Ordet kamphund skapar väl alltid en bra rubrik, eller? Idag hade vi sällskap av Erica och hennes fina duktiga kille Tyson. Tyson älskar att dra så vi bestämde oss för att ta en liten tur tillsammans. Efter en del strul lyckades jag sela ut mina 7 hundar. Under tiden tappade jag Silva (!) så att hon drog ett snabbt ärevarv ett varv runt huset och sen gjorde jag några blåknutar på resten av gänget, men till slut var vi redo för spåret... I början drog Tyson själv Erica på min spark, men det blev förstås rätt tungt på skoterspåren, jämfört med mina 7 hundar som kunde dela på min tyngd uppför backarna. Tyson var jätteduktig och jobbade på som en riktig hjälte!

Visst är han vacker!

När vi kört ett par kilometrar och hundarna hunnit vänja sig mer vid att han sprang bakom, så flyttade vi om lite och han fick ta den lediga platsen som blev bredvid Rossi medan sparken fick stå kvar i diket (note to self - glöm inte att hämta den). Även detta fungerade jättefint och Tyson skötte sig som en stjärna! Jobbade hela tiden och varken trasslade eller strulade. Jättekul med trevlig besök i spannet och vi skämtade lite om att det nog inte är speciellt många amstaffkorsningar som sprungit i 8-spann med huskies kring sig.  Nu ska här snickras ankarhållare och sen är det simningsdags för Mintu och Kaela.

Igår efter middagen var jag så vansinnigt trött att jag aldrig riktigt tog mig ur soffan igen. Hundarna fick söka godis och Rossi fick lite klickerträning men bättre än så blev det inte. Idag var det andra bullar! Efter en snabb middag tog jag på storkläderna för temperaturen låg strax över -25. Egentligen hade jag inte tänkt köra så långt, men hundarna ville annorlunda och pigga tassar måste ju få sträcka på sig! Rossi fick vara hemma och hålla Giela sällskap, och jag vet inte om hennes frånvaro var det som gjorde skillnad? Ett hundspann är ju på ett sätt en samling av alla de energier som ingår. Om alla är sugna och glada så lyfter de ju varandra, å tvärtom kan det förstås också vara till viss del. Rossi gillar jobbet som draghund, men hon älskar det inte lika passionerat som de andra riktigt.

Förutom att hundarna redan var pigga och ville galoppera för evigt, så följde vi ett rävspår i över en halvmil, sen var skogen belamrad med renspår och slutligen hamnade vi på ett smalt litet spår som vi inte kört tidigare i vinter, och i takt med att hundarna ökade farten på sin väg genom skogen insåg jag att vi hade rådjur i närheten. Vi såg inget vilt, men hade viltkänning nästan hela slädturen. Just det här spåret hade tydligen dragits annorlunda nu i vinter för vips (jag hade fullt upp med att parera släden, och ducka för kvistar när vi susade fram mellan stammarna) så hörde jag på ledarhundarnas tassljud att vi var ute på en sjö, eller rättare sagt, ledarhundarna var det. Jag hade verkligen ingen aning om var vi befann oss, för på det stället brukar vi aldrig passera nån is. Som tur var är Mintu duktig på "vi vänder" och kom snällt tillbaka upp på land i sina egna spår, så jag slapp gå ut på isen själv. Skönt!

En annan gång hamnade vi på ett sidorspår som gick några hundra meter från spåret vi alltid kör. Där kom spår kors och tvärs och jag lät Mintu och Rotax välja väg själva när jag väl insett att vi kommit lite fel. De verkade veta var "rätt" spår fanns igen, för de valde rätt i alla korsningar och efter ett par hundra meter hade vi kommit tillbaka till vårt spår igen (fast en bit längre ner). Kloka killarna!

Sorel-skorna fick bekänna lite färg ikväll. Jag frös en aning om vänster fot, men så lite att det inte går att jämföra med hur illa det brukar vara efter 2 timmar ute i -25 grader annars. Luhkkan hade jag ovanpå den gamla Canada Goose-kopian och det var guld! Gillar den allt mer verkligen. Första gångerna kändes ju allt hängande tyg svårt att hantera, men min kropp har tydligen anpassat sig för så kändes det inte alls nu, trots utselning av hundar, massvis med ankring osv. Den kalla snön satte sig ju lätt i tassarna så vi pausade ibland för att värma bort eventuella isklumpar men jag höll mig varm hela vägen.

