Att köra i mörker har sin charm, och innan vi tog oss ut idag å hade mörkret hunnit falla. Giela och Kaela fick stanna hemma för Kaelas rygg kändes lite stel igår.

Första biten av spåret hade faktiskt en skoter kört så där fick vi lite hjälp, men släden gled ändå tungt efter att medarna badat i vattnet som flyter ovanpå isen på Vittjärvsån. Först tyckte jag att hundarna såg lite trötta ut, men det berodde nog mer på de frusna medarna och den kärva snön.

Sen vände den sista skotern och vi hade bara spåren från igår att följa. När vi passerade platsen där vi vänt då så var det enbart snö utan hjälp, och hundarna fick kämpa på bra. Snön nådde en bit upp på hundarnas magar, och på vissa ställen nästan upp på ryggarna.

För att underlätta för dem så brukar jag ibland klättra fram och sätta mig på lastplanet istället. Det går inte lika bra att hjälpa till med benen, men man får ett bättre flyt eftersom vikten fördelas bättre och släden flyter bättre ovanpå snön. Lite bakvänt, men det brukar ge ett bättre flyt för hela spannet.

Ännu en svettig dag i spåren

När vi kommit längst upp på berget kändes hundarna rätt trötta, men jag tog en fotopaus på ett par minuter och sen var de ivriga att fortsätta igen. Mintu visade ännu en gång att han är smartare än mig i många lägen. Jag tjatade "höger, höööger, HÖÖÖÖGER" medan han fortsatte rakt fram med bomull i öronen. Det visade sig att jag bett honom svänga rakt ut i snårskogen när han visste att leden gick 10 meter längre fram. Jag såg helt fel helt enkelt. Även om en lydig ledarhund är mycket värd, så tycker i alla fall jag att bra instinkter och förmågan att ta egna beslut när det krävs är ännu bättre. Mintu börjar vara rätt duktig på de bitarna, han är oftast väldigt lydig men tänker ändå mycket själv och tar oftast väldigt bra beslut.

Det rosa ljuset kommer från Boden, som ligger närmare en mil bort. Resten av spåret slingrar sig genom skogen i en svag nerförsbacke och det gjorde pulsandet mycket enklare för hundarna. Så länge jag höll balansen på släden så att den gled lätt så hade de ju främst sig själva att tänka på och behövde inte dra hela min och slädens vikt på samma sätt. Bakom oss hördes dova dunsar från snö som rasade från de höga tallarna med jämna mellanrum. Sen kom vi ut på kalhygget där Mintu senast ledde oss runt några fallna träd. Nalle styrde ut på det spåret (men nu från andra hållet då vi körde bakvägen) och de ledde oss över hygget, men valde att svänga iväg ytterligare en lov längst ner mot skogen.

Eftersom det är kul att se hur hundarna tänker så lät jag dem hållas. Vårt gamla spår var igensnöat och jag var inte helt säker på om det var det jag såg eller inte heller. Kanske var vi trots allt på samma spår? Hundarna slingrande sig fram och försvann nästan i snön ibland men verkade ha ett klart mål.

När vi kom ner till skogsbrynet insåg jag att vi inte alls var där leden går in. Istället möttes vi av snårig granskog, men Nalle och Mintu verkade ha en plan så jag lät dem fortsätta. De kryssade mellan träden och fast det var så tätt att slädens bredd knappt rymdes ibland så var det bara en enda gång Mintu och Nalle gick på varsin sida ett träd och jag fick gå fram och trassla ut dem. Annars ledde de gänget framåt i nån slags slalom mellan träden medan jag försökte se vad som hände.

Efter en liten stund inne i riset kom vi ut på leden igen, men jag tror inte riktigt att vi tog den närmaste vägen. Det var i alla fall kul att se Nalle i led för han såg mycket säkrare och lugnare ut än tidigare när jag kört honom där. Trots lite svårigheter så höll han huvudet kallt och löste problemen istället för att stressa upp sig som han gjort ibland tidigare. Han behövde nog helt enkelt lite mer tid att känna sig helt trygg i gänget.

