Tänk att det redan börjar krypa i kroppen. Med midsommar runt hörnet så tänker jag på höstträningen, undrar när den ska börja och hur lång den ska bli. Mest av allt tänker jag på den kommande vintern, kalla blå dagar och fantastiska små äventyr med mina underbara vänner. Därför har jag idag gjort en liten tillbaka blick här i bloggen, med lite bilder från några av årets mest minnesvärda slädturer. Snart vänder det ju faktiskt...klart man måste få börja drömma...

Hos Linda mötte jag upp Emma och Tomas och sen körde vi 14-spann med hundar från alla 3 gängen. Vi satt alla fyra på samma släde och småpratade, skrattade och njöt av en riktigt härligt tur. Lagom kallt och underbart på alla sätt!

En kall dag i Vittjärv körde vi ner mot älven och där visade det sig vara riktigt kallt. Underbara fantastiska kyla (men oj så jag fryser)! Det må vara kallt men oj så vackert och magiskt. Kaela och Silva hade rimfrost i sina små skägg och vi sökte oss snart mot skogslandet och lite varmare spår.

Ute på Uman fotade min syster Åsa gänget, och visst är den här bilden härlig! Avlsappnade, glada, synkade och de ger verkligen allt. =) Samma eftermiddag hade vi en vacker solnedgång i ryggen från en annan vinkel.

Den sista april körde vi upp till Tärnafjällen och hade en riktigt härlig heldag! Den nya bloggbannern kommer från just den dagen, och även den här bilden. Här är vi på väg upp mot kalfjället och klättrar över de sista backarna innan allting planar ut till en fantastisk utsikt. En tur när vi mötte massvis med lämlar!

En av alla roliga saker att se fram emot är att fina fina Nalle ska komma och prova att bo hos oss om 3 veckor bara! Vi längtar massvis och hoppas att det kommer att fungera bra. Hittills har det alltid gått bra att ta in nya hundar i gänget, men hundar är hundar och man ska inte ta något för givet. Ska bli så himla spännande och det känns som att han kan passa väldigt bra in både i gruppen och i spannet.

Nu ska jag drömma vidare om vita vidder och ivriga hundar. Så härligt det är att ha något underbart att längta till...och varje år dessutom! =)

Igår morse lastade jag släden på taket och sen åkte hundarna och jag (men Giela ville vara hemma), de 10 milen till Tärnaby. Vi passade på att proviantera på världens bästa mack, i Tärnaby har de nämligen sportbutik ihop med macken, och där hittade jag inte bara torkat renkött från Tärnavilt (det bästa) utan även sockar till Mintu (från Jippmokk.se) eftersom det behövdes fler. Hundarna fick med sig lite snacks också. Sen körde vi upp till Solberg med bilen. Gillar att starta därifrån för man kommer snabbt upp ovan trädgränsen och hinner ta rätt många höjdmeter med bilen på vägen upp dit. På bilen ovan har vi kört ca 20 minuter och äventyret ligger framför våra fötter och tassar!

På väg upp i bilen såg jag kanske 50 lämlar, de flesta döda men några levande. Tänk att det äntligen blivit ett lämmelår igen! Känns som att jag längtat hela livet, för vad jag vet har det inte varit varit speciellt mycket lämlar på väldigt länge. Uppe på fjället kryllade det av de små liven med. Tror vi måste ha sett ett hundratal under de 5,5 timmar vi var ute. Hundarna tyckte förstås att de var enormt intressanta! De flöt omkring som små fordon uppe på skaren, för deras små kroppar rör sig ju inte upp eller ner när de springer utan bara framåt.

De flesta av dem var dessutom fast beslutna att korsa precis de spår vi följde, gärna just framför näsan på hundarna.

Vi hade turen att få kanonväder, hade varit några minuesgrader under natten och nu var det kring +2 och strålande sol. Tror det blev varmare under dagen men snön bar fint ändå så vi kunde välja om vi ville köra på led (bra), spår (bättre), eller bara fritt (bäst!)!

