När jag släppte bromsen och lät spannet skjuta iväg från tomten nu ikväll hisnade det nästan lite. Även om det bara är ett 6-spann så har de bra kraft på ett hårt och fint spår, och nu hade vi ju varken medåkare eller en massa packning heller för första gången på över en vecka. Hittills den här säsongen har vi antingen haft kärv nysnö, massvis med nysnö, kompisar på släden eller något annat som hållit nere farten men nu var det bara min broms som stoppade. Det är underligt hur snabbt man vänjer sig vid saker som fart och kraft. Tidigare var jag ju van att köra ungefär dubbla antalet hundar och även på väldigt lätt spår. Just ikväll kändes 6 hundar väldigt lagomt.

Det snöade lite lätt och valet mellan att blunda helt och inte se men skydda ögonen, alternativt att titta men få snö i ögonen och eventuellt kvistar (snö+pannlampa fungerar ungefär som extraljus och snö på en bil), kändes inte helt givet bakom ett gäng ivriga hundar. Vi svängde upp mot vår kortaste runda med tanken att ta en snabb och kort kvällstur bara. Dagens längre tur blev utbytt av diverse orsaker. Istället kom vi in på ett aningen sämre spår, och marschfarten blev mer "standard".

När vi kom upp på berget och skulle svänga höger ner efter spåret som vi tidigare i år varit ensamma om att köra, så visade det sig att skotrarna inte hittat dit nu heller. Den korta snabba kvällsturen förvandlades snabbt till ett lite lagomt fyspass. Hundarna plumsade i snö som var 20-60 cm djup och bristen på skoterspår i botten gjorde att snön kändes nästan bottenlös. När vi körde över kalhyggena med nerfallna träd så fastnade dessutom linor och grejor konstant i kvistar och elände som gömde sig under snön, knappast ledarhundarnas fel utan bara en massa missflyt.

Ja, ett litet spår gör enorm skillnad helt enkelt. Vi gillar ju att pulsa och är vana vid det, men nu längtar vi faktiskt lite till tiden med massvis av fina skoterspår när vi kan börja få lite mil i tassarna och inte bara trampa på stället.

Den här veckan har verkligen varit full av besök för min och hundarnas del. På en vecka har vi haft 4 personer och 9 hundar från 3 olika ställen att köra ihop med här hemma. Idag kom sambons systrar på besök och Akitan Riki och Siberian huskyn Driva fick låna lillsläden och dra på sin matte. Söta laikan Anja fick följa med lös. Lars tog skotern och åkte ut lite före oss för att starta elden åt oss andra - perfekt timing!

Det blir snabbt lite packning att ha med sig när fyra personer vill sitta skönt, äta hamburgare och elda lite.

3 ivriga kompisar

Lisa och hennes fina gäng

Linda åkte med på min släde, och det märktes att det var tungt för hundarna men jag tycker de kämpade på bra, med två personer och rätt mycket packning i släden. Det var mest i de tuffare uppförsbackarna som vi fick avlasta dem lite ibland men annars klarade de allting själva. Värre var det med hjärnorna! När vi åkte hemifrån skulle vi ta en liten slinga ut på ängen för att inte passera så nära grannhundarna, men Mintu hade helt glömt var ordet "höger" betydde. När jag gick fram och flyttade dem till slut, så flyttade de snabbt ut på sitt gamla spår igen. Till slut fick Linda leda dem rätt menan jag körde...helt kollriga var dem! Efter det återvände dock hjärnorna till ledarhundarna till 95% i alla fall och minnet av höger/vänster återfann Mintu.

Rossi snappar lite snö

Fina lilla Driva

Riki, ett riktigt charmtroll!

Vi körde till samma plats som vi använde i tisdags, och det var lyxigt att komma fram till en varm eld och uppskottade sittplatser. Hundarna fick på sig täcken och  jag spände upp mittlinan mellan några träd, och sen var det hamburgerdags! Temperaturen låg mellan -15 till -20 nånstans så sallad, ost och tomater hade frusit innan hamburgarna blev klara, men det var riktigt gott ändå!

