Igår kväll satt jag uppe med slädkapellet och sydde för kung och fosterland...jag sydde, sydde och sydde. Slutet var nära. När jag sydde dit den sista dekalen och tittade på klockan var den ungefär 2... Det blev en väldigt sen kväll men jag hann klart! Det här projektet har ju pågått sen i höstas nån gång, fördröjts eftersom släden fått nya medan, kortats ner, osv. men nu är den klar! Om jag får säga det själv så blev det riktigt fint, men herregud vilket jobb! Det som har tagit mest tid är allt tänkande och funderande... Tänker inte sy fler kapell på ett bra tag känner jag idag! *hihi*

Idag blev det äntligen premiär! Sol och -13 grader ungefär, och jag är inte lika sjuk längre! Yay! Kaela är på väg in i höglöp och Mintu är mycket kär. Så länge allting är lugnt så sover han stilla, men när nånting händer då... direkt han förstod att vi skulle ut och köra så började han pipskrika, och han gjorde det konstant tills vi lämnade gårdsplanen. Jag tror inte ens att han själv var medveten om vilka ljud han gjorde. Bara att skynda sig och komma iväg snabbt innan grannarna undrar vem som misshandlar en hund...

Så här ser den ut! Nya kapellet på! =) Mintu står faktiskt still men försöker ändå att ta sig framåt till Kaelas rumpa. En bild av kärlek helt enkelt.

Silva och Kaela gick i led idag och skötte sig jättefint. Snabba, lyhörda och sugna. Dessutom är de ju väldigt söta ihop! Några mindre hjärnsläpp på slutet men det var lite konstiga lägen vi hamnade i, så de är förlåtna!

Eftersom jag inte har nån bra hängare till ankaret ännu så hade jag det i slädsäcken, och när vi stannar så brukar jag be hundarna stå still så gör de det, medan jag t.ex rättar till nåt litet trassel. Mintu hade väldigt kort minne idag och "glömde" att "stå kvar" gäller ÄVEN när man är kär. Jag fick bråka lite med honom, och när han springa rakt fram till Kaela, fanns ju alltid lite mer trassel att reda ut... och medan jag redde ut det började Silva och Kaela tro att vi kanske gått fel eftersom vi aldrig fortsatte framåt, och så blev det lite mer trassel när de bytte riktning...osv...

För det mesta var det dock bara underbart ute idag, vackert och härligt och fantastiskt på alla sätt. En riktigt fin dag att vara ute!

Vi körde ett av våra favoritspår, som vi inte kört tidigare i vinter pga sjukdomar och trasiga saker och elände - men nu!!! =)

Med mina nya kunskaper måste jag säga att jag tycker att kraftledningarna är väldigt vackra! Brukar stå och titta upp emot dem och titta på olika kopplingar och grejor. Dessutom var ju himlen fin i horistonten...

Vi körde en alternativ väg hem, vilket slutade med ett ensamt skoterspår som vände vid en hästhage... Vi befann oss då mellan ett berg och väg 97, så vi körde tillbaka en kort bit och sen ner mot väg 97 för att hitta nya spår hemåt. Av nån anledning var det knappt kört där heller, men vi hittade två små spår som gick nere i vägrenen. Perfekt! Vi hade en känd skoterled max en km framför oss, när plötsligt skoterspåren svängde rakt ut på väg 97 och försvann...hmm... kände inte att det var läge att testa lyckan ute på 97:an (som är rätt trafikerad) så vi vände tillbaka ännu en gång. Lite längre bak hittade vi ett spår på andra sidan vägen, som såg ut att gå ner mot älven. På älven är det alltid kört och därifrån kommer man lätt hem, så vi beslöt att testa lyckan där istället. Hann med lite trassel på vägen dit också...

Det ensamma spåret följde kanten på ett stort fält, men det var enormt tungt och rätt långt ändå. Vi fick gå en bit, pausa, gå en bit, pausa... spåret under kändes "bottenlöst" och hjälpte nog inte hundarna speciellt mycket alls. När vi kommit halvvägs ner till vattnet började Kaela vädra in mot skogen, och vips så flög det upp 15 järpar (eller nåt liknande) från snön. En låg bara nån meter ifrån ledarhundarna. Den peppningen behövde vi, men det gick ändå enormt tungt!

