre hade gjort faktiskt...men det går ju inte... =(



Igår kväll lyckades vi ta oss ut med släden och spåren var faktiskt rätt fina eftersom det kommit ytterligare snö. Däremot höll inte skaren så obligatoriska sockar var nästan ett måste. Jag tog tid när jag selade ut alla sju (Giela var också med) och från att släden och linorna låg framme vid bilen tog det 18 (!) minuter innan vi kunde åka iväg! Det innefattade att ta ut hundarna ur bilen och sela på dem samt sätta på sockar på alla. Kändes som en evighet men det blir ju rätt många sockar även till ett mindre spann som detta.





Tanten fick gå med sitt BoT-täcke för att värma igenom kroppen ordentligt. Hon sliter ju ändå aldrig hårt så den extra uppvärmningen motsvarade nog inte ens hur varma de andra blir, de som verkligen jobbar.


Här passar även Silva på att visa upp sina blå sockar! Passformen gillar jag men däremot tycker jag att de blivit väldigt luddiga väldigt snabbt...? Har bara kört 2-3 gånger å de är alldeles lurviga nästan vilket inte känns optimalt alls.



Efteråt fick Giela en liten kvällspromenad och då såg jag plötsligt ett bekymmer! Hon hade på sig Silvas rosa Björkishalsband och nu var det bara en centimeter kvar av bandet som höll ihop. =( Det var synd för jag gillade detta halsband, men nu ligger det i soporna för jag vill inte vara med när det går sönder. Tror jag ska tvinga mig själv att sluta köpa Björkishalsband trots att de är lätta att hitta i affärerna och har fina färger, tyvärr håller de inte särskilt länge alls. =(


Ikväll ska jag träffa en barndomsvän, ja faktiskt en vän som jag legat på en filt med långt innan jag kunde gå eller ens resa mig upp, och äta sushimiddag samt njuta av en konsert med Frida Hyvönen här i Luleå. Det ska bli riktigt skoj! Hundarna får en automatiskt vilodag och imorgon hoppas vi kunna nöta lite mer på spåren. Säsongens sista slädtur närmar sig, frågan är bara vilken dag den kommer.



Av Kicki - 18 augusti 2011 21:00

Idag ligger hundarna inne och gnager ben. Dvs alla utom Giela, hon vill helst vara kvar ute i hundgården ensam. När man ropar in de andra så står hon kvar mitt i rastgården och tittar mot hundgårdsdörren iställlet. Direkt man öppnat så hoppar hon in i kojan igen och ser så nöjd ut. Kan det vara så att tanten börjar bli lite senil? För nån dag sen trodde jag ju att Rossi lärt sig öppna ytterdörren (som första hund i gänget) men igår märkte jag att det var Giela som var tjuven! Hon hoppade mycket målmedvetet på dörrhandtaget för att få vara ute istället... tänk att man kan lära sig såna tokigheter när man nästan är 11 år gammal. Får se hur hon beter sig sen när vi kommer "hem" till Boden. I övrigt är hon pigg och rask som vanligt.



Solnedgången här utanför är ganska häftig. Jag försökte fånga den på bild men det är en sån solnedgång där kontrasterna gör att det inte går. Det är fortfarande rätt ljust ute och gräset är riktigt tokgrönt, himlen mörkgrå och så lyser det rosa/orange/gult i en strimma ovanför fjällen som ligger 4-5 mil bort ungefär. Riktigt fint! Bilden blev en mörk och blek kopia men så är det ju ibland...



Igår kväll började jag med en omfattande digital rensning. Min dator har länge klagat på att C: börjar bli fullt. Jag började med att avinstallera kanske 20 program som inte behövdes och sen började jag radera lite bilder. Jag har länge haft ovanan att göra nya mappar i fotomappen (ibland med datum, ibland allt från ett minneskort rakt in i en mapp osv) utan att radera och sortera så noga. Efter en timmes sortering inventerade jag och fick veta att jag hade 32960 foton på datorn... äldsta bilderna är från 2001 har jag för mig. Nu har operation rensa och sortera inletts.


