Det visade sig att jag var en aning tids loptimist men nu är vi ute på spåret och siktar mot Skogså. Verkar dessutom bli lite sol idag också. :) Ha en bra dag allihop!

Idag hade vi finbesök ändå från England på släden. Tyvärr hade inte speciellt många skotrar varit ute efter att den senaste snön fallit, och dessutom har det ju varit ganska kallt så snön var kärv och spåren rätt tunga med all packning. Hundarna fick ett rejält fyspass trots att vi bara körde 1,5 mil ungefär. Vädergudarna var i alla fall på vår sida och vi fick en riktigt härlig dag med lite misstag. Det började med att jag var tidsoptismisk, sen skar jag mig på slädens broms och fick hämta plåster, chokladtermosen hade tydligen gått sönder och stor del av chokladen låg i ryggsäcken bland det övriga fikat, Rossi lyckades bajsa på bakdelen av sitt täcke... dessutom gick det ju förstås riktigt långsamt med all packning och de tunga spåren, men vi hade det rätt bra ändå!

Ett lägerfoto

Nalle och tant. Giela gick lös och strosade men bestämde sig sen för att leka" husky" bredvid Nalle

Silva vilar

Silva spanar

Vi närmar oss Kusån

Mintu

Glad tant som nog var lite besviken då delar av spåren var helt igensnöade och jobbiga

Rotax

Det blev fyra härliga timmar ute i solen och efteråt var hundarna riktigt trötta och nöjda efter att ha dragit tungt och jobbat hårt (nåja, de flesta i alla fall). Jag var riktigt trött själv också och tog en liten eftermiddagslur efter att jag tvättat bajsigt täcke och chokladig ryggsäck. Nu laddar vi nya tag inför imorgon då vi ska köra och möta en kompis från Smedsbyn för lite snödrivehäng och gofika förstås. Giela kommer nog att sitta i släden men hela gänget kommer med - även hussen och skotern!

Susanne som hälsade på oss i söndags ihop med sin familj skickade några jättefina bilder på hundarna och tre unga "mushers" som  fick prova att åka/köra hundspann. Alltid lika roligt att se bilder som någon annan tagit och att få se alla glada hundansikten framifrån och inte bara hundrumpor... se och njut! Tack Susanne för de fina bilderna!

För ett par dagar sen fick jag dessutom en jättebra idé här i bloggen när någon ville att jag skulle göra personliga filmer för hundarna som visar deras personligheter och egenheter. Tyckte det lät superskoj! Arbetet är igång men det kommer nog att ta lite tid och beroende på vad jag får på film får vi se vilken hund som först får sin film publicerad. Förhoppningsvis dyker det alltså upp lite såna filmer här i bloggen och på hemsidan framöver, först måste vi nästan hinna ha både lite vinter och lite sommar om allt roligt ska kunna fångas på bild.

Det snöar på oss men vi har det bra ändå.

Efter några dagars envisa plusgrader tittar det nu upp en del stubbar och stenar i skoterleden. Bitvis bar spåret inte riktigt för hundarna och samtidigt fanns ganska isiga och hala fläckar, så det blev bara en kort träningstur. Känns som om någon spolat fram tiden mer än en månad...

Fullmånen kom upp först när vi i stort sett var hemma men vi hade sällskap av en fantastisk stjärnhimmel så vi klagade inte ändå. Dock kändes det väldigt underligt att köra under en helt klar kvällshimmel med plusgrader i slutet av februari...