Jag gillar att köra i djupsnö med hundarna men gärna på så sätt att man håller gnistan igång hela tiden och hittar bra spår innan de börjar vara för trötta, så att det blir både en belöning och ett litet "komihåg" : "matte är klok och om hon säger at vi ska pulsa, så betyder det att det finns något bättre på andra sidan". Nu kändes det mest som att vi pulsade i oändlighet och hundarna var ju redan ganska trötta för vi har inte kört så långa sträckor senaste tiden.

Till slut kom vi ner på älven, ett drop på 1 m ungefär ochh sen var vi ute på en fin led igen. Hundarna fick lite extra pussar och sen drog vi vidare i ett helt annat tempo. Hemåt! Nästan 3 timmar efter avfärd kom vi hem med en av årets hittills bästa slädturer i våra hjärtan. Nu har vi -28 grader ute så det känns extra skönt att veta att hundarna är nöjda och trötta. Dessutom är jag ganska nöjd själv med. =)

Äntligen börjar jag se ljuset efter förkylningen! Jag är inte frisk, men tusen gånger friskare än tidigare i veckan. Igår k väll blev det slädkörning - äntligen! Tror att hundarna och jag längtat lika mycket! Silva och Kaela fick gå i led och de var jätteduktiga, men nån gång ramlade de in i sina egna tankar, som de kan göra ibland. På ett ställe där det helt logiska hade varit att svänga vänster (=hemåt) bad jag dem svänga höger, och då blev det lite virrigt i hjärnorna tills orden riktigt fallit på plats.

Kaela har börjat löpa nu så det kändes onödigt att köra henne och Mintu tillsammans. Han fick gå bak med Rossi istället, men hon såg av nån anledning lite måttligt road ut igår. Vi körde inte så långt förstås, men en sväng ner mog älven blev det först och där går spåret en kort slingrig bit genom en massa sly innan man kommer ner på Luleälven. Riktigt roligt ställe att köra på och hundarna gillar det med - i sin enkelhet! Ha nu inga stora förväntningar bara, för filmen är mörk och inte så spännande...ja ni får tänka er fartvinden helt enkelt!

När man kör ner dit passerar man även en rolig skotertunnel där man kör under väg 97 i en låg rund tunnel. Den är så låg att man måste krypa ihop lite för att inte slå huvudet i taket, men väldigt praktiskt eftersom man slipper kolla efter bilar osv.

Efteråt fick Gakkon en timmes promenad, den första jag tagit på en vecka, och det var sååå skönt och jag orkade faktiskt!!!

Idag var jag tillbaka i skolan för första dagen på över en vecka. Vi hade bara förmiddag och det räckte väldigt bra...jag var jättetrött och väldigt blek sen. Dessutom får jag knappt sova på nätterna pga hosta, och det hjälper ju inte direkt. Imorgon hoppas jag på ett slädäventyr med hundarna igen och kanske till och med i dagsljus med kameran med!

Ja det får man kanske kalla dagens slädtur, hundarna slet hårt och pulsade i nysnön som kommit sista dygnen. Bitvis med nåt halvmjukt skoterspår under tassarna, men oftast bara packad drivsnö eller fluff. Idag var Mintu och Kaela nästan helt och hållet sina supersmarta jag igen, både kommandon och smarta instinkter var på plats ganska så bra, och småbenen slet fint hela vägen med, så vi var ett nöjt och trött gäng som kom hem 2 timmar senare. Alldeles underbart. Nu packar vi undarna selarna för den här gången, och imorgon åker vi via Umnäs, hem mot Boden och vår älskling!   

Hoppas vi snart slädar på Blaikenspåren igen!

Idag har det snöat rätt rejält och blåst, så morgonens slädtur bestod i att plumsa och hitta igendrevade spår. Jag har ju varit så väldigt nöjd och stolt över mina ledarhundar de senaste dagarna, och man ska tydligen INTE ropa hej innan man kommit över bäcken. Idag förstod Mintu och Kaela knappt ett vanligt enkelt höger - ens när det fanns spår! Smått frustrerande att köra när samma hundar igår och veckorna innan svängt som små klockor i alla lägen. Tungorna var långa idag, och hjärnorna små.