Efter gårdagens katastroftur kändes det skönt när allt fungerade mer normalt igen. Förutom en brant men kort backe där jag lyckades backa ner släden och flippa runt den (men väldigt sakta) eftersom Nalle inte vågade gå ner utan stöd, så mötte vi även en häst med en tolkade person bakom ute i mörkret. Hundarna passerade fint men sen fick de hjärnsläpp när spåret vände åt fel håll och ville titta på hästen istället för att gå rakt ut i djupsnön, men då var hästen redan på väg ifrån oss. Det märktes att de var riktigt trötta både fysiskt och mentalt. Själv var jag slutkörd i benen och utsvulten. Benen snubblade och vinglade när hundarna och jag pushade genom den sista djupsnön och kom upp på den uppkörda leden igen, bara några hundar meter hemifrån. Victory! Just då ringde sambon och undrade var jag höll på men egentligen, eftersom jag flåsade så jag knappt kunde prata...*s*

Vi körde i alla fall upp hela rundan så även om det fortsätter snöa så har vi minst en sväng vi kan köra även om skotrarna håller sig i sina garage. Tyvärr är snön fortfarande väldigt fluffig och även om man kör ett spår så bär det väldigt dåligt för hundtassarna sen, men det blir ju betydligt enklare än att gå rakt ut i djupsnön i alla fall. Tisdag kväll är nästa tur inplanerad och på torsdag kanske vi ska ut på "jobb" och köra ett födelsedagsbarn (fast det är gratis!) om allt går som planerat. Nu...snöskottning.... =D

Slädturen igår var ett litet helvete på vissa sätt. En slags motreaktion mot den totala körglädjen i torsdags. Snön fortsätter att falla och vi hade kanske 30 nysnö på spåren, men fortfarande inget spår direkt från gården, så vi fick köra genom kvarteret på väg ut mot lederna. Eftersom jag förstod att det skulle gå riktigt sakta så fick även Kaela och Giela följa med men med Back on Track-täcken och gå längst bak i de mest vältrampade spåren.

Misstag ett kom bara några sekunder efter start. Två pojkar sprang på gatan och ställde sig på varsin sida när vi kom körande. Jag gav hundarna kommando att springa på mellan dem och det gick bara bra, förutom att Rossi den lilla knasbollen fick för sig att skälla på den ena killen. Hon gjorde inget mer än att skälla (uppjagad och laddad), och som jag ser det beteendet i just den situationen så skulle hon aldrig ha gjort mer än att bara skälla, eftersom hon ändå var "på jobbet" och fysiskt tillbaka hållen av linor mm. Nåja, killen tog ett steg bakåt och ramlade i snön i diket. Vi stannade till och killen verkade helt OK, lite förvånad mest. Tyvärr är det svårt att stanna någon längre stund (på ett säkert sätt) på en plogad väg med så pigga hundar så jag var tvungen att fortsätta. Mmm...dålig magkänsla redan där! Jag borde inte ha kört helt enkelt utan bett dem akta sig mer. Jag förstår helt om han blev lite skraj av utskällningen även om det inte var illa menad.

Vi pulsade ut i snön och hundarna gjorde ett jättebra jobb. Det gick inte snabbt men det gick framåt. Spåren från igår bar inte speciellt bra och hundarna fick kämpa. Pudret som fallit hittills i år är mer eller mindre "bottenlöst". En kortare sträcka ha en skoter dragit upp spår men sen fick vi ge oss ut¨på soloäventyr. Spåren från slädturen i torsdags var synliga men jag tror inte att hundarna fick mycket fysisk hjälp av dem.

När vi kom upp i skogen och spåren blev ännu tyngre så släppte jag Kaela och Giela för att de skulle få röra sig friare. Kaela sprang direkt fram till ledarhundarna och när jag kallade in henne för att be henne gå bakom släden så fick jag ropa mååånga gånger! Det tog emot väldigt mycket att inte få vara med där framme längre. Efter en stund förstod hon regeln att hålla sig bakom släden, men det var absolut inte helt frivilligt.

På vägen hem igen började det mörkna och alla var trötta och nöjda. Giela och Kaela sattes in i spannet igen. Eftersom spåren var så tunga och vi hade lite tidspress, samt att Giela och Kaela inte skulle behöva jobba alltför hårt, så vände vi efter en stund och tog samma spår hemåt. Jag bestämde mig för att köra hem med spannet innan jag gick för att se om killen som ramlat i snön var hemma och kontrollera en gång till att allt var OK.