Vi fick en riktigt fin tur på ca 2 mil och när vi på vägen hem kom upp på lite bredare spår där man vågar släcka sin lampa, så lyste stjärnhimlen och norrskenet så vackert för oss. Det var inget jättestarkt norrsken, men det gick tvärs över hela himlen i en stor zebrarandig båge. Snyggt! Eftersom hundarna rusade som dårar i början och hade vilt i näsorna, var jag lite rädd att orken skulle tryta på slutet. Inte så att vi skulle bli stående förstås, men kanske att det skulle börja gå saktare.  Istället gick de vidare i bra fart och kom hem på pigga glada ben, med isiga mustascher och frost i ögonfransarna.

Sen fick Rossi lite snabb träning inför sommarens sök. Tanken är att vi ska lära in rulle-markering så att vi har delarna i beteendet klart tills det är barmark. Nu ikväll var andra gången vi tränar, och just nu klickar vi för att hon greppar över rullen. Helst rejält, och helst några sekunder, men kriterierna än så länge är egentligen bara "greppa". Giela ville förstås gärna hjälpa till och förstod direkt vad det handlade om. Hon nästan trängde sig fram och greppade över den om inte Rossi hunnit före. Den här bilden fångar kanske situationen rätt bra - tant säger "Jag kan också!!! Låt mig istället!!!"

Nu väntar sängen på en trött, men inte kall, musher. Rossi och Giela sover inne. Mintu, Rotax, Nalle, Silva och Kaela sover tillsammans ute i hundgården inatt. Alltid spännande att se på morgonen vilka som valt att sova tillsammans, och var. Godnatt!

Imorse vaknade vi kring halv nio av ett litet yl från hundgården. Inatt sov alla ute, även Giela, eftersom temperaturen var rätt lagom och det är bra för henne också att fortsätta vara van vid att sova ute ibland. Jag trodde knappt mina ögon när smhi:s alla löften visade sig vara sanna! Inte ett moln på himlen och -14 grader ungefär, och när hundarna smält sin frukost och jag spelat lite TV-spel så var det bara -7 ute.

För att säkra vår utfart från området så gav jag mig av på skidor och trampade upp ett spår som går i en båge runt gråhundens hus, så nu slipper den få mer besök av nyfikna huskies (vilket hände igår). Sen lastade vi släden och alla kamerar (Lars följde också med och hade med sin kamera med), och började sela ut hundarna kring 12.30 ungefär. Vi hade tänkt köra 7-spann men Giela låtsades inte höra när jag ropade åt henne, låg bara i kojan och lyfte inte ens på huvudet. När vi istället frågade om hon ville gå in, så kom hon ut och sträckte på sig. "Inga äventyr för tanten idag", verkar hon tycka. Vi kortade ner linan med en sektion, och gav oss av med ett ivrigt gäng på 6 hundar istället. Den nya bågen fungerade fint att köra när hundarna bara hittat åt den.

Vi var ute i nästan 3 timmar men körde nog inte ens 2 mil. Snön var rätt kärv och att vara två personer på släden blev rätt tungt för mitt lilla hobbyspann. Det gick bra, men det gick långsamt, kan man väl säga. Eftersom vi var två passade vi på att fota en massa framifrån, för att få se lite glada huskyansikten och inte bara rumpor (vilket av naturliga orsaker är det jag fotar mest). Här kommer alla bilderna i en lång rad:

Hundarna å jag

Älskade kloka killarna Rotax och Mintu (ibland även kallade förvirrade eller mindre kloka)

Bropassage! Denna lilla bro (just bakom släden) kommer just efter en 90 graders vänstersväng, och avslutas med en 90 graders högersväng. Bron är smal och ett par meter lång. Enda sättet att ta sig igenom utan att köra in i stolparna som är uppsatta är att ha lite fart och vara noga med hur man placerar vikten.

TokSilva!

För ordningens skul:, 6 ordinära hundrumpor

Älskade fina Rotax, en glad och härlig kille!

