Några dagar har gått och det som hänt har sjunkit in. Gakkon lämnade ett stort tomrum efter sig. Så blir det väl alltid när stora personligheter lämnar ens liv. Lars är här nu och vi pratar mycketom Gakkon, fina minnen, tokiga saker, vad hon skulle ha gjort om hon var här med oss nu... underligt nog så känner vi inte bara sorg, utan även glädje och lättnad. Glädje över alla fina minnen hon gett oss, glädje över att vi fått dela våra liv med en sån fantastisk varelse, och lättnad över att hon slipper ha ont och får vara fri igen, inte begränsad av sin trasiga kropp.

Vi har kört lite släde sen sist, och senaste turen var i fredags morse uppe på fjället. Hade tänkt köra även igår morse men det blev inte. Nu har vi haft några vanvettigt varma dagar, igår var Lars och jag uppe på fjället med skotern och svettades. Vi satt i en lätt varm vind och till slut hade jag bara långkallingar och tröja på mig, satt barfota på kalfjället och svettades nästan... helt vanvettigt och det smälte förstås märkbart bara under timmarna vi var där. Helgen har fortsatt vara väldigt varm, så jag vet inte om det blir fler turer här hemma i år.

Nu kommer i alla fall några bilder från några av de turer vi gjort sen sist:

En av dagarna körde vi upp på fjället och sen runt på baksidan och sökte efter lite olika spår och platser. Vi körde på skaren utan spår att följa och hamnade plötsligt mitt i fjällbjörkskogen, där ledarhundarna fick sig en hel del nyttigt träning.

Det blev några riktigt fina turer och fina minnen. Där uppe på fjället kändes Gakkon ännu mer närvarande på nåt sätt, uppe i den fria vinden och de vackra vidderna. Hundarna skötte sig bra men spåren var rätt tuffa mot tassarna så de flesta fick sockar på. För att komma dit upp fick vi först ta bil 4-5 km upp, och när vi kom tillbaka till bilen var gränsen mellan snö och barmark mycket klar.

Imorgon åker Lars hem och jag och hundarna blir ensamma ett tag igen. Kaela verkar löpa nu igen, hennes löp har varit väldigt underliga sista halvåret, och Mintu är vanvettigt kär. Han vet nästan inte vart han ska ta vägen när hon är i närheten - mer kär än nånsin förut! Bäst att hålla ett öga på henne. Tack alla ni som hört av er och brytt er om Gakkon och hennes öde, det värmer på många sätt. Ni har hjälpt oss mycket på vägen att ta oss igenom alla tårar. Tack!

Tänk så snabbt livet vänder ibland. Igår kväll fick hundarna söka godis ihop vilket var populärt som alltid. Sen lite senare på kvällen gick Gakkon och jag en promenad med flexikoppel. Det småduggade lite (vilket hon var missnöjd över) men vi hade en mysig promenad. I några soliga backar hade det töat så mycket i skogen att vi kunde skritta lite i riset för att träna ryggmusklerna lite. Jag tänkte att det här är början på Gakkons bästa del av året. När vi kom hem fick de andra sova ut, och Gakkon kröp ner i fotänden på min säng. Hon gillade ju att få känna sig lite speciell och bli särbehandlad ibland. En helt vanligt och mysig kväll egentligen.

Imorse när jag vaknade så tänkte jag på att hon låg lite konstigt på golvet, men jag gissade att det bara var ryggen som var ovanligt stel. När jag gick in i duschen så gick hon ner för trappan, lite vingig även då. När jag sen kom ner så låg hon i hallen och såg ganska slö ut. Jag tog fram termometern och den visade bara lite över 35 grader...ojoj... Öppnade ytterdörren för att släppa ut henne innan andra åtgärder skulle vidtas, och då ville hon knappt resa sig själv. På vägen ut bajsade hon i farten och sen vinglade hon omkull på gräsmattan och orkade knappt resa sig...Jag fick stötta henne hela vägen in till hallen igen.

Där och då insåg jag hur allvarligt läget faktiskt kunde vara och vi fick en akuttid direkt i Slussfors bara nån mil bort. På vägen dit tänkte jag att det kanske var slutet som närmade sig. Gakkon har haft sån otur sista åren, ryggproblem, mystiskt ont i ett framben, opererat analsäckar + svans, trasig tand, skavsår här och var osv. Magkänslan sa att det kunde vara nånting allvarligt. Jag hade hunnit med en snabb googling och läst att undertemp ofta kunde vara farligare än övertemp och det hade förstås fastnat i minnet...