Att pulsa runt med lillsläden bakom sig var tungt och hundarna fick kämpa på rätt bra. Den har ju ingen botten så den går genom snön istället för att flyta ovanpå. För några dagar sen körde jag ungefär där kortet ovan är tagit, och skrämde upp 3 orrar ur snön. Det i sig är inte direkt ovanligt men en av dem kom så nära mitt huvud att jag fick ducka. Jag hade nog kunnat fånga den med handen om jag varit snabb i tankarna och nyporna.

Giela tyckte inte att dagens slädtur var så värst fantastisk. Blåst, snö i luften, snö på spåren...nä hon slackade riktigt tydligt. Lite längre fram efter spåret skrämde vi upp en stor tjädertupp ur snön inte alls långt ifrån spåret. De är verkligen stora och mäktiga fåglar! Vägen hem gick bättre och småhjärnorna började fungera igen. När vi körde sista biten hem över sjön försökte jag först styra och ställa men jag insåg snabbt att Mintu och Kaela var betydligt bättre än mig på att hitta spåren under snön.

Det snöade ganska rejält av och till idag, och när vi åt lunch nån timme senare så var allt utanför stenpirarna bara vitt, vitt, vitt! En skoter passerade ute på snön och en lång stund såg man bara en flytande strålkastare i allt det vita, inte ens konturer av skotern. Såg rätt roligt ut! Nu ikväll har jag hälsat på gamla goda vänner vilket var riktigt trevligt som alltid, nu och är det snart dags att sova igen....=) Imorgon blir det studier i parti och minut!

Vi har snart varit hemma i Blaiken i 3 veckor, och hundarna har förvånat mig på ett sätt! Många morgnar har de väckt mig kring 7-8 och velat gå ut. Jag har då snott in mig i täcket och gått ner och släppt ut dem i rastgården här utanför. Sen när alla velat komma in igen har jag masat mig uppför trappen för att sova nån timme till (är ingen morgonmänniska), och då, utan att jag ens behövt ropa eller säga nånting alls, så har hela gänget kommit tassande efter och snabbt intagit sina sovplatser igen - även fast det ofta suttit folk i köket och ätit frukost mm... att sova med sin flock är tydligen lika mysigt för hundarna som för mig!

Idag körde vi en mysigt slädtur i det nysnöade landskapet och Mintu och Kaela fortsätter att sköta sig ruggigt bra där framme. Nåt enstaka hjärnsläpp men även svåra saker fungerar nu i stort sett varenda gång på första kommandot. Ospårat ute på sjön går Mintu att styra en aning hit eller dit, hur enkelt som helst nu. =) Hoppas det fortsätter så! Vi körde till min systers kompis stuga i Kyrkberg och träffade dem och tollarvalpen Chiro igen. Rebeckas kille Håkan fick prova att åka med en sväng med hundspannet och även köra själv. Alltid roligt när man får dela med sig av upplevelsen till andra! Efter en händelserik dag väntar nu sängen på mig...härligt! Hundarna snarkar redan här i rummet. =)

Imorse besiktades bilen igen och nu gick den igenom! =) Duktiga lilla Sven-Erik! Sen åkte vi förbi firman och Tony fick lite mått och ritningar till en blivande slädbroms som han tänkt svetsa ihop. Blir helt fantastiskt underbart att ha bra isgrepp under fötterna sen!

Efter det körde mamma och jag bilen till Kaskeloukt för att hälsa på Evy & Louis, som har kennel Mackinaw med 7 ståtliga Malamuter och en helt fantastisk stor vit kakadua. Mina små ligister fick låna en egen hundgård och både de och de bofasta Malamuterna skötte sig fint och lugnt. Giela fick följa med in och vara lite terapihund åt lille Mikki, 5 månader. Han var ensam valp i sin kull och tyckte nu att okända hundar var otäcka! Han kastade sig bort och nästan skrek när han såg Giela först, men lilla tanten var klok och låtsades inte om honom utan lunkade på i sin egen fart medan vi promenerade omkring.

Hon fortsatte att vara "läskig" ett tag till, men sen märkte han att hon var snäll och nästan smått intressant! En riktigt söt liten björn var han i alla fall, som ni ser på bilden ovan! När vi gick in för att fika fick bägge två följa med och Giela fortsatte att vara ointresserad och klok, så snart blev Mikki smått nyfiken och började slappna av och sträcka ut sig på golvet.

