Dagen igår blev en av årets mer hektiska. När jag hoppade av bussen hämtade Lars mig och hade middag med sig så att jag hann äta på vägen hem. Sen hämtade jag upp Rotax, hundgodis, klicker, vatten, å bytte kläder, innan vi körde raka vägen mot stan igen. Idag var det ju dags för vår första rallylydnadskurs! Rallylydnad är något nytt för både Rotax och mig, men jag har läst lite på internet i alla fall så jag visste ju ungefär vad det handlade om.

Rotax kan sitt och ligg sen innan. Dessa två saker kan han i och för sig riktigt bra, i olika positioner och även på avstånd, men i övrigt har han inte så många färdiga färdigheter så att säga. Vi missade ju första kurstillfället där de tränade på högersvängar, och idag tränade vi på fyra olika skyltar där hunden ska sitta framför och sen sätta sig vid sidan, antingen genom att gå in vi sidan direkt, eller gå runt föraren, och så lite variationer på det.

Jag blev snabbt rätt förvirrad av mig själv. Helst ville jag klicka in så mycket som möjligt och träna operant, dvs. vänta tills hunden erbjuder en del av rätt beteende och belöna därifrån så att hunden upprepar beteendet. Förutom att detta kan ta rätt lång tid med en lite ovan hund, så blev Rotax även väldigt trött av att behöva tänka så mycket. I Rallylydnad får man ju dessutom använda hjälper och visa hunden med handen och ha godis. Däremot får man inte fysiskt flytta hunden, använda kopplet eller tillrättavisa hunden. det slutade med att jag visade honom rätt mycke och det fungerade riktigt bra det med.

Vi fick till momenten något så när bra, men tränade egentligen inte med fokus på att klara varje del utan snarare att lägga ba grunder för delmomenten som ingick. Rotax verkade i alla fall tycka att det var riktigt skoj, och det här tror jag verkligen är en "lydnadsgren" som passar t.ex huskies, stor variation, mycket belöningar och en lite roligare matte (jämfört med hur pass stel man behöve vara i vanlig lydnadsträning). Rallylydnad ska helt klart vara en av våra sommaraktiviteter!

När vi kom hem efter en rolig kurs och jag gick bort till soptunnan med lite skräp, så hörde jag hur det knastrade under fötterna. Klockan var just före åtta på kvällen och det var inte riktigt mörkt ännu, men alldeles klart ute. När jag stampat runt lite mer i snön insåg jag att spåren faktiskt hunnit frysa, från eländiga +8 på dagen och alldeles för mjuka spår, till spår som faktiskt gick att använda. Jag skyndade mig att sela ut hela 7-spannet och så drog vi en sväng på 1,4 mil ungefär. Rotax fick prova Mintus Jeff King-sele, och gå i led med Kaela. Selen passade riktigt bra, blir fler såna!

Han och Kaela skötte sig fint i led och det märktes ännu tydligare nu hur mycket Kaela har mognat under året som gått. Istället för att fastna i tankebanor så lyssnar hon nu riktigt bra på vad jag säger, även om hon själv tänkte något annat först. Duktiga tjejen! När vi kom ner mot älven var det lite mjukare före så de tyngre hundarna trampade igenom ibland och slet av sina nacklinor. Sen i höstas har jag börjat ha nacklinorna fästa vid hakarna med små buntband. De går lätt av om de belastas så hundarna slipper otäcka ryck i nackarna, och går snabbt att byta ut. Denne kväll orkade jag inte byta ut dem utan de fick gå utan nacklinor vilket fungerade riktigt bra de med. När vi kom hem och alla hundar selats av och kollats tassarna på, var klockan 22.00 och det var hög tid att springa mot sängen. Pust. Intensiv men rolig dag!

