Igår hade vi en fullspäckad dag där var timme användes. 2:40 ungefär spenderade vi ute på spåren och vi körde mot spåren övanför Buddbyn för första gången i år. Här har vi precis satt av över Vittjärvsträsket. När vi nästan passerat träsket kom vi till en grillplats som ligger precis vid strandkanten och alldeles vid skoterleden. Några av våra grannar satt där och grillade med en av sina hundar och mina hundar blev mycket nyfikna, både på hunden, fikat, folket...ja jag fick kommendera Mintu och Kaela "upp på spår" ett par gånger innan de hamnade rätt. När jag såg att deras fokus var efter spåret så gav jag hundarna lov att springa och passagen gick fint, förutom att Rotax försökte att hinna titta lite på fikat (men inte nådde förstås).

Buddbyträsket

På de här lederna körde vi väldigt ofta för ett par år sen. Kanske är det därför dessa spår alltid får mig att tänka på Gakkon, och alla äventyr med Veronica och hennes hundar. Dessa spår har bjudit på många skratt under åren som gått, men då var tallarna inte lika höga...

Precis här har jag tagit bilder många gånger tidigare. Just nu hittar jag dem inte men jag ska söka upp dem, för det är lite roligt att kunna jämföra. Slutsatsen blir väl att åren går - och träden växer!

Egentligen var det inte kallt ute, kring -12 nånstans, men jag frös hus mycket som helst! Jag började stå och vifta med händer och fötter och kom att tänka på en barnsång som spelades varje kväll före den ordinarie underhållningen. De barn som ville dansade ihop med två clowner, och eftersom det var samma sånger varje kväll så var det svårt att inte få sången på hjärnan....nu var det dock en bra sak - förutom snurrarna gick ju delar av den här dansen väldigt bra att göra på släde!

Däremot var jag livrädd att nån skoter skulle komma krypande bakifrån eftersom det måste ha sett rätt roligt ut...här har ni ett exempel på dansen, jag gjorde alltså inte hela utan bara refrängen...*s*

Läääskig skoterbro som vi passerade väldigt långsamt

Här är vi ute på Buddbyträsket igen, på vägen hemåt. Hundarna nyttjar skoterspåret ultimat.

Kall Kicki trots dans och sång

Nalle kastar sig i snön

Rotax

Dagens runda blev säsongens hittills längsta om man ser till distans, närmare 3 mil. Hundarna kändes fräscha men var mycket nöjda när i kom hem. Det är underligt, tidigare när vi körde dessa spår så kändes rundan alltid längre, myrarna större, kalhyggena vidare osv... Nu gick det istället snabbt och smidigt och jag insåg glatt att denna runda passar bra att köra hemifrån oss även med lite tidspress. De enda nackdelarna är att man måste korsa två sjöar två gånger, vilket är lite långtråkigt, samt att delar av skoterlederna kring Buddbyn redan nu är "tvättbrädor" eftersom trafiken är tuffare där närmare stan.

Ungefär 7 mil avverkade under helgen, och vi ska nog sikta på något liknande ett par helger framöver. Dags att sova igen nu...Zzz...

Nu är det hög tid att växla upp! Den här säsongen har ju bjudit på flera gäster på släden och mycket fikande och grillande, men så frå vi ju inga mil i benen! Idag körde vi en 2-milarunda på morgonen och en på kvällen. Om vi ska klara 10 mil på en dag på ett vettigt sätt så är det hög tid att dra ner lite på grillningen och öka lite på milen istället.

Jag funderade ju tidigare på att köra Beaver Trap Trail men har tänkt om. Det innebär att jag måste ta ledigt en dag från jobbet bara för att köra bil ner till tävlingen. Tidsmässigt och kostnadsmässigt känns det lite väl bökigt och dyrt. Vi vill ju bara testa distansen i sig, tävlingsmoment och sånt är ju inget vi söker efter. Så, det blir nog en 10-milatur här på hemmaspåren istället. Vi har ju gott om möjligheter att välja bland, först måste vi bara växla upp och börja öka på distanserna lite mer.