Idag jäktade jag hem efter jobbet och kastade i mig en supersnabb middag. Ungefär en timme efter att jag sväng in på gården med bilen svängde jag och hundarna ut på skoterleden tillsammans. Dagens plan var att köra lördagens runda men i ett svep, dvs nånstans kring 3,5 mil. Giela satt i släden men ville absolut INTE dit när vi skulle åka. Lite läskigt igen, och sååå tråkigt tydligen! Nåja, vi hade sällskap av en fantastisk fullmåne och spåren var hårda och riktigt fina trots plusgraderna som varit, men allt det vackra med snö på träden är tyvärr borta, även i de svala små svackorna är träden bara och mörka. =(

Giela fick springa bredvid rätt mycket, kanske närmare halva sträckan i alla fall. Vi anpassade farten lite så att det främst gick i rask trav när Giela sprang, och sen fick de andra sträcka ut lite mer när Giela satt i släden. Trots att det var nån enstaka plusgrad kändes hundarna riktigt pigga och fina. På bilden här ovan är vi ute på Krokträsket, en sträcka på 4-5 km när man korsar denna sjö. Självklart passade jag på att fota en massa där ute, testade även med mobilkameran men den klarade inte av det "svaga" ljuset.

Giela valde sina egna spår ibland och det taggade spannet att öka farten - man kan ju inte förlora ett race mot en tant! Sen när hon sprungit rätt länge och började se trött och nöjd ut så hoppade hon faktiskt nästan ner i släden själv. Sen tog det dock bara en kort stund innan hon gnällde och var lite missnöjd...vill springa mer! Jag vet inte om hon riktigt har vett att begripa att hon måste spara lite på gammelkroppen, antagligen inte.

Mellan Krokträsket och Långsjön går spåret genom skogen igen och då hade vi fullmånen rakt framför oss. Giela fick motvilligt åka släde. När vi sen kommit en bra bit ut på Långsjön kom jag på att jag skulle ringa Lars och höra vad han gjorde, samt berätta att allt gick bra för oss. När jag sträckte mig efter mobilen så var dock fickan tom...och dragkedjan öppen. En snabb koll av alla andra fickor och öppningar visade att mobilen inte alls var med, dvs. min "nya" Samsung Galaxy S3, som jag absolut inte vill skiljas från! Det var inte annat att göra än att be Mintu vända spannet och åka tillbaka mot Krokträsket. Jag visste att jag använt mobilen mitt ute på träsket ungefär men hade ingen aning om vad som hänt sen.

Att springa på träskt är rätt trist enligt hundarna, platt och platt och platt...kanske lite som att jogga efter en rak riksväg själv? När vi kom ut på Krokträsket kunde vi följa de gamla slädspåren för de glänste som två silvertrådar i månens och pannlampans sken. Jo, nu åkte pannlampan på igen efter att ha varit avstängd väldigt länge. Efter nån kilometer hade vi tappat spåret och jag försökte minnas vilket av alla olika spår vi kan ha tagit. Det går nämligen en hel hög med mer eller mindre välkörda spår i bred, alla i samma riktning.

När jag spanat så en lång stund och vi närmade oss mitten började jag nästan tappa modet. Det skulle ju räcka med att den trillat ner bakom nån liten snöklimp för att jag inte skulle kunna hitta den. Precis då tvärstannade först Mintu och Kaela, och sen Rotax och Silva. Där låg den! Trots att jag spanat framför hundarna hela tiden så hade jag inte sett den, så det var nog riktigt tur att hundarna såg den...annars kanske den åkt mellan deras ben och sen in under släden utan att jag hade upptäckt den. Telefonen mådde i alla fall bra och hundarna fick en massa extra beröm. Hundarna måste ha tagit precis samma spår som vi använt tidigare eftersom vi körde rakt på telefonen trots alla valmöjligheter. Sen vände vi ännu en gång och körde en tredje gång sträckan mellan Krokträsket och Långsjön efter en omväg på ungefär en halvmil.

Tant

Vi kom hem kring 11 på kvällen och tröttast var nog jag. Hundarna var pigga och galopperade när de tyckte sig ser eller höra något intressant. Giela sprang lös lite till men blev sen "tvingad" till slädtjänst - lite mot sin vilja. "Jag KAN springa mer!!!". Vi fick en väldigt härlig tur och som tur var kom ju även all utrustning med hem. Att hundarna kändes så pigga och fräscha kändes riktigt bra, nu är jag inte alls orolig för att vi ska klara 10-milen. Klarar de 4 mil i sträck så här bra så bör 10 mil uppdelat i flera distanser med vila mellan inte vara något problem.