Den här helgen spenderade jag i Stockholm med att fira min pappas födelsedag, men eftersom det var en överraskning för honom att jag (och några till) skulle komma dit och ansluta till deras semester, så kunde jag förstås inte skriva nånting här. I Stockholm var det vår, och när vi landade på Kallax var det rätt skönt att vara tillbaka i vintern igen, även om det har börjat töa ruggigt mycket nu på vissa ställen. Hundarna var glada och pigga efter en lugn men bortskämd (go-mat!) helg med husse. Jag selade ut dem för en kort tur, alla 7. Eftersom min dator saknar bra bildredigeringsmöjligheter just nu så blev det lite filmer istället. Här har vi nyss startat och passerar en liten bro några hundra meter från vårt hus. Både före och efter är det en tajt kurva så man måste ha lite fart för att inte krocka med stolparna. Nu glider det så lätt så man kan ta den rätt långsamt också, värre var det tidigare i vintras.

Som synes har det börjat töa rejält i kanterna så man får väl se hur länge vi vågar använda den. Under snön finns nämligen lite hål och otäckheter. När vi sen kom hem verkade hundarna rätt nöjda trots att turen bara blev 7 km. Det kändes rätt lagomt med tanke på att kvällen började bli kort och hundarna ändå inte fått nåt extra vatten i maten imorse utan snappade snö.

Distansen visade sig vara ännu mer lagom efter att vi kört nästan halvvägs. Jag började se små röda prickar i snön, för av ren vana så tittar ögonen alltid i snön med jämna mellanrum för att spana efter konstigheter. Den här tiden på året är det lite klurigt, för snön är full av tallfrön eller liknande, som nästan ser ut som små blodstänk. När jag såg att prickarna återkom regelbundet stannade jag och kontrollerade tassarna hos hundarna på den sidan. Kaela, Giela, Rotax och slutligen Nalle. Det visade sig vara Nalles tassar som blödde, och båda baktassarna dessutom! På ena tassen hade han ett rätt otäckt sår där ytterlagret av trampdynan helt enkelt var borta och på den andra en rejäl reva. Såg inte alls skönt ut, men i adrenalin och arbetslust så visade han ingen smärta.

Nalle fick sockar på båda baktassarna och sen körde vi resten av slingan hemåt. Tur att vi inte tänkt ta oss flera mil just idag. Nu har Nallen fått komma in så att såren ska kunna torka ihop lite mer och rengöras. När jag selat av alla ute i hundgården så syntes det att han var lite öm om bakfötterna och det var ju inte så konstigt. NakenGiela är också inne så nu har jag två fyrbenta kompsiar vid TV-spelet ikväll! =) 

Den här veckan har varit minst sagt hektisk, och bloggen har fått dra det kortaste strået flera dagar. I tisdags och igår körde jag hundarna och det blev en kortare version av 2-milaslingan, ca 16 km kanske. Trots töväder och elände var spåren riktigt fina, även igår, men isen på Luleälven var till stor del just is, så där undviker vi nog att köra framöver. På bara två dagar märktes rätt stor skillnad i övrigt, igår kväll såg jag topparna av de förhatliga små stubbarna och stenarna som kikar upp genom spåret i slutet av säsongen på utvalda platsern. BLÄ!

I alla fall för min del så blir det oftast så att hundarna är i bäst form och spårmöjligheterna är som bäst (även om miljön är som fulast, jämfört med tidigare i vinter), just nu... dvs. när det snart tar slut. Förra veckan körde vi över 10 mil, den här veckan blir det mindre men  veckan efter hoppas vi ligga på nåt sånt igen. Sen när det väl tar stopp brukar det bli rätt abrupt. Några dagar med plusgrader kan t.ex. totalt sabba spåren och göra dem så mjuka att man ingenstans kan köra, och så står man där med hundar som är i sin bästa form och mycket snö kvar, men ingenstans där man egentligen kan köra... =/

I onsdags var Giela och  jag på möte för den nya inomhuslokalen som snart kommer igång här i Boden. Det sköts via medborgarskolan och ska bli en inomhuslokal för hundträning för alla som är intresserade. Det var många beslut som skulle tas och mycket som skulle stötas och blötas, så vi var tvungna att åka innan allt var klart men det kan nog bli riktigt bra. Där kommer att finnas möjliheter till agility också både sommar och vinter, samt träningsyta för lydnad mm. Hoppas nu bara att allting klaffar och att det passar så att man hinner åk dit regelbundet.