Än så länge har jag lyckats vara snabb och rationell och inte fastnat för mycket i nån mapp... men visst väcker det tankar att titta igenom nästan allt man gjort de senaste åren. Mest tänker jag på Gakkon, tittar på bilderna hur hennes muskler ser ut, vilken sele hon har, om hon travar eller passar på bilderna, sträcker linan eller ser ut att kämpa. Det är konstigt hur blind man blir när man ser någon/något varje dag.


Om jag tittar på gamla bilder på henne reagerar jag oftast på hur stark och muskulös hon var! Hållningen var en annan och hon såg så stark ut. Så såg hon inte ut nu de senaste året/åren... när skedde egentligen förändringen? Just nu tittar jag på bilder från 2009 ungefär. Där travar hon på i stort sett alla slädbilder men det syns i galoppen att hon inte är helt bekväm, speciellt när det blir kurvigt eller går snabbt. Så lätt det är att vara efterklok. Så tydligt det faktiskt syns när man vet vad man ska titta efter. I efterhand känns det underligt att man kan "missa" en sån omvälvande omvandling.


På bilderna ser hon glad och lycklig ut och jag tänker också att jag inte skulle vilja ha ändrat speciellt mycket, eller kanske främst att Gakkon egentligen fick som "hon hade velat" under rådande omständigheter. Om jag vetat tidigare att hon faktiskt hade ont i ryggen så hade jag nog kört kortare turer, tänkt mer på hur, var och när... Det finns tider och turer som jag i efterhand kan känna dåligt samvete över, om jag hade vetat så hade jag inte pressat henne eller ens bett henne att genomföra de sakerna... Å andra sidan fick hon vara med och göra det hon älskade mest av allt så länge hon orkade. Sista året när hon ylade en stund inne i köket varje gång vi andra åkte iväg på längre turer... nä det var inte kul det heller.


Vad kan man lära sig av detta? Antagligen att alla hundar "pratar" på olika sätt. En del säger till när de har ont, andra mörkar enormt effektivt (som Gakkon) fastän smärtan måste vara rätt stor. Det gäller att titta efter små signaler, lyssna noga, känna sin hund och dess beteende, gärna titta på bilder/filmer från förr och kunna jämföra och VÅGA känna efter fastän dagarna flyger förbi. Mitt lilla huvudbry just nu är Mintu. Hans kropp rör sig inte normalt men enl sjukgymnasten är ingenting "fel". Alla hans syskon rör sig mer eller mindre konstigt (underlig passgång mm) och även mamma+morbror. Tror att älskade lillkillen ska få en höftröntgen i höst och sen får vi väl se vad som händer. Hoppas att han ska få bli en klok gammal ledarhund i mitt spann men tyvärr finns det nånting som säger mig att det kanske inte blir så...     


Tyvärr är huskies långt ifrån så skonade från sjukdomar och elände som många vill påskina. Det stora problemet är väl egentligen att ytterst få hälsoundersöker innan avel (pratar då främst om alaskan huskies och blandraser), och att de flesta hundar som får underliga symptom aldrig får en diagnos utan bara får "vandra vidare", antingen till sällskapshem eller till hundhimlen. Dessutom är de generellt väldigt smärttåliga de små pälsbollarna och många klagar inte i onödan. Dessutom är de vackra och billiga... det är ingen enkel kombination att ro iland!   


Av Kicki - 24 april 2011 20:08

Några dagar har gått och det som hänt har sjunkit in. Gakkon lämnade ett stort tomrum efter sig. Så blir det väl alltid när stora personligheter lämnar ens liv. Lars är här nu och vi pratar mycketom Gakkon, fina minnen, tokiga saker, vad hon skulle ha gjort om hon var här med oss nu... underligt nog så känner vi inte bara sorg, utan även glädje och lättnad. Glädje över alla fina minnen hon gett oss, glädje över att vi fått dela våra liv med en sån fantastisk varelse, och lättnad över att hon slipper ha ont och får vara fri igen, inte begränsad av sin trasiga kropp.



