Imorse när vi vaknade möttes vi av en rosig vacker morgon, och ett rejält täcke med snö som hänger ner från taket som en liten markis. Idag fick vi besök av gamla bekanta, en gammal slädhundskompis och hennes sambo, samt fina lilla Noki som va med när vi körde tillsammans en gång för många år sen när Giela, Gakkon och Rossi var med. Vi selade ut ett 8-spann för tanterna fick också följa med. Med 3 personer på släden och ved+fika så kändes det som att farten skulle bli väldigt "tantanpassad". Dessutom var ju spåren lite tunga med just dessa belag så jag var faktiskt en liten aning nervös, och tänkte "vi tar oss så långt som vi tar oss helt enkelt...!". 

Visst, det gick tungt men hundarna kämpade på rätt bra (dvs. de flesta förutom Giela och Rossi) och det gick kanske inte snabbt, men det gick stadigt framåt uppför backarna som vi börjar med. Riktigt fint väder fick vi också!

Vi stannade vid min och Lars favoritgrillplats. För vår ena gäst var det både hundspannspremiär och premiär för att elda och grilla ute, så vi hade med lite ved och korv/senap/ketchup/choklad och lite annat smått och gott. Tyvärr ligger lilla grillplatsen inte riktigt i solen, men man kan inte få allt alla gånger. Min första tanke om att "fika nere på älven" försvann ju snabbt när jag insåg hur blött det blivit där nu.

Mintu!

Rossi, vi enades om att hon inte är någon draghund - däremot en finfin slädhund!

PRO för hundar, med Giela och Noki!

Hungrig pensionär

Vi fortsatte ner mot älven med nya krafter, ingen ved att släpa på, lite vatten lämnat i skogen, fikat hade vi ju fortfarande med oss men inne i magarna, men lite lättare var nog släden!

Noki och Rossi krigade på tillsammans idag!

Passage av väg 97

Just efter att vi passerat vägen fick hundarna hjärnsläpp! Vi svänger ALLTID svagt till vänster in på ett skoterspår som brukar vara brett och fint, men idag var det igensnöat och både Mintu och Kaela hade helt glömt att det någonsin funnits där... För att inte bli stående för länge (finns en lös hund på gården just bredvid och hon tittade artigt men nyfiket på vårt strul på avstånd) hjälpte jag dem in på rätt spår..."Ahaaaa! Var det HIT vi skulle matte? What a surprise!!!"

Dagens gäng förutom mig

Söta Noki och Rossi

Vi fortsatte vägen hemåt - glada i hågen! Vi fick till en runda som jag har för mig är ca 2 mil, betydligt mer än vad i alla fall jag hade trott skulle kännas vettigt med tanke på spåren och tyngden på släden. Samtidigt är ju hundarna riktiga små kämpar. Är det tungt så går det sakta, men det går framåt och när det går lite nerför eller planar ut och glider lättare så återhämtar de sig och är redo att köra vidare igen. Duktiga små troll!

Värre blev det när vi nääästan var hemma igen. En liten familj med ett lite barn var ute längs skoterleden och ställde sig just vid sidan av. Mintu brukar vara rätt duktig på att passera okända människor så jag gav hundarna kommando att passera... nu visade sig just dessa människor vara jätteintressanta så Mintu och Kaela gjorde en liten U-sväng nästan och sprang fram för att hälsa. Det i sig var inget stort bekymmer, men Nalle, som kan vara lite knepig kring barn, kom fram och nafsade i barnets kläder. Jag hade faktiskt glömt att han var med, eftersom just den biten är något som vi aldrig brukar behöva tänka på när vi väl kör. Lilla barnet tyckte förstås att det var jätteläskigt, och det förstår jag verkligen!

Nåja, spannet reddes ut ur alla knutar (där även Rotax m.fl hann säga HEJ till Noki vilket gick bra) och jag pratade lite mer föräldrarna som verkade lugna ändå. Sen när vi kommit hem och jag selade av hundarna så passerade samma familj just utanför hundgårdarna så att vi hann prata lite till och det kändes förstås bra. Pappan sa "Du ska inte ha dåligt samvete för det där" efter att jag bett om ursäkt tusen gånger, men JO det kommer jag nog att måsta ha en stund...