Den här lämmeln sprang rakt emot oss och när jag bromsat fast hundarna kom den så nära att jag var säker på att Mintu och Kaela skulle klippa den. Sen stod den där en stund och fräste och gläfste arg, innan den vände och sprang bort igen. En liten tuffing!

Mina hundar är inte vana vid lämlar, och i början fick vi kämpa lite för att komma dit jag ville. Speciellt Kaela låste sig helt på lämlarna först. Sen började Mintu förstå att vi faktiskt skulle passera dem, och till slut även Kaela. Rossi och Silva hävdade envist att vi var på lämmeljakt och att det var just det vi skulle ägna oss åt.

Snön var riktigt vass och alla 16 tassar fick sockar på sig. Mintu hade nya från Jippmokk.se, Silva och Kaela fick tjuvlåna sockar jag lånat av Linda (Du ska få nya Linda!) och där vet jag inte märket, Rossi fick en sån socke, en från www.snowdogs.se, en som jag hittat i skogen, och en lite knasig modell från en djuraffär i Boden. Man kan alltså säga att vi var på sockprovning, 5 socksorter på fyra hundar. *hihi* Dessutom en påminnelse till mig om att jag måste ladda med mer sockar inför nästa säsong.

'

Syterskalet är en vanvettigt vacker U-dal i Norra Storfjället. På ena sidan ligger Västerbottens högsta topp, Norra Sytertoppen som är 1768m hög, och fjället på andra sidan är nästan lika högt det med. Om jag inte minns fel så är dalen ungefär en kilometer i bredd, och höjdskillnaden från dal till topp är närmare 1000 meter den med. Underbart ställe både på sommaren och på vintern! Följer man dalen längst in så kommer man till Viterskalet, en liten dal som bildar en återvändsgränd. Där övernattade vi i bivack för många år sen med skolan (gymnasiet) och det kanske skulle vara ett härligt äventyr med hundarna nästa år? Då var det fullmåne och stjärnklart på kvällen, helt otroligt vackert...

Vi stannade en bit in i Syterskalet för att äta renkött och hundsnacks. Visst är det ganska sött med små hundtassar i sockar som håller i ben? =)

Även där sprang det lämlar kors och tvärs, och jag passade på att komma lite närmare en när hundarna var rejält fastankrade. Så här söt var den! Visst ser den ut att tänka väldigt många tankar samtidigt? Tycker de är riktigt vackra med sina röda pälsar. För den som aldrig träffat en lämmel så är de i storlek med en hamster ungefär, ganska tuffa ibland och de kan bli riktigt arga!

Rossis tassar är rätt bra faktiskt, och så kämpar hon ju inte hårt 100% av tiden heller, så hon har väldigt sällan behövt ha tassockar på sig. Därför tyckte jag att hon såg lite extra söt ut där hon satt och spanade efter lämlar, med sockar på alla fossingarna.

Ser ni lämmeln på bilden här nere? Ett tips är att några av hundarna stirrar rätt hårt på den.

Några få bara fläckar fanns på uppstickande kullar, men i övrigt var det gott om snö. Som synes på ledmarkeringen så var det riktigt mycket på många ställen. Vissa ledkryss (som stod i svackor) var helt under snön, och de är ju närmare 2 meter höga. Tyvärr var det här vår sista tur för säsongen ändå, idag (söndag) har jag mycket annat att hinna med, och nästa helg och helgen efter det så är jag i Boden... långt ifrån fjäll och snö! På vägen hem märktes det på hundarna, främst Mintu, att det var riktigt varmt i solen. Hans svarta päls var alldeles varm, så vi fick pausa rätt ofta. Å andra sidan så mår man ju rätt bra när man pausa på en sån plats.

Det blev ungefär 5 timmar uppe på kalfjället och en halvtimme i fjällbjörkskogen, rätt skön fördelning. Tror inte vi körde så långt, vi fikade ju en stund (om än inte så länge) men sen blev ju körningen lite speciell när vi fick stanna för "lämmelpassage" jämt och ständigt. På hemvägen såg vi inte lika många lämlar, men då stannade vi för att svalka hundar istället. Alla var i alla fall nöjda och glada när vi kom hem.