Efter den här leden passerar man en rätt hög skoterbro, som tyvärr, liksom många andra skoterbroar, är full av hål tidigt på säsongen. Tyvärr är vi ganska beroende av denna bro, men vi ser till att alltid köra väldigt sakta över eftersom det kan leda till allvarliga skador om en hund trampar ner och spannet fortsätter. Så gjorde vi även denna gång, men något som inte brukar hända hände just då. Giela trampade igenom med bakbenen och fastnade. Mina nacklinor är fjädrande så hennes nacklina sträcktes ut men det bästa hade förstås varit om den gått av. Sommarlinornas fasta nacklinor hade jag inte bytt ut mot vinterns modell som lätt kan gå av, misstag nr 2 kan vi säga. Nåja, nacklinan lossade jag och det var inget bekymmer. Ännu en gång visade sig nyttan av att ha ett bra "stanna" kommando till spannet.

Jag sprang fram till Giela och försökte lyfta henne men insåg att hon kilat fast ett av bakbenen. Giela är ganska "mesig" om hon fastnar nånstans eller har ont, så hon skrek och gnällde konstant. Hundarna längre fram blev intresserade och kom bak mot oss, men Rossi den lilla knäppskallen ville inte bara titta utan började nafsa smått mot Giela. När jag sa åt henne att flytta sig så kom hon genast tillbaka och trots en rejäl dask på nosen (i ett sånt läge måste ju säkerhet gå före metod) så kom hon tillbaka och hade en lite manisk blick och gjorde liksom små utfall. Jag hade nästan kunnat strypa henne!

Gielas ben kom loss i alla fall, och precis som jag väntat mig så fanns där inga skador, utan hennes skrik kom bara av att hon satt fast. Rossi däremot kunde inte släppa sina tankar och när vi fortsatte vände hon sig flera gånger bakåt för att stirra på Giela. Innan jag fortsätter här vill jag förtydliga att det inte finns något samband mellan Rossis knasiga beteenden denna dag. Den typ av beteende hon visade mot Giela är inget som hon skulle göra mot människor utan något helt annat. Båda är delar av en knasig personlighet, men det är två helt olika beteenden. I en grupp kan det bli så att en svag eller skadad individ blir påhoppad eller dödad, och när Giela satt fast och skrek, så tror jag att Rossis hjärna helt enkelt flippade om till det läget mer eller mindre.

Vad betyder det här då? Nja själv blev jag inte speciellt glad av det jag såg, eftersom det är en reaktion jag verkligen inte vill ha i gruppen, speciellt inte med så låg tröskel (att den kunde komma så lätt). I praktiken kan det ju betyda att problem uppstår om någon hund i samma hundgård blir sjuk eller skadar sig, och visar liknande beteende som det Giela gjorde igår. Rossi har alltid haft lite underliga beteenden i gruppen som medfört restriktioner. T.ex får hon inte bo med vem som helst, hon får inte ha några lösa skålar eftersom hon gärna bär in dem i kojorna och småvaktar dem. Normalt sett är det dock inga problem efter gårdagens alla tokigheter så var hon rätt billig när vi kom hem. Det är verkligen enorm skillnad mellan att leva med hundar som har "allt på plats" och såna som har mer eller mindre stora mentala brister.

Nåja, ny dag, och nya tag. Idag blir Kaela och Giela hemma så att vi kan köra upp spåren utan hämningar, och förhoppningsvis utan knasigheter också.

Igår när vi åkte hemåt efter jobbet kände jag mig lite jäktad. Tanken var att köra hundarna men jag hade en liten hög med små "måsten" som jag kände att jag ville klara av först. Efter veckans resande med jobbet var det en del som inte hunnits med. Som tur var har jag en mycket klok sambo som erbjöd sig att fixa alla måste så att jag kunde åka ut istället. Han är världens bästa på så många sätt!

Detta blev årets första slädtur direkt från gården men eftersom vi inte visste statusen på några leder/isar så startade vi efter byavägen istället för ut mot leden som går över isen. Sen letade vi oss in mot skogen och fick börja pulsa i den hyfsat odjupa (dvs det gick ganska lätt) snön. När vi närmade oss en av lederna gav jag hundarna kommando "vänster" och sen tuffade Mintu och Kaela på längs skoterleden upp mot ett litet berg, över ängar, genom skog och över kalhyggen. Med tanke på snön och det ojämna underlaget och de återkommande uppförsbackarna blev jag glatt överraskad när hundarna ändå orkade hålla fin fart och alla kändes riktigt pigga och taggade, sådär lite extra liksom!