Vi har kört lite släde sen sist, och senaste turen var i fredags morse uppe på fjället. Hade tänkt köra även igår morse men det blev inte. Nu har vi haft några vanvettigt varma dagar, igår var Lars och jag uppe på fjället med skotern och svettades. Vi satt i en lätt varm vind och till slut hade jag bara långkallingar och tröja på mig, satt barfota på kalfjället och svettades nästan... helt vanvettigt och det smälte förstås märkbart bara under timmarna vi var där. Helgen har fortsatt vara väldigt varm, så jag vet inte om det blir fler turer här hemma i år.


Nu kommer i alla fall några bilder från några av de turer vi gjort sen sist:





En av dagarna körde vi upp på fjället och sen runt på baksidan och sökte efter lite olika spår och platser. Vi körde på skaren utan spår att följa och hamnade plötsligt mitt i fjällbjörkskogen, där ledarhundarna fick sig en hel del nyttigt träning.



Det blev några riktigt fina turer och fina minnen. Där uppe på fjället kändes Gakkon ännu mer närvarande på nåt sätt, uppe i den fria vinden och de vackra vidderna. Hundarna skötte sig bra men spåren var rätt tuffa mot tassarna så de flesta fick sockar på. För att komma dit upp fick vi först ta bil 4-5 km upp, och när vi kom tillbaka till bilen var gränsen mellan snö och barmark mycket klar.



Imorgon åker Lars hem och jag och hundarna blir ensamma ett tag igen. Kaela verkar löpa nu igen, hennes löp har varit väldigt underliga sista halvåret, och Mintu är vanvettigt kär. Han vet nästan inte vart han ska ta vägen när hon är i närheten - mer kär än nånsin förut! Bäst att hålla ett öga på henne. Tack alla ni som hört av er och brytt er om Gakkon och hennes öde, det värmer på många sätt. Ni har hjälpt oss mycket på vägen att ta oss igenom alla tårar. Tack!



Av Kicki - 20 april 2011 09:55

http://www.nukutvi.se/2011/0420/a.jpg

Tänk så snabbt livet vänder ibland. Igår kväll fick hundarna söka godis ihop vilket var populärt som alltid. Sen lite senare på kvällen gick Gakkon och jag en promenad med flexikoppel. Det småduggade lite (vilket hon var missnöjd över) men vi hade en mysig promenad. I några soliga backar hade det töat så mycket i skogen att vi kunde skritta lite i riset för att träna ryggmusklerna lite. Jag tänkte att det här är början på Gakkons bästa del av året. När vi kom hem fick de andra sova ut, och Gakkon kröp ner i fotänden på min säng. Hon gillade ju att få känna sig lite speciell och bli särbehandlad ibland. En helt vanligt och mysig kväll egentligen.


Imorse när jag vaknade så tänkte jag på att hon låg lite konstigt på golvet, men jag gissade att det bara var ryggen som var ovanligt stel. När jag gick in i duschen så gick hon ner för trappan, lite vingig även då. När jag sen kom ner så låg hon i hallen och såg ganska slö ut. Jag tog fram termometern och den visade bara lite över 35 grader...ojoj... Öppnade ytterdörren för att släppa ut henne innan andra åtgärder skulle vidtas, och då ville hon knappt resa sig själv. På vägen ut bajsade hon i farten och sen vinglade hon omkull på gräsmattan och orkade knappt resa sig...Jag fick stötta henne hela vägen in till hallen igen.


