Idag är det precis ett år sen Gakkon lämnade oss, hastigt och oväntat. Senast för nån dag sen pratade Lars å jag om hur overkligt det fortfarande känns. I mina tankar är hon bara på semester nånstans, det kan inte vara så att hon inte längre finns här på jorden. Hon var för vacker och speciell för att bara kunnna försvinna sådär snabbt.

Vi saknar vår långnos väldigt mycket och det känns fortfarande tråkigt att hennes liv blev så kort (nästan 7 år) och fick ett så tråkigt slut med alla sjukdomar som kom.

Bilden ovan är från november hennes sista vinter, när vi började kunna ha med henne på kortare slädturer igen efter all rehab efter ryggskadan. Här går hon i mitten med Mintu, men frambenshältan gjorde sig ju påmind ibland så även om hon gick framför släden sista säsongen, så var det ju långt ifrån fullt ut och faktiskt hade hon "vett" nog att hålla igen lite grann istället för att ge allt som hon gjort tidigare.

Just idag saknar vi vår stolta kloka Gakkon alldeles extra mycket. Vad hade jag inte gett för att få ha henne här igen hos oss, frisk och hel på alla sätt. Hade varit fantastiskt kul att åka ut på äventyr med henne och Mintu i led tillsammans. Kommer inte på många saker jag hellre hade gjort faktiskt...men det går ju inte... =(

Igår kväll lyckades vi ta oss ut med släden och spåren var faktiskt rätt fina eftersom det kommit ytterligare snö. Däremot höll inte skaren så obligatoriska sockar var nästan ett måste. Jag tog tid när jag selade ut alla sju (Giela var också med) och från att släden och linorna låg framme vid bilen tog det 18 (!) minuter innan vi kunde åka iväg! Det innefattade att ta ut hundarna ur bilen och sela på dem samt sätta på sockar på alla. Kändes som en evighet men det blir ju rätt många sockar även till ett mindre spann som detta.

Tanten fick gå med sitt BoT-täcke för att värma igenom kroppen ordentligt. Hon sliter ju ändå aldrig hårt så den extra uppvärmningen motsvarade nog inte ens hur varma de andra blir, de som verkligen jobbar.

Här passar även Silva på att visa upp sina blå sockar! Passformen gillar jag men däremot tycker jag att de blivit väldigt luddiga väldigt snabbt...? Har bara kört 2-3 gånger å de är alldeles lurviga nästan vilket inte känns optimalt alls.

Efteråt fick Giela en liten kvällspromenad och då såg jag plötsligt ett bekymmer! Hon hade på sig Silvas rosa Björkishalsband och nu var det bara en centimeter kvar av bandet som höll ihop. =( Det var synd för jag gillade detta halsband, men nu ligger det i soporna för jag vill inte vara med när det går sönder. Tror jag ska tvinga mig själv att sluta köpa Björkishalsband trots att de är lätta att hitta i affärerna och har fina färger, tyvärr håller de inte särskilt länge alls. =(

Ikväll ska jag träffa en barndomsvän, ja faktiskt en vän som jag legat på en filt med långt innan jag kunde gå eller ens resa mig upp, och äta sushimiddag samt njuta av en konsert med Frida Hyvönen här i Luleå. Det ska bli riktigt skoj! Hundarna får en automatiskt vilodag och imorgon hoppas vi kunna nöta lite mer på spåren. Säsongens sista slädtur närmar sig, frågan är bara vilken dag den kommer.

Vilka konstraster livet bjuder på ibland. Igår steg jag upp 04.20 för att åka till Stockholm på seminarium över dagen. Det handlade om en temadag kring pågående projekt i stora dammar och var riktigt intressant att lyssna på. Jag fick chansen att träffa lite branschfolk, för nästan alla som jobbar med dammar var där, och så fick jag träffa några av de jag tidigare inte träffat på vår egen firma. En riktigt kul dag! I Stockholm var det visserligen lite kallt, men ingen snö och vårkänslor i luften.

När jag landade kring 18.55 igen på Kallax var vi tillbaka i vintern igen. Jag hade ambitionen att orka ut och köra en sväng med hundarna för de behövde verkligen få röra sig och temperaturen verkade vara snäll mot oss. Däremot visste jag att den stora tröttheten snart skulle sätta in, när man varit vaken sen 04.20 och varit igång hela dagen är man ju ingen hjälte fram emot läggdags. Som tur var fick jag en jättetrevlig taxichaufför vars sambo känner min sambo, så vi surrade hela vägen och när jag klev in genom dörren i Vittjärv efter åtta nån gång så var jag faktiskt pigg!