När vi kom fram fick jag lyfta henne ur bilen och stödja henne hela vägen in. Anette konstaterade snabbt att buken var fylld av blod och att Gakkon i övrigt var mycket anemisk, därav tröttheten och vingligheten. Tandköttet var kritvitt i stort sett. Jag hade sett även tidigare att hon haft väl ljust tandkött ibland, men eftersom allt annat varit som vanligt så var det ingenting jag tänkte mer på då. Vi röntgade för att se om något gick att utesluta eller konstatera, men såg mest bara vätska, och att de flesta organen inne i bukhålan trängts undan från sina vanliga platser. Hennes gissning var att det kunde handla om en tumör i mjälten. De kommer tydligen utan direkta symptom men sen när/om de brister så har man värre problem. Med tanke på sjukdomsförloppet och det som syntes på röntgen (ingen mjälte synlig iaf) kunde det ju stämma.

När det visade sig vara blodfyllt i buken förstod jag att det faktiskt verkade vara så illa som jag befarat, och beslutet togs egentligen redan då. Om hon hade varit frisk i övrigt hade vi nog tagit chansen med en operation, men inte nu. Med tanke på hur svag hon var så trodde veterinären att hon kanske inte skulle överleva narkosen, och sen, om man nu lyckats operera, så hade det ju handlat om en stor operation med väldigt tuff återhämtningstid (om det varit en tumör som gått att operera dvs.) pga den stora blodbristen hon redan led av.  Beslutet var oerhört tungt men aldrig svårt att fatta. För Gakkons skull så var vi tvungna att sätta stopp och släppa henne fri.

Gakkon somnade lugnt och stilla uppe på bordet. Hon fick höra hur mycket vi älskade henne, att hon var världens bästa ledarhund, världens mest fantastiska hund, att ingen annan fanns som var som hon och att hon skulle hälsa till Jacki. Så speciell och fantastisk, otroligt personlig och klok och medveten om sin existens. Allt är ju sant, jag kommer aldrig att träffa en hund som henne igen. Nu sitter jag här hemma med de andra hundarna och försöker samla ihop bitarna. Vilken tur att de finns här i alla fall, mjuk päls, blöta nosar och tassar mot golvet. Gakkon hade en speciell plats i alla våra hjärtan och tomheten efter henne kommer att kännas länge. Overkligt. Tänk så snabbt det kan vända. Vilken ynnest det är att få dela sitt liv med en sån hund, så stolt och värdig och envis och klok. Nu fick vi inte ens 7 år tillsammans (hon skulle ha fyllt 7 år om nån vecka), alldeles alldeles för kort tid.

Nu måste jag ringa min moster som skulle ha rastat Gakkon idag kring lunch när jag var på jobbet. Det kommer ju inte att behövas. Så här tänker jag mig henne nu, frisk och hel med glansig päls, hel svans, hel rygg och många äventyr framför tassarna. Hon och  Jacki trivdes bra ihop medan Jacki levde, så kanske har de slagit följe med varandra? Hoppas det. Mina två mest älskade och speciella hundar är nu änglar tillsammans.

Vi har det bra. Ingen mer slädkörning hemifrån men vi klarar oss ändå. Kaelas tass verkar bättre idag och snart blir det godissök. Idag var jag med till Juktans kraftstation uppe på Blaikfjället. Där uppe var gott om snö, skaren stenhård, solen strålande och ingen vind... vi åkte 300 meter ner under mark för att ronda stationen, men det var riktigt intressant så det kändes helt okej ändå.

Igår laddade vi för det som visade sig bli säsongens sista slädtur hemifrån. Vi var bara ute lite mer än 2 timmar men det hann töa väldigt mycket bara under den tiden. =(  Vi fick i alla fall en härlig tur och hundarnas tungor vara långa!