 


Där och då insåg jag hur allvarligt läget faktiskt kunde vara och vi fick en akuttid direkt i Slussfors bara nån mil bort. På vägen dit tänkte jag att det kanske var slutet som närmade sig. Gakkon har haft sån otur sista åren, ryggproblem, mystiskt ont i ett framben, opererat analsäckar + svans, trasig tand, skavsår här och var osv. Magkänslan sa att det kunde vara nånting allvarligt. Jag hade hunnit med en snabb googling och läst att undertemp ofta kunde vara farligare än övertemp och det hade förstås fastnat i minnet...


http://www.nukutvi.se/2011/0420/b.jpg


När vi kom fram fick jag lyfta henne ur bilen och stödja henne hela vägen in. Anette konstaterade snabbt att buken var fylld av blod och att Gakkon i övrigt var mycket anemisk, därav tröttheten och vingligheten. Tandköttet var kritvitt i stort sett. Jag hade sett även tidigare att hon haft väl ljust tandkött ibland, men eftersom allt annat varit som vanligt så var det ingenting jag tänkte mer på då. Vi röntgade för att se om något gick att utesluta eller konstatera, men såg mest bara vätska, och att de flesta organen inne i bukhålan trängts undan från sina vanliga platser. Hennes gissning var att det kunde handla om en tumör i mjälten. De kommer tydligen utan direkta symptom men sen när/om de brister så har man värre problem. Med tanke på sjukdomsförloppet och det som syntes på röntgen (ingen mjälte synlig iaf) kunde det ju stämma.


http://www.nukutvi.se/2011/0420/d.jpg


När det visade sig vara blodfyllt i buken förstod jag att det faktiskt verkade vara så illa som jag befarat, och beslutet togs egentligen redan då. Om hon hade varit frisk i övrigt hade vi nog tagit chansen med en operation, men inte nu. Med tanke på hur svag hon var så trodde veterinären att hon kanske inte skulle överleva narkosen, och sen, om man nu lyckats operera, så hade det ju handlat om en stor operation med väldigt tuff återhämtningstid (om det varit en tumör som gått att operera dvs.) pga den stora blodbristen hon redan led av.  Beslutet var oerhört tungt men aldrig svårt att fatta. För Gakkons skull så var vi tvungna att sätta stopp och släppa henne fri.


Gakkon somnade lugnt och stilla uppe på bordet. Hon fick höra hur mycket vi älskade henne, att hon var världens bästa ledarhund, världens mest fantastiska hund, att ingen annan fanns som var som hon och att hon skulle hälsa till Jacki. Så speciell och fantastisk, otroligt personlig och klok och medveten om sin existens. Allt är ju sant, jag kommer aldrig att träffa en hund som henne igen. Nu sitter jag här hemma med de andra hundarna och försöker samla ihop bitarna. Vilken tur att de finns här i alla fall, mjuk päls, blöta nosar och tassar mot golvet. Gakkon hade en speciell plats i alla våra hjärtan och tomheten efter henne kommer att kännas länge. Overkligt. Tänk så snabbt det kan vända. Vilken ynnest det är att få dela sitt liv med en sån hund, så stolt och värdig och envis och klok. Nu fick vi inte ens 7 år tillsammans (hon skulle ha fyllt 7 år om nån vecka), alldeles alldeles för kort tid.


Nu måste jag ringa min moster som skulle ha rastat Gakkon idag kring lunch när jag var på jobbet. Det kommer ju inte att behövas. Så här tänker jag mig henne nu, frisk och hel med glansig päls, hel svans, hel rygg och många äventyr framför tassarna. Hon och  Jacki trivdes bra ihop medan Jacki levde, så kanske har de slagit följe med varandra? Hoppas det. Mina två mest älskade och speciella hundar är nu änglar tillsammans.


http://www.nukutvi.se/2011/0420/c.jpg


 http://www.nukutvi.se/under.jpg



Av Kicki - 30 mars 2011 13:29

Igår var en lång dag! Klockan 8 lämnade jag Gakkon på Djursjukhuset, och åkte till skolan för att skriva prov. När det var klart fick Giela och Rossi 1,5 timmes promenad inne i Luleå och Rossi imponerade stort genom att vara väldigt lugn och cool trots alla bilar och allt runt omkring. Hon brukar ha lätt att stressa upp sig i såna lägen, men inte igår! Hon passerade hundar utan att bry sig och såg ut att njuta. Kom tillbaka till bilen med två rejält smutsiga hundar sen.