När jag hoppade av för att fota fick Lars testa 6-spannet  på egen hand, men jag vet inte hur imponerad han blev. Skoterälskade som han är tyckte han nog att det gick lite för långsamt... Bilderna här visar ju farter som vi bara hade korta sträckor medan den ena av oss låg i snön och kramade en kamera. Resten av tiden gick det mest i trav och ibland i skritt, men så länge hundarna jobbar framåt så får de ha vilken gångart de vill för min del.

Galna systrarna Kaela och Silva

Ett problem som uppstår på många ängar den här tiden på året är att alla skoterförare gillar att köra i lössnö, eller i alla fall, många gör det. Efter att alla kört så fint genom skogen och packat samma spår, så delar sig spåret i massvis med individuella spår ute på många av ängarna, och inget av dem bär ju riktigt för ett hundspann med extralast, eller en person till fots.

Lars och alla hundarna! Från vänster, Silva, Nalle, Mintu, Rossi, Kaela och Rotax!

Att få springa tillsammans är livet!

Nalle

Äntligen finns pålitliga spår nere på Luleälven. Med de dåliga isarna i år så har
vi inte vågat oss ner dit tidigare, men nu ska de vara OK!

Kaela

Nalle

När vi kom hem var hundarna rejält trötta. På den här typen av snö blir dubbel last väldigt kännbar, men all träning är ju bra träning! Senare i vår när spåren är isigare märker man ingen skillnad om man är en eller två. Nu ska Giela få en egen liten promenad i Vittjärv och göra det hon gör helst, lukta på fläckar, pinka på dem, och spana efter söta små hundar. De där ute verkar ha däckat i små högar i sina kojor. Sånt värmer mattehjärtat en söndag kväll!

Igår kväll var det äntligen dags att prova spåren igen. Vi körde bara den korta rundan på 7km eftersom hundarna stått still från körningen i en vecka. Det verkade spritta i småbenen och helst ville alla galoppera hela vägen, men det fick de förstås inte.

Imorse klockan 9.00 hade vi tid bokat på Älvdalens hundhälsa för simning med Mintu och Kaela. Jag har tänkt börja friskvårdssimma dem för att bygga lite bättre muskler. Mintu rör sig ju notorisk konstigt fastän varken specialister eller veterinärer hittar något fel, och Kaela går lite mer passgång än jag skulle önska, även hon är ju "friskförklarad" men nåt är ju lite galet. Rätt muskler på rätt ställe kan ju knappast skada i ett sånt läge.

Ingen av dem har (vad jag vet) nånsin simmat förut. Mintu fick stora runda ögon när vi lyfte i honom och första minuter var det mer plask än sim. Vattnet stänkte och efteråt var jag blöt i håret och över halva regnrocken ( som Paula så klokt erbjudit). Sen kom han in i rytmen och började simma riktigt snyggt! Ögonen var fortfarande lite större än vanligt, men paniken byttes sakteliga mot "läskigt men lite kul ändå". Jag tror faktiskt att han kan lära sig att gilla simningen! Kaela följde väl i stort sett samma mönster. Det roliga med båda två var att de tyckte att det var superskoj att se den andra simma! När Mintu kommit ur badet gick han upp på rampen för att titta och kikade sen in över kanten här och där för att se vad Kaela gjorde. Värsta roliga stället - kanske just förutom tiden i vattnet då...

Detta var bara "prova på"-sim så båda hundarna simmade kanske 10 minuter var, uppdelar på flera korta etapper och vila i vattnet (hängande på matte) efter nästan varje varv. Här står Mintu uppe på rampen och poserar med blöt päls. Den vågade ingen av dem använda ända ner i vattnet idag, så rampen blev "godisutdelning" och sen lyfte vi dem över kanten ner i vattnet istället.

På vägen hem hälsade jag på Linda och Kim en snabbsväng. Här är det matutdelning med nästan alla hundarna på rad. Närmast kameran syns Desna och Dolly. Hundarna nedan har jag inte riktigt namn på i mitt lilla minne...men visst är de fina? Å en av dem är ju riktigt lik Mintu!