Löptikarna Silva och Rossi var förstås tvungna att göra små kisskontroller av varandra ibland

Leden genom skogen har jag inte använt sen förra vintern, och jag måste säga att jag inte kände igen mig helt alla gånger. Landskapet ändras ju mycket när snön kommer och tynger ner vissa grenar, några träd har fallit osv. Vi hade det i alla fall riktigt bra där ute i skogen, jag och mina hundar.

Sen kom vi ut på ett stort kalhygge och där hade fler stora träd rasat rakt över leden (ännu fler än förra året) Vi stannade vid det första och jag funderade om vi skulle tråckla oss till höger eller vänster om den långa tallen, som varken gick att köra över eller under, medan jag lyste med pannlampan på våra olika alternativ. Medan jag funderade så skred Mintu till handling och började dra spannet åt höger, så jag släppte bromsen och lät honom sköta jobbet. Mycket riktigt, han tog oss närmare ett område där tallen var lägre, hoppade över där, slog sen en lov på 50-60 meter runt ett område med mycket sly kring leden och vände sen tillbaka åt vänster när framkommligheten blev bättre. Så, nån minut senare var vi åter ute på den okörda leden utan att jag behövt säga ett enda ord, och nog värmer sånt mattehjärtat lite extra.

Det här året känns det verkligen som att allt fallit på plats ytterligare lite extra. Både Mintu och Kaela har ju varit duktiga ledarhundar redan tidigt och jag har länge varit nöjd med mitt gäng, men snart fyller Mintu 4 år (och Kaela 5 i april) och det märks att de verkligen mognat i ledarrollen och helt enkelt är ännu säkrare, ansvarsfulllare och klokare. Hela teamet är vuxet och alla hundar är samkörda, nu var det ju över ett år sen den "nyaste" av dem flyttade in. Jag säger det varje år, men jag tror det är helt sant denna vinter - det här kommer att bli den bästa vinter nånsin!

Så, när jag stod där och gled fram genom snön (både på marken och i luften) och kände mig helt hemma i mitt rätta element (oj som jag längtat) nu när äntligen snön ger oss möjlighet att köra där vi vill, och inte bara på grusvägar, så slog det mig...hur tänkte jag egentligen? Tidigare i år har jag ju sagt att jag ska ta en paus från draghundar när de jag nu har lämnar oss, inte för att jag vill sluta utan för att jag vill kunna ha en period med lite mer frihet att göra annat. Jag har trots allt haft minst 2 hundar (oftast betydligt fler)under de senaste 11 åren, dvs sen jag var 21. Hur tänkte jag då? Hur skulle jag kunna vara utan det här? Slutsatsen blev att jag kanske har ändrat mig ändå...Ett lagomt 6-spann av älskade små vänner vill jag inte tänka mig att vara utan. Hur det sen blir, det får vi sen om 8-10 år när mina 5 yngsta är gamla pensionärer.

Eftersom hundarna skötte sitt jobb i spannet så bra behövde jag knappt sätta en enda fot i marken under timmen vi var ute, så jag kom hem fräsch som en nyponros. När jag lastat in hundarna tog jag ut Giela och Silva (hon fick dubbelmotion) och selade på dem framför sparken. Jag har inte använt min spark på många år, och OJ så vinglig den kändes när man vant sig vid släden! Tänkt att jag för 5 år sen ungefär körde 3-spann med den, och att en av hundarna var min stolta starka Gakkon med en vilja av stål. Måste ha varit rafflande!

Nåja, även om en av Vittjärvsborna jag passerade ropade "Det där är ju fusk!" så fick jag min beskärda del av motion. Giela drar ibland när hon vill. Silva är en lat draghund som gillar fart men inte så gärna sliter hårt. Jag fick alltså sparka på i stort sett hela tiden, och sparken böjde sig som en korv och den kärva nysnön gjorde glidet rätt värdelöst. Vi hade en rolig timme ute på de oplogade men körda vägarna i Vittjärv, men när vi kom hem hade jag bra puls en lång stund och var helt blöt i svett. Självklart hade jag ju lika många lager kläder och lika stora skor som under slädturen...hmm....

Snön fortsätter falla och det har nog kommit närmare 15-20 centimeter till under natten. Hundgårdarna är nästna igensnöade och skaften på mina jobbskor (som går en bit upp på smalbenet) räckte inte riktigt för att hindra snön från att ramla in när jyckarna fick frukost. Underbart! Den här helgen ska vi ut på äventyr!!!

