Imorse var jag aningen nervös. Nalle och jag hade stämt träff med lite kompisar på stan för en promenad. Detta blev en av Nalles första promenader i stan sen han kom hit, och den allra första med nya hundkompisar. Nalle kan hetsa upp sig ganska mycket när han blir glad och ivrig, och jag såg framför mig hur han rullade in mig i kopplet 100 varv och hade tassarna mer i luften än på marken.

Det visade sig att vi bara blev 3 personer, och 3 hundar. Nalle, lilla Nellie som är en amstaff eller nåt liknande (är inte så bra på de raserna) och Lovis som är en ung St Bernhard. Nalle överraskade positivt genom att vara lugn, artig och jätteduktig på alla sätt. Han fick två nya hundkompisar och spanade in stan i lugn och ro - duktiga killen! Vår hundgrupp är ju rätt stor nu, men oftast är vi kring 7-10 pers per träff. Att promenera i stan med hundar/ägare som matte känner, av alla möjliga storlekar och raser, är verkligen jättebra träning. Huskies träffar ju annars lätt bara andra huskies! Har tänkt att alla hundar ska få hänga med på dessa promenader (en åt gången oftast) framöver.

Duktiga Nallen!

Dagens slädtur blev kort, bara en mil, men även idag hade vi viss tidsbrist att ta hänsyn till...samt att jag somnade på soffan en timme efter lunch. När vi körde iväg hemifrån passerade vi en granne där det ibland står en eller två gråhundar i långt koppel på baksidan huset. Tidigare när vi passerat har mina hundar oftar blivit väldigt intresserade. De har förstås aldrig gått fram, men de har dragit lite ditåt och slädens broms har fått bekänna färg efetrsom spåret passerar bara några meter från hundarna. Idag såg jag dem redan på långt håll och gav Mintu kommandot "gå på" vilket fungerar bra men inte är helt pålitligt hos mina hundar. Därför blev jag extra glad när killarna plöjde förbi utan att minska farten och bara tittade lite åt sidan! Yay!

Passagen gick precis lika bra på hemvägen, och jag hoppas att detta är inkörsproten till ett väl fungerande passeringskommando. Ofta kan det ju vara lite så, att hundarna helt enkelt måste komma in i rätt "rutin" och när det vägskälet är avklarat så flyter allting bara på. De vet vad "gå på" betyder men det har tidigare inte alltid fungerat i lite svårare situationer - som denna. Vi möter inte så ofta hundar eller annat där vi kör så det är tyvärr en av mina ledarhundars stora svagheter. Jag kan inte lita på att de passerar vad som helst hur som helst utan väljer ofta att svänga av, ankra och gå fram, eller nåt annat.

Spåren va fina men den kalla pudersnön satte sig snabbt i tasshåren. Många tror att det är mjuk klabbsnö som fastnar i tassarna, men största risken för isklumpar i fossingarna är just vid kall pudrig snö, som idag. På vägen hem stannade vi till för att kolla tassarna efter att Rotax börjat sacka, och alla utom Silva hade isklumpar i tasskägget. När alla klumpar värmts bort var mina händer nästan bortdomnade av kylan. Sen fick Rotax, Nalle, Mintu och Kalea ännu en gång gå in i hundgårdarna tillsammans och umgås i lugn och ro. Även denna gång verkar allting förflyta lugnt och stilla, och jag hoppas att Nalle börjar förstå nu att Rotax är en snäll och cool kille!

Den här dagen visade sig bli helt fantastiskt! Efter en lagom sovmorgon (till 08.30 ungefär) tog hundarna å jag en kort slädtur på ungefär en mil bara. Vi hade nämligen lite tidspress och mycket att hinna med. Jyckarna fick i alla fall sträcka på benen och släden fick lufta sig lite.

Rossi var lite osugen idag, gissningsvis på grund av skendräktighet, så på hemvägen fick hon springa lös istället. Först var hon så rolig, låg kvar bredvid Nalle precis som om hon satt fast, och sen när jag ropat på henne och vi körde iväg så sprang hon tillbaka dit och höll sin position brevid honom en stund...hade ingen aning om att hon var så plikttrogen! Sen kom hon bak till mig och sprang bakom släden istället, skönt att slippa trängas!