Så härligt att sitta ute i skogen med trevligt sällskap när mörkret faller och stjärnorna börjar visa sig på en molnfri himmel. En riktigt fin dag helt enkelt! Riki och Anja spanar mot fikat (gissar jag). Dessutom är det inte alltid man får så bra fikadagar redan i januari. Oftast är det antingen mulet eller ruskigt kallt.

Mintu, Rotax och Kaela under en första ensam stjärna

Nalle gillar ju att ligga i slädsäcken och visst kröp han dit även idag. Jag vet att han alltid vill lägga sig där och brukar förbereda för honom när jag packar ur släden. En riktigt slädhund! =)

Efter ett par timmar packade vi ihop oss och började färden hemåt igen. Vi hade ju inte speciellt långt att åka men med packning å allt var det ändå rätt lagomt för hundarna. Nysnön var lite kärv så med den extra tyngden fick de kämpa på bra ändå.

Lisas söta gäng

När vi kom hem skulle vi egentligen rensa garderober och vara flitiga, men vi kände oss alla väldigt nöjda med att bara sitta i soffan och dricka en kopp kaffe. Hundarna fick sig lite extra gos efter turen och nu när gästerna åkt hem ska de få komma in hela högen för lite lördagsmys. Imorgon kör vi ensamma (med sambon+skoter men inga andra hundar) och ska försöka utforska vilka nya spår som körts upp lite längre bort.

Jag har tidigare år funderat lite på att köra Beaver Trap Trail, en tävling en bra bit ner i Sverige där man kör lite längre distanser men på lite mindre allvar än i många andra tävlingar (kanske man kan säga, finns turklass mm där i alla fall). Jag har ju ingen lust att tävla med hundarna på normalt sett, men Beaver Trap Trail kändes mer som en lite utmanande dragträff och det skulle vara skoj. Vi hade ju tänkt ha en 10-milatävling här uppe men den blev tyvärr inställd detta år.  Nu blev jag ju påmind om att de faktiskt har en sträcka som är 10-11 mil i Beaver Trap Trail och körs en dag, den 23 mars i år. Det skulle faktiskt vara skoj att klara den utmaningen och om vi ska göra det så måste vi börja hitta lite längre spår redan nu. Flera av mina hundar är ju inte alls byggda för långdistans (ex. Mintu med sin eviga passgång och Rotax med sina korta knubbiga ben) men om vi får ta det i vår egen takt och har tränat för det, så tror jag absolut att vi fixar det, även om det kommer vara ett trött gäng som kommer i mål. Så, vi får se - kanske blir det ett besök på tävlingsbanorna 11 år efter att första huskyn kikade in i våra liv. Antagligen det första och sista, men det skulle vara skoj! Jag gissar att vi skulle komma sist, men jag skulle vara supernöjd om alla kom imål med egna tassar och var glada och nöjda!

Avslutar med en bild på min älskade Mintu, en klok och härlig kille som är väldigt lätt att älska. Just idag hade han sitt stora hjärnsläpp i början och sen spanade han in 2-3 av djurspåren vi passerade till mitt stora förtret, men i övrigt skötte han sig bra, så han fick några extra stora kramar. Älskade lillMint! Lars undrade just om inte Mintu fryser där ute, och tyckte att jag skulle skynda mig att ta in honom! De har nåt speciellt ihop de där två helt enkelt!

Lars   Mintu!

Ser ni de svarta rumporna längst bak? Över nyår hade vi besök av vår vän Monica och hennes två bordercollies Sultan och Flicka, som till vardags jobbar med en massa roligt (bland annat vallning förstås) och nu även fick chansen att springa i ett 8-spann över de snötäckta vidderna. Efter tövädret så höll sig temperaturen kring nollan i flera dagar, men det frös på precis nog mycket för att vi skulle få snabba och lätta spår i alla fall. Tänk att för en vecka sen var jag rädd att vi skulle ha -35 grader och knappt kunna köra pga kylan - istället höll spåren på att bli alldeles för mjuka pga extrem värme.

