Idag var det dags för simträning igen. Mintu fick följa med men Kaela byttes mot Giela, mest för att hon också ska få komma igång. Vi började med en storstilad entré där Gielas svanshår fastnade i en ljuslykta och jag åkte på skorna nerför den sluttande betongen bredvid trappen innanför ingångsdörren. Inga vurpor eller skador som tur var. Nåt måste man ju göra för att bli ihågkommen.

För Mintu var det ju tredje gången nu och han imponerade stort! Ganska snabbt hade han spanat in en rosa tygkong med pip-ljud, och han simmade direkt ut och tog den och höll den sen i munnen hela tiden han simmade. Nu behövde han inte mitt stöd utan simmade runt runt på egen hand till stor del. Däremot var han mer svårsvängd nu när han inte absolut behövde följa mig utan tyckte att han kunde simma lite som han ville. För att byta varv måste man ju göra en liten serpentin så att säga.

Vi ökade tiden lite och på slutet var han rätt trött, då försökte han klättra mot kanske 2 gånger kanske, men i övrigt såg han ganska bekväm ut i vattnet. Här kommer Mintubild och Mintufilm.

Sen var det dags för Gielas premiär. Giela gillar ju att simma, i alla fall när hon för välja det själv, men hon gillar inte riktigt att lyftas och blir stel som en liten ostkrok. Att gå ner i vattnet själv var för svårt, så vi fick förstås lyfta henne i. I början skakade hon som ett lite asplöv och ögonen var jättestora och runda. Första minuten simmade hon med höga framtassar så att det skvätte vatten över hela henne, och det sånt gillar hon verkligen inte!

Sen lugnade hon ner sig och allting lossnade lite mer. Hon hittade en fin och lugn simstil och med hjälp av en lång lina i flytvästen kunde Paula hålla emot och parera så att hon inte klättrade upp mot kanterna. Snart följde hon nästan med mig runt, och på när jag stannade för att ta emot henne och hålla i henne en stund så att hon skulle få vila i vattnet så simmade hon bara förbi.

Ja det vände rätt snabbt på nåt sätt. Hon provade att klättra ut lite även mot slutet, men vändningen från skakande och skraj til rätt lugn gick oväntat snabbt för gamla tanten. När hon kom upp ur badet såg hon jättestolt och glad ut!

Här kommer en liten film på Giela, 11 år och poolpremiär. Tror det här kan vara början på något riktigt bra! 

Vissa saker får inte händer. Vissa av dem händer ändå. För att öka säkerheten bör man som hundförare känna sin hundar väl och se till att de mår bra, och nästan lika viktigt är det att ha bra utrustning som man kan lita på, och helst extrautrustning med sig varje gång man kör ut. Igår kväll fuskade jag lite. Vi skulle bara ut på en kort kvällstur före vi åkte och firade en kompis som fyllde år. Jag stoppade några sockar och en ficklampa i fickan, men lämnade slädsäcken och "reservdelslådan" hemma. Vi skulle ju ändå bara en kort sväng.

Hundarna selades ut och var glada och ivriga som vanligt. Klockan var kring 17 och det var fortfarande ljust men jag hade förstås pannlampan på huvudet för att kunna tända den senare. Kaela gick i point (bakom ledarhundarna) och haken på nacklinan där var trasig så hon fick springa utan nacklina. Hon är fokuserad och duktig så det fungerar bra. Vi tog den skarpa kurvan i starten och kom sen ut på raksträckan: Det är ett skoterspår på ett par hundra meter som går på en äng bredvid några meter från villakvarteren (där bl.a vi bor). Detta spår körs inte så ofta av skotrar och är lite mjukare än andra spår.

Just idag hände en oväntad och väldigt farlig grej. Just efter kurvan såg jag plötsligt hur en av hundarna, Kaela, sprang iväg ut ur spannet och försvann som en liten pil efter spåret! Hur? Å vad hade gått sönder? Jag började tänka att jag kanske glömt att kontrollera knuten bak på hennes nya Non-Stop-sele. Hundarna var riktigt ivriga och det mjuka spåret erbjöd inget ankarfäste. Kaela saknade oss efter ett par sekunder och kom tillbaka och ställde sig hos ledarhundarna. Däremot hade jag ingen chans att gå fram och sätta in henne i spannet igen eftersom ankarfästet var så dåligt.