Helgen spenderade vi i Blaiken och äntligen är det vinter även i norra Sverige! Mamma fyllde 60 så vi hann fika stora mängder "go-fika" och träffa många gamla släktingar, vänner och bekanta från byn. Mycket trevligt! Dessutom klämde jag förstås in två slädturer i dagsljus. Skoterleden var inte uppkörd alls i år (annat än nån kortare delsträcka) så hundarna fick pulsa sig fram, men det var inte speciellt djupt med snö. Draghundar är ganska smarta små djur, och en klok ledarhund lägger alla skoterleder mm på minnet. Nu är det ju t.ex minst 7 månader sen vi körde i Blaiken senast, men hundarna kommer ihåg var lederna går, så det räcker att styra in dem åt rätt håll, och sen följer de leden genom skog, över myrar och kalhyggen, ända tills man kommer till en korsning. Många gånger hinner jag fundera själv om vi verkligen hamnat rätt, och så vips dyker ett rött kryss (som markerar skoterled) upp.

Rotax

Kaela njuter av snön

Ett stilla vackert snöfall höll oss sällskap och vi körde i 1,5-2 timmar ungefär under lördagen. Jyckarna var ivriga och glada, och de två skogsfåglar vi såg gjorde inte saken sämre. Ivrigast av alla var nog Mintu, han ville knappt stå still ens när vi pausade för att vända, alltså efter ett rätt rejält fyspass med tanke på spannets halvtaskiga kondition just nu.

På lördag kväll firade vi mamma och fyllde huset med fika och människor. De yngre hundarna fick vara ute i sitt "hotell" i snickerboa, medan Giela låg uppe på mitt rum och sov i lugn och ro. Sen när alla åkt hem kom hon ner och tiggde lite "Tjälknöl", inte ser hon väl hungrig ut vår lilla tant?

Söndag kring lunch var det dags för körning igen, och vi styrde åt andra hållet för att få lite variation. Isen är alldeles för ny och svag för att vara användbar ännu, och leden upp mot fjällen hade varit väl så tung helt utan spår och med stadig uppförsbacke i nån mil. Här passerar vi ena sidan av vackra Kyrkberget.

Det hade kommit mer snö under kvällen och natten, så spåren var tyngre och underlaget dessutom mer ojämnt. Jyckarna skottade i alla fall på fint och snödjupet var inte värre än att det sänkte farten lite. Leden mot Tärnaby går bitvis längs den gamla vägen mellan Storuman och Tärnaby, som nu ser ut som en smått igenvuxen och väldigt smal liten grusväg. När vi körde där och "bröt spår" så tänkte jag lite på alla de som gjort samma sak tidigare. Där har nog inte varit så många hundspann, men gott om hästtransporter som kämpat sig fram i rejäl snö (inget lyxföre som vi hade idag) långt innan plogbilar och vägpinnar kom till. Visste ni att det fanns snöskor till hästar på den tiden? Enligt utsago så ska många hästar har blivit riktigt duktiga på att gå med snöskorna och ha tyckt att det var riktigt roligt, när de lärde sig hur det fungerade.

Nu fick vi istället ta fram sockar till Kaela och Nalle som båda fick små sår på sidorna av trampdynorna, av ett lager skarp snö som gömde sig under allt det mjuka på vissa sträckor.

Mintu, min kloka ledarhund

Kaela, också en klok ledarhund med riktigt bra spårminne

Nalle, en kämpe i wheel (längst bak)

Rossi

När vi kört en bit bortåt så hände plötsligt en underlig sak...som faktiskt hänt en gång förut under alla år som gått. Plötsligt tvärnitade ledarhundarna, och hundarna bakom dem, och sen hundarna längst bak också. Alla sex stod med nosarna långt ner i snön och rotade och slet. Det som göms i snö behöver inte alltid komma fram av tö, det kan också handla om att ett helt vanligt hundspann passerar över. Det som gömts var i det här fallet en massa slaktrester från något slags djur, mitt "under" skoterleden. Kaela tuggade ivrigt på en stor bit frusen vom, och kalaset hade kunnat vara en succé om det inte varit så att jag hade andra planer för dagen. Det krävdes viss övertalning innan jag fick med mig hela gänget vidare, men lite snacks är ju inte så dumt förstås. 

Resten av turen flöt på utan nya fikapauser, och vi körde i närmare 2 timmar. Efter det var det dags att packa in oss i bilen och åka mot Boden igen, efter en härlig helg för både hundar och tvåbenta. Det verkar i alla fall som att vintern är här för att stanna och det känns riktigt bra. Trots allt är det mindre än 5 månader innan det är dags att ställa undan släden för oss som bor nära kusten. HUGA!