Skyndade mig in i ullunderställen för att inte råka fastna i soffan. Eftersom den senaste snön blivit vass skare tog jag med sockar till hela gänget för säkerhets skull. Sen packade vi in oss i bilen och körde nån kilometer hemifrån till fina spår.

Rotax var ritktigt ivrig och började prata redan när bilen stod still. När jag selade ut fortsatte han och Mintu m.fl hjälpte också till. Sen var det dags att socka hundarna å eftersom jag inte kör så ofta med sockar så är jag ganska långsam på att sätta på alla. Måste fundera lite på vem som ska ha vilken storlek osv. Nåja, medan jag sockade på så pratade Rotax vidare med sitt basljud "Waow waow waow waow" och nu hade Mintu och de andra ledsnat. Rotax fick sjunga själv.

När jag sockat hälften av hundarna sjöng Mintu med en stund igen men sen ledsnade han. Rotax däremot pratade oavbrutet tills ankaret lämnade snön och vi gav oss av. En del skulle kunna tycka att hans röst är rätt irriterande. Själv var jag rätt glad att vi stod mitt ute i skogen och inte hemma på gården just då. I skogen får han sjunga bäst han vill.

Vi satte av efter hårda oh nästan isiga spår och sockarna verkade helt klart behövas. Större delen av spåren var riktigt fina, men här och var har det börjat sticka upp stubbar och stenar, och på vissa ställen är det ju helt bart. Bland annat passerar vi en liten grusväg där det snabbt blir bart i en solig kurva. Det är en kort sträcka så det brukar gå bra ändå, men det är oftast en indikation på att slutet närmar sig. Idag när vi kom dit var jag beredd att börja springa för att spara på belagen, men just då drog hundarna på mer fart och eftersom jag vet att de är snabbare än mig fick jag vackert stå kvar på belagen och köra "barmark" lite tidigare än jag tänkt mig.

När jag stod där ute i skogen och duckade för grankvistar och såg hundarna arbeta, så kom jag att tänka på det där med kontraster. Att så helt olika underliga saker kan rymmas på samma dag, det är rätt häftigt! Skogen kändes betydligt mer "vildmark" än den egentligen är, just av den anledningen.

Klockan var efter 22 när vi kom tillbaka till bilen efter ca en mils körning. I kortaste laget men hundarna fick i alla fall röra sig och jag hade ju faktiskt en date med kudden att passa. Mina härliga lurviga små vänner, så fantastiska de är fastän de aldrig skulle vinna en tävling och inte orkar springa hur snabbt eller långt som helst. Ikväll är det dags för Rotax rallylydnadskurs igen. Ska bli riktigt spännande att se om han minns nåt av det vi tränat, nu när det blir nya moment. Först - ännu en rolig dag på bästa jobbet!

Imorse när vi vaknade var det inte alls så kallt, men det hade frysit lite grann i alla fall. Eftersom ån är väldigt blöt nu kan vi inte längre köra från tomten, men snö finns det rätt gott om. Vi packade in oss i bilen och stannade en bit in efter Långmyrsvägen där skoterleden korsar grusvägen. Giela fick stanna hemma eftersom jag misstänkte att spåren kunde vara rätt isiga och snabba.

Spåren var ändå lagom hårda och rätt fina faktiskt. Skaren visade sig ändå vara hård nog för att bära oss överallt, så vi passade på att köra lite slalom mellan träden. Silva och Nalle råkade gå på fel sida varsitt träd och nacklinan small av direkt. Hann aldrig ens se att det ryckte till i huvudet/halsen och det är förstås så det bör vara. Nalle försökte äta snö men eftersom den var så hård såg han snart riktigt hemskt ut i ansiktet. Detta kommer alltså av att han har skrapat tandkött/tunga mot den hårda snön. Slädhundar med blodiga ansikten KAN ju bero på att det varit bråk eller annat, men behöver inte alls göra det.

På vissa ställen hade det töat väldigt mycket, här är det t.ex. plogad grusväg vintertid. Med tanke på hur det såg ut på vissa sträckor var det nog sista gången denna säsong vi kunde köra denna runda.

På vägen hem hände sen en hel del tokigheter. När vi körde genom en slingrig ganska tät björkskog mötte vi en kvinna med en lös hund. Hon kallade in hunden och gick ett par meter in i skogen för att ge oss plats att passera. Eftersom där var rätt blött höll hon sig ändå rätt nära spåret. Nalle och Silva hade fortfarande inga nacklinor, eftersom jag inte bytt ut de som gått sönder. Hundarna var ivriga och lite nyfikna och jag gav kommando framåt och släppte på full fart eftersom det är enklare att passera med tempo.