Dessutom passerade vi två helt färska älgspår (roligt tycker hundarna) och fick se några tjäderhönor till. När vi nu räknade ihop sista veckan på spåren så blev det nånstans lite över 11 mil, och det tycker jag är bra jobbat av ett litet fyrspann! När vi såg hur mycket det smält bara under tiden vi var ute (det som var hård is på vägen bortåt, var små bäckar på vägen hemåt) insåg vi  (i alla fall jag) att det här var slutet. Dessutom är backen som vi måste köra nerför just innan vi korsar E12:an på vägen hemåt nu helt bar. HELT bar... det är verkligen ett sånt ställe där man vill kunna bromsa så... hejdå vintern!

Kaela har fått en spricka i ena tassen, årets första blessyr egentligen, så det passade ändå rätt bra att tvingas till några dagars vila just nu. Hoppas snart kunna lasta släden på taket och åka upp mot fjället nån sväng. Praktiken på Vattenfall fortsätter och det är enormt lärorikt och jag får kika in på en massa coola ställen. =) LIKE

Imorse var det 2 plusgrader ute men spåren var ändå frusna och fina. Kaela hade en liten spricka i ena tassen så hon fick på sig en socke efter en stund, men som tur var så löste det problemet och vi kunde köra vidare. Idag körde vi leden mot Tärnaby och svängde sen in mot Bäckmark och Olofsberg. Längst ner på skylten stod det "Jippmokken", ett ställe jag inte alls känner till, så vi körde ditåt med en förhoppning om att få veta vad det var!

Vi körde, och körde, och körde, och till slut hamnade vi på en oplogad väg där skoterleden gick. Enda problemet var att den breda öppna ytan hade gjort att skoteråkarna kört i bredd så spåren där var aningen mjukare. När vi kört nästan 2 mil och ännu inte sett röken av nån "Jippmokken", jag gissade nämligen att det var ett berg, så vände vi tillbaka samma väg igen.

När vi kom hem och kontrollerade kartan så visade det sig att leden myckt riktigt gick till Jippmokken, nån slags berg i Sorsele kommun. Därifrån går sen en led till Blaikfjället, så nästa vinter har vi ett givet äventyr vi måste testa! Det borde bli en runda på 5+ mil eller nånting liknande. Från Blaikfjället och ner till Blaiken är det ju under 1,5 mil.

På vägen hem tuffade hundarna på i rätt långsam takt, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var plusgrader ute och vi kört rätt långt på bitvis smått tunga spår. När alla samtidigt fick syn på en stor fågel i skogen (vi ser tjäder eller orre nästan varje tur) så visade det sig att krafterna inte alls var slut... *hihi* Det känns skönt att veta att även om hundarna är trötta så hittar de en lagom lunk och i den farten kan de springa riktigt långt utan att ta slut. Skönt att de inte bränner ut allting på en gång.

Närmare byn fanns det några nakna fläckar som inte var där för 2 dagar sen. Det går ruggigt snabbt just nu men det känns skönt att veta att snön finns kvar på lite högre terräng och att lederna upp på fjället bara är några kilometers bilväg hemifrån.

Nästan hemma och här går leden längs med E12:an en kort bit. Den här tiden kommer det massvis med bilar med släp och skoter... Vi var ute i ungefär 4 timmar och körde ca 4 mil, så jag trodde att hundarna skulle sova riktigt gott sen, för ett så litet spann så är det ju en rätt bra tur, men det var oväntat pigga. Kul! Imorgon blir det en slädtur igen och så ska vi bygga klart kojan till Mintu och Rossis hundgård. Nu "27 Dresses" och sen gonatt!

Förra lördagen, för nästa en vecka sen, åkte jag och hundarna med packning och släde och en undulat (till mamma och pappa) till Blaiken för flera veckors vistelse! Så här mysigt sov Gakkon i framsätet när vi körde (de andra åkte där bak i halmen). Vi ska var här eftersom jag ska göra praktik på Vattenfall i Storuman som en del i utbildningen, och då behövs ju förstås även vettiga hundgårdar, så i söndags satte bygget igång. Snälla mamma hade köpt in färdiga sektioner inkl. 2 dörrar, sådet gick ändå rätt snabbt och smidigt. Resultatet ser ni nedan, 2 hundgårdar och så har de en mindre rastgård utanför.

Inne på gården är marken bar för den har varit skottad hela vintern, men isen går fint att köra på och skoterlederna är fina ännu! Bara nåt enstaka riktigt utsatt ställe som tagit lite mycket stryk av solen. Här kommer lite bilder från senaste dagarnas körning.

