Sista dagarna har det varit alldeles för varmt ute för hundarna. Idag har jag haft en vansinnigt effektiv dag och var uppe redan 06.30 och matade hundarna. Vi kom ut på spåren lite efter 9 men redan då var det väldigt varmt. Trots nollgradigt under natten var spåren hyfsat hårda, men luften var varm. Vi fick i alla fall en fin liten tur, men Kaela sprang inte helt rent tyckte jag...eller var det bara en synvilla? =/

Vi körde leden upp mot Långsjön, faktiskt för första gången i år. Sträckan blev nog en bit under 2 mil och sen var tungorna jättelånga på hela gänget.

Säga vad man vill, men även om vi har snö och spår i 1,5 månad till så är den bästa tiden över nu. Framför oss har vi fina fikadagar, men inte så många dagar med fina spår och bra temperatur för hundarna. Man får göra det bästa av situationen helt enkelt och vattna jyckarna rejält och köra med lite vett.

Efter slädturen var det dags för simning igen, för Mintu och Giela. Helst hade jag velat simma Kaela också. Hmm... Mintu har blivit väldigt hemtam i poolen och myste mest omkring i sin flytväst. Han började till och med fuska lite och småsparkade bara med bakbenen. Paula sprang runt med lite leksaker för att öka hans fart lite och det fungerade förstås. I övrigt är han väldigt gullig i vattnet, simmar bara runt runt runt varv på varv utan att verka ha en tanke på att kliva upp. De flesta leksakerna dög inte att ha i munnen idag heller, kanske smakade de klor?

Giela ville gärna klättra ur över kanten ibland, men hon blötte i alla fall inte ner hela huvudet med vatten, och såg inte riktigt lika eländig ut i början heller. Mintu simmade nu 3x3,5minuter och sista sträckan blev 4 eller 4,5 minuter. Giela simmade 3x2,5minuter om jag minns rätt. Nåja, efter simningen shoppade jag lite fler Back on Track-täcken till mina vänner och sen avslutades eftermiddagen med ett bröllop där jag var fotograf! Riktigt fint och kul att få vara med på ett hörn! 343 bilder senare kom det faktiskt med några fina bilder, men de flesta behöver eg. rensas undan.

Imorgon blir det körning med fikapaus, i nån form. Hoppas på fint väder och gärna kallt nu inatt, men det är nog för mycket att önska sig. Dags att spana in vädersidorna...

I tisdags kväll var det äntligen dags för test av nya selarna! Jag körde 7-spann och Kaela och Mintu gick i led med sina nya selar och utan nacklina. Problemet var ju just mörkret. Trots ett vackert månljus såg jag ytterst lite av vad som faktiskt hände där framme. Pannlampans batteri var slött och även om jag såg att alla jobbade på så gick det inte att se de små detaljerna,de som jag just då var mest intresserad av. Vi fick i alla fall en fin kvällstur på 1,5 mil ungefär innan det var dags att krypa till kojs.

Nu ikväll har vi just kommit in från en kortare tur. Med fräsch pannlampa och 6 hundar i spannet hade jag gott om tid att studera hundarnas rörelser. Mintu rörde sig ungefär som vanligt, som väntat. Att ändra hans beteende tar nog tid. Kaela däremot såg ut att trivas lite extra i selen tyckte jag. Hon passade i stort sett ingenting alls, men det kan förstås även ha att göra med de hårda spåren och lite högre fart. Magkänslan var ändå att den faktiskt gjorde skillnad för henne.

Selarna jag köpt är alltså från Manmat och heter "Jeff King Long Distance Harness". De ser ut lite som vanliga cykelselar eller promenadselar, men har annan fodring och lite annan form, samt att fästöglan inte sitter fast uppe på ryggen utan kan glide fritt åt båda hållen. Både på Mintu och Kaela gled den ganska snabbt ca en decimeter ner efter sidan, så trycket blir aldrig uppe på ryggen så att säga.