Så, en underbar dag ute på spåren med trevlig sällskap fick ändå en lite bitter eftersmak för att jag inte tänkte riktigt nog långt, men förutom det missödet så flöt allting på riktigt fint. Nu blir det skönt med en dusch och lite mys i soffan innan arbetsveckan börjar om. Full speed ahead!

Jag har nog inte riktigt vilja erkänna det ens för mig själv tidigare. Andra hundar kring oss har blivit äldre, men Giela har alltid varit ung. Det känns helt overkligt att det är 11 år sen hon flyttade in hos oss snart. Min alldeles första egna husky, min lilla Giela. Hur kan tiden ha gått så snabbt? När andra börjar kalla sina hundar "gamla" vid 6-7 års ålder brukar jag reagera. En så ung hund (om den inte är extremt stor) är ju i sina bästa år! Giela har istället alltid varit ung, trots att åren gått. Hon har aldrig blivit en "surtant", hon har alltid varit lekfull och skuttig och folk misstar henne fortfarande för att vara en unghund.

Kanske brukar jag dra det lite åt motsatt håll jämfört med de som kallar sina hundar gamla tidigt? Jag har istället inte riktigt velat erkänna att Giela faktiskt börjar vara gammal. Hon är 12,5 år nu men det är nästan svårt att förstå. Hon har ju alltid varit så ungdomlig och pigg...och nu plötsligt är hon faktiskt en gammal hund. Pigg, men ändå gammal. Mentalt så börjar det märkas att hon får lite knasiga idéer ibland. T.ex kan hon få för sig att hon vill vara ute i hundgården bara för att sen ändra sig och vilja följa med in igen. Hon springer runt och söker efter den perfekta kojan, men ingen av dem känns tydligen bra nog, och strax efteråt vill hon gå in igen istället.

Fysiskt sett är hon både i bra och dålig form. Artrosen i höfterna gör att hon inte längre vill följa med på långa turer och jobbet i spannet har hon fått pension ifrån. Hon lägger sig lite försiktigt trots Rimadylen hon äter, och golvet i hallen har plötsligt blivit väldigt halkigt. Eftersom hon tycker att det är hakligt så spänner hon sig och då blir det förstås ännu halkigare. Vi kanske måste lägga dit en matta eller nåt sånt. Samtidigt rör hon sig väldigt mjukt och fint och rusar fortfarande gärna så snabbt hon kan, eller går långa härliga promenader.

Jag får påminna mig själv om att Giela inte är ung längre. Det går inte längre att släpa med henne ut på vilka strapatser som helst, utan vi får planera vår vardag lite mer. Just nu har vi hittat en bra rutin där vi kör längre turer på helgerna (utan tant, då klämmer vi in sparktur eller promenad för tant istället) och ca 2 st kortare turer på vardagkvällarna, lite mindre än en mil, och då  får Giela springa lös och bestämma tempot, medan de andra får ett tungt pass eftersom jag bromsar hårt hela vägen. De turerna gillar Giela!

Nu ikväll hade Giela väldigt bråttom på turen och flera gånger fick jag släppa bromsen helt och låta de andra rusa på lite för att hålla jämna steg med henne. Hon sprang förstås först och vilseledde oss totalt en gång. Vi brukar följa ett litet skoterspår som svänger och ringlar eftersom de huggit ner lite träd där, och vips svängde Giela fel men Mintu och Kaela följde henne blint utan att tänka själva... Det blev en liten extra slinga men sen hittade vi rätt igen. =)

Efteråt rörde hon sig mjukt och fint och såg trött och glad ut. Ännu gladare hade hon nog varit om hon vetat att vi ska in till stan imorgon och promenera med hennes hundpolare och lukta på kissfläckar! Hoppas vi har många fina år kvar, min älskade lilla tant och jag.