Hundarna passerade fint, nyfikna men med energin riktad framåt så att säga, ända tills släden var i jämnhöjd med kvinnan med hunden. Silva tittade snett bakåt i farten som de andra, och råkade springa på fel sida en liten björk som står alldeles vid spåret. Hon gick inte speciellt långt ut alls så egentligen var det en himla otur. När en hund tar fel sida ett träd så tar det ju i alla fall tvärstopp - direkt!

Flera av hundarna ville fram och hälsa på hunden i diket men jag tror inte att nån nådde ända fram, hoppas inte att de gjorde det. Plötsligt satt jag där i snön med ett virrvarr av linor och hundar åt alla håll. Jag bad tusen gånger om ursäkt men kvinnan med hunden verkade väldigt lugn och pratade mest på. Som tur var frågade hon även om Nalle och hans blodiga ansikte, det var ju egentligen rätt tur för sånt kan ju se rätt illa ut om man inte förstår VARFÖR det är blod överallt. Nåja, jag lyckades reda ut spannet igen under grav skam, och när vi fortsatte hade vi inga hela nacklinor kvar alls... =/

Nåja, hundarna gjorde ingenting fel egentligen utan det var olyckliga omständigheter som gjorde att vi gick från bra styrfart till tvärstopp alldeles för nära. Som tur var blev det ingenting värre än en knut på spannet.

Dessutom tappade jag mobilen på vägen bortåt. Jag märkte att fickan var öppen och tom, och förstod att jag säkert tappat den en bit från start när jag gått fram och böjt mig ner för att trassla ut lite linor. Färden åter var därför extra spännande, förutom att jag analyserade mötet med kvinnan och vad som egentligen hänt, så spanade jag ner mot marken och hoppades se en liten svart Sony Ericsson där. Till slut dök den upp, oskadd och pigg som tur var men nertryckt i skoterspåret.

Turen blev nog inte mycket längre än en mil, men det är inte helt enkelt att hitta bra och roliga spår nu när vägar och isar börjar vara off limits. Nåja, förutom incidenterna med telefon och tvärstopp hade vi en härlig sväng.

Efteråt fick hundarna tugga i sig frusen Pondus till försenad frukost. Har fått lite tips om att fruset kött kan ta bort lite tandsten å med tanke på hur pass mycket skrapande det blev tidigare i veckan så ska vi nog testa att ge det ibland. Just nu har vi inga rejäla ben att ge tyvärr. Tandsten är ett elände och jag har tyvärr lärt mig av erfarenhet att det kan finnas en hel del även om tänderna man ser vid en snabb blick ser fina ut. Bakom de stora grova tänderna nästan längst in så sitter ytterligare tänder. Dessa kan vara svåra att ens se på en del hundar eftersom man måste dra bak mungiporna en del, på andra är de enklare att hitta. Där kan tandstenen sitta rätt illa och för att vara säker på att munnen är OK bör man titta noga även där inne.

Efter körningen drog jag till Luleå för en shoppingrunda med 3 underbara tjejkompisar, men för mig blev det enbart fönstershopping och umgänge. Kul att umgås ibland som normala människor med rena kläder och dessutom city kläder!

Imorgon har vi tre simpass inbokade och före det blir det nog lite klickerövningar om vi inte har tur nog att få rejäl nattkyla. Det verkar inte bättre än att den här vintern går till historien som ovanligt kort. Den kom sent, och den verkar sluta tidigt. Däremot har den varit snörik och bra, förutom att isarna var så dåliga. I kombination med några dumma förkylningar jag haft, samt att det var väldigt kallt i några veckor, har vi nog kört mindre än vanligt. Just i år har jag ju bokfört all körning i ett Excelblad å jag tänkte lägga in det här sen när säsongen är helt slut.

Sammanfattningen av det blev att vi körde mindre än jag väntat mig, men å andra sidan hade det ju sina förklaringar. Nu ska jag fortsätta arbetet att sortera in inlägg i rätt kategorier. Alla inlägg i översta kategorin (över 400 stycken just nu) ska in i rätt kategorier...är tanken..

Igår packade vi oss ut i solen med hela spannet och skotern, för lite grillning och mys i solen. Eftersom Giela var med blev det bara en kortare tur. När vi åkte hemifrån var det strålande sol, men redan efter ett par kilometer hade halva himlen blivit molnig och grå. Sen började de snöa (första bilden) men än så länge lyste solen just där vi var.

När vi kom ner på sjön skyndade vi oss att hitta en bra lägerplats för att hinna fånga så mycket som möjligt av den sol som fanns. Den blå luckan i himlen blev allt mindre nämligen. Skotern fick bli ryggstöd och hundarna fick på sig sina täcken, och sen körde vi igång elden. Snart började det hagla/snöa även där, men det kändes inte som "elakt" hagel och som tur var höll vi ut. Hela himlen var grå och vi som tur var hade vi korv och gott fika att hålla värmen med.