Jag köpte mina selar från Flandriens kennel. De jag har är ev. lite väl små för de går inte lika långt bak på kroppen, men jag har i alla fall inte sett några skavsår eller irritationer ännu. Här finns deras utbud av selar och bilder på hur de sitter:

http://www.flandriens-husky-kennel.com/manmat.html

Om ni är lite nyfikna på att läsa mer om dessa selar så finns info längre ner. Min första tanke var "det ser ju helt...fel ut?" men många verkar ha testat och vara nöjda. Speciellt bra ska dessa vara för hundar med just ryggproblem eftersom de inte belastar bakdelen alls på det sätt som en X-backsele t.ex kan göra. Vi måste helt klart köra dem ett tag till innan vi vet vad vi tycker, men första känslan är positiv nyfikenhet.

Lite mer läsning om de nya selarna finns här:

http://howlingdogalaska.com/index.php?main_page=page&id=22

http://www.sleddogcentral.com/features/products/long_distance_harness.htm (lite bilder)

När vi ändå länkar för fullt så hittade jag nåt så konstigt som en glad nyhet från den stora utställningsvärlden. Tydligen har de faktiskt påbörjat arbetet med att INTE premiera sjuka indivder på Crufts! Riktigt bra nyheter!

http://www.thekennelclub.org.uk/item/4199/23/5/3

För några veckor sen bokade vi in en dragträff imorgon, där vi skulle köra ca 2 mil från Vuoddas upp till en rastplats vid Polcirkeln. Igår kände jag mig lite trött och seg, och när jag tittade på kartan och insåg att Vuoddas var närmare 9 mil bort kändes det nästan motigt. Samtidigt hade smhi lovat riktigt superväder, och jag visste att där skulle finnas trevligt sällskap! Imorse när jag vaknade var det -18 grader och sol, en riktigt bra start. Vi draghundsfolk vill absolut inte ha en massa plusgrader och elände, riktigt kalla nätter och klart väder är den bästa kompromissen för fyrbenta och tvåbenta. Solen värmer så att graden kommer nästan upp kring 0 trots morgonkylan, och hundarna får jobba i sval luft så att de orkar mer.

Vi var 3 spann som åkte iväg, mitt gäng, Marikas 3-spann med två malamuter och en korsning (Nalles syster), och Johanna med sina 3 malamuter. Det kändes faktiskt riktigt skönt, jag gillar att köra med andra när man känner att alla har koll på sina hundar och har förståelse för allt som kan gå snett. Har tyvärr varit på allt för många dragträffar där spann har krockat och hundar mötts på osmarta sätt, helt enkelt för att många är inblandade och alla inte har förståelse för hur fel det faktiskt kan bli. Om man känner att alla har koll så är det ju enklare att våga träna omkörningar , störningar mm.

Kameran gick förstås varm denna soliga underbara dag! Fin led och vi mötte inte en enda skoter längs leden - vilken lyx på en solig söndag. Här kommer lite bilder:

Marika och hennes fina gäng

Lola och Tiffany (om jag minns rätt), jo det är faktiskt två hundar på bilden

Wihoooo!

Även om inte hela hunden kom med på bilden så är glädjen riktigt smittande - springa är bäst!

Kom igen då!

Johannas fina gäng

Akela och Nanok, mor och son

Akela

En av mina favoritbilder från dagen, Varga i led och Akela och Nanok i wheel

Paus

Efter 2,1 mils körning fanns den plötsligt där framåt oss. Efter kilometer efter kilometer av bara skog och myrlandskap kändes det lite underligt att skåda denna båge bland tallarna - vi hade nått Polcirkeln, dvs. fikat och eldplatsen!

Att Rossi och Nalle vilar tillsammans är ingen chock, men att Silva hade vett att lägga sig ner en stund, och dessutom gjorde det med polarna, det var sött! Vid fikapauser brukar hon annars fördriva tiden med att tugga sönder alla pinnar och kvistar hon kan nå.