I övrigt pratas det rätt mycket här nu. Jag menar förstås Rotax. På sistone har vi ändrat lite kring matrutinerna. Tidigare kastade jag ju bara ut skålar till den som  var närmast, för alla var tysta och skötsamma, men vi ar beslutat oss för att ta tag i Rotax pratande. Normalt sett pratar han inte så vansinnigt mycket vid mat, men helst skulle jag ju vilja att även han var nästan helt tyst. Lösningen kom från några kära vänner, som tipsade om den ytterst enkla lösningen att helt enkelt ge mat först till den som är allra lugnast och snällast, och inte servera till nån som missköter sig. Tidigare har jag snarare väntat till "alla" var lugna, nu blir det en mer personlig prägel på det hela.

Eftersom jag numer häller upp maten i skålarna inne i hundgården så ingår det i dessa regler:

1) Inte röra skålarna eller maten utan tillåtelse

2) Vara stilla och vara tyst

De flesta av dem klarar detta galant, men Nalle och Kaela kan prova att tjuvsmaka lite, och Rotax har väldigt svårt att vara tyst. En bieffekt (gissar jag) av detta är att han har börjat prata mycket tidigare. Imorse hörde jag hans "Raoraorahhooeeaaahh" när jag var inne på toaletten! Då hade jag varken rört i foderspannen eller ytterkläderna eller ytterdörren...hmm... Förhoppningsvis är detta dock bara en effekt av de ändrade rutinerna.

Innan ett beteende släcks ut, dvs. innan han inser att det inte är lönt att leva om eftersom det inte ger nån belöning (nåja, så gott det går, skulle jag vänta tills han var helt tyst varje dag med att gå fram till hundgården och ge maten först då så skulle jag aldrig komma till jobbet och antagligen få många ovänner bland grannarna), så är det vanligt att det stiger i omfattning och blir värre ett tag, innan det klingar av. Förhoppningsvis är det alltså bara den här effekten vi stöter på, och det överdrivna (tycker jag nog nu) pratandet borde klinga av snart... hoppas jag...

Just det här är något man bör vara medveten om även om man försöker ignorera bort beteenden, t.ex en gnällande hund som söker uppmärksamhet eller liknande. Ganska snabbt så blir beteendet värre, ibland mycket värre, men det är bara ett bevis på att det man gör faktiskt fungerar. Hunden försöker ÄNNU mer ett tag för att försöka få nån effekt. Sen dör beteendet ut (t.ex. gnällandet i detta exempel), om man bara har tålamod att vara konsekvent hela vägen ut. Det som först ser ut som ett fatalt misslyckande är alltså bara en del i processen.

Nu åker jag buss till jobbet och nya datorn fungerar riktigt bra som busskompis. Alla filer är nu överflyttade från den gamla, men jag har inte fått igång alla program så det dröjer nog några dagar innan det kommer bilder i bloggen igen. Hoppas verkligen kunna skrämma liv i mitt köpta ex. av Photoshop Elements, trots flytt från en dator till en annan men gissar att det kan bli lite klurigt.

Idag var det äntligen dags för dragträff igen och som vanligt hade Marika prickat in en dag med helt perfekt väder, ca -9 på natten och strålande sol sen! Jag trodde att vi bara skulle bara 5-6 spann, istället var vi åtminstone 11! Några 8-spann, två fyrspann och några 3- och 2-spann samt skidåkare, riktigt kul! På vägen dit passade jag förstås på att fota lite på det fina ekipaget vi hade bakom oss.