Bilden ovan är från en av de två turerna vi tog på nyårsafton, under dagen alltså, inte kvällen förstås. I starten var speciellt Nalle och Rossi väldigt intresserade av de två nykomlingarna där bak och kunde knappt stå åt rätt håll, men när vi kommit iväg så fungerade allt fint och Sultan och Flicka skötte sig bra. Att sitta fast både i halsen och selen kan ju vara lite ovant i början.

Egentligen hade vi tänkt dela spannen på de första turerna för säkerhets skull, dvs. köra mitt 6-spann först och sen Monica och hennes 2 hundar bakom på skidor eller mindre släde, men föret var lite väl lätt för skidor, och lilla släden kändes tung för två hundar, så vi hoppade över mellanstegen helt enkelt. Dock kräver det lite extra koll. Så länge man jobbar så springer ju hundarna på i 99,9% av fallen, men när man stannar är det lättare hänt att de där framme får för sig att vända bakåt för att "hälsa på gästerna".

Just av den anledningen bytte jag ut några av nacklinorna som kan gå av vid tryck till fasta linor på hundarna jag hade framför Flicka och Sultan, för att förhindra oplanerade hundmöten. Är man två på släden har man helt andra förutsättningar att kunna hindra potentiellt farliga situationer som kan uppstå. När man skriver sådär låter det ju som om hundarna hela tiden var redo att äta varandra men så är det förstås inte. Däremot finns det alltid risker när man blandar grupper av hundar som inte känner varandra, och struntar man i de riskerna så kan allting antingen gå jättebra ändå, eller så blir det riktigt dyra turer till veterinären. I värsta (absolut värsta) fall kan innebära att ett gäng bråkande hundar som inte känner varandra sitter ihopbundna med en hög av rep där ingen kommer loss och ingen vågar sluta försvara sig...inte alls bra!

Det var roligt att se hur olika hundar av olika typ kan vara. Även om jag är uppvuxen med border collies så är det ju många år sen, och man glömmer så snabbt. Sultan var väldigt ivrig i starten och ville nästan trycka till Flicka. Under andra turen gjorde han det en snabbis kanske 20 meter efter start och Flicka tjöööt! Ljudet fick mina hundar att skutta till och direkt vända sig om för att se vad som var på G! De är inte vana vid höga ljud på det sättet när man är igång, så jag kastade mig av släden och sprang fram för att hindra de nyfikna 6 där framme från att komma dit bak. Som tur var gick det lätt att stoppa dem med säkerhetsavstånd, de var nyfikna men inte ute efter att söka trubbel.

Paus!

Flicka

När det närmade sig kväll tog vi in alla nio hundarna. Monicas hundar fick vara i vardagsrummet med ett kompostgaller in mot hallen köket, där mina hundar höll till. Vi skruvade upp TVn rejält och drog för alla mörka persienner. Sen åt vi en massa mat och kastade oss i soffan framför en film. När det började smattra lite just kring tolvslaget gick jag ut i köket och gav hundarna varsitt litet tuggben. Det fungerade ännu bättre än godisregn och den enda som reagerade alls var Rossi. Giela tuggade på utan att bry sig om ljuden. Samtidigt kändes det som om det faktiskt sköts lite mindre än vad det brukar göra?

Med fokus på hundar och film missade vi faktiskt tolvslaget med ett par minuter, men det blev ju nytt år i alla fall! Många andra bloggar är just nu fyllda av "året som gått" och "mål för 2013". För det första är jag inte så målinriktad i mitt hundliv just nu. Vårt mål är ju att köra en massa släde och ha skoj - och det klarar vi av bra! Vi pratade lite kring detta med mål och planering och kom till samma slutsats, idag drunkar alldeles för många hundägare i en evig planering av mål, kriterier, detaljer mm och glömmer att ha roligt med hundarna och lita på magkänslan. Alla moment ska delas i tusen delar och läras in på ett pedagogiskt sätt - och visst är det jättebra men det erbjuder även en hel del fallgropar och risken att man till slut inte ser skogen för alla träd är rätt stor.