Igår hade vi besök! Min kära fd klasskompis och numer "kollega" (olika företag i samma företag) kom med oss på en slädtur. Från att ha varit väldigt kallt hade vändret sväng om till lagoma -15 ungefär vilket passade båda hundarna och oss människor riktigt bra. För att få lite mer snö att köra på åkte vi ca 2-3 mil Långsjön igen, och parkerade på samma ställe som jag använde i söndags.

Alla 7 hundarna var med men det visade sig att jag tagit in Gielas sele i huset i söndags, och glömt den inne, så tanten fick behålla sitt täcke på och vänta i bilen. Vi körde nog kring en mil ungefär, i hyfsat långsamt tempo. Med tanke på att vi var två och att snön kändes lite kärv (dvs. släden glider trögt) så blev jag imponerad av hundarnas styrka och kämpaglöd, speciellt som dragträningen fått stå tillbaka så mycket sista månaden pga vädergudar och annat. Att stå två på släden är alltid lite mer spännande eftersom man inte kan parera lika mycket med kroppen när släden kastar, men vi klarade oss från vurpor trots djupa bilspår i den hårda undersnön/isen, och nedhängande snöiga kvistar som vi fick ducka undan med jämna mellanrum. Stjärnhimlen var fantastiskt vacker och vi fick en mysig liten tur med lite lagom spänning i nerförsbackarna med hängande grenar och en släde som kastade sig i och ur däckspåren.

Efteråt sov vi alla riktigt gott, men det första jag såg imorse när jag tittade ut vid 06.25 var Rotax som stod i sin hundgård och tittade på mig med viftande svans. Rotax - alltid redo!

Den här kvällen ska fördrivas på ett väldigt underligt sätt...jag ska se hockey med jobbet. Alltså, en riktig hockeymatch! Tidigare har jag max sett 2 minuter hockey på TV, men nu har vi specialplats i arenan och får mat å allt! =) Eftersom det är Luleå-Skellefteå som spelar har jag dessutom alla chanser att välja vilket lag jag vill heja på eftersom jag är boende i Norrbotten, men har hjärtat i Västerbotten. Känns faktiskt som att det kan bli Skellefteå som får min röst även om vissa kollegor hotat med att det kan innebära att jag aldrig kommer hem efter matchen... *s*

Jag hade planerat att åka mot Jokkmokk idag men det kom aningen mer snö under kvällen och natten, så vi testade istället att åka till byn Långsjön som bara ligger ett par mil bort men på högre (och oftast snörikare) terräng. Så underbart det var att sela ut hundarna igen! Där var ungefär 5 cm snö och is under på vägarna där vi körde, men det kändes inte direkt halkigt och fungerade bra att köra på. I detta stadie av vintern så gör en centimeter hit eller dit stor skillnad! Kaela och Mintu fick vara dagens ledarpar.

Alla sju hundarna var med, även tant Giela (med täcke på för att värma ryggen mm ordentligt). Eftersom vi inte dragtränat på så lång tid pga is och snöbrist så försökte jag hålla nere tempot rejält idag, vilket även passade tant Giela förstås. Hundarna hade ändå oväntat bra kraft i småbenen tyckte jag!

När vi kört uppför några rejäla backar och kommit upp på ännu högre terräng var det tjockt med snö på träden och riktigt vackert när solen började gå ner och himlen började skifta svagt i ljust gulrosa. Mintu, och främst Kaela, var riktigt duktiga idag med tanke på träningsuppehåll mm och Kaela lotsade oss genom konstiga vändningar bland backar och småträd utan spår. Jag testade även om "Stå kvar" kommandot fanns kvar sen förra året, och det var inga problem att gå fram och trassla ut Rotax utan att behöva lita på ankaret. Skönt! Vi vände även på en vändplan men där fick de lite mer hjärnsläpp och kom inte 360 grader runt utan bara 270, där fanns nämligen ett fint spår som tydligen såg lockande ut, nåja...allt kan ju inte fungera perfekt på en gång! Där fanns även mysig snö att köra ner huvudet i... =)

Rotax sprang i Mintus korta sele igen och jag är verkligen jättenöjd med den till honom. Han travar fint istället för att gå passgång, och mår helt klart bättre av en sele som inte på något sätt stör rygg och bakben. Jag har skickat iväg en beställning till Manmat på korta selar till hela gänget, men det tar nog ett tag innan den hittar hit från utlandet.