När vi kom hem var tanken att dra iväg med släden, men Mintus tjocka päls visade sig vara tjockare än jag nånsin trott. Trots att jag torkade med handduk och försökte hjälpa till så var han inte torr i pälsen förrän kring halv fem på eftermiddagen. Dagens lilla slädtur blev alltså i mörker den med. Idag fick Giela följa med och vi valde den korta slingan även nu, men i extra lågt tempo.

Giela såg så glad ut och alla skötte sig fint. Snön började falla och jag planerade glatt en längre tur imorgon i solen. Vi svängde upp på lilla spåret hemåt och hade bara några hundar meter kvar när en gråhund kikade fram bakom en husknut. Den brukar stå där ibland, men den fanns inte där på vägen bortåt, och eftersom vi varit borta så kort stund så tänkte jag inte riktigt på att den kunde vara där. Eftersom jag körde alla 7 hundarna blev ju spannet några meter längre, och vips hade mina översociala (och inte alltid helt lydiga) ledarhundar vikt av spåret och gått fram för att säga HEEEEJ!

Som tur var så uppstod inga sura miner, men sånt ska förstås inte hända ändå. Vilt vrålande drog jag upp ledarhundarna på spåret igen och pratade lite snabbt med nån som kanske var gråhundens husse. Ingen större skada skedd, annat än att vi fick ett rejält "fail" i träningen att passera istället för att hälsa. Vi har passerat förbi flera gånger förr utan att de har behövt mötas, men ett 6-spann är ganska mycket kortare än ett 7-spann. Imorgon blir det en liten skidtur ut på ängen för att dra ett spår som går i en liten båge längre bort så att fina gråhunden slipper riskera mer besök. Med lite tur stämmer SMHIs prognoser och vi får en fin dag med ett litet antal minusgrader och strålande sol!

Nu under kvällen har jag ägnat en stund åt att inventera delar av mina hundprylar. Resultatet var nog värre än jag tänkt mig faktiskt. När jag kikade i bokhyllan hittade jag flera hundböcker där som jag nog inte riktigt visste att jag hade...men som jag blev glad att hitta där! Flera av dem är riktigt guld - vissa är mer avskräckande exempel...men de allra flesta är bra!

Sen gick jag igenom samlingen av koppel, selar, halsband mm för att få lite grepp om oredan. Det äldsta valphalsbandet hade mamma till en av sina hundar nån gång på 70-talet, men det mesta har jag själv samlat på mig sen jag fick Jacki i början av 1994. Listan blev enligt följande...och till saken hör att jag hittills aldrig haft fler än 7 hundar samtidigt, och allt som allt har 9 hundar bott i detta hem under åren...

Blandat:

2 st 6-spannslinor (kändes rätt lagom, en för vinter å en för höst)

4 st spårlinor (hmm...nja...använder bara den nyaste som är plastad egentligen)

20 st rostfria skålar i varierande storlek (hmm....kanske inte behöver riktigt så många till 7hundar)

1 st tjänstetecken (känns som en väldigt normal siffra, nästan lite låg)

2 st fjädrande uppbindningslinor (också en sund siffra)

7 st reflexselar (yes!)

2 st tolkbälten

1 (!) st tolklina med expander (ja det stämmer, har bara en enda sen många många år tillbaka)

Koppel:

1 st kedjekoppel

6 st retrieverkoppel (behövs faktiskt!)

3 st flexikoppel (helt normalt!)

4 st tygkoppel (gillar inte riktigt tyg....)

8 st läderkoppel (hmm...nja kanske inte helt motiverat antal, men alla är hela, insmörjda och utan skador!)

5 st utställningskoppel (har ju faktiskt en renrasig hund nu...)

Selar:

7 st vanliga spårselar

7 st Y-front-promenadselar

1 st promenadsele med fästet fram

21 st dragselar (okej...3 selar per hund behövs nog egentligen inte...men flera har jag fått! Å jag har faktiskt gett bort flera också så det kunde ha varit värre...)

Halsband:

13 st nomehalsband (hmmm...men de används mest helt klart)

10 st halvstryp (fler än jag trodde....!)

5 st helstryp (ett följde med Gakkon när hon kom, å ett följde med Giela när hon kom, dessa används egentligen aldrig...)