Den här helgen blev riktigt slö. Jag har suttit i TV-soffan, slösurfat, sovit... å för det mesta har det varit så kallt att det känts precis lagomt. Idag blev det äntligen lite varmare och hundarna fick en runda på ca 2 mil. Med kallt väder, besök och lite måsten så blev det här en riktigt dålig vecka träningsmässigt - 3 mil har vi avverkat! Ännu en gång känns det skönt att inte ha några stora deadlines eller krav på sig. För att klara 10-miladagen måste vi köra betydligt mer än så, men en dålig vecka mitt i allt spelar inte så stor roll. Förhoppningsvis får vi en inte alltför kall februari fortsättningsvis och kan få till rejält med träning de kommande helgerna.

Precis startat och kommit upp på spåret

Kaela och Mintu, mina älskade små stjärnor!

Efter en härlig tur och lite pyssel i hundgårdarna fick Giela och Rossi en sparktur. Söta små "tanterna" i BoT-täcken och reflexvästar, och inte riktigt samma driv framåt som det andra gänget. Sparken gled så fint genom byn idag men tanterna hade inte alltid bråttom för det. Rossi är ju bara 7,5 år men hon är ändå lite "tant" ibland på ett sätt. Nosstoppen är minst lika viktiga som att få springa - säger de i kör!

Giela har nu ätit Rimadyl i 1,5 vecka och jag tycker att det verkar göra skillnad. Hon piper inte längre något inomhus och jag gissar att det beror på att det onda från artrosen dämpats. Om ett par dagar ska vi kontakta veterinären och se hur vi ska fortsätta. Magkänslan säger att det nog kan behövas lite stödmedicinering för tant för att hon ska kunna ha full livskvalitet även i fortsättningen. Nu - mer Earl Grey och soffa!

Kvällens korta slädtur med tant Giela blev inte lika succeartad som den förra veckan. Hon och jag var ute med sparken en runda igår så jag vet inte om hon var lite tröttare nu ikväll? Eller så kanske det helt enkelt var lite för mycket nysnö? Tant såg glad ut men hon hade inte samma fart i benen som senast, och sprang mest bakom släden hos mig. Hon hade som vanligt på sig sitt Back on Track, samt en reflexväst och ett blinkande halsband.

Tant i blinkande halsband vid en av medarna

Rossis sår fortsätter att läka jättefint, men i söndags upptäckte hon att hon kunde klia såret med baktassen så det blev ett snabbt beslut att stoppa in henne i ett täcke. De tunnaste täckena vi har är Back on Track, så hon får knata runt i det dygnet runt nu för att skydda såret från rivande klor. På fredag ska klamren tas loss och tratten tas bort, och Rossi längtar nog lite grann...jag har försökt förklara för henne att det närmar sig!

Imorgon hoppas jag komma hem till en tomt som INTE behöver skottas! I så fall ska jag istället ta med storspaden in i hundgården och skotta rent kring alla dörrar och kojor. Vips så har vissa av dem snöat igen så att de inte går att öppna helt. Nåja, det är ju inte riktigt läge att klaga. Ju mer snö vi får nu, desto större chans har vi ju till en härlig vårvinter. Nu - mata hundarna och sen sova!

Är du klar snart?

Idag fick vi en härlig men lite kall tur i strålande solsken - tack var min underbara sambo! Jag var själv supertrött efter en alldeles för kort natt och somnade på soffan före lunch. Lars frågade om jag verkligen ville sova med tanke på att solen sken ut, men jag var så trött att jag sa att jag måste sova...bara lite... Han lovade att väcka mig och tur var väl det - annars hade jag nog sovit fortfarande! Efter en stund väckte Lars mig och såg till att jag inte somnade om (telefoner och alarm kan man ju snooza förbi), värmde lunch åt mig och såg till att jag inte somnade igen. Vad skulle jag göra utan honom?