Dessutom överöses vi av bloggar med ambitiösa detaljerade planeringar av träningsupplägg där allt från belöningar (leker hunden verkligen nog intensivt när jag belönar?) till perfekta fotgående (var går hunden, hur går hunden, vilken attityd har hunden osv...) avverkas. Det är lätt att dras med och fastna i detaljplanering och måltänk inför framtiden - men hundarna har vi ju här och nu! Att vara hundägare idag kan bli hur invecklat som helst - om man trillar in på det spåret. Man kommer faktiskt rätt långt med kunskap kring hundars beteende och sunt förnuft. Allting behöver inte vara fullt så invecklat som det ibland kan verka.

Däremot så vill jag försöka få till nån längre tur senare i vår, vore skoj att bräcka 10 mil på en dag med mitt lilla gäng. Någon mer konkret sammanfattning av dåtid eller framtid kommer inte att komma här - att göra det mitt i säsongen känns helt avigt! Säsongen sammanfattas i slutet av april - om jag inte glömmer av mig.

På nyårsdagen fick vi oss en mycket oplanerad sovmorgon - vi sov till 10.27 Lite panik! Då var vi ändå 3 personer och 9 hundar inne, mina hundar fick visserligen gå ut till hundgårdarna kring 8 när jag vaknade till (och somnade om) men ändå! Kunde de inte ha väckt oss? Vi klev upp och samlade ihop oss och packade för lite grillning ute i skogen. Detta blev gängets tredje tur tillsammans och efter att ha spanat in varandra lite mer så var alla lugna och duktiga i starten. Här sitter Sultan framför släden. Både han och Flicka skötte sig jättefint i spannet och jobbade på utan att trassla eller nåt sånt.

Sambon följde med på sin skoter så alla var nöjda sen, fyrbenta, tvåbenta och skotern...!

Vi körde kanske 6-7 km innan vi stannade vid en liten grillplats. Mörket började redan falla så vi fick oss en oplanerat sen lunch ute i snön, men så kan det ju bli när man försover sig. Det blev grillade hamburgare med tillbehör - jag lyckades göra en riktig superburgare trots att den var lite trasig...! Hundarna hade ändå dragit rätt tungt även om det inte var långt, så de flesta hade vett att ta det lugnt men Silva dödade förstås närmsta lilla träd och flisade upp dess kvistar.

Motljus, med Kaela, Nalle och Silva, dags att åka hemåt igen!

Eftersom vi hade en middagstid att passa blev turen betydligt kortare än vi planerat, men så är det ju ibland. Efter 2 roliga hunddygn åkte sen våra gäster hem. Visst var det lite "sura" miner mellan grupperna, Rossi kunde förstås inte låta bli att skälla ut dem från sin hundgård t.ex., men överlag tycker jag att allting fungerade bra. Det blev inga "dåliga" möten och de respekterade varandra på ett bra sätt, egentligen så bra som man kan förvänta sig när man blandar två grupper av hundar med rätt olika språk och sätt. Giela umgicks med Flicka och Sultan även inne och det fungerade förstås bra, hon fungerar ihop med alla hundar i stort sett. De andra däremot fick inte "mötas" ordentligt eftersom det innebär betydligt mer risken än positiva saker när tiden tillsammans ändå var så pass kort. Inga incidenter och inga negativa minnen för hundarna att ta med sig helt enkelt.

Med lite tur så gav turerna mersmak så att vi får collrigt besök igen senare! =) I så fall ska jag fixa lite söta bilder framifrån på de dragande border colliesarna, och inte bara svarta rumpor!