Efter en liten stund så växlade vädret helt igen. Plötsligt var solen tillbaka och sen lämnade den oss inte på hela eftermiddagen. Riktigt härligt väder och hundarna såg ut att mysa lika mycket som vi där de låg och spanade ut över sjön. När vi grillade korv började Giela prata med oss oc hon ylade och skuttade och rooopade efter korvarna medan de betydligt yngre hundarna låg och vilade i lugn och ro.

Appropå Giela så var mamma ute och promenerade med henne för någon dag sen mötte de en bekant och deras lilla pudel. Pudeln ville leka med Giela och efter en stund sa kvinnan (ungefär) åt sin hund att "sluta hålla på med den där valpen". "Den där valpen" var alltså Giela 11 år... =) 

Nalle älskar livet som slädhund

När klockan närmade sig halv fem så värme solen inte lika gott längre och vi började dra oss hemåt. Biten hem är bara nån enstaka kilometer så några av hundarna fick ha kvar sina Back on Track-täcken för att värma musklerna ordentligt. Allt fika var uppätet och alla var nöjda och glada.

Just när vi nästan var hemma stötte vi på en lös hund. Den kom springande från ett hus och skällde vilt. Jag tänkte att den säkert inte skulle våga sig fram utan stanna uppe på stenpiren, och gav mina hundar kommando att fortsätta förbi, men när vi rundade piren var hunden plötsligt där och framme hos Mintu och Kaela. Han och Mintu nafsade lite efter varandra men det var ingenting allvarligt. Himla tur för sånt där kan ju faktiskt gå riktigt illa om det inte vill sig och bråkande hundar med linor här å där, det vill ingen uppleva. Hunden sprang hem och jag hoppas att mina hundar glömmer detta rätt snabbt.

Det är ibland svårt att veta riktigt hur man själv ska bete sig. Det bästa är ju alltid att vara lugn egentligen, men samtidigt vill man ju snabbt få bort den andra hunden ifall situationen känns lite hotfull å dessutom blir man ju lätt lite arg över hela situationen som uppstår. I efterhand insåg jag att jag inte alls lyckades hålla mig så lugn som jag kanske borde ha gjort, å jag hoppas att hundarna inte plockade upp så mycket av mina vibbar...

När man håller på med hundarna så bör man ju (i alla fall i mitt tycke) ha ganska bra kontroll på när man blir arg och inte. Att man blir arg betyder ju inte alltid att det är bra för situationen, å i de lägena bör man ju kunna låta bli. Som igår... Även om jag inte alls var arg på mina hundar så känner ju de ändå av att situationen i sig gjorde matte upprörd, å det vill man ju inte! En del hävdar att man "inte kan ljuga för hunden" och alltså inte ska försöka lägga band på sig, men det håller jag inte riktigt med om. Visst märker den kanske att nånting är annorlunda, men det blir ändå stor skillnad mellan att tillåta sig själv bli arg på riktigt eller att försöka hålla sig lugn. Även om båda sakerna kan påverka hunden så påverkar ju det ena mer än det andra.

Vi har ju tränat mycket i vinter på att passera andra spann och hundar och det har känts som att vi gjort stora framsteg. Sånt bygger ju mycket på att jag kan lita på hundarna, och att hundarna kan lita på mig, dvs. om jag ber dem passera så ska de veta att de kan lita på mitt val och slippa forcerade möten. När en lös hund kommer framspringande på det här sättet så backar man ju ett litet steg i träningen. Jag hade gett mina hundar klartecken om att passera, men det visade sig inte vara helt säkert. Nästa gång vi ska passera en hund är risken lite större att de själv väljer att försöka uppsöka den eftersom de minns att andra hundar faktiskt kan komma rusande till dem, även när man ska passera. Samtidigt måste jag kunna lita på att de faktiskt passerar och INTE går fram för att hälsa.

Det här är nog en sån sak som antingen fungerar, eller inte. Har man inga bekymmer, tänker man nog knappt på att det kan vara ett problem. Har man lite problem med det, så blir det desto viktigare hur saker och ting utspelar sig. Jag kan inte lita helt på hundarna i alla lägen och vill därför att vi enbart ska få lyckade möten och passeringar utan närkontakt och utan strul. Allt för att bygga starka och bra rutiner där en snabb passering ska vara den enda hundarna tänker på, att hälsa eller gå fram (eller bli påhälsad) ska inte helst inte längre finnas som en möjlighet i deras tankar ens. Eftersom flera av mina hundar är lite översociala så har vi en del att jobba med, och om man väl lyckats komma in på fel spår, dvs. att hundarna lärt sig att man KAN gå fram ibland, så har man ÄNNU mer att jobba med. Vägen därifrån till att kunna passera det mesta snyggt är betydligt längre än vägen från 0, dvs där hunden inte har några förväntningar alls.