Nanok ville ha mer vatten! Han är rejätl urfälld och har tappat sin tjusiga tjocka malamutepäls.

Rotax glänser i solen

Lite skönhetsvård

Nalle och Rossi

Medan vi startade en eld och började grilla och fika och surra, så hittade hundarna ro ganska snabbt. Jag hade faktiskt trott att t.ex Rotax skulle hålla låda en stund, men han var jätteduktig. Alla hundar var egentligen tysta (räknar bort enstaka gnäll i början eller slutet där det blev tyst inom ett par sekunder) och vilade så fint. Skönt att kunna fika i lugn och ro med  12 draghundar utsatta kring träden i närheten.

Varga sover sött

Mina trötta vänner och "Polcirkeln"

Efter fika och en massa trevligt surr var det sen dags att åka hemåt igen. Hundarna verkade ha vilat ut sig och var redo att sträcka på benen igen. Jag var även tvungen att ta en bild på dagens utstyrsel. Mössan använder jag ju alltid i stort sett, Luhkkan har blivit en ny favorit och används flitigt, antingen utanpå flera underställ (imorse) eller med dunjackan under (på vägen hem). Glasögonen däremot blev ett snabbköp på Statoil imorse, och var de enda jag hittade som inte kostade multum. Dessutom såg jag sen att man ser hundarna också på bilden - praktiskt!

Solen hade börjat gå ner och gav oss ett mysigt kvällsljus. Här är Johannas söta team. Lite senare satte hon dem i solfjäderanspänning istället, dvs.alla 3 bredvid varandra. Sötare än så blir det ju inte!

Dagens tur blev säsongens hittills längsta för oss, och helt klart en av de allra bästa! 4,2 mil med trevligt sällskap och lite träning i omkörningar och passeringar. Mina jyckar skötte sig oväntat bra på den fronten. Jag litar på dem till 80% när vi ska passera ett annat spann, men idag kunde vi träna under kontrollerade former med kända personer, och fick till några riktigt snygga passager och inga misslyckade eller fula. Kändes bra! Vid en snygg passage går hundarna förbi UTAN att nosa på spannet de passerar, och vissa av mina hundar har lite lätt att slänga ut sina långa nosar av ren nyfikenhet.

Det var ett nöjt och trött gäng som packade in sig i bilarna i Vuoddas sen, och nu känns det rätt lockande att krypa ner under täcket. Hundarna ska få sin kvällsmat först bara och en massa pussar och kramar för att de är så fantastiska. För mitt lilla hobbygäng med utbyteshundar (såna som blivit över hos andra) och knasisar är det inte alls fy skam att springa över 4 mil med rätt mycket packning.

Vissa saker får inte händer. Vissa av dem händer ändå. För att öka säkerheten bör man som hundförare känna sin hundar väl och se till att de mår bra, och nästan lika viktigt är det att ha bra utrustning som man kan lita på, och helst extrautrustning med sig varje gång man kör ut. Igår kväll fuskade jag lite. Vi skulle bara ut på en kort kvällstur före vi åkte och firade en kompis som fyllde år. Jag stoppade några sockar och en ficklampa i fickan, men lämnade slädsäcken och "reservdelslådan" hemma. Vi skulle ju ändå bara en kort sväng.

Hundarna selades ut och var glada och ivriga som vanligt. Klockan var kring 17 och det var fortfarande ljust men jag hade förstås pannlampan på huvudet för att kunna tända den senare. Kaela gick i point (bakom ledarhundarna) och haken på nacklinan där var trasig så hon fick springa utan nacklina. Hon är fokuserad och duktig så det fungerar bra. Vi tog den skarpa kurvan i starten och kom sen ut på raksträckan: Det är ett skoterspår på ett par hundra meter som går på en äng bredvid några meter från villakvarteren (där bl.a vi bor). Detta spår körs inte så ofta av skotrar och är lite mjukare än andra spår.