Hundarna är riktigt vanedjur på vissa sätt och mina ledarhundar är väldigt vanemässiga när det gäller spår. Om ett spår brukar gå på ett visst ställe på vintrarna så vet de om det och kan reagera om spåret är omdraget nästa år. De kan även göra lite tröga saker på spår som ändras under säsongens gång...som här...än fram till den här veckan har detta spår rundat trädet med ledkrysset, och alltså har även vi gjort det. Nu finns en genväg som är väl körd, men hundarna fortsätter att runda av gammal vana. Blir kul att se när de tar genvägen första gången.

Nalle och Rotax, morgonens wheeldogs

En väldigt lång uppförsbacke

Efter första turen jäktade jag in för en snabblunch och åkte sen till Öjebyn för en föreläsning om flockpositioner. Det handlade om någon slags gammal kunskap där det sades att en perfekt hundgrupp består av 7 individer där var och en innehar en av de 7 roller en hund kan ha i en grupp. Dessa roller föds hundarna med och beroende på vilka roller de har så passar de olika bra ihop. Rollerna bestämmer även vilka hundar som kommunicerar med varandra och på vilket sätt, och en grupp med två hundar av samma typ, eller två olika hundar som enligt denna mall inte "hör ihop", kan ge problem i gruppen.

Själv kom jag dit som skeptiker och åkte hem minst lika skeptisk. Som en Facebookvän påpekade så borde ju i så fall alla gatuhundar sträva efter att bilda flockar om 7 hundar, men istället lever de ju i löst sammansatta flockar eller på egen hand. Någon stark flockbildning ser man inte bland hundar som lever "fritt" enligt den forskning jag sett i alla fall.

Bland mina sju hundar kunde jag inte urskilja alla de positioner som fanns, men ändå har jag ju en ganska harmonisk och lugn grupp. Enligt teorin så borde ju det vara omöjligt eftersom det skulle innebära att jag har minst en dublett i gruppen. Nja, jag är skeptisk men det skulle vara skoj att höra om nån annan tagit del av detta och har åsikter eller erfarenheter?

Föreläsningen drog ut på tiden och när jag kom hem blev det en snabb middag med mackor, lite slösurfning, och sen var det dags att sela ut gänget igen. På kvällsturen fick även Rossi följa med (på eget bevåg) och hon såg faktiskt mer bekväm ut än hon gjort på sistone. Farten var också lite lägre vilket passade henne. Jag bad min älskling om hjälp att fästa huvan på jackan igen, och då packade han in mig så här noga!

SÅ duktig är jag aldrig själv! När vi kört 2 km ca så beslutade jag mig för att vara tyst och låta hundarna styra. Mintu och Kaela tvekade inte en sekund utan ledde oss förbi ett 20-tal korsningar och tog precis den väg jag tänkt, både mitt och deras favoritspår. När jag varit tyst i 75 minuter och vi passerat vägar, stall, rådjursmatplatser mm så fick dock Mintu ett totalt hjärnsläpp. När vi skulle passera väg 97 en sista gång så tvärnitade han och  började nosa vid vägkanten istället för att springa!!! Då var det bara att plocka fram björnrösten för det är ett stort "nono". Alla extra sekunder man får på vägen innebär ju en risk.

Nåja, det var rätt skönt fram tills dess, att bara stå och åka med utan att behöva ta ansvar eller tänka så mycket. Det är lite kul att se hundarna arbeta för de tvekar aldrig utan svänger precis som om vägen var det mest självklara som fanns! Idag var Mintu och Kaela helt överens om alla svänga och hade tydligen precis samma favoritrunda. =)

Nu lockar sängen. Imorgon blir ännu en fullsmocka dag med hundkörning, jobb och middag hos en kär barndomsvän. Blir kul!

Ska vi iväg?

Idag sken solen igen men det var kring -15 grader, alltså kallare än igår, men egentligen helt perfekt! Silva och de andra var förstås ivriga när de förstod att vi skulle iväg. Eftersom jag glömt att säga åt klockan att väcka mig (ställde bara in tiden) så blev det en oplanerad sovmorgon och vi kom inte ut så tidigt som vi tänkt riktigt. Husse och skotern stod över också, så det blev bara jag och 5 hundar. Giela och Rossi fick promenad med mamma och pappa istället.