Vi körde i ungefär 45 minuter och det var verkligen helt underbart efter lång tids längtan! Att man ska behöva vänta till december för att kunna köra släde! BLÄ! När vi kommit åter till bilen gick vi en kort promenad med alla hundar lösa för att de skulle få röra sig lite fritt och varva ner.

Mintu och Rotax

Hela gänget

Full fart tillsammans mot bilen!

Just efter förra bilden ropade jag på alla hundar och de kom sakta travande från bilen, nästan på rad. Varför? Jo vid mina fötter låg Rossi på lur och väntade på att göra ett av sina "schäfer-lek-påhopp" när de andra kom mot oss. Rossi älskar den leken men de andra förstår den inte alls. Däremot har de lärt sig att det bästa sättet att undvika henne är att röra sig lugnt och sakta och inte springa. Så, det såg rätt sött ut när 5 (Giela stannade vid bilen) hundar kom travande mot mig sakta, sakta, sakta...Som man ser på Silvas ansikte är hon väldigt koncentrerad på sina rörelser, och försöker att INTE trigga igång Rossis tokerier.

Det här var första gången vi kör släde med nya burarna i bilen och det funkade enormt smidigt. Lätt att kunna lägga alla täcken ovanpå buren medan vi körde, och smidigt att ha plats där uppe för selar och linor. Dessutom verkar hundarna trivas riktigt bra där inne, direkt dörrarna öppnades så ville alla in...det var bara Silva som ville ut igen efter en stund medan jag lastade på släden och resten av grejorna.

50-årsfesten igår kväll var riktigt trevlig och nu ikväll är vi bjudna på middag hos mina gulliga svärföräldrar. Sen vi kom hem från Kap Verde har vi knappt lagat någon mat här hemma och trenden fortsätter att hålla i sig tydligen. =) Veckan bjuder på en hel del kvällsaktiviteter, kontorsinvigning på jobbet på tisdag och hockey på torsdag, resa till Blaiken fredag-söndag...Måndag ska vi promenera på stan med en kompis, så nästa slädtur får nog bli i pannlampans sken på onsdag kväll. Längtar redan!

Förra vintern, nån gång kring årsskiftet, lånade jag en GoPro-kamera av en kompis och körde en liten slädtur. Jag var förkyld, vädret var grått, spåren rätt tråkiga, och den skarpa nysnön gjorde arbetet rätt tungt för hundarna...men ni får gärna följa med en sväng ändå! Rossi hade precis börjat löpa så Mintu var smått förälskad...vilket märks ibland. Redigeringen är inte riktigt klar men det får duga som det är... den filmar ju i flera filer och på vissta ställen har delar fallit bort. Så, här har hundarna fått på sig selarna hemma i Blaiken och släpps ut från sitt lilla "hotell" i Snickerboa. Efter utselningen kör vi genom byn, korsar E12:an och fortsätter sen på leden mot Tärnaby. Efter en kort stund stannade vi för att ge hundarna lite vatten. Jag minns inte riktigt varför men de hade inte druckit så mycket som vanligt före turen denna gång. Spåret närmast byn är rätt backigt så jag får hejja på hundarna lite ibland för att inte tappat fart...

Sista biten av turen har vi sväng in mot Bäckmark och där var spåret ännu mer igensnöat. Där vände vi efter en stund och körde hem igen, men på hemvägen tog batteriet slut efter en stund. Innan batteriet gav upp stannade vi en gång för att ta bort is och snö ur tassarna. Om det får sitta kvar kan det ge otäcka skavsår och hudsprickor i småfossingarna. När vi startade igen efter det ser hundarna trööötta ut... men det ser värre ut än vad det är, de går normalt sett i cykler och ibland minskar farten, och ibland ökar den. En stund senare travade de på som vanligt igen.

Jag hade själv inte sett klippet förrän nu...å nog rycker det i slädkörarhjärtat när man plötsligt får se SNÖ överallt... Just nu ser vi bara några vita fläckar på fjällen i horisonten här i Blaiken. Nu ska vi ta med oss Rotax och lite vänner och köra upp mot Blaikfjället (Lillblaiken). Sista biten upp promenerar på, det tar kanske en timme eller nåt sånt. Eftersom det blåser så mycket idag så kanske vi slipper knott och mygg också. Lillblaiken är bara 792 m högt men eftersom inga andra högre berg eller fjäll finns på många mils avstånd så är utsikten där uppe ändå riktigt fin. Skulle gissa att man ser närmare 10 mil en dag med bra sikt.