En annan sak som slår mig ibland är hur svårt det kan vara att själva använda rätt kommandon i en "nödsituation". Ofta har man ju väl inarbetade kommandon för olika saker, men när det hettar till så snubblar man lätt (iaf jag) på orden och använder ord som man egentligen inte kan förvänta sig att hundarna ska förstå i det läget. Vid mötet igår borde jag ju t.ex ha gett ett "gå på" för det hade kunnat lösa hela situationen, men jag gav aldrig ens hundarna chansen. För några år sen när jag tappade spannet en gång så tänkte jag aldrig på att använda det stoppkommando som jag faktiskt lärt in (funkar inte 100% men hyfsar bra) utan började ropa på hundarna istället. Helt ologiskt förstås. Ännu en sak att träna på helt enkelt!

Medan Jacki levde hade jag ett väldigt starkt "plats"-kommando till henne och det fungerade i alla lägen (så mycket man nu kan säga "alla lägen" om en hund). Då hade jag även vett att ianvända det när det behövdes. Nu verkar jag ha gått lite vilse i mina egna kommandon...hmm... Nåja, idag tar vi det lite lugnt och slåss lite mot förkylningen som flyttat in. Efter lunch nån gång packar vi ihop oss och drar till Boden igen, imorgon kallar plikten igen.

En rolig tradition som upprepas varje påsk här i byn är att alla som vill samlas och grillar korv å surrar en dag. Sist jag var med höll vi till ute vid Tronäset, alltså nere vid sjön, men idag träffades vi uppe vid Storfjällsmyran och satte oss sen på solsidan av Blaikfjället med Junka Ulla (en ensam liten knabbe) rakt framför oss. En annan tradition är puben  i Bäckmark, varje långfredag öppnar den gamla skolan där (med ett rum å kök i stort sett) för byapub och där brukar vara fullsmockat! Normalt sett bor det inte många själar i Bäckmark längre, men på långfredagen - då är det fest!

Morgonen idag bjöd på -15 grader och strålande sol - alltså ganska perfekt hundkörarväder när man ska ut å fika. Ovanpå den stenhårda skaren låg dessutom 5-10 cm nysnö så spåren var hårda och fina men mjuka för tassarna, och skoterföret var helt gudomligt (så länge man inte vill ha en massa puder just) eftersom skaren bar överallt. Lars körde mamma och pappas skoter upp och syster Åsa å jag turades om att köra hundarna och fota. Tyvärr blev korten rätt värdelösa eftersom jag körde i autoläge pga solbrillorna, dumt nog... =/

Nalle och Rossi

Åsa och Rossi

Paus och snöbad för Mintu

Efter en stigning på över 400 meter kom vi fram till lägerplatsen på fjället. Trots att det inte är speciellt långt, kring 1,4 mil, så brukar hundarna alltid bli rätt trötta av alla uppförsbackar, och så även denna dag! Vi satte fast hundarna nedanför alla parkerade skotrar med linan bundet i en fjällbjörk baktill, och ankare framtill. Sen fick alla på sig sina täcken för att inte bli så kalla om småmusklerna, och sen verkade hundarna rätt nöjda med att vila lugnt medan vi grillade korv och umgicks.

Det var minst 20 skotrar på plats och gott om folk - riktigt skoj å trevligt att träffa alla gamla bekant som bott i byn sen långt innan man själv föddes. När vi skulle åka igen kom ett glatt gäng med barn som gärna ville hälsa på hundarna, och det fick de förstås göra. Alla mina hundar gillar barn, men jag låter dem aldrig träffa barn utan min uppsikt ändå. Nalle kan bli överivrig kring barn ibland, men nu när han fått springa var han lugn och skötsam. Snart var där mer barn än hundar, och alla hundar fick rejält med kramar och pussar i tur och ordning.

Några av barnen ville gärna provåka så vi körde några korta svängar på 3-4 minter var. Första turen hade jag 3 små passagerare i släden och vi körde runt den lilla toppen som vi fikade vid. Andra turen var det 2 i släden och vi tog samma runda, men trots allt gick det rätt tungt för hundarna för uppe på fjället hade det kommit mer nysnö och de trampade ner lite i varje steg. Inför tredje svängen (och sista) satte vi två glada passagerare i släden och sen tänkte jag ta en liten annan sväng för att hålla hundarnas motivation uppe.