Efter en stund var jag istället riktigt pigg och skyndade mig att packa kameror och grejs för en slädtur med de 5 yngsta. Vi körde ca 2 mil gissar jag. Bara 5 mil denna helg (fredag-söndag), men å andra sidan har föret varit så pass tungt att hundarna ändå fått rejält med träning. Hoppas dock att vi kan klämma in några längre sträckor nästa helg. Nu - bildbomb från idag:

Rotax, sibben som ser ut som en Malamute ibland!

Nalle

Silva

Idag var Mintu och Kaela lite tröga ibland...ja ni ser ju på bilden! *s*

Himmel och elledningar

Vi körde en extra sväng nere på älven och där kändes det riktigt kallt. Hundarna fick fin ansiktsfrost. Var kring -12 när vi åkte ut (tror jag) men snarare -20 när vi kom in så det var inte underligt att vi frös lite med tanke på klädsel mm.

Rotax har färgat håret

Hemåt

När vi kom hem var jag ganska frusen - men mycket glad! Riktigt vackert ute idag. Hade tänkt klippa hundarnas klor idag för det var nog 2 veckor sen sist (dvs. dubbelt så länge som jag vill att det ska hinna gå) men med tanke på temperaturen får det vänta till imorgon eftersom jag tänkte göra "uteklipp" nu när Rossi är trattad.

Rossis sår fortsätter att läka väldigt fint och nu kliar det inte lika illa heller. På fredag ska vi ta bort klamren som håller ihop såret, och jag tror vi kommer att kunna ta bort tratten direkt då också, eftersom det läker så fint. Först en ny arbetsvecka!

Igår blev en rolig men smått stressig dag. Klockan var 02.20 innan jag kommit hem till sängen! Det blev betydligt senare än jag tänkt och jag var sjukt trött imorse när klockan ringde, men vi hade en riktigt trevlig kväll och det var skoj att träffa gamla klasskompisarna som var där.

En hyfsat rejäl slädtur hann vi dock med. Distansmässigt var det inte långt men det blev mycket pulsande och även är det var kört kändes snön kärv. Jag börjar misstänka att mina belag borde bytas ut snart för släden blir snabbt seg på den typen av snö. Vi fick i alla fall ungefär 2,5 timmar på spåren och det blev jäktigt mot slutet...vägen hem visade sig vara väldigt igensnöad och spannet gick sakta, sakta, sakta, hemåt medan klockan tickade mot deadlinen då jag borde ha åkt hemifrån mot kvällens äventyr. Inte mycket att göra, går det tungt så går det tungt!

En lite trist sak hann dock hända. Precis när vi åkt hemifrån fick vi syn på en person med en lös hund. Hunden och personen var längre fram på spåret och ganska långt ifrån oss till att börja med. Sen vände hans hund och stack till oss (från att ha varit kanske 100 meter framför oss?) och det blev lte smågruff med Kaela och Mintu. När personen ifråga kom gående så kände jag igen honom som en fd. taxikund, en ung person med någon slags utvecklingsstörning eller liknande, inte riktigt alla hästar hemma helt enkelt. Hur denna person hamnat ensam på promenad med en lös hund förstår jag inte riktigt.

Jag ropade åt honom att ta sin hund men när han kom fram till oss ville han prata med mina ledarhundar istället och sa att de var så söta! JA de är söta men de övervägen att äta upp din hund! Till slut fick jag nästa skrika..."DU MÅSTE TA DIN HUND!" medan jag stod med all min tyngt på bromsen för att hålla spannet stilla så att inte hundarna längre bak skulle komma fram de med. När hunden till slut kom därifrån utan att situationen förvärrats (en sån gång kan det ju lätt smälla till rent slagsmål om det vill sig illa, eller så trasslar hundarna ihop sig och DÅ blir det lätt slaggis) ställde sig personen istället några meter framför oss på spåret och stirrade på oss. Jag försökte fråga i vilken riktning de var på väg eftersom jag vill passera, men fick tillbaka ett lite spydigt "Vad spelar det för roll?".  Jag fick ankra mina hundar (vilket jag ogärna gör rakt i snön i ett sånt tillfälle eftersom ankare kan släppa) och gå fram och försöka prata med personen men det gick inte. Frågan "Ska du hitåt eller ditåt?" möttes bara av stirrande...stirrande...stirrande... När jag insåg att det var dödfött vände jag spannet och tog en helt annan väg.