Snön är täckt av tjock rimfrost som får snötäcket att glittra som diamanter även på väldigt långt avstånd, när väl solen når ner till marken. Jättefint!

Vi testade lite nya spår ute på myrarna och tog oss faktiskt till ett område med SOL! Spåren var däremot lite ojämna då det är ett område dit skotrar kör för att leka i snön, inte för att köra rakt på led.

Sen var äääntligen vårt favoritspår uppkört! Det blir en slinga på kring 2 mil som vi gärna kör och har som "vardagsrunda" eftersom den är omväxlande och rolig. Tidigare i vinter har Mintu varit på väg in dit 2-3 gånger i djupsnön men jag har alltid hindrat honom. Nu var det härligt att äntligen få säga "vänster". Tror vi var lika glada alla sex.

Spåret går över ett halhygge och sen genom en ljus tallskog. Det delade sig ute på hygget i två olika spår, ett som gick där spåret var förra året, och ett som gick där spåret varit tidigare år. Hundarna valde det äldsta spåret, men det visade sig till vår stora förvåning att det gick en annan väg än det brukade, och Mintu spanade med jämna mellanrum åt vänster där han vet att spåret "ska" gå. Sötnosen! Sen gick spåren äntligen ihop igen, men även inne i tallskogen hade skotern tagit nya slingor och Mintu var på väg ut i djupsnön en gång då han tyckte att spåret svängde fel. Han hade förstås rätt. Just där har spåret gått på samma sätt i alla år vi kört här, men med ny skoterförare blev det tydligen ny dragning!

Nalle

Jag och halvmånen, som är full om en vecka!

När vi körde ner mot älven fick vi syn på en Alaskan Malamute som bor i ett hus vi brukar passera. Hundarna blev tittiga och mycket nyfikna men fortsatte framåt utan stopp även om de sackade en del. De börjar vara alldeles för nyfikna mina små vänner...! Men, varje lyckad passering (som denna blev) är ju ett steg i rätt riktning. Översociala och orädda hundar har både fördelar och nackdelar!

När vi nästan var hemma igen fick vi syn på en rosa jacka som svischade förbi. Det visade sig vara en skidåkare med två hundar som passerade på spåret hemåt just innan vi svängde upp på det igen. Jättekul tyckte hundarna som fick bråttom och slet som dårar eftersom jag bromsade bort deras fart hela tiden.

När vi kört efter dem i 5-6 minuter kanske kom vi ut på en stor äng och skidåkaren stannade inne vid kanten. För att säkra avståndet bad jag hundarna ta en slinga längre till höger men hjärnorna var både intresserade av de söta hundarna, samt inkörda på att följa spåret framåt. Jag fick gå fram och leda om hundarna ungefär tusen gånger innan de förstod att vi faktiskt skulle svänga höger mitt i allt.

Nåja, sen passerade de fint och vi var ett glatt gäng som kom hem. Nu är alla klor klippta och hundarna ligger på golvet och slappar. Soffan är nydammsugen så den är hundfri zon, i alla fall en liten stund...Imorgon är det dags för veterinärbesök för Rossi och eventuellt Giela, om det finns nog med tid. Hoppas, hoppas, HOPPAS att de inte hittar något farligt, samt kan göra något åt allt de hittar.   

Idag var ingen vanlig dag - utan min egen födelsedag! 32 år sägs det...? Eftersom dagen skulle bjuda på fint väder så struntade vi i att sitta inne och äta kakor och tårta, utan drog ut i skogen istället. Hundarna blev förstås glada och ivriga när de märkte vad som var på gång.

-Ta mig först!

Molnen kom och gick, men det var bara nån enstaka minusgrad, nästan väl varmt för hundarna faktiskt. Rossi fick följa med idag eftersom turen var rätt kort (bara till grillplatsen), vi slapp mesta packningen, samt att vi körde rätt sakta. Jag är inte van att min födelsedag är solig och VARM såhär mitt i januari. Det brukar snarare vara riktigt kyligt!