Just idag hände en oväntad och väldigt farlig grej. Just efter kurvan såg jag plötsligt hur en av hundarna, Kaela, sprang iväg ut ur spannet och försvann som en liten pil efter spåret! Hur? Å vad hade gått sönder? Jag började tänka att jag kanske glömt att kontrollera knuten bak på hennes nya Non-Stop-sele. Hundarna var riktigt ivriga och det mjuka spåret erbjöd inget ankarfäste. Kaela saknade oss efter ett par sekunder och kom tillbaka och ställde sig hos ledarhundarna. Däremot hade jag ingen chans att gå fram och sätta in henne i spannet igen eftersom ankarfästet var så dåligt.

Normalt sett kan jag lämna hundarna stående på kommando, men att göra det precis efter starten när risken att Kaela skulle göra en ny spurt framåt fanns, näe det kändes inte som ett alternativ ens. Då hade nog de andra försökt följa efter henne. Jag gjorde en praktvurpa och tappade mössan (och pannlampan), men i ett sånt läge har man ingen chans att gå tillbaka och hämta grejor, om de inte är absolut livsnödvändiga. Bara att vinka hejdå till mössan och köra spannet ner till ån, där det går att ankra säkert, och som tur var är Kaela en klok hund som höll sig nära oss och lät sig glatt sättas in i spannet igen.

Till min stora förvåning var det inte alls knuten som gått sönder, utan själv dragsnöret där bak. Detta på en ny sele som kostade nästan 700 kr... Knuten är hel men snöret av. Nu gick ju allting bra, men tänk om detta hänt just vid en vägöverfart t.ex? Vet att många byter dessa av ren rutin, och man kanske måste börja med det. Dock kan man ju tycka att en sele för 700 kr ska ha såna grundläggand detaljer klara. Vid en inspektion såg snöret ut att vara av betydligt sämre kvalitet än det som sitter på de billigare Björkisselarna (som inte är direkt kända för hållbarhet i andra sammanhang men aldrig gått sönder). Jag använder enbart pistolhakar i mässing så där finns inga vassa delar som ska kunna skada snöret heller...hrmf!

Vi fick i alla fall en fin tur men eftersom pannlampan låg kvar en bit från huset blev den ännu kortare än vi planerat. Dessutom märkte jag att mattbromsen lossnat från ena fästet. Note to self - extramössa och vantar bör packas ner i "reservlådan", inte bara grejor till hundarna.

Vi kom till en lång nerförsbacke på en isig plogad väg,

då måste man verkligen "stå på bromsen".

Spåret vi körde går ut över Vittjärvsträsket och det här var nästan första gången vi körde där i år, eftersom isarna varit så dåliga. Då passerar man en liten träbro som många hundar kan tycka är lite läskig första gången. Jag var lite nyfiken på Rotax reaktion nu när bron var helt bar, men han knatade bara på som ingenting. Coola söta killen. När vi kommit nästan ända hem hittade hundarna min mössa i snön.

Den såg nästan lite rolig ut där den låg, visst hann jag lägga den "snyggt" när jag tappade den i snön och låg och släpade efter släden på sidan?

Imorse steg vi upp just efter sju och hundarna fick frukost kring 7.30 De äter nu nästan bara Pondus och jag är än så länge riktigt nöjd. Konsistensen är mycket lättare att blanda i vatten än vad Fodax var, och magarna fungerar snäppet bättre än vad de gjorde med Fodax i mitt tycke. För att verkligen veta vad vi tycker måste det förstås gå längre tid, men den inledande känslan är BRA! Sen fick Giela en morgonpromenad och då mötte vi en svart storpudel. Giela gav honom en snabb blick och nosade sen vidare i diket. Hade han varit 3 storlekar mindre hade hon gnällt och skuttat och hoppat med sin gamla huskykropp. Hundar ska vara SMÅ tycker Giela.