Tyvärr så töar det ju rätt hårt just nu och vi får se hur länge det håller i sig. När vi inte kan köra från gården längre så bör det räcka att ta bilen nån km upp mot fjället och köra därifrån sen. Praktiken på Vattenfall går riktigt bra, enormt givande och intressant och OJ så trött man blir av allt tänkande... Riktigt häftigt! Nu har just Giela och Gakkon fått en långpromenad och vi mötte massvis med bilar efter E12:an förstås, många som vill fira påsk i Tärnaby/Hemavan.

Imorgon ska jag och småttingarna bege oss ut på spåren igen på en långtur (så långt som vi nu kan komma). Giela verkar ha tagit pension och väljer att slappa med Gakkon istället. Gakkon har nu blivit av med stygnen på svansen men ska nog få ha tratten på sig nån dag till för säkerhets skull. Tror hon kommer att bli riktigt glad när hon slipper den!

Nu är början på slutet här! Farväl kära vinter! För ungefär en vecka sen var det fortfarande fint, stenhårda spår (på gott och ont, mest ont för stackars släden och verkligen får känna av alla ojämnheter, plogkanter mm) och rätt vintrigt. Hundarna och jag drog ut på ett härligt litet äventyr upp på ett litet berg i närheten, dit det sällan är kört.

Spåret upp var fint, men på baksidan hade nån (galning) kört nerför en sjukt brant backe med träd på alla sidor. Vavettigt brant...! Blev att vända in hundarna på ett ännu mindre spår och sen flög vi som små vantar kors och tvärs en lång stund. Helt klart årets mest spännande tur.... *PJU* När allt frusit till så studsar man ju över små kanter och ojämnheter som man glider igenom tidigare under vintern.

Till slut kom vi ner på våra välkända spår och körde en sväng där med. Riktigt härligt och hundarna får MVG för sina bedrifter. Så kloka de är!

På vägen hem märkte jag att min lillla röda Ixus faktiskt KAN fjärrutlösa bildserier så då testade vi att fota spannet lite framifrån. Alla var trötta och stod snällt still, och vi hade bara några hundra meter hem, så det kändes väldigt lugnt och  kontrollerat. Finaste lilla Björna som syns på bilden ovan, ska vi lämna tillbaka till matte Linda idag! Hon har skött sig jättefint här och verkligen smält in, men nu är semestern över! Tusen tack för lånet Linda!

I lördags skjutsade vi en jättetrevlig tjej som nyligen fyllt 30 unga år! Hennes ena dotter Astrid åkte också med i släden. Jättetrevligt sällskap och hundarna skötte sig bra, spåren var aningen tyngre än tidigare dagar men inte märktes det mycket.

Vi körde kring 1,5 mil och sen mötte vi upp vid en färdig eld med gott fika! Petra som fyllt år är nämligen syster till min kusins blivande man! Jätteroligt att träffa min kära kusin Maria, och Jonas, och hans trevliga släkt innan bröllopet och mums vad gott med korv och stekfläsk mm... =) Lilla Astrid umgicks mycket med hundarna och speciellt med Mintu som gärna pussade henne på näsan. Grattis i efterskott än en gång Petra, och tack hela härliga familjen för fika och trevligt sällskap!

Fredag kväll hade vi haft after work, lördag förmiddag födelsedagskörning, lördag kväll tjejfest....sen brakade min förkylning lös och febern tog mig. Nu är jag fortfarande under återhämtning...men det går åt rätt håll! Hade tänkt jobba idag men kroppen sa nej och sov i 12,5 timmar i sträck isället... Under tiden sen i lördags har det regnat, töat, töat, regnat...så speciellt mycket slädföre finns inte kvar. Igår körde jag en sväng med hundarna för att de skulle få sträcka på sina små söta ben, men det skvätte om tassarna och bitvis körde vi på barmark nästan... =(

Det blev sista slädturen med lilla Björna i alla fall för denna gång. Antagligen även sista slädturen i Boden för mitt lilla gäng den här säsongen. Vi packar släden på taket och hoppas att Blaiken och Tärnafjällen kan ge oss några fler härliga äventyr innan sommaren!

Nu ska jag packa och fixa lite inför avfärden på lördag, och sen ska Björna och jag åka hem till Linda.