Egentligen hade jag tänkt gå längre men min rygg gillade inte mitt skoval, så det fick bli en avkortad promenad. Klockan 14.00 åkte vi till Djursjukhuset igen med Rossi, och  vår nya favoritveterinär Mari tittade på hennes ögon, utan att hitta någon orsak till de små fläckarna. I väntrummet var Rossi stencool och låg på rygg på golvet, men inne i undersökningsrummet var hon aningen mer fjantig.


Gakkon låg kvar på operationsbordet så vi fick tips om ett fint berg att promenera på, och jag åkte dit med Rossi och Giela och gick 1,5 timme till (ryggen hade återhämtat sig rätt bra). Riktigt mysigt och mycket renare! Sen efter 17 nån gång åke vi tillbaka och fick hämta en lite vinglig men rätt glad Gakkon. Hennes svans är betydigt kortare än förr, och rumpan helt rakad efter att analsäckarna tagits bort. Ovanför svansen har hon en "reg plåt", som egentligen är ett stort plåster med morfin eller liknande. Tyvärr hade många åkt hem när vi var där så vi fick inget resultat på röntgen av bogen.


'


Jag varnade Lars via telefon och sa att hon såg rätt rolig ut, och att han inte fick skratta åt henne... men det var hopplöst! När han såg reg.plåten skrattade han så han nästan trillade ur soffan. Stolta värdiga Gakkon verkade dock (för en gångs skull) inte alls ta det personligt. Nu blir det medicinering och så ska plåster och bandage mm tas bort efter hand. Underbart att ha bästa Gakkon hemma igen. Trots allt ser hon rätt nöjd och glad ut.

Av Kicki - 26 mars 2011 17:09

...verkar kunna gå i tusen bitar. Listan på småkrämpor och "fel" börjar nu bli lång för vår älskade långnos. För några dagar sen när jag skulle gå isäng hittade jag en stor pälstofs på golvet. När jag skulle slänga den såg jag att pälsen satt fast på en stor hudflik, den såg ut ungefär som en socke, toppen ett öra eller något liknande, fast med lång päls. Jag insåg att det var något som en gång måste ha suttit på nåns svans. Efter en snabb kontroll visade sig Giela och Rossi ha hela svansar, men när jag tittade på Gakkons svans och vek undan yttersta håret gjorde jag en rätt otäck upptäckt. Yttersta centimetrarna av svansen var helt bar! Allt skinn borta och det hade jag just kastat i soporna...


http://www.nukutvi.se/2011/0326/1.jpg


Så här såg det ut dagen efter, och nu har det torkat ihop ännu mer. Efter ett veterinärbesök fick vi tid att amputera svansen (yttersta delen) på tisdag.


Vi förstår fortfarande inte alls vad som kan ha hänt med svansen. Hon har varken varit i bråk (sist Giela, Gakkon och Rossi var oense om nånting var nog närmare 4 år sen), lekt vilda lekar eller gjort nånting annat konstigt. Nån av oss har alltid varit hemma under dagarna innan incidenten, så vi förstår verkligen ingenting... Hon är ju en äkta panchis här inne, kolugn på alla sätt. Jag tror inte att hon gjort det själv eftersom pälsen var så intakt och inte alls naggad på. Något vettigt svar på vad som hänt får vi väl antagligen aldrig, alla möjliga förklaringar vi hittar på känns ändå enormt långsökta. Just nu sticker en hårt och mörkt liten pinne ut ur pälsen längst ut på hennes svans... och hennes vita söta svanstofs kommer snart att vara ett minne blott.


Tyvärr är det även annat som ska gås igenom på tisdag. Analsäckarna ska tas bort för de strular och bökar, den trasiga kindtanden ska röntgas (ev. behöver den dras), en liten utväxt på ena läppen ska tas bort (men det går snabbt och enkelt), höger framben/bog ska röntgas (där är det nånting fel, sjukgymnasten kunde inte säga om det var i mjukdelarna eller skelettet). Dessutom får hon ibland skavsår på yttre baktårna av yttersta bakklorna och så envisas ju hennes armbågar med att få nakna trycksår, trots att hon egentligen inte ligger så mycket på golvet nu för tiden.