Det som istället hände var att Mintu och Kaela totalt tappade sina hjärnor och inte för allt i världen kunde komma ihåg vad "höger" betyder. För att komma tillbaka till startpunkten behövde vi nämligen göra två 90 graders högersvängar efter spår där nån ensam skoter kört (dvs sånt som ska gå på ren rutin normalt sett), men just idag gick informationen inte in alls... jag fick gå fram och flytta hundarna rätt å även då var det svårt... Mina hundar är inte så vana vid att springa flera korta rundor på samma ställe och jag gissar att Mintu helt enkelt tyckte att det borde vara så att jag ville köra längre bort...varför skulle jag vilja tillbaka till samma ställe ÄNNU en gång liksom? Nåja, vi kom tillbaka och alla verkade glada och nöjda, hundar som barn!

Vid det laget hade vädret skiftat rätt plötsligt. Från att ha strålande sol från en klarblå himmel, såg vi plötsligt mörkgrå moln, det började blåsa och även snöa lite! Det blåser ofta mer eller mindre uppe på Blaikfjället, och även små busväder kan komma snabbt. Eftersom vi redan var på väg packade vi ihop de sista grejorna och åkte hemåt igen tillsammans med alla skoterförarna för att slippa frysa.

På vägen ner ser man normalt sett vackra fjäll längs hela horisonten, och så var det imorse, men inte under eftermiddagen när det bara blivit grått och mulet! Längst upp till vänster skymtar man sjön Storuman där Blaiken ligger. Hundarna kändes i alla fall rätt pigga och glada, och vägen hem är ju mest bara nerför...ganska skönt när man ska hemåt.

Storfjällsmyran just nedanför fjället känns lika stor varje gång man passerar, och hundarna tycker nog att den är rätt tråkig! Det förstår jag faktiskt...oftast är spåren där lite sämre så de får jobba tyngre dessutom. När man kommer upp på kalfjället spanar de gärna ut över vidderna och har mycket att titta på, men på en stor platt myr verkar de mest bara lulla på i väntan på skogskanten för speciellt mycket spännande att spana på finns inte.

Längre ner mot sjön kom solen tillbaka till oss och himlen blev blå igen, så vi fick en riktigt fin tur även på vägen ner. Avslutar med en bild på söta Nallen som kämpade så fint hela vägen idag, som alltid. Nu sover hundarna sött å snart vi med...en härlig dag på alla sätt!

Igår när jag satt på jobbet  slog det mig att jag faktiskt kan ta ut lite ledig tid. Det såg ut att bli fint väder så jag bestämde mig för att vara ledig idag, å halvdagen vi annars skulle ha jobbat imorgon. Härifrån och framåt är ju bra hundkörarväder i Boden mest en bonus. Även om vi brukar kunna köra fram till ca 20 april så kan det ju ta slut mycket snabbare om temperaturen håller sig på plussidan dygnet runt en tid. Nu har vi kring -15 på natten och sol på dagen (och kring nollgradigt), vilket är riktigt bra!

Efter en liten sovmorgon selade jag ut 6 ivriga hundar. Vi gav oss av över Vittjärvsträsket, kanske för sista gången detta år pga den töande ån, och snirklade oss upp i skogen längs terrängfordonsspår och smala små skoterspår. Jag har en kollega som bor här i byn och han hade tipsat om ett fint ställe upp på ett berg, ungefär nånstans åt det håll dit vi var på väg. Skaren var stenhård så vi kunde köra hur vi ville egentligen, men valde att följa spåren för att komma "nånstans".

Vi svischade fram mellan tallar och granar och hoppade över knölar och snöhögar. Efter en nästan livsfarlig färd på ett mycket smalt och slingrigt spår som gick rakt över en liten myr, där höjdskillnaderna mellan höjd och dal var ungefär en meter, och kom med ungefär två meters mellanrum, kom vi ut på att plant fint spår som ledde oss vidare uppåt. Slutligen passerade vi en jaktkoja och kom sen ut på stenhällarna som mycket riktigt hade fin utsikt ner mot träsket. Riktigt fint ställe! Där passade vi på att stanna till och fota och mysa lite.

Mintu tar en paus

Nalle

Silva

Silva jagar snöboll

Efter det stoppet var hundarna riktigt taggade! Spåret var hårt och jämnt, och när vi passerat de första nerförsbackarna lät jag dem sträcka ut för fullt. Äkta springglädje i alla tassarna! Vi sladdade runt några träd och fortsatte ner mot träsket igen, efter ett tag i lite makligare fart. Vi har bott i Vittjärv i 6 år snart, och jag har varit upp efter detta spår tidigare (med på skidor) men aldrig nog långt för att se vart det faktiskt ledde, så det var kul att hitta ett fint ställe där man kan fika och mysa i solen.