Jag umgås stor del av dagarna med ett gäng knarkare. Ja det gör nog många av er som läser också. Knarkarna jag pratar om är förstås de fyrbenta vännerna, hundarna! Arbetande draghundar kan nästan ses som knarkare. De är "beroende" av att få springa och gör ibland nästan vad som helst för att få sin vilja igenom. Precis som tvåbenta knarkare kan en sugen draghund ljuga och bedra för att få komma åt sitt gift, för att få springa sig riktigt trött och slut tillsammans med kompisarna.

Vad menar jag få med  detta? Jo större delen av alla draghundar älskar ju att springa. Gissningsvis så fungerar det lite som med motionerande människor, till slut blir det lite som en drog (om än i positiv bemärkelse) när kroppen frigör en massa ämnen som får dem att må bra helt enkelt. Problemet med våra hundar är att de inte alltid vet sitt eget bästa,och långt ifrån alltid talar om när de har ont eller känner sig slitna. Snarare kan de mörka eller låta bli att känna efter, allt för att få vara med och springa lite lite till. Sen finns förstås hela skalan, från de som springer, till de som drar, till de som tokdrar. En riktigt hårt arbetande hund håller linan spänd från start till slut, oavsett snöstormar, djupsnö, hinder eller distraktioner. Den typen av hundar är inte alls ovanliga, men kanske är vanligare inom vissa typer/linjer av draghundar. Såna hundar är oftast väldigt dåliga på att känna efter och visa smärta i tid. Huskies är oftast väldigt tåliga, och det är förstås både på gott och ont...

Att motionera arbetstokiga djur hårt ställer alltså lite extra krav på oss som kör. Vi måste studera dem kritiskt och förstå eller se när de börjar få ont, för när de själva talar om det genom att halta eller gnälla har det oftast gått väldigt långt. Det här är ett svårt jobb, som man inte alltid kan göra perfekt tyvärr. Gakkon som jag hade tidigare var ett bra exempel på detta. När det gällde henne var jag tyvärr alldeles för dålig på att läsa tecknen, fastän hon aldrig haltade eller gnällde eller "sa" att hon hade ont så var hennes rygg riktigt trasig. När hon var ung och frisk brukade vi skämta om henne och säga "så länge hon har ett ben fritt (inte intrasslat) så springer hon vidare". Sån var hennes inställning, lintrassel kring benen eller djup snö, sånt spelade ingen roll, hon skulle FRAMÅT!

När hon sen började slacka ibland borde jag ha förstått att nånting var fel. En hårt arbetande hund blir aldrig "lat", slutar den dra som den gjort tidigare så är nånting fel, även om hunden inte visar andra tecken på smärta. Alla såna ändringar i fart, rytm, gångart mm bör man vara vaksam på. Det viktiga är att minnas att våra hundar inte alltid vet sitt eget bästa, och kanske speciellt inte de som är arbetsnarkomaner och älskar livet i selen över allt annat.

Nu är ju långtifrån alla draghundar "knarkare". Många älskar att springa men på ett mer hanterbart sätt. Giela är absolut ingen knarkare. Nu ikväll körde vi en kort motionstur där hon fick följa med. De första hundra meterna från gården var skoterspåret helt igensnöat och osynligt. Jag visste ju att det fanns där och Mintu brukar vara en klippa på att följa osynliga spår. Just ikväll missade han dock spåret i en kurva efter halva sträckan och plötsligt vadade hela spannet ute i djupsnön, till Gielas stora förtret....

Antingen så hade det drevat extra mycket där, eller så missade han faktiskt spåret för en gångs skull. Det blev i alla fall 100 meter djupsnö och tanten var allt annat än nöjd...=/ Att köra hundar som är totalt "oknarkiga", dvs. inga arbetsnarkomaner över huvud taget (som Giela), kan ha sina nackdelar även det. Hundar som inte brinner för draget kan ibland använda en mer defensiv stil. De bromsar kanske istället för att satsa i vissa lägen, tar en del kurvor eller hinder med mer tvekan osv... tyvärr gör detta att dessa hundar oftast är de som snubblar, ramlar, släpas eller på annat sätt råkar lite illa ut. Skaderisken för dem kan alltså vara nog så stor, speciellt som de sällan tar stöd fullt ut i selen heller.