Det är många frågetecken och precis som en av veterinärerna sa innan vi åkte i torsdags, så börjar det känns som att svåra beslut eventuellt väntar bakom hörnet. Om något är rejält fel med bogen så har vi både den och ryggen att slåss mot (som inte går att göra något åt i stort sett) och då känns det som att slaget börjar vara förlorat för vår del. Då går det inte att fysträna på ett vettigt sätt eller ens ta längre promenader. Vi tänker inte ta ut någo i förskott eller bestämma något i förväg, för så mycket kan ändras och hända, men tankarna finns förstås där ändå. Vi håller alla tummar för ett bra resultat på tisdag helt enkelt.


 


I övrigt har vi det ganska bra just nu. Upploppet på denna termin i skolan har startat, om 2 veckor börjar vi vår praktik och hundarna och jag ska ha förflyttat oss hem till Storuman. Vintern har tyvärr tagit mycket stryk och sakerna som sticker upp genom skoterlederna blir allt fler... Idag var min kollega Tina från J&B här och åkte med hundarna, och vi fick en fin tur! Spåren var hårda och hundarna pigga så trots att vi var två så höll vi ganska vettig fart och körde ungefär 2 mil. Mintu och Kaela skötte sig klockrent i led ända tills vi nästan var hemma, då det kom ett mindre och sen ett STORT hjärnsläpp. Det stora hängde ihop med ett flertal spännande hundar framme till vänster i skogen och en matte som ropade "Höger" istället.


Allt som allt fick de i alla fall väl godkänt och skötte sig bra tycker jag! Lilla Björna fortsätter att sköta sig fint och bjuder på många skratt med sina små tokigheter. Om vädergudarna är med oss blir det körning även imorgon, förhoppningsvis med lika bra spår som idag!


http://www.nukutvi.se/under.jpg


Av Kicki - 2 mars 2011 22:01

I söndags (om jag inte missminner mig) åkte jag och hundarna hem till Yvonne för en slädtur där! Hennes bror Linus åkte med, och vi körde varsitt spann.



Marco och Atena i led, Dexter (Mintus bror) och Atena (jo hon har två hundar med samma namn) i wheel. Tyvärr ville solen inte vara med oss riktigt, men vi hade det riktigt mysigt ändå.



Först körde vi på välkörda spår, men sen provade vi lyckan på mindre skoterspår där vi inte riktigt visste var vi skulle hamna.



Bitvis var spåren riktigt, riktigt tunga...genomslag och tung snö...




  



Vi klättrade även över några mindre snöberg (bakom Yvonne och Linus), och fick oss en rätt tung men äventyrlig liten runda! Riktigt skoj!


Igår efter skolan selade jag ut 5 av mina små hjältar för en liten tur. Solen var nästan på väg ner innan vi kom iväg, så släden var preppad med ljus och reflexgrejor om det skulle dra ut på tiden. Vi var ute i ungefär 2 timmar och hann både köra lite välkända svängar och spana in nya spår.







Vi hade en riktigt mysig tur och ännu en gång fick jag vara så stolt och glad över Mintu. Han är verkligen duktig i led! Inte snabbast kanske, men han jobbar på i alla lägen och är så enormt lyhörd och tvekar i stort sett aldrig. Kaela är duktig men lite mer osäker, och påverkas mer av hunden som går bredvid henne. Går hon med Silva så kan hon hänga med på Silvas eventuella påhitt. Mintu däremot är som en liten maskin, och bryr sig inte så mycket om vad de andra gör. Vi hade en riktigt fin tur trots lite väl varmt väder!


Senare på kvällen började det poppa upp rapporter på Facebook om vackert norrsken så jag gick ut med kameran en sväng. Tyvärr missade jag nog det finaste, men en ganska kraftig gulgrön strimma sträckte sig i alla fall rakt över hela himlavalvet, med stjärnor strödda i bakgrunden. Vackert!