Slutsats: jag vidhåller att små barn eller människor som inte är mentalt kapabla att ta hand om sig själva INTE ska vistas ensamma ute på byn med djur! Knasiga situationer kan uppstå. Vad hade hänt om denna hund sprungit fram till en riktigt elak jycke och det blivit slagsmål? Samma sak med barn som promenerar med hund på ställen där man kan möta många andra, vad ska barnet göra om en annan hund kommer rusande och hoppar på deras hund? Hoppas innerligt att denna person får sällskap i framtiden eller har vett att inte släppa en hund utan lydnad lös. Nu löste sig ju allt till slut, men situationen som uppstod var väldigt onödig och hade kunnat avbrytas mycket snabbare om personen ifråga hade haft lite mer hundvett.

Nåja, nu kommer bilder! Blir en tur senare idag också, hundarn ska bara smälta maten och själv ska jag jobba lite , här hemifrån soffan.

Här går skoterleden! På riktigt! Några decimeter snö extra kan ändra naturen rejält.

Igår kväll drabbades jag av en elak version av "latmasken" och tog mig inte upp ur soffan! Rossi var nog nöjd över att ha sällskap hela kvällen, men de där ute hade nog gärna sprungit lite. Så länge Rossi har tratt och sår så är det bara hon och Giela som får vara inne tillsammans för säkerhets skull. Vill inte ha några små hundtungor på såret!

Idag kvaddade Rossi sin första tratt men som tur var så har jag ca 10 st extra i källaren efter de operationer som varit genom åren. Strl 15, 20 och 25 verkar vara det vi använder...! Här ser ni Rossi i en trasig strl 25.

Allt som allt är jag väldigt imponerad av lilla Rossi. Hon bryr sig inte direkt om tratten och verkar ta det hela med ro. Nu ikväll verkar det ha kliat en del men hon klarar det ändå så bra. Jag har tidigare varit lite nervös över att ev. behöva operera henne eftersom hon är så "mjäkig" och så lätt blir ett "offer" när omstädigheterna blir lite jobbiga. Istället fixar hon detta med flaggan i topp! Duktiga lilla fjant!

Plåstret åkte av nu ikväll, och så här såg det ut under. Riktigt fint tyckte jag själv. Blåmärken här och var, men själva såret är nästan helt torrt och inte rött eller svullet. Varje dag funderar jag över dessa eländiga knölar. Godartade eller inte? Eftersom det kom så många på en gång är jag orolig över att de ska vara elaka. Samtidigt ser Rossi fräsch ut rent fysiskt. Pälsen är fin, slemhinnorna också. Såret verkar läka bra också.

Bara några veckor innan Gakkon fick somna in pga sin mjälttumör (vad vi tror det var) så opererades hennes analsäckar och svans. Såret efter analsäckarna läkte väldigt långsamt. Det bildades var och jag fick klämma ut var från såret varje dag under en tid. Tratten kunde vi inte ta av som planerat då såret fortfarande inte läkt. Hennes läkkött var helt enkelt värdelöst. Dessutom hade jag en längre tid tyckt att hennes päls var lite tråkig, men inte reflekterat mer över det. I efterhand har jag förstått att hennes kropp förmodligen redan då var rätt starkt påverkad av cancern som växte inom henne.

Därför väljer jag att se Rossis fina sår som ett bra tecken. Skulle de vara elaka så har de i alla fall inte flyttat in i hela hennes kropp än så länge. Bort med dessa knölar och om ungefär en månad till så ska den sista bort - därmed basta!