Varför kissa på spåret när man kan kissa bredvid?

Vi körde till vår "vanliga" grillplats eftersom den är lättåtkomlig även med bil, via en liten promenad. Mamma och pappa tog bilen så långt det gick och kom sen gående med Giela. Lars tog skotern, och jag körde hundarna hemifrån. Sen blev det lunch över elden, där det smakar som allra bäst!

Hundarna fick tugga älgskinn - mums!

De yngre förmågorna fick sitta fast medan tant Giela knatade runt lös i sitt blå täcke. För det mesta satt hon dock hos oss och tiggde mat, eller försökte stjäla mer älgskinn från nån kompis, eller myste med husse.

Silva kunde förstås inte tänka sig att bara ligga och vila, utan försökte dra sig fram till grillplatsen och klättrade över sittstocken, så långt hennes lina räckte.

Hur blev det här nu?

Rotax är en väldigt uttrycksfull hund. Jag sparade den här bilden bara för att den är så lätt att misstolka. Om man ville så skulle man ju kunna se tungan som en lugnande signal och hans blick som att han var strykrädd. Tagen ur sitt sammanhang skulle en del människor absolut kunna tolka den så.  I verkligheten tittade han bara upp på pappa för att se om där fanns något gott, och råkade slicka sig kring munnen samtidigt. Det är viktigt att tänka på att bilder kan vara lätta att rycka ur sitt sammanhang!

Jag, pappa, mamma, Lars och hundarna

Dags att åka hemåt

Ibland kommer nån på att de måste bajsa - NYSS! Här stannade Mintu så snabbt att jag inte hade en chans att hinna bromsa snabbt nog, så Silva och Mintu sprang om ledarhundarna nästan... Vi fick en fin tur men jag bestämde att Nalle inte ska få gå mer i kort sele. Hans sätt att jobba verkar inte riktigt fungera med denna sele, det känns som att den trycker lite ställen som stör hans andning. På de andra som jobbar men inte sliter som dårar, så fungerar de däremot riktigt bra.

Efter skogsturen åkte vi till världens gulligaste svärföräldrar och sambons släkt för god middag, tårta och en massa fina presenter, bland annat fina smycken och saker som jag ska använda ute i civilisatioen, inte bland hundarna! =) Imorgon blir det en förmiddagstur i solen, hoppas vi.  Nu ska vi sova, kvällen avslutades fint med middag för hundarna och ett vackert norrsken som dansade över hundgårdarna. Månen går mot att bli full och vi har nog 2 riktigt fina veckor framför oss!

Idag har vädret varit lite knasigt, dimmigt och fuktigt ute men lite kallare än -20 när vi åkte ut. Hela hundgården var tjock och vit av frost. Vi tog de korta selarna och ett 6-spann, och jädrans vilken skillnad det är på spåren nu! För en månad sen kämpade vi oss fram i långsam trav, även på skoterspåren som var uppkörda. Idag var hundarna ruggigt pigga och släden kändes som en liten vante ibland. Spåren var hårda och fina och vi växlade mellan rask trav och galopp hela sträckan på närmare 2 mil. Det i sig är ju inte så underligt kanske, men för oss är det här första tiden denna säsong då vi haft så lätta spår att hundarna kunnat hålla bra tempo i längden.

Slutsatsen blev att det är hög tid att montera dit den nya mattbromsen nu. Skotermattebiten och plastskenorna finns här hemma, det ska "bara" sättas ihop och passas in på släden.

Rossi var lite slö även idag och jag tänker inte köra henne mer den här veckan. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare, men under en lite längre tid har hon långsamt ändrat kroppsform. Hennes revben känns utan problem men hon har ändå tappat sin midja och blivit mer jämntjock över kroppen. I kombination med att hon varit lite "osugen" på slädturerna sista veckorna fick mig att boka en veterinärtid nästa vecka, när Giela ska få sin pensionärskontroll. Vi fick en tid hos vår favoritveterinär och det kändes bra när man kommer med lite "luddiga" symptom. Tidigare när Rossi haft ont så har hon reagerat genom att vara sur mot de andra i gruppen, men något sånt har inte märkts nu. Hon har fint tandkött och fin päls. Ja det enda som inte stämmer är kroppsformen, och draghumöret.