På grund av en hektisk helg och teknikstrul kommer här en lite försenad uppdatering från gårdagens familjeutflykt. För att se ifall det var möjligt att få med sig alla hundar på längre turer plockade vi med oss Giela och satte henne i släden, någon hon aldrig provat tidigare vad jag vet. Jag måste börja med att skriva att de tekniska problemen inte riktigt ville ge med sig, så det kan hända att några bilder inte fungerar...tyvärr...!

Plats för Giela

Ivriga kompisar

Tant fick först sitta i släden medan jag drog omkring lite på den och det gick bra även om det var lite läskigt och hon skaaaakade lite lagomt. Dessutom tyckte hon att det var meningslöst att sitta still i släden medan jag selade ut de andra - när det fanns så mycket annat roligt att göra! När vi sen åkte iväg blev hon lite orolig men det var inte värre än att jag förstod att det snart skulle gå över. Sin bakgrund mm till trots så är Giela faktiskt en rätt tuff och stabil hund som fixar det mesta.

Rätt nöjd tant ändå

Giela skötte sig finfint sen och efter att den första lilla "skräcken" gått över så satt hon och spanade åt olika håll och såg rätt nöjd ut.

Lång och trist backe efter ett lååångt och tråkigt spår som följer en kraftledning.

Här ville Giela komma ut och sträcka lite på benen.

När marken täcktes av färska renspår fick tant hoppa upp i släden igen för säkerhets skull. Tyvärr såg vi inga renar, men de kan inte ha varit så värst långt borta. Giela satt så snällt i selen och förutom starter och speciella tillfällen (vägöverfarter, renlukt mm) så behövde jag inte hålla i henne. Ville inte heller spänna fast henne med tanke på hur farligt det kan vara OM man skulle tappa släden eller hon skulle försöka kasta sig ur i farten.

Framme i Bredåker

När vi kom fram till Långsjön där vi skulle fika ville Giela komma loss och spriiinga! Spåren som vi ska ta på 10-miladagen såg fina ut och när vi passerade träsket där vi ska svänga av då kände jag igen mig. Jag och Veronica körde de spåren tillsammans en gång för många år sen. Här har tant Giela bråttom och racar med spannet!

Paus!

När vi stannat agerade Rossi slädhund för att inte behöva frysa om sin nakna mage.

Camp

Tant Giela hade fullt upp och spatserade omkring medan hon såg väldigt nöjd och glad ut. Kanske värt slädfärden trots allt?

Nalle

Mintu

Kaela

På spåret igen, här korsar vi Långsjön

Mitt <3 och hans skoter

Finaste slädtanten

Mintu och Kaela - pure joy!

Spåren mellan Långjsön och Boden har vi inte använt på länge och det var ett kärt återseende eftersom detta var ett av spåren vi körde allra mest under vintern 2005/2006 när vi började köra släde regelbundet. Denna lilla led kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta!

Det enda tråkiga är att man får köra en rejäl stund efter något slags terrängfordonsspår och det är sååå tråkigt, platt och risigt på sidorna!

Gielas söta skugga!

Rossis toalettbestyr är ett kapitel för sig och hon har stora bekymmer var gång hon måste bajsa i spannet. Inget ställe är riktigt bra nog, och oftast hinner vi stanna 3-4 gånger innan något duger. För att signalera att hon vill stanna drar hon sig längst ut i kanten och bromsar nästan spannet, men sen när släden stannar så står hon bara och tittar..."Näe...det här är INTE rätt plats!"