På vägen hem passerade vi träsket igen. Ett både tråkigt och mysigt ställe.  

För att komma ut på träsket måste vi i stort sett passera denna lilla skoterbro (under bilbron) och som synes har det börjat töa rätt bra på sidorna. Får se hur länge till det går att köra här.

Efter den mysiga turen var hundarna oväntat trötta o nöjda, trots att vi varken körde speciellt långt eller länge, men till stor del var vi på nya spår och så hade vi en hel del viltkänning också. Jag passade på att göra årets första "ute-klo-klippning" eftersom det var rätt skönt ute, och så här gullig är Rotax när han ligger och myser och får sin behandling.

Ledarhundarna, Mintu och Kaela. Idag var Kaela stjärnan, hon börjar vara riktigt snabb och lättstyrd även i kluriga lägen, och har ett helt annat självförtroende där framme än för nåt år sen. Kul att se!

Mintu

Rossi

Plötsligt fick nån syn på nånting och rusade in i den andra hundgården utan att ljud. På bara nån sekund hade alla andra vaknat till liv och skuttat dit lika ljudlöst och börjat spana. Vad de egentligen såg har jag ingen aning om, för själv såg jag ingenting...

Sen var det dags för promenad med tant Giela, och idag fick Silva följa med och prova sin nya klövjeväska från snowdogs.se! Den satt bra hela promenaden och såg bekväm ut på alla sätt - riktigt bra! Silva är van att klövja sen tidigare men har inte gjort det på länge, så vi hade ingen direkt vikt i väskorna. Lade in 3 hockeypuckar (de vi brukar söka) i varje bara för att få "nåt" där i alla fall. Måste räkna lite sen på hur mycket vikt vi ska börja med när vi börjar träna mer regelbundet. Det finns tabeller där man räknar på hundens vikt, men jag har dem inte i huvudet.

När vi kom in igen såg Giela ut så här på bakbenen...många månader sen jag hade en smutsig hund sist - vintern är underbar på många sätt! Alltså den vita rena vintern när det aldrig blir plusgrader!

Förutom all hundträning idag hann jag diska, tvätta 3 maskiner, dammsuga och städa lite allmänt. När allt detta var gjort fick jag plötsligt bråttom in mot stan. Förutom att jag fått paket från Häromi (en eldriven kloslipare, ett kylhalsband och en torrfoderskopa med gradering) så var det dags för rallylydnadskurs för Rotax och mig. Andra tillfället för oss, men tredje i kursen eftersom vi missade det första. Vi hade ju fått hemläxa och skulle träna på att gå runt hunden när den satt ner, och det hann vi göra en gång i alla fall. Rotax var faktiskt riktigt duktig på det, med tanke på hur lite han gjort detta förut (vad jag vet iaf).

Idag skulle vi träna vänstersvängar i olika former, och det var lite klurigt. Rotax kan inte riktigt fotposition ännu, han hittar den ibland men inte från alla vinklar och håll, han saknar totalt bakdelskontroll och är inte heller van att vara följsam vid sidan. Vi tränade mest bitar av momenten, och det med varierande framgång. Nåja, tror att vi helt enkelt ska gå tillbaka till att träna positioner och sen bygga vidare därifrån.

I slutet fick vi en liten bana att prova, och när det var dags för Rotax och mig filmade jag lite, det tar en stund innan vi kommer in i bild bara.

Som synes har vi mycket att jobba på, han satte sig snett flera gånger, den stora vänstersvängen (första hela svängen vi nånsin provat) blev mer bakdelsvändning än följsam sväng (obs, träna bakdelskontroll snarast!) och att gå fint vid sidan...nja... Nåja, måste ändå säga att jag blev väldigt positiv överraskad av vårt utförande. Nån slags samarbete har vi ju fått till, och vissa saker blev lite rätt här å var. Fokus just nu blir position och bakdelskontroll, då har vi mycket ordnat i flera moment sen.

Nu får hundarna faktiskt vila resten av kvällen, å jag tänker spela TV-spel...så det så!

Idag såg det ut så här bakom vår bil! Det är fina Sälka, hunden som gick i singelled den allra första gången jag stod på en släde för ungefär 7 år sen. Sälka tillhör min kompis Veronica å tidigare körde vi våra hundar i samma spann flera gånger varje vecka. Först hade vi bara 3 stycken tillsammans, sen blev det 4, 5, 6, 8, 9 och slutligen 11...! Nu har vi inte kunnat köra tillsammans på länge så därför var det extra kul att samla ihop oss igen och stå på samma släde, och som man ser på Sälka så vet hon vilka som är där inne. Giela och Rossi har hon ju kännt i en himla massa år.