Rotax var helt frostig på sidan trots att det bara var några få grader kallt. När vi kom hem fick Silva och Rossi gå in till Giela, och de andra in i hundgården igen. Efter en stund kastade sig Rotax på sidan och låg där och vilade en stund, det känns som att han är rätt trygg i sitt nya gäng nu!

Sen var det dags för kloklippning. De flesta av mina hundar gillar att klippa klor och ofta blir det nästan lite trångt om saligheten. Rotax tyckte att det var riktigt mysigt tex.

Sen kom Kaela och ville tränga sig på...

Å när det var Mintus tur och han låg där på rygg helt lugnt, så kom plötsligt Rotax rumpa rullande och landade på hans huvud....

När hundarna fått sin tassityr, hundgården rengjorts och  lagats lite, så gick jag in för att äta lite lunch. För första gången nånsin så lämnade jag alla killarna och Kaela tillsammans i hundgårdarna. Nalle och Rotax har inte varit ensamma tillsammans förut, men nu kändes det som att det var dags. Allting fungerade bra och snart är gruppen sammansvetsad igen på riktigt!

Efter lunchen hoppade Rotax och jag in i bilen och åkte mot stan. Det var dags för hundpromenad med kompisarna! Detta var Rotax första gång och när alla möttes så skrek han ut sin glädje och pratade en massa... Vi var 5 personer, Rotax, två dvärgpinschrar, en japansk spets, en labrador och en springer spaniel. Snart lugnade han sig rätt fint och promenaden gick jättebra. Han hälsade på lite hundar och fick några nya vänner. Några morrade eller skällde men det brydda han sig inte så mycket om, lugna kloka Rotaxkillen! Eftersom han är rätt ny så visste jag ju inte riktigt hur han skulle bete sig, men han fick MVG!

Rotax och jag gick en extra sväng efteråt till djuraffären, så vi var ute i 2,5 timmar ungefär - härligt! Vi fyndade en rosa Hurtta-sele och en hel kasse full med tuggben och bajspåsar. =) Har man tuggben och bajspåsar i massor känner man sig rik!

Jag hann även shoppa lite kläder till mig själv i födelsedagspresent och det blev riktigt bra! Presentkort är inte alls dumma grejor! När vi kom hem hade Rotax förstås mycket att berätta för de andra. Eftersom Giela inte fått göra nånting spännande fick hon ta på sin nya rosa sele (eftersom hon inte drar så mycket alls så duger en promenadsele bra) och så skidade vi runt Vittjärv en sväng. Jag hade nästan glömt hur lite Giela drar ibland, eller så var hon extra slö idag, för jag fick ju åka en massa själv!!! Oftast gick det i trav och ofta ville tanten stanna och nosa och pinka lite... ingen får ju missa att hon varit där!

Så härligt att hinna med så många roliga saker på samma dag, och nu är det myskväll med förkylda älsklingen som gäller. Å imorgon är ännu en ledig dag att fylla med hundskojigheter! Underbart!

Efter en bra dag på mitt underbara jobb - ja det är faktiskt helt underbart på alla sätt - så kom jag hem och selade ut bästa vännerna framför släden. Mintu och Rotax gick i led, och Silva och Kaela i wheel för en gång skull. Vi började med att köra ner mot älven, men eftersom isen är dålig där kunde vi förstås inte köra ut på älven utan fick vända åter och ta en annan runda. Vi hamnade på en fotbollsplan där ett spår brukar gå in i skogen och tillbaka till leden, men när vi kom dit hade skoterspåren bara kört en runda och sen vänt. Inga spår in mot skogen... Jag insåg snabbt att jag själv inte hade nåt minne alls av VAR spåret egentligen gick. Var det nära husen, i mitten av skogslinjen eller närmare älven? Vi brukar inte köra där speciellt ofta heller och hade kanske 50 meter kvar till skogskanten från skoterspåret som tog oss närmast.  

Som tur var hade jag min älskade kloka Mintu i led. Jag bad honom gå höger ut i snön, mot skogen och lät honom sen välja själv utan min inblandning. Först gick han lite mer åt höger men sen svängde han gänget åt vänster och visst hade han rätt, där inne i slyn fanns en liten glänta och strax kände jag igen mig, precis där brukar leden gå. Jag är så stolt och glad över denna härliga hund, så klok och duktig han är min lilla kille! En riktigt bra hobbyledarhund helt enkelt!