Jag körde alla sju hundarna. Leden till Spiken från Norriån är bara en mil,och det passar ju även tant Giela rätt bra. Däremot märktes det rätt tydligt att de andra var trötta efter gårdagen. Även om alla trummade på så kom vi väldigt snabbt in i marschfart (trav) och höll oss  där trots sträckan. Jag hade haft en tanke på att köra nån mil extra ovanför Spiken innan fikat, men insåg snart att milen till Spiken skulle passa rätt lagomt.

Framme i Spiken visade Nalle vad en slädhund egentligen är! Han gillar verkligen att sova i släden. De andra fick på sig sina Back on Track-täcken och denna gång lade sig alla ner för att sova - även Mintu! =D Trots att vi hade över 40 hundar på plats stor del av tiden var det riktigt tyst och lugnt, för det mesta. Vi kunde fika och surra i lugn och ro medan hundarna vilade. Ibland blev nån lite ivrig och vissa andra hakade gärna på med en kort sång. Tycker ändå att det fungerade riktigt bra med tanke på att många inte var så vana vid fikastopp, och flera unghundar var med.

Massor av Malamuter på plats idag

Dagens enda samojedspann, men inte dagens enda samojeder!

Giela var inte den ena tanten på plats, Akela är också halvpensionär och fick mysa med matte Marikapå liggunderlaget. Tant Giela verkade tycka att det var rätt skoj att titta på alla hundar, hon ylade till och med en stund!

Efter gott fika och trevligt surr var det sen dags att bege sig hemåt. Hundskuggorna började bli långa. Vi startade sist av alla och hann träna 2 omkörningar på vägen hem. Mina hundar är inte supersäkra på att gå om, dvs. även om vi kommer förbi utan stopp så kan nån (t.ex. Silva) gärna kasta ut en nos i farten, men det fungerade ändå rätt bra. Nyttig träning!

Vi hamnade framför ett riktigt gulligt samojedspann mot slutet och självklart blev jag tvungen att hänga bakom släden och fota en massa. De såg ut som vita fluffiga nallebjörnar och verkade så glada! =)

Imorgon blir det vila och kloklippning för hundarna. Denna vecka har de sprungit 11-12 mil vilket är säsongens största prestation så långt! De klagar nog helt enkelt inte på en vilodag, vilket passar bra för imorgon får jag hem min nya dator! =D

Idag var det äntligen dags för fikaträff i Alträsk med mina härliga kollegor. Alträsk ligger ca 2,5 mil skoterled från Vittjärv, så det var ju dessutom en lagom tur för hundarna. Just före åtta imorse lämnade vi tomten, 6 glada hundar, en fullpackad släde, å jag. Vi letade oss fram på leder som vi kör ibland men inte speciellt ofta, och passerade kraftverket, Heden, Hampis och Grönland. Det var mulet ute och kring 0-gradigt. Efter en timmes körning fick jag äntligen be hundarna svänga vänster ut på nya spår, ställen där vi aldrig varit förut. Det kändes nästan som att Mintu och Kaela hade spanat in den korsningen redan i förväg.

Leden började med en lång kraftledningsgata med en massa sly. Sen svängde vi in på ett avlångt myrstråk, och där fick jag en jättebra idé. Ett välkört spår vände upp mot Vändträsk till, en av byarna vi skulle passera, och det kändes som att vi borde komma dit vi skulle längs det spåret. Tyvärr blev spåret smalare och smalare, och till slut vände spåret längst ner på ett kalhygge.

Vid det här laget hade solen kommit fram och strålade ner från en klarblå himmel. På vägen tillbaka hittade vi andra sidospår, och för att inte behöva köra en massa extra, så testade vi även dem. De gick ju i alla fall åt rätt håll. Det slutade med att vi hamnade hemma hos en gubbe i Vändträsk, som bodde bara nån kilometer ifrån stugan i Alträsk där vi skulle träffas, och fick veta att det inte fanns några skoterspår som kunde ta oss dit vi skulle (korsa en större väg bland annat). En halv kilometer ute på Älvsbyvägen hade tagit oss dit vi skulle, men sånt går förstås inte att göra. Det hela slutade alltså med att vi fick vända ännu en gång och köra hela vägen tillbaka till myrstråket, en felkörning på ca en timme och antagligen kring en mil.