Nu kom i alla fall alla hem helskinnade och rätt glada, även Giela, för efter pulsandet hade vi fina spår hela vägen och hittade ett lagomt tempo i snabb trav som verkade passa alla. Dessutom sken månen så fint för oss, fastän den inte ens är riktigt halv ännu. Riktigt snyggt var det!

Som synes fick vi en riktigt härlig dag i Blaiken även igår. Underbart väder och fina spår. Det blev en tur på 2,7mil ungefär men särskilt snabbt gick det inte idag heller. Här har vi bara nån kilometer var av turen och solen har börjat söta sig neråt. Hundarna skötte sig fint och tuffade på så sött. Vi fick stoppa ibland och ta bort isklumpar i tassarna bara, annars flöt allting på fint och efteråt packade vi in oss i bilen och körde upp till Boden igen.

Nu ikväll har Rotax, Giela och jag promenerat inne i stan med några kompisar och deras hundar. Rotax sjöng så tjusigt medan vi stod utanför Systembolaget och väntade på att alla skulle dyka upp. Sen under promenaden var han faktiskt riktigt duktig. Inget perfekt koppelgående direkt (vilket jag inte heller bryr mig om direkt), men han var tyst och skötte sig bra. Giela hade inte samma uppjagande effekt på honom som Kaela, så promenaden blev en rätt trevlig upplevelse. Förutom lite småkaos så var det nästan civiliserat! I alla fall jämfört med förra stadspromenaden när Kaela och Rotax hade dragtävling och gnällde ikapp...

Nu har alla fått klorna klippta. Mina hundar är så söta när klorna ska klippas. Jag brukar sätta mig på köksgolvet och sen kommer de och lägger sig i mitt knä i nån slags turordning. Rotax och Rossi är alltid ivrigast och provar ofta flera gånger, även efter att de fått sin behandling. Rotax kommer gärna och lägger sig vid/på hunden som blir kloklippt, men som tur är så blir det inga sura miner trots att det är en lite utsatt position att ligga där. Giela måste jag alltid ropa på och goprata lite med innan hon vill köra igång. Mintu, Nalle, Kaela och Silva kör nån mellanstil, de väntar på sin tur men tycker nog ändå att det är rätt mysigt.

För några dagar sen gjorde jag ett lite oväntat inköp - en snusdosa i metall! Jag har aldrig provat snus i hela mitt liv, och tänker inte göra det nu heller, men denna lilla metalldosa visade sig vara riktigt smidig att förvara hundgodis i under vanliga promenader. Inget smul i fickorna och lätt att hitta i fickan. Fungerade riktigt bra faktiskt! Sortimentet var lite utplockat så det blev en dosa med dödskalle på... kanske lite dubbla budskap? Nåja, praktiskt var den i alla fall! Kanske inget för träningspass, men för vanliga promenader fungerar den fint. Imorgon ska vi ut i spåren igen, med lite tur är 2-milaspåret uppkört och användbart!

Imorse vaknade jag av några ylande hundar ute i "hundhotellet" i snickerboa. Eftersom det blir rätt trångt om alla ska sova inne i mitt sovrum (samt att andra i familjen ibland klagar på att det luktar för mycket hund efter en natt???) sover de 5 yngre där ute i två stora fina bås. Efter de senaste dagarnas fulla schema hade de förstås en massa spring i benen, och som tur var höll smhi:s löften, 5-10 minusgrader och strålade sol! När de ylade andra gångern lite före 8 så steg jag upp för att förbereda dagens äventyr.

Min syster lånade Nalle och började skida upp mot fjället. Tanken var att jag skulle hinna ikapp henne och att hon då skulle sätta in Nalle i spannet och hoppa på släden. Jag selade ut de andra 5, med Silva och Kaela i led för att få mesta nytta av starka Mintu och Rotax i wheel, och sen gav vi oss av en stund senare.