Ute i snön kan även vi människor se vad som rört sig i skogen...här har en hare skuttat fram!

Dagen som redan börjat bra, fortsatte ännu bättre! En skoter hade sladdat upp vårt favoritspår och vi fick en fin runda på ungefär två mil. Äntligen är säsongen igång på riktigt - körmöjligheter finns! På vägen tillbaka började däremot Kaela tvärt att halta lite, och det visade sig vara 2 rejält hårda isklumpar i ena framtassen som även gjort ett litet sår. Kändes inte som "tassfastnarsnö" ute men hon kanske hade trampat ner i nåt blött hål eller nåt... Lilla tjejen...
   

Min "nya" varseljacka syns riktigt bra och varm är den dessutom, i alla fall om man trycker in en massa saker under. Att synas är alltid bra! När vi körde nere på ån så passade jag på att göra en liten film! Filmen visar vår lilla väg upp från skoterleden på ån och hem till vårt lilla hus i villakvarteret. Rossi tyckte att Mintu och Rotax var jobbiga när de valde den rakare men mjukare vägen, och försökte lösa det genom att springa halvt bakom Nalle...nåja, hem kom vi ju.

Giela har fått en promenad och hälsat på en snygg Goldenkille på 13 år, så nu är alla nöjda och trötta. Äntligen dags att sova...Zzzz...

Idag hade SMHI lovat -15 grader och sol - och visst hade de rätt! Dessutom var det här dagen när hundarna å jag äntligen skulle ut på äventyr igen, dagen när förkylningen inte längre hade nån makt över mig. Eftersom jag sett att en hel den skoterspår var välkörda fick även tant Giela följa med. Jag hoppades och trodde att vår favoritrunda här i Vittjärv på ca 2 mil skulle vara körklar!

Vackert!

Rotax!

Tyvärr visade sig "skoterledsläget" var ett annat än vad vi hoppats på. Leden mot Bredåker var inte körd alls, så istället åkte vi uppför en liten väg som leder till vår allra kortaste lilla runda. Visst var det fint där med, men vi skulle ju ut på lite äventyr! Att pulsa på igensnöade spår är en sak, men med ungefär en halvmeter snö och en gammal tant i spannet så tänkte vi inte ge oss på att köra upp flera kilometer led i skogen.

Som en ren chansning svängde vi istället upp på grusvägen i närheten och följde den tills man kommer till en plats där det Bredåkerspåret korsar den vägen. Å där - vips hade vi en led att följa igen för tydligen hade skotrarna också kört den vägen nu i vinter. Yay!

Rossi gillar att titta på saker

Äntligen var vi på spåret och hade en fin runda framför oss! Just idag var det dessutom invigning för min Luhkka Cape och Sälskinnshandskarna som jag fick från nån gammal skrubb i Blaiken. Luhkkan var riktigt skön eftersom man kan ha den över händerna som extra vindskydd. Däremot fick man trassla lite ibland med ankare mm eftersom den hänger ner framtill. Vantarna var riktigt varma, man även klumpiga... Nåja, precis när allting såg ljust ut igen så kom vi till ett nytt obefintligt skoterpår och rundan blev inte längre nån runda utan ännu en vändning. =( Bara att vända spannet ännu en gång (vilket Mintu är väldigt duktig på nu för tiden, men just nu luktar Silva så gott att han oftast fastnar hos henne...) och köra hemåt.

Vi körde 18 km ungefär idag på nästan 2,5 timmar. För Gielas skull bromsade jag ner till trav redan från början och höll det tempot. När vi kom hem var alla nöjda och trötta ändå, för efter all vila har de förstås tappat lite ork. Nu ligger alla här inne med nyklippta klor och myser tillsammans, så skönt det är att gänget är samlat igen och att Rotax kommit in i gemenskapen. På bilden saknas Giela som låg i hörnet bakom mig.

Imorgon blir det körning för de 6 yngre hundarna och Giela ska få hänga med in till stan och träna och promenera med en massa söta hundar, det kommer hon att älska!