Idag hade vi besök av Marlene som bor låååång söderut och sex av hennes huskies. Vi har träffats en gång förut, men det var 7-8 år sen när jag bara hade Giela och en ung Gakkon (och Jacki förstås), och hon hade en sibbe. På så sätt var det ju extra kul att träffas igen och kunna köra spann ihop, vi har båda fallit djupt ner i slädhundsträsket på tiden som gått!

Efter lite fika stötte vi på ett första problem - frusen bildörr! Trots envisa försök att tina upp den (det var kring -30 under morgonen men blev sen varmare) lyckades vi inte. Det visade sig sen att dörren inte frusit utan stängts inifrån av en hund! Medan vi tinade och fixade hann dagsljuset försvinna, men vi fick ändå en fin liten tur i pannlampornas sken.

Marlene och hennes 4-spann

En av de häftigaste sakerna är att hon har en blind hund i sitt spann! Lilla Diva var jättetrevlig och om jag inte hade vetat att hon var blind, så hade jag nog aldrig trott det, varken när jag träffade henne eller när vi körde. Riktigt coolt att en hund utan syn kan springa längs spår och manövrera i svängar, ojämnheter och snö så bra.

Vi körde ungefär samma sväng som jag tog igår. Sen dess hade en ny skoter varit ute och kört upp större delen av spåret så det var bara vissa sträckor som var lite tunga. Mintu, Kaela och Nalle fick tassockar på sig i förebyggande syfte men snön var inte alls lika aggressiv som igår vilket var riktigt skönt! Isklumpar är ett elände! Skoj att ha sällskap i spåren och lyckligast var nog Nalle, han tittade bakåt med jämna mellanrum för att spana in polarna där bak. =)

Nu blåser och snöar det och är bara nån enstaka minusgrad. Vi har just varit till Luleå och ätit god mat och sett The Hobbit, en nästan 3 timmar lång film som jag genomled - samma musik som Sagan om Ringen, samma miljöer, samma personer, förutom att det var färre hobbitar och fler dvärgar...det sammanfattar filmen! När filmen tog slut och vi skulle gå ut ur den mörka biografen så kom jag på mig själv med att fingra efter pannlampan i pannan och försöka tända den. Självklart fanns den ju inte där, och jag fick mig ett gott skratt. Kanske dags att minska lite på mörkerkörningen framöver?

Imorgon utlovas 2 decimeter snö! Med lite tur så blir det snöstorm som vi kan åka ut och njuta av, hoppas på vilda vindar och tonvis med snö! Äventyr när det är som allra bäst!

Efter att ha varit borta från Vittjärv i nästan en vecka var det med viss spänning vi gav oss ut på spåren igen. Kylan brukar göra att skoteråkarna håller sig hemma, men å andra sidan finns där ju några eldsjälar som kör bara för att det finns snö - typ som jag! =) Den här tiden på året är snön lite väl djup för att vi ska kunna dra upp spår själva, korta sträckor är inga bekymmer men milsvida rundor tar för lång tid. Samtidigt har en stor del av skoterlederna inte körts alls ännu. Får vi bara ett enda litet spår så klarar vi oss bra, men i väntan på det så får vi hitta andra ställen att roa oss på.

Idag invigde vi nya startplatsen vid björken utanför hundgårdarna. Enormt smidigt att starta på en raksträcka! Tyvärr klantade jag mig rejält i starten och knuten hängde upp sig medan släden åkte iväg en bit, dvs. jag stod på släden med en ivrigt spann, fasthållet av en knut som var utom räckhåll...inte bra! Med lite pyssel löste det sig dock och vi kunde ge oss iväg. -22 grader ungefär och en sol som just börjat gå ner.

Vi började med att glatt svänga höger in på leden som innebär att man slipper passera den håliga skoterbron, men det visade sig vara en återvändsgränd. En massa skotrar som vänt längst borta på ängen bara. Där går normalt sett en skoterled men den var inte uppkörd ännu. Vi fick pyssla oss tillbaka ut på rätt spår igen och det kändes allt lite snopet att behöva åka över bron igen. När den täckts rejält av snö så är den säker, men fram tills dess består den av hål och måste passeras ytterst långsamt.