En trist utveckling var att jag hittade 2-3 små knölar i hennes juver nu när vi klippte klorna efter körningen. Jag vågar inte säga om jag kände igenom juvren när vi klippte förra veckan, men det är max 3-4 veckor sen jag kontrollerade dem, antagligen mindre, och då fanns inget där. Nu fanns små knölar i olika juver. =/ Jag försöker att inte låta tankarna skena iväg förrän vi pratat med veterinär och fått en helhetsbild men knölarna fick mig inte på bättre humör direkt. =(

Livet som slädhund är tufft hälsar Kaela!

Inatt sover hundarna inne, och jag hoppas att vi alla snarkar gott om sisådär 20 minuter...MAX! På tisdag är det veterinärdags, för både "Tant" och "Fjant".

Idag blev vi riktigt glada när det visade sig att smhi haft helt fel, istället för mulet väder var det strålande sol och -15 ungefär, helt perfekt! Giela och jag promenerade runt byn en sväng och hon hann dessutom spana in några snygga hundar som vi mötte. Hon är en väldigt trevlig promenadkompis, min lilla tant. Imorgon kväll har vi planerat in promenad med Veronica och Flinga, på stan!

På dagens slädtur hade vi sällskap av inte mindre än två personer - normalt sett boende i Paris! Att åka hundspann i Norrbotten skiljer sig ju rätt mycket från livet i Paris, på många sätt. Killen var från Sverige, och hans fru från Japan, så vi var riktigt multinationella på alla sätt.

Jag funderade lite i början men beslöt att hundarna borde orka med 3 personer på spåren vi har nu, och det gick faktiskt riktigt bra. Vi fick avlasta ibland i uppförsbackarna och det gick ju sällan snabbt, men det gick ändå bra, och det som först var tänkt som en liten provtur blev nog över 2 timmar på spåren, kanske närmare 3, jag minns inte riktigt vilken tid vi åkte iväg. Tiden går snabbt när man har roligt!

Vad tittar hundarna på? Jo en av våra gäster förstås. Ute på myrarna var det riktigt vackert idag, solen når ju inte dit, men himlen var gulrosa och månen visade sig som en tunn, tunn skärva. Vi passade på att ta en liten fotopaus men min lilla kamera kunde förstås inte alls återge alla färgerna.

Vi var en person i släden, och två där bak, och det fungerade riktigt bra. Ibland känns släden svårstyrd då man är två där bak och har tyngd i, men idag fungerade det ändå rätt bra. Hundarna arbetade som små hjältar (ja det vill säga de flesta, inte Rossi t.ex.) och Kaela och Mintu gjorde ett fint jobb i led. Våra gäster var lite frusna och kalla, det är ju inte speciellt lätt att klä sig för några timmar ute i närmare -20 grader (som det var när vi kom hem), men de var tappra och ville gärna fortsätta på spåret ner mot Luleälven istället för att vända hemåt. Alltid kul att ha med sig trevligt folk på släden som gillar att vara ute! Dessutom var det ju extra skoj att naturen visade sig från en av sina bästa sidor just denna dag.

Snart tändes de första stjärnorna på himlen och månen syntes ännu tydligare. En riktigt fin kväll. På bilden här nere ser man månen som en liten prick...tyvärr är den ju inte helt enkel att fånga på bild, om man ska försöka göra den någon slags rättvisa.