Hundarna hade i alla fall stort tålamod med mina felberäkningar och jobbade på fint trots att jag vilseledde dem flera gånger. Snart var vi tillbaka på spåret igen, men tiden hade förstås sprungit ifrån oss och jag insåg att vi skulle bli lite sena.

Klockan tolv kom vi fram till stugan i Alträsk, där elden redan brann. Då hade hundarna sprungit i fyra timmar, och antagligen ca 3,5 mil. Ändå kändes de fräscha och pigga och alla tassar mådde bra. Det blev grillning och surr och skratt med mina härliga kollegor, och på plats fanns även två andra hundar! Mina jyckar fick ligga en bit bort i lugn och ro för att vila upp sig.

På ett renskinn satt söta Sally (ovan) och hennes kompis Kalla (nedan). Kalla visade sig vara en riktigt trevlig liten norrbottensspets som dessutom gjorde sig riktigt bra på bild!

Ser ni var Nalle ligger? Mintu envisade även idag med att stå eller sitta, i 3 timmar! Att lägga sig ner med täcke på sig är tydligen helt omöjligt, även om man är riktigt trött. Ungefär klockan tre hade alla fikat klart och återfärden började. Då hade det redan hunnit bli mulet igen, samt regnat en stund. Det började blåsa allt mer dessutom - alla väder på samma dag! När vi skulle åka iväg fick Mintu och Kaela totalt hjärnsläpp och gick kors och tvärs utan att förstå ett ord jag sa, i kanske fem minuter. Spåret vi skulle ta tillbaka var rätt blött (jämfört med i förmiddags) och hundarna försökte förstås hitta bättre spår. Silva ville absolut inte bli blöt och trasslade mest av alla. Detta kan ha varit årtusendets mest kaotiska start med ett litet 6-spann...

Sen hamnade alla hjärnorna på plats igen, och vi fortsatte hemåt längs leden som tagit oss till Alträsk (men utan sidospår). Regnet övergick snart i snö och stora blöta lappvantar föll ner mot oss. När vi korsade Vändträsket såg man knappt andra sidan sjön, trots att den inte är speciellt stor.

När vi kom till myrstråket igen (alltså stället där jag några timmar tidigare tog en bild med strålande sol) snöade det rätt mycket och all den blöta snön fastnade på hundarna, mig och släden. Snön i filmen har jag alltså INTE rört själv utan den blåste fast på egen hand.

När vi kom till kraftledningen igen var den mycket finare än sist - snö på träden! Hundarna kändes fortfarande pigga och det kändes bra att de fungerade så bra även på denna distans. Jag har ju inga långdistanshundar, å inga springhundar heller. Tidigare har vi som längst kört 5 mil ungefär, och då har hundarna sett rätt slitna ut till slut. Flera av dem har helt enkelt inte de fysiska eller mentala förutsättningarna för att springa lång eller snabbt, men idag hittade vi ett fint flyt och hundarna är i bra form och fungerar fint ihop.

När vi kom till Heden hade det tydligen inte snöat alls, trots att det bara är några kilometer mellan ställena. Istället såg vintern ut somden gör mest i slutet av mars, bara träd och snö med barr och kvistar på. Mintu och Kaela skötte sig jättefint i led idag. Förutom hjärnsläppet i Alträsk gjorde de allting rätt. På vägen hem hade de stenkoll på vart vi skulle, och en gång när jag rättade Mintu när han ville svänga, så märkte jag senare att han tänkt helt rätt... vägen jag valde var en omväg och vägen han valde var precis den vi körde på vägen dit.