4 st valphalsband (alltid bra att ha, det sa även sambon när han såg dem!)

10 st fasta halsband (några i läder, några i tyg osv.... fick ett med Kaela, ett med Nalle och ett med Rotax)

Så....nu har jag det svart på vitt, det behövs inte fler halsband eller koppel eller selar (förutom för specialbehov) just nu....Sen har jag kvar skåpet med alla leksaker, apporter, hundvårdsprylar osv... men det är ju en annan sak. Hoppas kunna fixa nån smart garderob eller liknande där allting kan förvaras i nåt smart system.

Före lunch träffade vi en kompis och hennes två hundar för en promenad utanför stan. Giela och Rossi fick följa och Giela blev extra glad när hon fick se Kaspian, en liten dvärgpinscher! Giela älskar ju små hundar, och Kaspian var tuff och lekte och sprang gärna, så där var lyckan gjord!

Viggo hängde mest med Rossi, och alla kom bra överens och skötte sig väl. Känns väldigt nyttigt för hundarna att träffa annat än bara huskies. Jag brukar annars vara rätt restriktiv med att träffa andra hundar pga smittorisk mm., men nu när vi lärt känna ett bra gäng med trevliga hundar och mattar så vet man ju mer vilka man träffar och hur de fungerar, en chans som är för bra för att missa helt enkelt! Det känns skönt att hundarna är vana att träffa olika typer av hundar, sånt kan man ju faktiskt även ha stor nytta av ute i spåren omman får oväntat besök.

Kvällens slädtur blev kort, inte ens en mil tror jag. Pannlampans batterier var nästan slut, och inga nya hade vi hemma heller. På bilden har jag tänt slädlampan, men den lossnade från sitt fäste under förra turen, och nu slocknade den helt dessutom efter en stund. Hoppas verkligen att den går att återuppliva för den gör ett bra jobb. Med bristande ljus fick jag ducka undan alla kvistar och akta ögonen, så den lilla turen kändes rätt lagom. Vi hann i alla fall undersöka lite nya spår och så körde vi för första gången denna säsong (rekordsent!) över Vittjärvsträsket. Spåret där var fint men på vägen ner hade nån avverkat en massa skog så spåret var lite knöligt. Den vanliga vägen hem har inte frusit ännu så vi fick köra upp på byavägen sista biten.

Efter körningen fixade jag lite i hundgårdarna. Sista halmbalen togs fram. I höstas fanns ju ingen halm att köpa, så denna fanns kvar sen hösten 2010. Hundarna älskar att få ny halm i kojorna och blir oftast lite kollriga. Jag bar in balen i hundgården och började sen fixa med annat, och vips hade Nalle gått upp och lagt sig på den och där låg han tills jag behövde flytta balen. När jag sen började fördela kom alla tre killarna och lade sig mitt i arbetet...

Som ni kanske ser är det en glepa mellan sektionen och dörren (som är öppen). Det skjuter så hemskt i marken här på vintrarna att jag fått dra bort några bultar kring dörrsektionerna och knyta ihop med spännband istället med lite glepa upptill (gillar inte såna lösningar men men...). Nu går dörren att stänga igen med bara ett litet lyft, tidigare fick man rycka upp den i sin karm, flera centimeter...den andra hundgårdsdörren har fått samma behandling den med.

Imorgon kväll ska vi in till stan igen och promenera med Veronica och nån av jyckarna. Funderar på att ta med Rotax och Kaela men har inte riktigt bestämt ännu. Först väntar en lång natts sömn - nyduschad å renbäddad säng. Slår rätt högt i all enkelhet!

När vi kör hemifrån startar vi egentligen åt helt fel håll. För att komma ut på spåret måste vi vända 180 grader. Tidigare hade jag dragit spåret alldeles runt hundgården så på vägen bortåt krockade vi oftast med hundgårdshörnet och björken. På vägen hem plockade vi komposten och hundgårdshörnet igen... Då gick det tack och lov inte speciellt snabbt eftersom både jag och hundarna visste vad vi hade framför oss.