När vi kom hem till huset där de är på besök just nu var det helt mörkt ute och alldeles stjärnklart. Just då tappade ledarhundarna båda sina hjärnor på en gång och ville hemskt ogärna vända ner mot träsket igen. Istället ville de fortsätta framåt mot huset och helst gå in och hälsa på - alla samtidigt! Nåja, deras hjärnor fungerade ju rätt fläckfritt då vi behövde dem som bäst i alla fall, när gästerna kommit in i värmen kunde jag ju vända hundar bäst jag ville och slita mitt hår...*s*

Så, nu siktar vi på en ny arbetsvecka med ännu en härlig upplevelse i baggaget. Det är alltid skoj att dela sitt intresse med nya bekantskaper, och även om jag trivs väldigt bra med att vistas ensam ute på spåren med mina hundar, så är det trevligt med sällskap ibland. Idag var absolut en sån dag!

Idag var det kring -18 ute och jag övervägde länge om Giela skulle få följa eller inte. Hon hade säkert gärna suttit vid elden och fikat. Däremot gillar hon inte att frysa och med dagens temperatur skulle hon säkert ha gjort det, trots täcke,  då vi var stilla rätt länge vid fikapausen. Dessutom kändes hon rätt "osugen" senast vi körde och fryser ju lättare om tassarna än de andra även när man kör, så hon fick stanna hemma. Istället selade jag ut 6-spannet med nya korta selarna, och Lars drog igång skotern för att följa med oss ut. Som synes är Nalle rätt ivrig, han passar på att gräva en grop innan vi startar.

Här är vår läskiga skoterbro. Den är läskig för att den är smal, har en skarp sväng både just före och just efter, samt att den ännu har flera hål där hundtassar skulle kunna ramla ner och fastna. Vi passerar den alltså i snigelfart, men försöker att ändra inte trilla av med tanke på infarts- och utfartsvinkeln. Längtar tills den är "tät" och säker!

Det var riktigt soligt och fint ute och vi hade 3 kamerar med oss för att kunna fota både hundspann och skoter ute på de fina myrarna. När vi kom dit visade det sig dock att vi överskattat januarisolen. Den kommer aldrig nog långt upp för att fixa sol ute på myren då det ligger ett litet berg ivägen. Vid horisonten färgade solen träden rosa, men hos oss var allting bara i skugga.

Jag vet att jag säger det varje år, men nu är det dags igen - nu känns det som att vi har bra koll på utrustningen! Det enda som fattas på släden är mattbromsen, som ska byggas om och sen monteras tillbaka, men annars har vi bra slädsäck, hel släde med bra broms, rejält med linor och selar, dubbla ankare, släplina, massvis med reflexer, lampor till hundarna, mig och släden, ja det känns som att vi rent materiallt sett inte har så mycket kvar på önskelistan.

Lägg märke till kniven som jag monterat fast där bak. Den sitter alltid där och det är en stor trygghet att alltid ha en kniv tillhands. Främst tänker jag då på lägen där man akut kan behöva kapa av linor eller liknande om riktigt galna trassel uppstår. Dessutom brukar jag tänka på den när jag blir lite mörkrädd då hundarna och jag är långt ute i skogen tillsammans sen på kvällarna. OM det kommer en stor varg/björn/hund/lo (eller träsktroll) och anfaller hundarna så har jag ju i alla fall min lilla kniv!

Däremot måste bromsupphängningen justeras. Gillar inte att ha saker lagade med spännband! Jag försökte fota Lars och skotern men vi hade behövt lite sol för att få det riktigt snyggt. Dessutom hittade vi inget riktigt bra ställe, och så hade jag inte rätt objektiv, ja vi får göra ett nytt försök när solen hunnit lite högre upp helt enkelt.

Sen fotade Lars oss, men fokust hamnade lite knasigt ibland, så som det kan bli. Däremot ser de ju rätt glada, å jag med för den delen!

När ska vi fortsätta???

Här möter vi Lars och hans skoter. Mina hundar är rätt vana vid skotrar men har respekt för dem rent naturligt, och går alltid åt sidan när vi ska passera. Det är faktiskt riktigt praktistk eftersom vi möter skotrar ofta. De som sitter på skotrarna behöver ju inte känna sig nervösa när hundarna naturligt håller ut, och dessutom slipper jag risken att släden dras för nära och krockar med nån skoterdel vilket säkert skulle kunna bli dyrt!