Om jag säger till mina hundar (de äldre) att vi ska möta "Sälka och Miksi" reagerar de direkt, och Veronica berättade att Sälka gjort precis samma sak när hon berättat imorse att "Giela" skulle komma. Hela morgonen lyssnade hon efter bilar och höll utkik...å sen kom vi äntligen efter alldeles för lång tid! Här kommer en bild från förr i tiden, kanske 6 år sen? Sälka och Gakkon i led, Veronicas Flinga bakom dem, och Miksi och Giela i wheel. Vi körde inte så långt, kanske 15 km per tur, men vi hade fantastiskt roligt tillsammans på vår pyttelilla släde och sökte alltid nya spår att utforska. Just den här turen minns jag fortfarande, ljuset var fantastiskt och jag har för mig att vi såg en massa renar längre fram i spåret.  

Idag hade vi ett 8-spann när Sälka tagit plats bredvid Giela, två söta sibbetanter tillsammans, och våra sambos hade varsin skoter att leka med så de var också nöjda. Vädret var äkta aprilväder, soligt men snöfall! Det var i alla fall riktigt fint ute och Åkerholmen är fullt av fina spår och ställen.

Skotrarna passerar och Rossi spanar lite på husse.

Eftersom vädret inte var så passande för utefika, bara för uteaktiviter, så fick fikat åka med hela vägen hem igen. Vi körde nånstans lite över en mil (så svårt att bedöma när man kör på "nya" spår) i lagomt tant-tempo, och skrattade och surrade bak på släden. Mintu skötte sig fint i led och Veronica påpekade till å med hur duktig han var. Man glömmer ju lätt, men när hon sagt det så tänkte jag lite extra på det, duktiga killen som just fyllt 3 år och är en klippa när det gäller att svänga och hitta rätt i alla lägen. Han är faktiskt riktigt duktig även om han inte är perfekt! När vi hittat ut på Åkerholmsträsket igen stannade vi för att fota lite i snön. Här är fina kloka Sälka, ledarhunden som lärde oss så mycket och fick lära upp alla våra yngre ledarhundsaspiranter. Gakkon gick t.ex i hennes skola och fick ta del av hennes visdom.

Sen råkade jag  justera om vitbalansen å det var svårt att se hur fel ljuset blev där ute...därav gulröda bilder. Nåja, redigerar bilder i Paint nu och där verkar man inte kunna fixa sånt heller. Det får duga helt enkelt! Här kommer sötaste tanten Giela som idag sprang i täcke eftersom hon nästan är naken.

Glad Nalle!

När vi kom tillbaka till stugan var vi trötta och hungriga och åt massor med grillad korv och annat gott. En riktigt bra avslutningsdag på denna härlige helg. Nu ska hundarna få sin middag, dags att pussa dem godnatt!

Imorse steg jag upp 06.15 Var pigg och vaken så då är det ju ingen idé att ligga kvar. Efter lite städ å fix ordnade jag klart sommarlistan för hundarnas aktiviteter. Så här kommer den nog att bli, och det känns riktigt bra. Utöver detta blir det förstås lite promenader, lek och lösrastning, godissök och klickerträning för hela gänget.

Eftersom jag var vaken så tidigt fick hundarna tidig frukost och klockan nio började jag sela ut dem för en slädtur. Det var kallare än -12 inatt så spåren var stenhårda, och skaren riktigt fin. För att spara tassarna sockade jag de som brukar vara lite känsliga. Nalle och Rossi hade ju lite nött sen tidigare, och Mintu och Kaela fick sockar för att inte dra på sig några småsår inför eftermiddagens simträning. De nya sockarna från gippmokk.se satt jättebra men nöttes ganska snabbt ändå. Vi kanske behöver en ännu rejälare modell vid nästa köp.

Vi körde ca 16 km i fint väder och jag passade på att filma lite sista biten. När vi skulle passera den smala skoterbron, med rejäla svängar både före och efter, kom jag på att den hårda skaren är bra till mycket! Istället för att krångla oss över bron, som nu börjar vara full med läskiga hål där tassar kan ramla ner, körde vi en annan väg. Med tanke på att det har varit lite körning "i det fria" denna vinter på nåt sätt, så tycker jag att Mintu och Kaela skötte sig fint. Här svänger vi ju ALLTID över bron annars.

Sen passerar vi lite ängar, kommer ner på ån genom byn, sen upp på ängarna nära vårt hus, förbi några roliga hundar som mina hundar gillar att titta på när de springer förbi, och sen in vid vårt lilla hus.

Nu ska vi åka och prova klövjeväskor och sen simträna Mintu, Kaela och Giela. Avslutar med en söt bild på Rotax, titta så glansig och fin han blivit i pälsen nu! Och bättre ska det bli!