I år har jag istället tänkt till och dragit spåret i en vidare båge, långt bortanför nästan allt som man kan köra på (liten vinbärsbuske undantaget). Problemet blir då istället att man behöver bra med fart för att komma runt svängen på ett bra sätt, så det blir en flygande start innan vi kommer ut på det raka spåret och kan bromsa ner lite. Igår när jag körde iväg filmade pappa starten, och det ser ju ut att gå ännu snabbare än  vad det känns som...faktiskt (brukar ju alltid vara tvärtom annars). Dessutom är hundarna verkligen startsnabba, när filmen börjar har vi bara kommit 1-2 meter från platsen där vi stått ankrade.

Nu ska Giela, och kanske nån till, få följa med in till stan på hundpromenad. Kameran sk anog med fastän vädret inte är riktigt perfekt. Sen ska arbetet med att organisera hundsaker (påbörjat), frosta av frysen (påbörjat) och köra släde (ej påbörjat) fortsätta. Just den här helgen skulle jag gärna vilja förlänga lite...

Sista tiden har det blivit en del hundshopping. Ja alltså grejor till hundarna. Två nya rosa Hurtta-selar i olika färger, en massa tuggben, hockeypuckar för att prova "pucksök", en svenskrulle för att börja träna in markering i söket med Rossi, en Non-Stop Free-motion dragsele till Kaela, ny foderhink, en hopfällbar såg att ha med i släden och lite annat smått och gott. Kaelas gamla sele har gått ut sig och blivit för stor. Den är inte jättestor men trycker lite på bakbenen och saboterar hennes rörelser. Det enda jag hittade som passade på affären var en Non-Stop sele. Jag har tidigare varit lite kritisk mot dem och många som provat dem säger att de är lite sladdriga och instabila. Dessutom kostar de nästan 700kr! Däremot är de lite annorlunda än en vanlig nome-sele, så för att testa och se hur det skulle påverka hennes rörelser så slog vi ändå till. Den är i grunden liknande, men går att justera lite mer och har en del elastiska delar i sig.

Idag var andra gången vi körde med den. Första gången fladdrade den runt rätt mycket, men sen spände vi åt några remmar och idag upplevde jag att den satt rätt bra. Helst skulle man ju vilja kunna fråga hunden direkt, hur känns det här? Det verkade i alla fall som att hon var rätt bekväm med den, men vi måste nog köra lite mer för att riktigt kunna utvärdera.

En sak jag gillar med denna sele är att den inte trycker så mycket på bakdelen som många Nomeselar kan göra (även när de sitter rätt). Sen rör den sig lite mer på kroppen, vilket kanske både är bra och dåligt, så det tar nog ett tag till innan vi vet om den blir utbytt eller inte.

Rossi var inte riktigt på hugget idag heller så hon fick springa lös istället. Som tur är så är hon väldigt enkel att ha lös och går lätt att styra framför eller bakom släden.

Även med ett litet spann på 5-6 hundar kan man stöta på kurvor där man inte har nån sikt alls. Här går skoterleden över ett snårigt fd. kalhygge och denna kurva är alltid helt skymd. Då är det bra att hålla lite extra koll på öronen på de hundar man ser, för om något intressant händer längre fram så reagerar ju även de där bak.

Det blev en fin liten tur och på vägen hem hade molnen lättat så att solen nästan sken igenom - perfekt fotoväder! Tyvärr hade jag inte systemkameran med mig. Den hade kunnat åstadkomma storverk i det fantastiska ljuset. På senaste tiden har jag blivit allt mer sugen på att skapa lite bättre ordning bland mina hundgrejor. Just nu står hundböckerna i en överfull bokhylla där inte alla ryms. Selar och koppel mm ligger i fodertunna av metall. Leksaker mm ligger i en hink i ett skåp. Allt har sin plats med organiseringen är långt ifrån perfekt. Tror att jag ska lägga lite tid på det imorgon... för det har faktiskt hänt att jag köpt ett halsband och sen hittat ett liknande hemma några veckor senare...t.ex...Inventering och strukturering blir bra!

Vissa dagar känns soffan väldigt varm och mjuk. Idag var en sån dag. Kroppen är lite frusen och seg, och termometern visar -18 ute - egentligen ingen extrem temperatur, men just då känns det obeskrivligt kallt. Samtidigt vet jag att tröttheten och segheten försvinner i samma stund som hundarna drar ut släden över tomtgränsen, varje gång, och så blev det förstås även idag. Tant Giela fick stanna hemma, och jag selade ut sex ivriga kompisar. Själv hade jag tagit på dubbla vinterjackor, storskor och 3 olika lampor, pannlampa, extra pannlampa, och så lampan som jag sätter på släden.