Framme till höger ligger vår grillplats

Medan Lars ordnade med elden fick mina hundar lite hö att ligga på och varsitt täcke för att hålla musklerna lite varma under pausen. Dessutom fick de varsitt litet märgben - mums!

Silva tuggar med rumpan i vädret

Snart mums! Den lilla ihopfällbara muurikan är helt perfekt till två personer, så länge man ska steka saker som "sitter ihop". Ska man steka små köttbitar eller annat så är den lite väl liten och det ramlar lätt ut över kanterna. För hamburgare är den helt perfekt! Det här är nu tredje gången vi åker till samma ställe och grillar hamburgare, och jag måste säga att jag gillar denna lilla grillplats. Den ligger lite lugnt till vid en skoterled som inte är utmärkt på nån karta och inte trafikeras så mycket - skönt!

Hamburgerdags igen!

Silva ville förstås inte ligga och vila hur som helst, utan kontrollerade om hon kunde stjäla något av vårt fika.

Mintu är inte helt bekväm i sitt täcke. Han hade samma problem förra året. Att sitta med täcke går bra, men att lägga sig ner är tydligen väldigt konstigt. Ögonen gick nästan i kors men han satt ändå in i det sista. Till slut lyckades även han och alla små sötnosar sussade gott medan vi åt hamburgare.

Dagens fordon, min släde och Lars skoter. Jag testade för övrigt skotern och höll faktiskt gasen i botten en liten stund...kul! Dessutom satt jag bakom Lars när han körde och det var nära att jag skreek! Jag höll i mig för brinnande livet och tänkte "nu ramlar jag av, nu ramlar jag av, nu ramlar jag av"... Det är lite mer kraft i den än i skotrarna jag är van med från Blaiken. Jag tyckte den var riktigt rolig att köra, även om hundarna förstås är mitt fordonsval nr 1! Någon fartdåre är jag absolut inte!

Silva och Rotax

Mintu var ändå inte helt nöjd. Han vilade en stund men tyckte sen att det var kyligt om tassarna. Dessutom var det jobbigt att lägga sig ner igen. Till råga på allt så fick han draglinan kring sin tass också!

Som tur var för Mintu så har han uppfostrat sin husse väl. Husse hämtade Mintu till elden och gosade med honom. För att han inte skulle frysa om tassarna fick han stå i husses knä en stund och värmas på elden. Egentligen tror jag inte att fossingarna var så värst kalla, han ville nog främst hitta ett sätt att få lite specialbehandling.

Mintu och jag

På vägen hem fortsatte jag och hundarna bortåt och hittade välkörda och fina spår vilket alltid glädje en den här tiden på året. Vissa år är det ju så kallt att skoterförarna knappt tinar fram förrän i februari! Pannlampan började dock kännas trött och det börjar nog vara dags att ladda nu. Senaste tiden har jag bara lagt en åt sidan och tagit nästa, men nu är jag inne på sista pannlampan som lyser, och de andra 3-4 ligger trötta i en låda. Dags att ta tag i, för det blir massvis med mörkerkörning även längre fram i vinter förstås.

Här ska vi precis passera riksväg 97

Vi körde hemåt längs Luleälvens kant, och till min stora glädje var lederna hårda och fina, inget vatten ute på älven heller trots att många vattendrag haft mycket vatten på isarna i år. Nu är alla hundarna inne och sover så gott. Vi körde egentligen inte så värst långt, men vi hade ju lite extravikt med oss, och så fanns ju en del att titta på ute i skogen också. Mintu och Kaela klättrade raka vägen upp i soffan och har inte gått ner sen dess.

Egentligen skulle vi ha varit på dragträff idag men jag prioriterade om och valde att köra här hemma med min älskling och hans skoter som sällskap istället efter en fullspäckad arbetsvecka, och vi fick en riktigt mysig dag. Dessutom känner jag ännu mer att jag nog vill ha en skoter framöver. Ingen dyr och ingen jättesnabb, men nånting lite "lagomt" att köra runt med lite ibland. Kanske nästa vinter.

Imorgon ska vi ha 2 gäster med oss på släden. Jag har inte riktigt bestämt var vi ska köra ännu. Får höra lite hur långt de vill åka och vad som kan vara lämpligt. Blir kul!