Årets sista äventyr blev ett av de bästa för säsongen! Dags att se över utrustningen och ladda inför nästa säsong... =) Tänk att man redan längtar! Tills dess ska släden bli "färdigrenoverad" med hållare för ankaret (som inte blivit av att göra ännu) och lite annat smått och gott, sockförrådet ska fyllas på, selar mm tvättas, kanske nån draglina som ska bytas ut osv...

Efter att Gakkon gick bort så pratade jag med en kompis om vad som skulle hända inom gruppen. Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle märka nån skillnad. Gakkon var en "människohund", hon brydde sig mest om oss och brydde sig inte så värst mycket om de andra hundarna. Några dagar efter att hon lämnade oss kom dock en överraskning. Jag och Lars var ute i vår lilla (med betoning på lilla) rastgård och jag lekte med hundarna. Då kom Silva farande som en missil och började leka som besatt! Jag har försökt brottas med henne förut, som Gakkon och jag brukade göra (Gakkon lät som ett LEJON och gick helt in i leken, så illa lät hon aldrig förut när hon lekte med mig). Silva kastade sig fram och tillbaka, fintade, morrade och lekhögg efter min arm. Vi lekte så en stund och hade nog lika rolgit bägge två. Hon var riktigt i gasen och jag kunde bara skratta med henne.

Detta var förstås roligt men förvånande. Jag har verkligen försökt få Silva att leka med mig (alltså utan leksak eller sånt) tidigare men bara fått halvhjärtade försök. Nu gav hon ALLT! Har testat några gånger till och hon går verkligen igång på alla cylindrar! Kul! Även Rossi ville leka lite mer så... I övrigt är allting som vanligt, men lekmässigt verkar det alltså ha hänt nånting. Oväntat och fascinerande. Nån som varit med om nåt liknande?

Tankarna har börjat snurra lite om vad vi ska göra med den tomma platsen efter Gakkon. Nu finns ju chansen att få in en duktig dragare till, och även om Giela är vår nya pensionär, så går hon ju att lämna ensam i hundgård ute (Gakkon kunde ju inte vara ute i hundgården på vintern) så man slipper räkna timmarna man är borta...och kan alltså köra lite längre och lite mer. Det känns som att det blir en draghund till, men jag vet inte ännu om det blir en "Långnos" (dvs. en släkting till Gakkon), en Alaskan husky av den typ jag redan har, eller kanske en renrasig Siberian husky. Har faktiskt börjat bli lite sugen på att köra renrasigt eftersom det egentligen passar mitt sätt att köra rätt bra. Det ger sig nog med tiden och vi känner ingen brådska.

Några dagar har gått och det som hänt har sjunkit in. Gakkon lämnade ett stort tomrum efter sig. Så blir det väl alltid när stora personligheter lämnar ens liv. Lars är här nu och vi pratar mycketom Gakkon, fina minnen, tokiga saker, vad hon skulle ha gjort om hon var här med oss nu... underligt nog så känner vi inte bara sorg, utan även glädje och lättnad. Glädje över alla fina minnen hon gett oss, glädje över att vi fått dela våra liv med en sån fantastisk varelse, och lättnad över att hon slipper ha ont och får vara fri igen, inte begränsad av sin trasiga kropp.

Vi har kört lite släde sen sist, och senaste turen var i fredags morse uppe på fjället. Hade tänkt köra även igår morse men det blev inte. Nu har vi haft några vanvettigt varma dagar, igår var Lars och jag uppe på fjället med skotern och svettades. Vi satt i en lätt varm vind och till slut hade jag bara långkallingar och tröja på mig, satt barfota på kalfjället och svettades nästan... helt vanvettigt och det smälte förstås märkbart bara under timmarna vi var där. Helgen har fortsatt vara väldigt varm, så jag vet inte om det blir fler turer här hemma i år.