Giela tyckte att fågeln Queenie var absolut intressantast och låg nedanför hans bur under hela vårt besök. Hon skulle nog gärna ha träffat honom på egen hand en stund... Efter några timmars trevligt prat om allt möjligt, och förstås en hel del draghundar, selade jag på mina små vänner och satte dem framför släden (mamma körde bilen hem runt sjön). 

Vi körde en bit efter byavägen och skulle hitta ett spår åt vänster ner mot sjön, men vi missade detta och sen såg jag spåret rätt långt in på en äng. Detta var början på fantastisk slädkörning där mina kloka ledarhundar skötte sig exemplariskt! Räckte med ett enda vänster så kastade de sig ut över plogkanten och genom pulsade genom snön. Sen hittade vi ett igensnöat skoterspår över sjön som vi kunde följa. Närmare land svängde vi av det, på andra spår, av dem, ospårat, kors och tvärs, och hela tiden lyssnade ledarhundarna perfekt och svängde klockrent överallt. =) Underbart när det fungerar precis perfekt!

(hade glömt mina vantar och fick låna ett par varma, tack!)

Ledarhundarna fortsatte att briljera, och Mintu tog en klockren högersväng på ett ställe där vi annars alltid i alla tider svängt vänster. Vi var nästan hemma och skulle bara korsa Blå vägen på ett okänt ställe... vi gick över men på andra sidan fanns inget spår där vi ville köra, utan bara små kringlor i diket som inte ledde nånstans... Vips stod hela spannet i en liten knut nere i diket, och sen fick vi tricksa och knicksa lite innan de förstod vilket osynligt spår jag ville att de skulle följa. Sånt är ju inte helt lätt alla gånger - nu skulle vi inte följa spåren i diket utan gå ospårat uppe på en liten trädbevuxen ås istället.

När vi hittade rätt skottade de på igen och skötte sig exemplariskt hela vägen hem. De kanske behöver lagom dos Malamutekontakt varje dag? Nu är det dags att byta kläder för ikväll ska vi till Kyrkberg och äta middag. Hundarna får en hemmakväll och Gakkon får en kvällspromenad om det inte hinner bli för kallt. Tack Evy och Louis för trevligt sällskap (både för oss och hundarna) och fika!

I lördags åkte jag och min syster Åsa ut på sjön för att ha lite fotosafari med hundarna. Annars får man ju oftast bara bilder på hundrumpor och inte glada ansikten! Så vi tog chansen att fota och 140 kort senare hade vi några fina guldkorn! Tack för fotandet Åsa!

Mintu och Kaela fotade av min syster, ute på sjön!

Lyxigt med privat fotograf!

Kaela och Mintu sträcker ut tillsammans framför Kyrkberget

Silva

Giela och Rossi

Rossi och Giela

Jag och Kyrkberget

I söndags packade jag in mig och hundarna i bilen och styrde kosan mot Tärnaby. Vi kom iväg lite sent och startade från Solberg kring 12.30 Därifrån tar det bara 10 minuter eller nåt sånt innan man är uppe på kalfjället!

Vi körde in mot Syterskalet efter något som visade sig vara världens rakaste skoterled! Spikrak och mer än en mil lång med ledmarkeringar varannan meter (vilket är bra men sen roligt ut vid bra sikt och långa raksträckor), lite upp och lite mer, men bara rakt fram. Hundarna tyckte nog att det var småtrist, samt rätt tungt med alla backar, men de pinnade ändå på rätt bra.

För att inte frysa bort ansiktet i vinden drog jag på schtor-huvan och tog lite bilder. Det var inte speciellt kallt men vinden blev allt kraftigare. Den ena bilden fick bli början till en ny profilbild!

Ju längre upp på kalfjället vi kom, desto mer började det blåsa! Det blåste rätt rejält när vi kom längst in! Hade gärna åkt in i vackra Syterskalet men där var det rätt dimmigt och när vi fick en lååång nerförsbacke framför oss valde vi att vända upp mot fjället istället och köra ospårat en bit hemåt. När jag tittade till hundarna såg jag att vinden hade tårat Gielas ögon så mycket att tårarna som runnit ur hennes ögon frysit till tjocka isbitar i pälsen runt ögonen. Stackars lilla tanten...