Äntligen! Med Lars hjälp så fick hundarna en mycket kort men fin runda nu under kvällen. Med förkylningen vågar jag inte köra ut i terrängen eftersom spåren är så pass dåliga och innebär pulsning,  ibland även för mig, och de plogade vägarna känns lite vanskliga att köra ensam med superpigga hundar och dåligt bromsfäste. Är man däremot två på släden så fungerar det ju utmärkt! Hundarna sladdade ut från gården i full fart och några hundra meter hemifrån välte vi släden i ett tight hörn där vi inte hade nog med fart att ta oss runt plogkanten. Min älskade Lars höll sig fast som en hjälte, och vips låg vi båda två där på vägen, med händerna på släden.

Resten av turen var betydligt lugnare och hundarna såg så glada och nöjda ut. Mintu lyssnade om möjligt ännu snabbare än vanligt på våra kommandon, och mitt samvete fick må lite bättre av att jyckarna fick sträcka lite på benen. Pissförkylning!!!

Idag har det snöat rätt rejält och redan imorse körde vi fast på uppfarten på väg till jobbet. Sen snöade det ännu mer under dagen, och drevade rejält. Min älskade sambo skottade hela gården och oj vilka snöhögar han skapade... när jag gick ut i hundgården för att sela ut alla hundarna märkte jag att snön samlats bra även där. I Mintu och Nalles hundgård är 40cm nysnö nästan överallt, å så har de gått en liten stig mellan dörren och favoritkojan, och några få småstigar för att kunna göra sina behov. Kojtak, balansgång och trall är översnöade och orörda.

I andra hundgården gjorde all nedtrampad snö vid hundgården att lilla jag plötsligt fick huka mig lite för att gå in genom dörren, samt att jag utan problem kunde se UT över kanten... hmm...sommartid är den 15 cm ovanför toppen av mitt huvud. Av nån anledning fick jag för mig att köra alla hundarna idag, och i brist på vettiga ankaringsmöjligheter på tomten just nu, så valde jag att sela ut alla samtidigt medan jag höll i stamlinan. Det visade sig vara en mindre smart idé. Just idag tappade alla hundar sina hjärnor ungefär samtidigt, och snart stod jag där ute i snön med 7 hundar, en knut av linor och ett bristande humör. Precis när allt började reda ut sig så spurtade nån "hjälte" framåt (oftast Nalle, Kaela eller Rotax) och trasslade till allting igen. Att kunna sela ut ett 7-spann utan ankare kräver ju att hundarna längre bak står hyfsat still när man pysslar längre fram. Nu låter detta ju tokigare än det är, mina hundar är hyfsat lugna när man ska iväg... med många spann hade ju ett sånt uppdrag varit detsamma som kamikaze.

Med tjuvstarter, trassel, fusk och galenskaper så hade vi förflyttat oss kanske 20 meter innan alla var fastspända korrekt, och mina skrik hade ekat långt ut över Vittjärvs vidder ett flertal gånger. "Stå kvar" är ett kommando som mina hundar brukar kunna hyfsat bra...men inte idag... Nåja, vi körde bara 7km för det är enda runda vi når hemifrån. Isen nere på ån var mycket blöt, vatten överallt... och resten av biten fick vi spåra mer eller mindre. Större delen av spåret hade vi 30-50cm blötsnö att knata fram genom. Giela gick i wheel och såg måttligt road ut efter en stund. Stundtals hängde hon i halsbandet och hon gillade INTE att behöva klättra och pulsa och kämpa. Såna gånger är jag så enormt tacksam att jag har Mintu i led. Hade följde spåret klockrent och gick runt blöta partier eller nedfallna träd, och inte en enda gång orsakade han trassel eller valde fel sida nåt träd eller så. Han går som en liten klocka där framme och pulsar precis där leden brukar gå. Jag kunde alltså koncentrera mig helt på att köra släden så att det passade tant Giela så bra som möjligt, medan hundarna längre fram jobbade på egen hand.