Till vår stora glädje var leden mot Bredåker sladdad och körbar, men den hade snöat igen av kall pudersnö som satte sig snabbt i tassarna. Vi fick stanna flera gånger för att plocka bort is ur nästan alla tassar. Det var i alla fall underbart att komma ut på de fina lederna över myrarna igen och kvällsljuset var riktigt vackert. Vi fortsatte i riktning mot Bredåker för att se om vår favoritrunda körts upp ännu, men där låg snön tjock. Trots att vi kom dit i en helt ny vinkel så vände Mintu snabbt ut i djupsnön och tyckte att vi kunde pulsa upp den leden också, min tappra lilla kille. Så många kilometer i detta snödjup skulle ta nån timme att klara av, och eftersom tassarna tog så mycket stryk av snön kändes det inte som en bra idé. Mina fingrar började få slut på värme, och kalla fingrar kan inte plocka bort is ur tassarna!

Istället vände vi hemåt och valde att köra längs grusvägar bitvis för att spara lite mer på tassarna. Inför morgondagens tur tror jag bestämt att alla hundar ska få sockar på sig redan där hemma!

Vi fick i alla fall två timmar ute på spåren och Mintu både glänste och retade mig! Han stannade ett par gånger för att lukta på färska djurspår medan vi körde riktigt sakta *grrr* men samtidigt imponerade han ännu en gång med sina härliga spårkunskaper och sin styrbarhet. Med tassockar på imorgon så slipper vi isklumpar och det kan bara bli bättre!

Nu ska snart släden komma in för lite tillfixning och snabbrenovering. Hundarna sover så gott här inne i vardagsrummet (Silva och Mintu på soffan) och vi siktar på en mysig kväll tillsammans, snart med Darin på TV dessutom!

Idag var vi lite sega med att ta oss iväg. Klockan var efter 12 när jag började sela ut hundarna så för säkerhets skull packade jag ner pannlampa och lite andra mörker-grejor. Det börjar ju mörka kring tvåtiden nån gång redan. Giela fick vara hemma även idag. Vi körde mot fjället men precis som igår gick det väldigt långsamt och segt för hundarna. Alla jobbade dock på fint så vi fortsatte vår klättring uppåt, långsamt, men stadigt. Från oss och till Blaikfjället är det en klättring på över 400 meter och de ständiga backarna i kombination med dåligt glid gjorde oss till ett av världshistoriens långsammaste "spann på skoterled" tror jag! Det gick löjligt sakta men farten var i alla fall stadig...

I -15 grader var det ganska bekvämt och trevligt att glida omkring helt lugnt i allt det vackra. -15 är den perfekta temperaturen för både hundförare och hundar - tycker i alla fall jag! När man kör sakta har man dessutom två stora fördelar: 1) Mycket lättare att fotografera! 2) Man slipper fartvinden och förfryser inte ansiktet lika lätt!

När det började skymma var vi en bra bit från toppen men med pannlampan nerpackad hade vi ju inga tider att passa, utan fortsatte uppåt med vackert skymningsljus i ryggen.

Precis när terrängen började plana ut och vegetationen blev glesare, och vi närmade oss "Storfjällsmyran" så tittade månen fram! Den var inte riktigt full men väldigt nära, och riktigt vacker. Den höll oss sällskap en kort stund på vägen mot kalfjället. Sen försvann den in bland molnen och syntes inte mer.

Bakom granarna ser men den lilla "bullen" som är Blaikfjället

När vi kommit upp ovanför trädgränsen hade det börjat skymma och vi nöjde oss med utsikten där, utan att åka ända fram till den högsta punkten. Vi hade redan varit ute i 2,5 timmar enligt klockan! Samtidigt kändes det riktigt bra att få till säsongens första fjällutsikt efter en så tung och långsam tur. Jag tror att vi njöt lika mycket allihop!