Dessutom råkade hon sätta bakfoten RAKT i sitt eget bajs en stund tidigare. Giela är en ganska färnäm dam som går omvägar förbi allting som kommit ut ur en hundrumpa, så jag tror att hon tyckte att hela den här dagen var måttligt lyckad...

Gick jättebra att köra ospårat, hundarna lyssnade bra trots rätt rejäl bakvind/sidvind och den lilla snö som låg kvar där uppe i blåsten var oftast plan i stenhårda drivor.

Vi tränade lite på vindsvängar och jyckarna skötte sig fint. Kaela främst! Mintu ville försöka dra ner mot spåret på vänster sida. När vi körde mot Syterskalet längs leden så saknade jag faktiskt Gakkon lite. Mintu och Kaela var duktiga men behövde peppas lite efter all motvind. Hade Gakkon varit med (frisk) och gått i led så vet jag att hon bara hade skottat på framåt oavsett vind eller vad... men de var ändå duktiga de små liven, tror aldrig de arbetat i sån blåst tidigare.

Att gnugga huvudet mot hård snö är tydligen värsta grejen! Sen körde vi ner mot leden igen och begav oss hemåt!

På hemvägen kikade jag lite bakåt och fick se en fantastiskt vacker himmel!

Lite längre fram hade vi denna vy bakom oss.

Vi tajmade perfekt och fick se ett vackert skådespel när världen runt oss föll i mörker. Lagom tills vi kom fram till bilen var det över och började vara dags att tända pannlampan. Underbart!

Silva gillar att snurra runt på marken när man stannar. Riktigt HUR mycket hon gillar att göra det kan man se om man räknar snurrorna på hennes rumplinor (hon har två eftersom hon gick ensam)! Efter en underbar fjällsväng åkte jag för att hälsa på mina vänner Simon & Johan som köpt hus och renoverade för fullt! Lika trevligt som alltig, det blir bara föööör sällan man ses! Hundarna sov som små änglar i bilen. Sen åkte vi till Hemavan och hälsade på min barndomsvän Anette, hennes nya kille David, och några kompisar till dem, i en stuga där. Då fick jyckarna komma in och gosa och mysa med lite nytt folk - jättekul! =)

Idag har de haft vilodag (utom Gakkon) efter helgens strapatser, och det var nog behövligt. Imorgon ska vi hälsa på Evy & Loius och deras härliga malamuter! Blir skoj

I förmiddags gjorde jag klart det sista på bilen och den blev riktigt fin! Den nya vita lacken är inte riktigt som den gamla, lite fläckig här och var, men vita fläckar syns betydligt mindre än stora bruna! Han fick sig en tvätt också och sen fick han komma hem! Medan vi körde hem gick solen ner och det var vanvettigt vackert, men när vi svängde in på gården var solen redan nere. Självklart blev det körning ändå, men vi hade gärna haft solen till sällskap!

Vi började nere på sjön med lite klurig ledarhundsträning och Mintu och Kaela skötte sig riktigt fint. Dagen till ära vågade jag mig på att sätta ett 5-spann framför lillsläden. Vi har ju kört den med 5 hundar förr, och en Giela mer eller mindre...nä det gör ingen enorm skillnad. 5 hundar kändes betydligt mer rätt än 4 där framme! Dessutom hade vi fina uppkörda spår nästan överallt nu och det är ju betydligt snällare mot släden, så 5-spann kändes inte ens läskigt (lilla släden är så mesig att den antagligen går sönder om man råkar köra på en rot och hundarna travar).

Dessutom ringde min vän Veronica som kommit hem till Sverige ifrån Norge alldeles nyss, så jag hade sällskap på stora delar av turen fast via luren!

Sen kom vi ner på sjön igen och fick söka oss hem längs olika spår (samtidigt som vi blev utskällda av diverse andra hundar). En riktigt mysig liten tur! Väl hemma blev det en massa mys och så sydde mamma vidare på kapellet till lillsläden!

Vi provade ute i mörkret och det såg riktigt nice ut! Hela "framsidan" är ett lock och i locket finns en ficka med ett fyrkantigt liggunderlag som man kan sitta på, eller bara stabilisera locket med. På baksidan finns ett litet kamerafack med dragkedja och allt är rooooosa! Duktiga mamma! Imorgon ska vi testa den!