Vi korsade även en väg som plogats upp under dagen. Skoterspåret korsade vägen snett och efter plogningen såg man bara en hög plogkant på andra sidan, minst dubbelt så hög som hundarna, och ingenting som skvallrade om var skoterleden faktiskt fortsatte. Ändå klättrade de direkt upp på rätt ställe och fortsatte, de använder nog näsorna en hel del när de söker spår gissar jag. När vi närmade oss kraftstationen i Vittjärv hade solen börjat gå ner, och hundarna trummade fortfarande på så fint.

När vi körde över kraftverksdammen kom jag på ett smart sätta att använda slädlinan. Istället för att halvstå på släden och försöka att spara belagen ändå, så kunde jag jogga bakom och hålla i linan. Fungerade riktigt bra! Sen korsade vi väg 97 en sista gång och lite mindre än 3 timmar efter starten i Alträsk, joggade 6 nöjda men absolut inte slutkörda hundar in på tomten. Detta blev årets hittills längsta tur för oss, 7 timmars spring och ca 6 mil avverkade - för vårt lilla gäng är det riktigt bra jobbat! Efter gos och mys och avselning var det sen dags för hundarna att ha lite "after work". Så himla stolt och nöjd över min älskade små vänner!

Solens framfart går inte längre att förneka. Nu har den börjat plocka fram vår tomt igen, det var några månader sen vi såg nåt annat än snö på marken. Innan den töar fram resten av tomten ska vi köra en massa mer släde! T.ex imorgon, när vi drar till Norriån för att köra med ett gäng härliga tjejer och surra och fika. Dessutom får jag nog sällskap på släden och i spannet! Nu har jag dessutom hämtat hem de tre sista Back on Track-täckena så de får följa med imorgon, 6 av hundarna har täcken nu. Först ska här matas hundar och sen sova...är jättetrött!

Nu ikväll gjorde vi ett litet experiment, något som många andra tydligen kommit på att man kan göra för länge sen....som vanligt är jag sist med mycket. Nåja, jag selade ut 6-spannet och vi körde hemifrån på isiga spår som ändå blivit lite mjukare av snön som fallit. När vi kört 3-4 km så kom jag på en idé! Helt enkelt att testa vad hundarna skulle göra om jag var helt tyst, varken manade på dem, bad dem att starta, gav order att svänga, peppade i de tyngsta uppförsbackarna osv. Min egen gissning var att vi skulle ta ungefär samma spår som vi körde senast, i tisdag, då samma hundar gick i led. Jag pratar inte mycket med hundarna normalt sett när vi kör heller, men steget därifrån till att vara helt och hållet tyst är ändå rätt stort.

Det blev en tur på nästan 2 mil där Mintu och Kaela valde väg i nästan 20 möjliga korsningar. Vi passerade renmarker och skällande hundar men jyckarna hade hela tiden fokus på arbetet och verkade inte tycka att det spelade så stor roll att matte plötsligt blivit alldeles tyst. Två gånger stannade hundarna för att snöbada lite, men efter kanske en minut verkade de ha enats om att det var dags att fortsätta igen. I korsningarna var Mintu och Kaela oftast ense direkt, men några gånger tänkte de olika, och då var det oftast Kaelas val som stod fast. Vi tog samma väg som i tisdags med med två alternativa slingor där man kommer upp på samma spår efter nån kilometer igen.

I de brantaste backarna sackade farten ner men precis när jag undrade om vi skulle stanna (hundarna kan ju faktiskt tänka att matte kanske står på bromsen, men bara har glömt att säga de där orden om att stanna av...) så tog de nya krafter och slet oss upp medan jag stod och höll tyst bak på medarna. När vi kört i kanske en timme till valde hundarna ett spår som de oftast vill välja, men som jag aldrig väljer i stort sett. Det spåret går i diket på riksväg 97, vilket inte är så spännande direkt, men där tycker ju tydligen hundarna och jag olika. När vi passerade en liten infartsväg såg Mintu lite fundersam ut så jag gav ett "höger" och sen ett "vänster" för att inte få spannet upp på stora vägen utan ner i diket på nästa sida. Sen, när vi bara hade en kilometer kvar, ville hundarna svänga höger på ett ställe där "höger" innebär en tur på nån mil till innan man kommer hemåt igen. Eftersom jag kände att kvällens tid var ute så gav jag ett "vänster" istället.