Leden går mycket över stora myrar, och där passar förstås alla skotrar på att välja individuella spår, vilket jag helt och hållet förstår. Jag insåg snart att en skidåkade var betydligt snabbare än spannet idag. Släden var aningen för bred och gled tungt i de smala spåren, vädret var aningen varmt, uppförbackarna många och långa, packningen tyngre än vanligt och snön kärv. I det underbara vädret och den vackra naturen, kändes det dock som ett rätt obetydligt bekymmer för hundarna traskade på fint men i lååångsamt tempo.

Efter över en mils körning mötte vi Åsa och Nalle, när de var på väg ner från fjället. Jag lånade tillbaka Nalle och satte in honom i spannet medan hon fortsatte neråt med skidor, mot mamma och pappas lilla skotersstopp med grillad korv. Starka Nalle gav spannet lite extra ork, och på bilden här ovan har vi precis kommit ut mot Storfjällsmyran, en jättestormyr som känns som en stor sjö när man korsar den. Hundarna var trötta och sträckan upp, som är kring 13 km, hade tagit flera timmar i det tunga föret och nästan alla hundar hade problem med isklumpar i tassarna.

En av fjällbjörkarna hade lyckats bryta sig loss ur snöns grepp och

sträckt sig upp mot solen. Visst ser den nästna glad ut?

Till slut nådde vi toppen av Lillblaiken, eller nja, inte toppan men en av knabbarna i samma höjd.  Underbart! Fortfarande minusgrader i luften, soligt, och så en svag vind (som i stort sett alltid finns där). Vilken fantastiskt härlig dag att vara ute på, och dessutom på den bästa platsen av alla!

Paus kan innebära flera olika saker...

Systrarna Kaela och Silva

Kaela, dagens klokaste ledarhund

Hundarna gillar alltid att komma upp på höjder eller andra ställen med bra utsikt (alla typer av kalfjäll eg). De spanar åt olika håll och kan sitta väldigt länge och bara titta, och titta... eller så gör man som Rotax, och passar på att vila lite.

Mintu med lite blåst i nacken

Att Rossi är lite knäpp har vi ju egentligen alltid vetat. Idag under vår paus på toppen fick hon plötsligt syn på nånting nere i skogslandet, långt långt borta. Själv såg jag ingenting men hon verkade väldigt bestämd - där är nåt! För att se ännu bättre passade hon på att ta spjärn på Nalle som grävde i snön alldeles bredvid. Praktiskt! Så här stod hon en låååång stund utan att ta blicken från skogen där nere.

På vägen ner följde vi ett ensamt skoterspår som gick ner mot myren. Det visade sig bli lite spännande men vi kom ner helskinnade och med släden på rätt köl. Skoterspåren man hittar uppe på fjället är sällan raka och lugna, det kom jag ihåg ungefär samtidigt som spåret gick tvärt neråt i en brant backe och hundarna försvann ner över en tvär kant. För jyckarna gick det nog bra men värre var det förmin bromsfot eftersom slädbromsen knappt nådde ner till snön i det djupa spåret.

Blaikfjället är ett omtycktområde för skoterförarna, eftersom
där alltid finns gott om pudersnö och backar att leka i.

På vägen hemåt såg Rossi lite lagom road ut, så jag kopplade loss henne och lät henne springa lös istället. När hon sprungit lös några kilometer såg hon mycket piggare ut när linorna åkte på igen.

Som synes finns det gott om snö, och några mil mot norska gränsen är det tydligen ännu mer. Visst ser ni ledkrysset?

Ändå finns det små tecken på att våren är på gång. Denna gran står alldeles bredvid leden och hela granen, ända upp till toppen flera meter upp, var helt full av istappar... =(  Nu gäller det att suga ut det sista ur vintern!