Gårdagens körning blev istället kvällens fredagsmys. Här står Silva och Nalle och hoppas att just de ska vara nr 1 ut ur hundgården! Vi körde samma korta runda som i tisdags, men med all nysnö som fallit fick hundarna jobba på bra ändå. Lika bra att ta ett styrkepass innan skotrarna hunnit ut och plattat till alla spår. T.ex körde vi under denna tall...!

Eller körde...nja...hundarna gick, släden knuffades liggande på sidan, och jag kröp...All ny snö som kommit gör naturen ännu vackrare, och träden ännu tyngre. Bitvis hänga tjocka vita grenar över spåret och jag fick några fina snöduschar. Ibland när man kör kan man komma till området där man får huka sig bakom släden 50-100 meter för att det hänger grenar med snö över hela tiden. Bara att huka sig och blunda lite lagomt. För kamerans skull så tyckte jag att det här var rätt lagomt som film...den blev väldigt snöig trots att det bara var enstaka träd.

Nu ligger den här inne på torkning! Just denna kväll sken staden Boden ännu klarare än vanligt och det var inga bekymmer att se i vilken riktning vi hade civilisationen. Alltid underbart att vara ute, kan inte tänka mig många bättre sätt att spendera en fredag kväll!

Trots en kort tur var hundarna nöjda efter att ha pulsat, och nu myser Rossi och tant Giela här inne. Imorgon hoppas jag att vi får till en lite längre tur på förmiddagen. Kvällen däremot blir helt ohundig! Finkläderna åker på och storstan kallar!

Igår kväll var det väldigt tomt här hemma utan Rossi. Även om det finns 6 andra hundar här hemma så har ju varje individ sin plats i familjen och varje tomrum märks. Eftersom Rossi ändå inte kommit hem med tratt och stygn och allt beslutade jag att det var en bra kväll att köra de andra hundarna när vi inte hade någon sjukling att ta hand om. Dessutom föddes tanken på att släpa med tant också för att slå alla flugor i smällen. Tant Giela är inte längre så road av draget men gillar att springa, och nu för tiden är hon väldigt lättsam att ha lös. Så med lite övertalan fick jag med även henne ut (hon sov i en koja när jag selade på de andra och kom efter ett antal rop...) och selade in henne i 6-spannet bredvid Nalle.

När vi kört några hundra meter och kom ner på ån så släppte jag lös henne och tände det röda blinkande halsbandet som jag fått i julklapp av mamma och pappa (Tack!). Tant visade sig vara riktigt glad men hade inte så bråttom första två kilometrarna där spåret var sladdat. Hon travade stadigt framåt men i lugn fart. Däremot formade hon fina formationer med de andra, och resten av gänget fick ett bra fyspass då jag bromsade hårt hela tiden.

Nomeanspänning? Vi kör 3+2+1 istället...

När vi kom till korsningen där jag tänkt ta höger, in på igensnöat skoterspår, svängde jag istället vänster vidare efter en sladade leden, just för tantens skull. Men Giela som sprang först hade andra planer och fortsatte ut i snön. När tant är så bestämd så måste hon förstås få sin vilja igen. Mer snö fick henne att öka tempot och jag fick släppa på bromsen medan hon ledde oss in genom skogen, första av alla i ett mer normalt travtempo i snö.

Glad tant vid "is i tassarna"-rensning

Söt tant på ett av de två ställen där hon valde en "oslädig" väg så att vi fick passera henne. Men då ville hon snabbt springa om igen! Jättekul att detta fungerade så bra, och med Back on Track på ryggen rörde hon sig extra mjukt och fint när vi gick en kort promenad efteråt. Blir absolut flera såna här turer, lite styrkepass för de andra, och lagomt för Giela. Tidigare när jag haft henne lös har hon fått springa längre i spannet först och redan "ledsnat" och mest bara velat hem (har det känts som), nu var det bara superskoj och hon visade nästan ledarhundsegenskaper lilla tant! När man kör sakta och bromsar mycket så blir de fjuttiga sju kilometrarna nog för att hålla de yngre förmågorna nöjda dessutom.