 Mintu börjar bli riktigt vass på att vända spannet på kommando, vilket är väldigt praktiskt många gånger. Den torra pudersnön fastnar väldigt lätt i tasshåret så när vi vände passade jag på att rensa alla 24 tassarna från isklumpar ännu en gång. Sen tittade vi lite på utsikten. När vädret är bra så ser man 7-10 mil eller liknande härifrån, men nu såg vi inte ens randen av fjäll vid horisonten. Ändå kändes det rätt mysigt att stå där uppe i skymningen och titta ut över vidderna tillsammans. När vi kommer upp ovan trädgränsen, sommar som vinter, så börjar mina hundar alltid att spana och speja och ser väldigt nöjda ut.

Vägen hem gick mycket snabbare (förstås) och efter ett tag fick pannlampan komma fram för att jag skulle se hundarnas rörelser ordentligt. Isklumpar i tassarna kan komma snabbt ibland och märks oftast på hundarnas rörelser som blir lite orena. Kaela var extra drabbad denna tur och den som oftast behövde få tassarna rensade av mattes varma (som sen blev kalla) fingrar.

På vägen ner såg vi flera ripor i full vinterdräkt. De första kom innan jag tagit upp pannlampan och jag märkte det på att hundarna gasade på och tittade ut över myren på höger sida medan de galopperade längs spåret. Det vita på fåglarna smälte effektivt in i snön så det enda jag såg var svarta små streck som viftade fram. =)

Efter över fyra timmar på spåren kom vi hem glada och nöjda lagomt till middag. Jag hade trott att hundarna skulle vara riktigt trötta. Även om det gick väldigt sakta så hade de ju ändå sprungit i fyra timmar i sträck (förutom is-borttagar-pauser). Istället kom hela gänget in i köket med stora leenden på sina ansikten, och Mintu började direkt med bus och hämtade sockar och vantar som han hittade. Nåja, det känns ju alltid bättre att komma hem med pigga hundar än dödströtta - men lite förvånad blev jag allt!

Imorgon är sista dagen i Blaiken för denna gång och en kortare slädtur har vi tänkt hinna med, den fjärde dagen i rad blir det, innan plikten uppe i Boden kallar på oss igen.

Julafton är ju bara en vanlig dag bland andra enligt hundarna, och ska självklart innehålla lite roliga äventyr för dem om möjlighet finns. Jag selade ut hundarna efter lunch och planerade en lagom tur som skulle hinnas med före Kalle+dusch. Snön kändes rejält kärv under medarna, och i ärlighetens namn så kanske de borde bytas eller vallas snart. Vi fick en långsam men fin tur på nästan 2 timmar, med gott om fototillfällen.

Rotax

Dagens kloka ledarhundar, Mintu och Rotax

Silva

Snö, yummie!

Team Gul, Rossi och Nalle i wheel

Team Gul

Team Grå, systrarna Kaela och Silva

Team Svart, Mintu och Rotax

Snart hemma igen

Tant Giela uppskattar inte de mjuka spåren vi har än så länge, och står hellre över slädäventyren just nu. Istället fick hon en promenad på byn men med -23 grader så ville hon inte vara ute speciellt länge trots täcke på ryggen. När Giela var ung så var hon inte helt enkel att ha lös. Hon hade mycket spring i benen och mycket jaktlust, och lust att söka djur. Nu är hon betydligt mer bekväm av sig och även om hon springer som vinden när hon sträcker ut så håller hon sig nära på ett mer naturligt sätt.

Blaikens egen busskur

Vägen ner till byn

Julaftons kväll spenderade vi som vanligt hos moster med resten av släkten och just idag även sällskap av en väldigt söt liten taxkille som heter Nisse! =) Skäggiga hundar har något visst. Efter rätt lagom mängder god julmat delade vi ut julklapparna och jag fick bland annat varma tjocksockar med hundhår i, och ett halsband som lyser/blinkar rätt, att sätta på ledarhundarna. Kanon!