Jag glömde nog skriva om det tidigare men på nyårsaftons morgon hade Silva och Kaela ett litet gräl. När border collie-besöket visade sig utanför hundgården så gruffade Silva lite där inne, mest i iver (och en hel del "här bor VI"), och Kaela studsade runt alldeles bredvid och var också rätt exalterad. Vips så rök de ihop, första gången på väldigt lång tid, och Kaela fick ett litet sår i mungipan och Silva några pyttesmå märken. Det blev nog ett slags omriktat beteende, dvs när en hund blir nog ivrig (t.ex. gör utfall i kopplet men når inte fram) mot något den inte kan nå, så kan det bli så att den ger sig på den som är närmast istället. Kan vara ägaren, en annan hund osv. Trist start på året efter att bara haft ett lite bråk på nästan ett år (när Kaela gick in till Rotax och hans ben i en koja, om jag inte glömt nåt mer).

Inte fortsatte det bättre nu heller. Inför kvällens körning var hundarna ivriga och taggade och Rotax och Mintu rök ihop som snabbast. Inget allvarligt, och inte helt oväntat på ett sätt. Även om de nog aldrig slagits förut (vad jag minns) så har det ju känts en aning spänt mellan dem sista halvåret. När allt är lugnt och de vilar så är det inga bekymmer, men när energinivån stiger så lägger sig en spänning i luften. Nu klev de över gränsen, men det var inget allvar i slagsmålet och efter att jag brytit (och talat om att det var en skitdum idé) så var allt som vanligt igen.

Så, efter ett väldigt lugnt och trevligt 2012 börjar vi 2013 med att snitta ett bråk per vecka...lysande!

Kvällens slädtur blev en lite kortare sväng med alla 7 hundarna, nya selarna, och lagomt "tant-tempo". Selarna kändes bra men det är förstås för tidigt att säga om de passar alla hundarna. Rossi såg helt förvirrad ut först men sen verkade hon tycka att den var rätt bekväm. Mintu fick sällskap av Kaela där framme, och de gjorde ett lysande jobb. Mintu+Rotax i led fungerar oftast riktigt bra. Inga lysande fantastiska saker, men inga jätteknasigheter speciellt ofta heller. Kaela och Mintu är både ännu bättre när de är bra, och ställer till med ännu större knasigheter när det väl händer...

Kände att jag saknat Kaela där framme i alla fall. Hon är faktiskt en riktigt duktig ledarhund med många fina egenskaper, i alla fall för ett hobbyspann. Det verkar som att hennes rygg trivs bra med korta selen och att springa i Back on Track-täcket, så nu känns det mer rätt att sätta henne i led igen. Idag körde vi bitvis efter en plogad grusväg, tyvärr väldigt hårt plogad, och jag insåg att vi måste ta oss ner till skoterleden om inte slädens belag skulle trasas sönder. När vi kom till en plats där skoterleden går bara 5-10 meter från vägen ner på ett kalhygge gav jag kommando vänster och både Mintu och Kaela kastade sig över plogkanten och pulsade fram till skoterleden, som om de aldrig gjort annat. När de är bra - är de riktigt bra! Precis så som det ska vara!

I tisdags kväll körde jag 6-spannet och vi fick en magisk tur på 1,5-2 mil. Tyvärr har de fortfarande inte kört upp några av våra favoritspår, och jag överväger snart att pulsa upp dem med hundarna trots att det kommer att ta ett par timmar. Himlen var full av stjärnor och det var ljust nog att släcka pannlampan på de sträckor där inga kvistar riskerar att sticka ut ens ögon, trots att ingen måne syntes till. Jag sjöng för full hals för hundarna, jo så är det, en del sjunger i duschen, jag sjunger på släden, och vi hade det riktigt mysigt tillsammans. Nu laddar vi inför lördag. Ska vara lagom temperatur, soligt hela dagen, och sambon och jag har bestämt date i skogen, jag med hundarna och kameran, han med skotern och kameran, och så bli det nog en hel del fika också...=)