Normalt sett kan jag lämna hundarna stående på kommando, men att göra det precis efter starten när risken att Kaela skulle göra en ny spurt framåt fanns, näe det kändes inte som ett alternativ ens. Då hade nog de andra försökt följa efter henne. Jag gjorde en praktvurpa och tappade mössan (och pannlampan), men i ett sånt läge har man ingen chans att gå tillbaka och hämta grejor, om de inte är absolut livsnödvändiga. Bara att vinka hejdå till mössan och köra spannet ner till ån, där det går att ankra säkert, och som tur var är Kaela en klok hund som höll sig nära oss och lät sig glatt sättas in i spannet igen.

Till min stora förvåning var det inte alls knuten som gått sönder, utan själv dragsnöret där bak. Detta på en ny sele som kostade nästan 700 kr... Knuten är hel men snöret av. Nu gick ju allting bra, men tänk om detta hänt just vid en vägöverfart t.ex? Vet att många byter dessa av ren rutin, och man kanske måste börja med det. Dock kan man ju tycka att en sele för 700 kr ska ha såna grundläggand detaljer klara. Vid en inspektion såg snöret ut att vara av betydligt sämre kvalitet än det som sitter på de billigare Björkisselarna (som inte är direkt kända för hållbarhet i andra sammanhang men aldrig gått sönder). Jag använder enbart pistolhakar i mässing så där finns inga vassa delar som ska kunna skada snöret heller...hrmf!

Vi fick i alla fall en fin tur men eftersom pannlampan låg kvar en bit från huset blev den ännu kortare än vi planerat. Dessutom märkte jag att mattbromsen lossnat från ena fästet. Note to self - extramössa och vantar bör packas ner i "reservlådan", inte bara grejor till hundarna.

Vi kom till en lång nerförsbacke på en isig plogad väg,

då måste man verkligen "stå på bromsen".

Spåret vi körde går ut över Vittjärvsträsket och det här var nästan första gången vi körde där i år, eftersom isarna varit så dåliga. Då passerar man en liten träbro som många hundar kan tycka är lite läskig första gången. Jag var lite nyfiken på Rotax reaktion nu när bron var helt bar, men han knatade bara på som ingenting. Coola söta killen. När vi kommit nästan ända hem hittade hundarna min mössa i snön.

Den såg nästan lite rolig ut där den låg, visst hann jag lägga den "snyggt" när jag tappade den i snön och låg och släpade efter släden på sidan?

Imorse steg vi upp just efter sju och hundarna fick frukost kring 7.30 De äter nu nästan bara Pondus och jag är än så länge riktigt nöjd. Konsistensen är mycket lättare att blanda i vatten än vad Fodax var, och magarna fungerar snäppet bättre än vad de gjorde med Fodax i mitt tycke. För att verkligen veta vad vi tycker måste det förstås gå längre tid, men den inledande känslan är BRA! Sen fick Giela en morgonpromenad och då mötte vi en svart storpudel. Giela gav honom en snabb blick och nosade sen vidare i diket. Hade han varit 3 storlekar mindre hade hon gnällt och skuttat och hoppat med sin gamla huskykropp. Hundar ska vara SMÅ tycker Giela.

Det GÅR att förändra saker om man hjälps åt! Italienaren som skötte sig mycket illa mot sina hundar och filmades (hamnade på Youtube) får nu allt fler reprimander för sitt beteende. Jag gissar att historien inte heller slutar här. En stor eloge till personen som hade kyla nog att filma eländet. Många ifrågasätter varför ingen ingrep, och det kan man ju göra, men i valet mellan att ingripa eller filma vid ett sånt tillfälle så tycker iaf jag att en filmär prio ett. Ett ingripande stoppar eländet för stunden, vilket förstås är jätteviktigt, men bevis av denna typ kan göra en långsiktig skillnad. Det bästa är förstås att lyckas med båda delarna.

http://www.wsa-sleddog.com/index.php/de/

http://www.fimss.com/