För att börja från början så hade vi besök i torsdags av ett födelsedagsbarn från USA! Han fyllde 14 och fick en slädtur som en del av sin födelsedag. Vi var ute i ungefär 2 timmar och jag fick veta en massa om militärer och vapen, mycket som jag aldrig tänkt på förr, medan hundarna slet som galningar. Problemet denna dag var att det frös på rejält med is under hela släden (både medarna och under lastplanet) och trots idogt hackande med kniv fick jag inte bort allt. Släden gled alltså enormt trögt och med två personer på (stående baktill) och mycket dåliga spår, så blev detta förmodligen en av århundradets långsammaste slädturer. Hundarna trasslade dessutom mer än vanligt, så det blev inte riktigt en sån tur som man vill ge nån i present, men jag tror han hade trevligt ändå.

Igår morse hade vi tänkt åka från Vittjärv mot Blaiken/Storuman och julfirande, men termometern visade kring -34 så det kändes motigt. Vi kom iväg först kring ett eller två på eftermiddagen men då hade bilen fått varmköras ordentligt och hundarna fick täcken på sig. Tack vare den rejäla varmkörningen så lyckades min normalt sett väldigt frusna bil hålla värmen de 32 milen till Blaiken och resan gick smärtfritt.

Samåkning

I Blaiken var det bara -27 när vi kom fram, men det är trots allt lite kallt ändå. Varken jag eller mina hundar gillar att vara ute speciellt länge i den typen av kyla, så hundarna fick en innekväll med oss tvåbenta istället för äventyr. Imorse däremot var det bara -24 och såg ut att bli en riktigt fin dag, så vi packade oss iväg upp mot fjället där det brukar vara mer snö och några grader varmare.

Nere i byn har vi mindre snö än vad det var i Boden, men när man kommer bara några kilometer upp mot fjället till så finns där genast betydligt mer snö och vintern var bländande vacker. En sån där helt magisk dag! Tyvärr hade jag inte systemkameran med sig utan bara den lilla kompaktaren, så mina försök att fånga allt det vackra blev lite tama. I alla fall jämfört med hur fint det faktiskt var. Det här var precis en sån där dag när man skulle vilja kunna visa alla man känner hur fantastiskt vackert och härligt det var ute - mycket vackrare än så här blir inte vinter!

Rotax svarta päls började snabbt skifta mot vitt av all is som frusit från hans utandningsluft. Vi körde kanske halvvägs mot fjället men fick sen vända eftersom vi väntade lunchgäster bara ett par timmar senare.

Rossi - vinterhund

Magin fortsatte och vi njöt alla i fulla drag. Vilken underbar dag att vara ute i allt det vackra! Med rejäla kläder slipper man ju dessutom frysa! Händerna blev kalla av allt fotograferande men mina rejäla Sorel-skor håller även min enormt frusna fötter varma, och Fjällräven Luhkkan ovanpå den gamla Canada Goose-kopian är en riktig hit, varmt och mysigt!

Så här vit hade Rotax hunnit bli när vi närmade oss byn igen. Det är alltså inte snö utan bara fuktig luft från hans flåsande, som frusit fast i pälsen. På en svart hund blir det extra tydligt hur mycket vätska som faktiskt går åt när man motionerar i kyla.

Nalle

Kaela var en av de som såg mindre roade ut av kylan. Hon hade täcke för att värma ryggen, men såg ändå lite eländig ut. Vissa av mina hundar fryser aldrig, men några av dem tycker helt klart att min egen köldgräns på -25 grader är en bra idé. Är det kallare än så är det sällan en rolig upplevelse för alla i gänget.

Efter en massa god mat och trevlig sällskap fick Giela och Silva en promenad (där vi mötte en väldigt söt tax) och nu känner vi jullugnet och laddar inför imorgon. Jag har inte riktigt bestämt om det blir slädtur i dagsljus eller om vi ska spara krafterna till en månskenstur efter att tomten hälsat på, båda delarna är ju awsome på sitt sätt! God Jul på er!