Nu kommer i alla fall några bilder från några av de turer vi gjort sen sist:

En av dagarna körde vi upp på fjället och sen runt på baksidan och sökte efter lite olika spår och platser. Vi körde på skaren utan spår att följa och hamnade plötsligt mitt i fjällbjörkskogen, där ledarhundarna fick sig en hel del nyttigt träning.

Det blev några riktigt fina turer och fina minnen. Där uppe på fjället kändes Gakkon ännu mer närvarande på nåt sätt, uppe i den fria vinden och de vackra vidderna. Hundarna skötte sig bra men spåren var rätt tuffa mot tassarna så de flesta fick sockar på. För att komma dit upp fick vi först ta bil 4-5 km upp, och när vi kom tillbaka till bilen var gränsen mellan snö och barmark mycket klar.

Imorgon åker Lars hem och jag och hundarna blir ensamma ett tag igen. Kaela verkar löpa nu igen, hennes löp har varit väldigt underliga sista halvåret, och Mintu är vanvettigt kär. Han vet nästan inte vart han ska ta vägen när hon är i närheten - mer kär än nånsin förut! Bäst att hålla ett öga på henne. Tack alla ni som hört av er och brytt er om Gakkon och hennes öde, det värmer på många sätt. Ni har hjälpt oss mycket på vägen att ta oss igenom alla tårar. Tack!

Igår laddade vi för det som visade sig bli säsongens sista slädtur hemifrån. Vi var bara ute lite mer än 2 timmar men det hann töa väldigt mycket bara under den tiden. =(  Vi fick i alla fall en härlig tur och hundarnas tungor vara långa!

Dessutom passerade vi två helt färska älgspår (roligt tycker hundarna) och fick se några tjäderhönor till. När vi nu räknade ihop sista veckan på spåren så blev det nånstans lite över 11 mil, och det tycker jag är bra jobbat av ett litet fyrspann! När vi såg hur mycket det smält bara under tiden vi var ute (det som var hård is på vägen bortåt, var små bäckar på vägen hemåt) insåg vi  (i alla fall jag) att det här var slutet. Dessutom är backen som vi måste köra nerför just innan vi korsar E12:an på vägen hemåt nu helt bar. HELT bar... det är verkligen ett sånt ställe där man vill kunna bromsa så... hejdå vintern!

Kaela har fått en spricka i ena tassen, årets första blessyr egentligen, så det passade ändå rätt bra att tvingas till några dagars vila just nu. Hoppas snart kunna lasta släden på taket och åka upp mot fjället nån sväng. Praktiken på Vattenfall fortsätter och det är enormt lärorikt och jag får kika in på en massa coola ställen. =) LIKE

Imorse var det 2 plusgrader ute men spåren var ändå frusna och fina. Kaela hade en liten spricka i ena tassen så hon fick på sig en socke efter en stund, men som tur var så löste det problemet och vi kunde köra vidare. Idag körde vi leden mot Tärnaby och svängde sen in mot Bäckmark och Olofsberg. Längst ner på skylten stod det "Jippmokken", ett ställe jag inte alls känner till, så vi körde ditåt med en förhoppning om att få veta vad det var!

Vi körde, och körde, och körde, och till slut hamnade vi på en oplogad väg där skoterleden gick. Enda problemet var att den breda öppna ytan hade gjort att skoteråkarna kört i bredd så spåren där var aningen mjukare. När vi kört nästan 2 mil och ännu inte sett röken av nån "Jippmokken", jag gissade nämligen att det var ett berg, så vände vi tillbaka samma väg igen.

När vi kom hem och kontrollerade kartan så visade det sig att leden myckt riktigt gick till Jippmokken, nån slags berg i Sorsele kommun. Därifrån går sen en led till Blaikfjället, så nästa vinter har vi ett givet äventyr vi måste testa! Det borde bli en runda på 5+ mil eller nånting liknande. Från Blaikfjället och ner till Blaiken är det ju under 1,5 mil.