Idag efter skolan fick Gakkon en skidtur på ungefär 4km, nu visade hon ingen hälta på frambenet heller, vilket var skönt. Snart ska vi in på "återbesök" och då hoppas jag att vi kan röntga för nånting är inte som det ska i höger framben... =/ De andra fick en kort slädtur efteråt men det var flera plusgrader och det märktes att allihop var lite disträ och trötta. Silva och Kaela gick på led och var lite småvimsiga ibland...hmm...


Tyvärr har det töat väldigt mycket idag och det sticker till och med upp stenar och stubbar i vissa skoterleder. =( Det har droppat från taken hela dagarna och stan är väldigt slaskig...usch så trist... den bästa tiden att köra hund är nu slut för detta år. Visst är det skönt med värmen framöver, men det är varmt för hundarna, spåren börjar bli sönderkörda, mer vatten på isarna, ingen magisk snö kvar på träden...även om vi kan köra nästan två månader till så är magin nu bruten, för den här säsongen....  



Av Kicki - 11 februari 2011 22:55

Efter en rolig dag på jobbet kom jag hem till ett Vittjärv med ca -7 grader ute! Lyx! Lite för varmt för hundarna egentligen, men skönt för en smått förkyld matte, och skönt för frusna Gakkon. Jag bestämde mig för att göra ett nytt, och mer planerat, försök med 6-spannet. Gakkon har ju tyvärr tappat en hel del kondition sen i höstas (när hon var i bra form) pga ihållande kyla, brist på bra spår (hon behöver hårda jämna spår) osv... Hon fick först gå i point med Giela, men när vi kört halvvägs flyttade jag fram henne och flyttade bak Silva.


Jag hade ännu en gång glömt hur enormt sakta man måste köra när hon är med, hon travar ca 6-7 km/h med den kondis hon har nu, och det är under halva farten mot vad vi har annars i stort sett. Bromsen fungerade i alla fall bra! =)


Gakkon sträckte ut fint hela vägen och hängde med bra, även om man förstås ser skillnad på henne och de andra. Vi körde ungefär 2 km och sen var det dags att vända...blev 4 km allt som allt! Vi var dock ute i närmare en timme, så dår förstår ni hur sakta vi körde. Annars brukar vi snitta ungefär en mil i timmen på längre turer, inräknat raster, ev trassel, sträckor med djuptsnö osv.


http://www.nukutvi.se/2011/0211/a.jpg


Jag lärde mig idag att en slädtur med Gakkon nu för tiden innebär att man får välja ut en kort runda (som normalt sett tar under en timme ungefär) och sen planera att köra ungefär halva den sträckan...då blir det lagom. Även de rundor som är riktigt korta för de andra hundarna blir för långa för Gakkon i detta långsamma tempo som innebär att de tar rätt lång tid ändå.


Det var i alla fall underbart att ha hela gänget samlar framför släden och riktigt skönt att det fungerade så bra. Ska försöka ta nån sån här tur varje vecka nu när vi har rätt släde med bra broms och allt! =)


Sen fick alla komma in en sväng och tugga lite ben. Mintu var mycket kär i Kaela (men det var inte besvarat) och visste först inte riktigt hur han skulle bete sig. Eftersom jag talat om att han INTE fick besöka Kaela så lade han sig till slut på en biabädd och bara flååååsade... men han låg stilla och var så duktig. Efter en stund lugnade han sig nog för att tugga i sig sitt ben han med. Nu ska Kaela få bo inne några dagar, vi vill inte ha några valpar tillverkade genom hundgårdsgallret.


http://www.nukutvi.se/2011/0211/b.jpg


http://www.nukutvi.se/under.jpg

Presentation


Jag heter Kicki och bor med mina 7 draghundar och sambo utanför Boden. Vi lever för draget och underbara äventyr tillsammans!

Länkar

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013
>>>

Senaste inläggen

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kategorier


Skapa flashcards