Hemma på Vittjärvsträsket

Dagens tur var nog ca 3,5 mil vilket inte är speciellt långt, men hundarna blev rätt nöjda ändå, speciellt Rotax! Jag är inte van att se honom trött alls i stort sett, men nu var ögonlocken såå tunga... vi har en bit kvar innan 10 mil är genomförbart helt enkelt, även om han inte brukar bli så här trött av den här distansen - på långa vägar!

Lite snacks efteråt

Uppdraget att kolla lederna kring Krokträsket gick i alla fall bra och Giela visade sig vara en rätt duktig slädåkarhund - så nu är vi ett steg närmare i planeringen! Tyvärr har helgen varit fullbokad så vi har inte fått så mycket tid i spåren som vi hade behövt. Hmm...måste vi göra nåt åt!

Vissa kvällar är det en BRA egenskap att inte vara alltför snabb ut ur startgroparna. Igår kväll var just en sån kväll! När jag gick ut för att sela på hundarna stod månen högt på himlen och kylan hade kommit tillbaka och lämnat marken hård och frusen igen.

Ivriga kompisar

Hundgårdarna och vårt köksfönster

Giela fick först gå kopplad förbi alla hus och sen springa lös. Nu verkar hon ha kommit på att det här är SKOJ för hon gömmer sig inte i nån koja längre, så som hon kunde göra tidigare när hon ville visa att hon INTE ville ut och dra, utan ville gå in istället (vilket hon oftast fick). Tant hade massvis med spring i benen ikväll och flera gånger kunde jag släppa  spannet fritt  när hon drog upp tempot, vilket nog alla uppskattade.

Nya mattbromsen fick sitt första test och fungerade bra, men jag har inte kapat bultarna undertill ännu, och ska nog göra det för att få ner volymen lite.

Tant

Månskenet var helt magiskt trots att månen inte blir full förrän på måndag, men den stod högt och himlen var klar, så effekten var helt underbar ändå. Tant ville helst springalängs spåret upp i skogen men med denna måne tyckte jag att myrlandskapet lockade mer så vi körde en ungefär lika kort runda (ca en mil) men efter större leder istället.

Vi mötte 3 skoteråkare och en ensam skoter med sladd. De första tre passerade oss inne i skogen, och sen hade de stannat i början av myrarna så vi körde förbi dem där (och höll på att tappa lilla tant, hon ville kolla läget där en stund) och fick veta att det var en skoter med sladd på ingång. Eftersom en sladd är lite bredare och behöver utrymme så valde vi ett mindre sidospår där vi vände och kunde släppa förbi honom.

Måne och stjärnor - både på marken och himlen!

Vi tog samma väg tillbaka för att få en tantanpassad runda, och när vi kom till myrarnas början mötte vi en av skotrarna, men var fanns de andra? Längt fram på myren, halvt inne bland träden och kanske 10 meter från spåret, såg jag två helt svarta klumpar som inte brukar vara där. Hundarna tittade lite men fortsatte, och jag blev rätt stolt när även supertönten Rossi fortsatte framåt UTAN att skälla på de konstiga mörka sakerna. Hennes hjärna brukar inte lyckas sortera saker ritigt sådär bra, eller minnas att hon faktiskt träffat dem förr. Vi stannade och pratade lite om det fantastiska månskenet, men tant hade bråttom att fortsätta så det var bara att släppa på bromsen och jaga ifatt henne. Sen jagade vi vidare genom det blåaktiga landskapet och pannlampan kom bara igång där det finns risk för kvistar och pinnar i ögonhöjd. Magiskt!

Efter en helt underbar lite tur kände jag mig ännu mer beslutsam - om vi ska ta oss 10 mil så ska ALLA med! Det är en utmaning för oss tillsammans, och om spåren bara är hårda spelar det inte så stor roll om en tant eller två (=Rossi) sitter i släden ibland, det glider bra ändå. Förutom konditionsträning blir det alltså "slädåkarträning" framöver. Rossi är van, men Giela har nog aldrig behövt testa. Det blir en premiär i 12-årsålder helt enkelt!