På vägen hem tuffade hundarna på i rätt långsam takt, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var plusgrader ute och vi kört rätt långt på bitvis smått tunga spår. När alla samtidigt fick syn på en stor fågel i skogen (vi ser tjäder eller orre nästan varje tur) så visade det sig att krafterna inte alls var slut... *hihi* Det känns skönt att veta att även om hundarna är trötta så hittar de en lagom lunk och i den farten kan de springa riktigt långt utan att ta slut. Skönt att de inte bränner ut allting på en gång.

Närmare byn fanns det några nakna fläckar som inte var där för 2 dagar sen. Det går ruggigt snabbt just nu men det känns skönt att veta att snön finns kvar på lite högre terräng och att lederna upp på fjället bara är några kilometers bilväg hemifrån.

Nästan hemma och här går leden längs med E12:an en kort bit. Den här tiden kommer det massvis med bilar med släp och skoter... Vi var ute i ungefär 4 timmar och körde ca 4 mil, så jag trodde att hundarna skulle sova riktigt gott sen, för ett så litet spann så är det ju en rätt bra tur, men det var oväntat pigga. Kul! Imorgon blir det en slädtur igen och så ska vi bygga klart kojan till Mintu och Rossis hundgård. Nu "27 Dresses" och sen gonatt!

Förra lördagen, för nästa en vecka sen, åkte jag och hundarna med packning och släde och en undulat (till mamma och pappa) till Blaiken för flera veckors vistelse! Så här mysigt sov Gakkon i framsätet när vi körde (de andra åkte där bak i halmen). Vi ska var här eftersom jag ska göra praktik på Vattenfall i Storuman som en del i utbildningen, och då behövs ju förstås även vettiga hundgårdar, så i söndags satte bygget igång. Snälla mamma hade köpt in färdiga sektioner inkl. 2 dörrar, sådet gick ändå rätt snabbt och smidigt. Resultatet ser ni nedan, 2 hundgårdar och så har de en mindre rastgård utanför.

Inne på gården är marken bar för den har varit skottad hela vintern, men isen går fint att köra på och skoterlederna är fina ännu! Bara nåt enstaka riktigt utsatt ställe som tagit lite mycket stryk av solen. Här kommer lite bilder från senaste dagarnas körning.

Tyvärr så töar det ju rätt hårt just nu och vi får se hur länge det håller i sig. När vi inte kan köra från gården längre så bör det räcka att ta bilen nån km upp mot fjället och köra därifrån sen. Praktiken på Vattenfall går riktigt bra, enormt givande och intressant och OJ så trött man blir av allt tänkande... Riktigt häftigt! Nu har just Giela och Gakkon fått en långpromenad och vi mötte massvis med bilar efter E12:an förstås, många som vill fira påsk i Tärnaby/Hemavan.

Imorgon ska jag och småttingarna bege oss ut på spåren igen på en långtur (så långt som vi nu kan komma). Giela verkar ha tagit pension och väljer att slappa med Gakkon istället. Gakkon har nu blivit av med stygnen på svansen men ska nog få ha tratten på sig nån dag till för säkerhets skull. Tror hon kommer att bli riktigt glad när hon slipper den!

Nu är början på slutet här! Farväl kära vinter! För ungefär en vecka sen var det fortfarande fint, stenhårda spår (på gott och ont, mest ont för stackars släden och verkligen får känna av alla ojämnheter, plogkanter mm) och rätt vintrigt. Hundarna och jag drog ut på ett härligt litet äventyr upp på ett litet berg i närheten, dit det sällan är kört.

Spåret upp var fint, men på baksidan hade nån (galning) kört nerför en sjukt brant backe med träd på alla sidor. Vavettigt brant...! Blev att vända in hundarna på ett ännu mindre spår och sen flög vi som små vantar kors och tvärs en lång stund. Helt klart årets mest spännande tur.... *PJU* När allt frusit till så studsar man ju över små kanter och ojämnheter som man glider igenom tidigare under vintern.