Några centimeter nysnö hade kommit sen sist, så vi stannade flera gånger för att plocka bort eventuella isklumpar ur tassarna. Kaela hade ett litet sår sen förra gången så hon fick tassalva och socke redan innan vi körde iväg. Vissa väljer att socka alla hundar i förebyggande syfte, men även det har sina nackdelar och jag undviker helst sockar tills de behövs. Vi drog iväg mot vår lilla älsklingsrunda, på vinst och förlust, för alla gånger vi kört dit hittills i vinter har den varit okörd. Säkert 3-4 gånger har vi kommit dit och fått vända åter på samma spår igen. Idag lyste jag ditåt med både slädlampan och pannlampan och jag vågade först inte tro mina ögon - ett ensamt översnöat skoterspår ringlade sig in i skogen, och det räcker ju jättebra för oss!

Efter ytterligare en tasskontroll (brrr vad kallt det blir om fingrarna för isen måste ju värmas loss från tasshåret) svängde vi in på spåret. Äntligen! =) Rundan i sig är ca 2 mil lång och ganska varierande och rolig, en bra runda att ha tillgänglig för vardagskörning helt enkelt! Mintu hittade förstås vägen men för Rotax var det här premiär. Jag glömmer ofta att han är "ny" för han följer Mintu så naturligt och beter sig oftast som om han redan känner till spåren.

När vi kommit in på hemvägen igen passerade vi över ett stort vackert myrstråk. Det var då jag såg hur klart alla stjärnorna lyste ovanför oss, och så såg jag nånting som liknade ett svagt norrsken. Eftersom myren är öppen och trygg, inga lömska kvistar som sticker fram och kan hamna i ens ögon, så testade jag att släcka alla lampor. Först blev det riktigt mörkt. Ingen måne syntes till. Ett svagt rosa ljust i horisonten från Boden (kanske en mil bort?) skvallrade om riktningen. Däremot framträdde stjärnorna och norrskenet mycket starkare nästan på en gång.

Efter en stund när ögonen vant sig kunde jag se hundarna och träden omkring oss. Spåret såg jag förstås inte, men jag vet att hundarna hittar och på deras rörelser ser man ju om det kommer svackor, kullar eller svängar. Tänk att jag kört hund i så pass många år men aldrig släckt lyset förut utan att ha månsken som ledstjärna. Ju mer ögonen vande sig, desto ljusare blev det, och snart såg jag riktigt bra. Hundarna var sex mörka skuggor och träden och skogen ikring oss visade sig från sin allra bästa sida under stjärnhimlens valv. Underbart! Många "sörlänningar" pratar om hur mörkt vi har här uppe på vintrarna. Jag gissar att de talar utan egna erfarenheter, för vintertid blir det aldrig riktigt mörkt hos oss. Det kan se mörkt ut när man sitter inne och tittar ut, eller står under ett gatljus kanske, men går man ut i mörkret och låter ögonen vänja sig så är det aldrig riktigt mörkt efter att snön kommit.

När vi kom in i tätare skog igen åkte pannlampan på. Det är viktigt att hinna se de grenar som hänger ner över spåret (och de är många nu när snön tynger ner dem) för att kunna skydda sig. Helst hade jag kört en runda till över myren för det var riktigt vackert nu när alla träd är snötyngda och influffade. Å andra sidan gör sig den typen av snö ganska bra även i pannlampans sken, den skimrar och glittrar så vackert. När vi kom hem hade temperaturen sjunkit ner till -23 och jag gissar att det kommer att bli ännu kallare under natten. Egentligen hade jag velat ta in alla hundar men Silva löper fortfarande så killarna och Kaela får sova ut: Däremot får de tillbringa natten tillsammans alla fyra, blir roligt att se imorgon bitti vilka som valt att sova tillsammans, och var!

Nu ska hundarna få sin middag och sen ska jag sova så gott, så gott!