Giela ligger här inne i sin tratt och myser, men som alla trattar så är även hennes tratt iväg titt som tätt... =/

Glad Nalle innan start

När vi kom ut pendlade snöandet mellan att likna just snö, eller snarare regn. Spåren var mjuka och lite blöta, men den hårda skaren var borta så vi skippade sockarna idag eftersom deras luddiga yta ändå bara hade dragit åt sig snö. Vi körde samma runda igen,  lite över en mil ungefär, men idag gick det tyngre av den blöta nysnön. Vi trivs egentligen bättre på den här typen av spår där hundarna får lite motstånd istället för att allting glider så lätt och åker kors å tvärs, så lite skönt var det faktiskt. Lite som en tidsresa tillbaka till tidigare perioder av vintern när vi pulsade i snön och hade oss.

Lång uppförsbacke

Den vita nya snön lurar en nästan att tro att det är vinter igen. Allt ser så rent och fint ut. Men under den gömmer sig stubbar å stenar och tyvärr kommer den inte att kunna förlänga vår säsong speciellt mycket. Om vädret inte slår om för hårt så åker vi ut även imorgon, men efter det ser det ut att bli mest regn å plusgrader... =(

På senaste tiden har läget i gruppen känts en aning spänt. Inga incidenter, men lite mer laddningar så att säga. Det har känts som att Nalle och Rotax mätt sig lite mot varandra ibland, och jag gissar att detta beror på antågande löp samt att vi dragit ner rätt rejält på motionen efter en bra vinter med fina spår (större delen av tiden). Därför får de nu bara träffas när jag är med, och det var även av den anledningen jag satte dem bredvid varandra idag när vi körde. Att springa tillsammans är ett bra sätt att knyta lite band. En sån enkel sak kommer självklart inte att göra dem till bästisar direkt, men det kan vara en liten del i att lätta på spänningarna.

Jag tog en liten film och just då passade Rossi på att visa ett av sina knasiga beteenden. Som jag tidigare berättat ibland så kan hon fastna totalt för pinnar eller stenar som sticker upp ur snön ute på myrar och ängar. Hon stirrar så att hon nästan ramlar omkull och har väldigt svårt att slita blicken därifrån. Även idag såg hon nånting, och när hon stirrade så lurade hon Kaela att göra detsamma fastän jag är ganska säker på att Kaela inte hade en susning vad hon tittade på...knasbollarna!

Både Nalles och Silvas nacklinor har gått av senaste veckan så idag fick de båda gå utan igen. Jag brukar aldrig behöva byta ut nacklinorna å nu är säsongen snart slut så det får bli ett sommarprojekt. Däremot är jag lite stolt över lillSilva som tidigare var alldeles för nyfiken för att kunna springa utan nacklina. Nu fixar hon det galant! Det bådar gott inför nästa år då jag hoppas kunna knyta nya linor och köra hela gänget med Jeff King-selarna, alltså utan nacklinor till största del.

Trots att vi inte körde så långt kändes Mintu rätt trött när vi kom hem. Har tänkte på det ett par gånger på sistone faktiskt, att han har sett rätt trött ut även på distanser som inte varit jättelånga. Kanske är dags att låta nån spana på hans rygg/bakdel nu igen efter en säsong i arbete, kanske de hittar nåt nytt? Å andra sidan ser det rätt jobbigt ut att springa som han gör, så jag förstår att det tar mer på krafterna. Det är tråkigt att tänka på, men jag har väldigt svårt att tänka mig att han hobbyspringer i spannet vid 11 års ålder som Giela. =(

När vi kom hem fick hundarna varsin rejäl bit lever. Imorse tog jag upp en stor och omärkt köttbit ur frysen för att göra köttsoppa, men såg efter tiningen till min förskräckelse att det var lever! Lever gillar inte jag, men hundarna älskar det förstås, så de fick varsin bit att smågnaga lite på och såg väldigt nöjda ut. Resten av denna dag blir "människotid", kanske till å med lite grillning. Däremot ska vi inte grilla sånt här...

Idag tänker vi dessutom lite extra på en vän som fått ta ett jobbigt beslut med en alldeles för ung hund som pga smärta inte klarar att leva längre. Sista året har så många hundar lämnat oss, å så många som varit alldeles för unga egentligen. Ser man till den biten så har det faktiskt varit ett skitår!