Till slut kopplade jag loss Giela istället för snön tog ju inte direkt slut... Det verkade hon tycka var mycket trevligare. Lilla pensionärstanten som tvingats ut på besvärliga äventyr... Hon såg småsur och lite eländig ut när vi kom hem. Jag måste lära mig att komma ihåg att Giela inte riktigt uppskattar att pulsa i snö, även om det är bra träning i lagoma doser.

Idag sken solen från en strålande klar himmel, ja solen kommer ju aldrig speciellt högt nu så det mesta ligger ändå i skugga, men själva byn ligger mitt i solen, och en annan plats dit ljuset når är förstås Blaikfjället. Min elaka förkylning har gjort att jag inte vågat mig på körning dit upp ännu, även om det inte ens är 1,5 mil dit så är det jobbiga spår att köra. Stigningen blir kring 300 meter vilket innebär att större delen av sträckan är uppförs, mer eller mindre. Idag när vädret var så fint kunde vi inte låta bli att i alla fall försöka...

När vi kommit ganska långt tog spåren slut. Resten av vägen var leden igensnöad, och här vände de sista nya skoterspåren. Min tanke var att köra den lilla slingan runt och få till en bra vändning, men när vi var längst bort i rundningen så tittade Mintu på mig med sina kloka ögon. Han verkade säga "men matte, jag hittar ju leden, varför ska vi vända nu?". Jag insåg att vi inte skulle orka ända till toppen, att pulsa i djupsnö i uppförsbackar är lite väl jobbigt när man snorar och hostar, men jag gav kommandot vänster och jyckarna kastade sig ut i snön helt lyckliga. En liten bit kan man ju pulsa i alla fall?

Mintu må inte vara speciellt snabb, men han är en pålitlig ledarhund som lyssnar bra och tänker klokt, och dessutom är han väldigt duktig på att minnas spår eller hitta spår under snön. Fastän ingen led gick att urskilja tuffade hundarna iväg på glada självsäkra ben, med Mintu och Rotax i täten.

Fortfarande mitt på leden...det är rätt häftigt hur duktiga hundarna är på att gå rätt. Inte en enda gång gick nån av hundarna utanför skoterspåret (sånt märks ju rätt tydligt eftersom snön utanför är betydligt djupare) utan de följde den, som alltid, som en osynlig stig. För dem verkar den vara helt klar och synlig hela tiden, även på såna här ställen där spåret går rakt ut över myren utan tydliga kännetecken att ta sikte på. Så häftiga de är våra härliga hundar!

Nalle solar sig

Silva

Mintu, dagens hjälte, älskar att snöbada!

Rotax

Efter en stunds pulsande och fotografering vände vi åter. Dagens tur blev lite kortare än vanligt, men å andra sidan är det tredje dagen i rad och jag hade tänkt köra även lördag och söndag, och dessutom är jag inte riktigt frist ännu. Jag passade även på att filma lite. Här är vi på väg ner mot byn igen och njuter av all den vackra vintern. Som syns är Silva lite busig och spanar ut i diket... Rossi hade dessutom lite snö i ena tassen och springer lite knasigt. Känner ni känslan av vinter? Högre än så här kommer aldrig solen, och tycker man om att fotografera så ger dagens få ljusa timmar enorma möjligheter.

Lite längre ner passerade vi ett ställe där vi sett renar på vägen upp. Självklart tog jag fram kameran för att vara redo, för hundar och renar kan ibland ge upphov till intressanta situationer. Nu gick allting väldigt lugnt till, en enda ren stod mitt på vägen och hundarna fortsatte (som synes) spana efter fler en lång stund efter...

På vägen hemåt mötte vi en överlycklig Lars som lånat mamma och pappas gamla skoter och motionerade den lite. Hundarna blev nog nästan lika glada som jag. Dessutom låter det nu som att vintern kommit till Bodenområdet på riktigt också, äntligen är det vinter på riktigt! På söndag åker vi till Vittjärv igen, ladde inför en ny arbetsvecka!

Idag hade jag sällskap av min kusin Yohanna på släden. Vi var ute i lite över 2 timmar och körde 17 km längs leden mot Storuman. Turen började fint med att vi fick se en älg framför oss på hygget, just där en lång uppförsbacke börjat... =) Nu är hundarna nöjda och efter en lite kloityr (?!) har de lagt sig att vila...i väntan på sin husse - för snart kommer han äntligen!