De ca 2,6 mil vi körde höll oss ute i spåret i över 5 timmar, men det var inklusive en snabb korvrast på hemvägen, samt en rejäl fotosession uppe på fjället. Det var ett nöjt och lyckligt gäng som kom hemtrippande på eftermiddagen. Eftersom spårläget har varit lite dåligt denna vinter blev det här faktiskt säsongens längsta slädtur hittills. Egentligen inte alls en långtur, men eftersom den tog så pass lång tid för den kallas så ändå... Resten av kvällen spenderade vi med att fira min underbara mormor som fyller 85 nu på måndag. Hon är verkligen en helt fantastisk och härlig person! En förebild! Som alltid hade vi himla trevligt tillsammans med släkten, och dessutom hade vi en specialgjord och riktigt god tårta från http://smaskigabakverk.wordpress.com/, med en siluett av vackra Kyrkberget och liljor under. Mums!

Nu väntar sängen på mig. Det verkar bli lika fint väder imorgon och självklart ska vi ut i spåren några timmar innan vi åker tillbaka till Boden igen. Dock tror jag att vi ska försöka ta ett spår som går mer på längden än på tvären. Ska vi klättra en massa uppför är det roligare för hundarna med bra spår.

Idag hade vi egentligen bokat in en dragträff i Överstbyn, men det utlovade ovädret fick många att kasta in handduken i förväg. Det pratades ju om snödrev och upp till 30 cm nysnö. Till slut var det bara Marika och jag kvar som ville köra, och när det inte snöat så mycket under natten som jag befarat, så packade jag in hundarna och släden i/på bilen och åkte upp mot Överstbyn med sex söta vänner i skåpet på min Sven-Erik! Köra hund kan man ju alltid göra, det man oroar sig mer för är hur det ska gå att ta sig till rätt plats med bilen.

När jag körde hemifrån var det vindstilla och snöade inte alls, så det kändes som helt rätt beslut att åka. Sen kom snöandet igång, och vägen var förstås rätt oplogad, men det gick bra med lite lägre fart. Marika har två malamuter (mor och son) och Nalles syster Varga i sitt spann. Vi körde en runda på 2 mil och hade turen att ha skoterspår eller sladdade spår hela vägen, trots nysnön. Spåren var förstås ändå rätt tunga, men det blev inget tungt spårande för hundarna iaf. Självklart fotade jag en bit över 100 bilder, mest på de söta hundarna i spannet när Marika låg bakom oss.

Startdags!

Marika ledde vägen första biten.

Det snöade och blåste en del, men inte alls så farligt som vi väntat oss. Ute på isarna blev det lite vasst i ansiktet, men i övrigt gick det bra. Här har vi ganska nyss startat och Silva tar en kisspaus, något som kan vara världens längsta. Som synes på minen jag har, så var det smått bitigt...

Busväder i ögonen!

Inte lätt att ha lång tunga, Varga i led.

Marikas fina gäng, visst är Akela och Nanok rätt lika på ett sätt?

Fokuserad Varga

Förbannade tunga!!!

Finaste malamuterna!

Söt Nanok

Mintu, idag riktigt klok förutom på gårdsplanen vid start och hemkomst...

Rotax smakar snö

Glada killen Rotax!

Sen avslutar vi med nåt så oväntat som Lars systers katt Dante, bara för att han är så söt. Vi var dit en snabbis nu ikväll och hennes katter är nog världens finaste! När vi kom hem från slädturen fick jag börja med att skotta bort lite snö i hundgården. Det känns lite som att den håller på att snöa igen, på alla håll. Jag skottar här och där men snön behåller sina ställningar... Prio ligger förstås på att skotta kring kanterna och kojingångarna. Här kommer en liten film av läget just nu. En hel del snö som ni ser, och då tycker jag ändå inte att vi har ovanligt mycket snö egentligen. Observera att hålet jag sparka in snö genom inte går till nån koja eller sånt...det hade ju varit lite taskigt i så fall.

Så här såg hundgårdarna ut i somras...

Lite skillnad, eller vad säger ni?