Till slut kom vi ner på våra välkända spår och körde en sväng där med. Riktigt härligt och hundarna får MVG för sina bedrifter. Så kloka de är!

På vägen hem märkte jag att min lillla röda Ixus faktiskt KAN fjärrutlösa bildserier så då testade vi att fota spannet lite framifrån. Alla var trötta och stod snällt still, och vi hade bara några hundra meter hem, så det kändes väldigt lugnt och  kontrollerat. Finaste lilla Björna som syns på bilden ovan, ska vi lämna tillbaka till matte Linda idag! Hon har skött sig jättefint här och verkligen smält in, men nu är semestern över! Tusen tack för lånet Linda!

I lördags skjutsade vi en jättetrevlig tjej som nyligen fyllt 30 unga år! Hennes ena dotter Astrid åkte också med i släden. Jättetrevligt sällskap och hundarna skötte sig bra, spåren var aningen tyngre än tidigare dagar men inte märktes det mycket.

Vi körde kring 1,5 mil och sen mötte vi upp vid en färdig eld med gott fika! Petra som fyllt år är nämligen syster till min kusins blivande man! Jätteroligt att träffa min kära kusin Maria, och Jonas, och hans trevliga släkt innan bröllopet och mums vad gott med korv och stekfläsk mm... =) Lilla Astrid umgicks mycket med hundarna och speciellt med Mintu som gärna pussade henne på näsan. Grattis i efterskott än en gång Petra, och tack hela härliga familjen för fika och trevligt sällskap!

Fredag kväll hade vi haft after work, lördag förmiddag födelsedagskörning, lördag kväll tjejfest....sen brakade min förkylning lös och febern tog mig. Nu är jag fortfarande under återhämtning...men det går åt rätt håll! Hade tänkt jobba idag men kroppen sa nej och sov i 12,5 timmar i sträck isället... Under tiden sen i lördags har det regnat, töat, töat, regnat...så speciellt mycket slädföre finns inte kvar. Igår körde jag en sväng med hundarna för att de skulle få sträcka på sina små söta ben, men det skvätte om tassarna och bitvis körde vi på barmark nästan... =(

Det blev sista slädturen med lilla Björna i alla fall för denna gång. Antagligen även sista slädturen i Boden för mitt lilla gäng den här säsongen. Vi packar släden på taket och hoppas att Blaiken och Tärnafjällen kan ge oss några fler härliga äventyr innan sommaren!

Nu ska jag packa och fixa lite inför avfärden på lördag, och sen ska Björna och jag åka hem till Linda.

Imorse fick äntligen småttingarna komma sig ut på spåren igen! Senaste dagarnas plugg och veterinärbesök har gjort att de har fått stå helt still i två dagar och nu hade det börjat spritta i småbenen. För en gångs skull tog jag mig ur sängen hyfsat tidigt och kring 07.30 lämnade vi gårdsplanen under vilt hoppande.

Vi fick en fin men kort tur på stenhårda spår. Det glider lätt, sladdar bra, och alla ojämnheter, plogkanter och annat, känns väääldigt bra... =/ Här blev vi tvungna att stanna och ta ett kort för ljuset från solen ute på träsket sken så vackert in genom träden! Snart är vi ute på Vittjärvsträsket och då är det inte långt kvar hem.

Ute på träsket var det så hårt att vi kunde köra även utanför spåren utan bekymmer, perfekt läge att träna på att svänga hit och dit. Mintu och Kaela är duktiga men det händer att det blir fel...som man ser på den lilla filmsnutten från imorse. Vi har en hel del finslipning kvar att göra, men de sköter sig ändå rätt bra och det märks att även Kaela börjar ta fina initiativ till såna svängar... tyvärr tog hon lite väl mycket initiativ just idag...

Silva, Kaela, Mintu och Björna, dagens underbara små hjältar! Just nu gör jag lart terminens sista uppgifter i den sista kursen och sen är det bara lite extrajobb och sen LiA att tänka på!