Sen tog hundarna oss hela vägen hem på egen hand. Riktigt kul att se dem jobba helt på egen hand, och skoj att de visade sig ha sån fin arbetsmoral trots att de hade alla chanser att stanna och äta renbajs, kanske söka lite renar i skogen, eller bara ligga och rulla runt i snön. För att vara ett gäng hobbyhundar som andra bytt ut, så är de ändå rätt bra!

Nu råder det inte längre nån tvekan. Tidigare har vi sett lite djurbajs som ev. kunde vara från ren (man hinner ju inte se så mycket i farten) och en massa spår. Nu ikväll skingrades alla tvivel. Spåren var stenhårda och hala så släden gled väldigt lätt. Nackdelen med så hårda spår är bland annat att alla små ojämnheter också är hårda, så ställen där man normalt sett kan sladda runt kurvor blir plötsligt mer läskiga och man måste ha ännu mer vikt på "rätt" sida för att vara beredd på eventuella ojämnheter. Det blir även betydligt skumpigare att gena i kurvor eller på annat sätt köra lite utanför spåret.

Viltvittringen gjorde hundarna ruskigt springsugna och det tog inte lång tid innan jag såg de första renarna. Lite senare följde vi ett smalt skoterspår som går över ett litet berg, där det ofta är ren. Först såg vi mest bara spår, sen började hundarna bli lite tokigare och plötsligt var snön nedtrampad nästan överallt. Eftersom jag redan börjat filma så fortsatte jag. Jag hann överväga rätt många gånger om det var rätt läge att filma, för släden kan kasta en del i detta före. Efter 5 minuter stod ett gäng renar i alla fall inne i skogen (på höger sida), och givetvis blev hundarna ännu gladare. Tyvärr syns inte de söta renarna på filmen. Nåja, alltid kul med lite extra motivation ute i skogen. Kvällens tur blev ca 2 mil och gick nog med rekordfart för att vara vi (fast här bromsar jag hejvilt för att kunna filma.).

Dessutom blev starten oväntat spännande. Vi börjar ju med en 180 graders kurva på max 30 meter. Även den har blivit hård och skumpig och det börjar kännas smått osäkert. Idag tappade jag fotfästet och släpade en bit med händerna på bågen och benen hängande bakåt. Bara att dra sig upp i farten och klättra ombord medan hundarna rusade som tokar. Ska försöka hitta en alternativ startlösning för det här är som bäddat för trubbel just nu! Att man ramlar och släpas ibland är ju inget ovanligt, men att starta på ett ställe där man nästan väntar sig att välta - nä det är bara dumt!

Idag sken solen från en klarblå himmel och nattens minusgrader (även om de inte var många) gav oss hårda fina spår. Däremot var det väl varmt för vännerna. Som synes på bilden var jag inte ensam på släden idag, utan älskade sambon hängde med. Dessutom var släden fullproppad med ved, fika, spån, täcken mm. Det gick tungt i värmen men hundarna höll ändå fin styrfart, inte snabb, men stadig.

Vi körde en runda på kring 1,5 mil bara, vilket kändes rätt lagomt med tanke på packningen och värmen. Här är vi nere på älven och har kört en bit över en mil (gissar jag). Snart dags för fikapaus! Som synes är tungorna långa och stegen lite tunga. Silva har alltid lite mer energi kvar och ser inte speciellt trött ut här heller.

Vi stannade vid strandkanten bortanför Kusön och fixade en liten eld. Även jag måste erkänna att vårsol och grillning är riktigt trevligt, även om jag allra helst hade haft kring -15 och kunnat köra hundarna lite mer normalt. Grillad korv och grillat bacon och en massa annat gott satt i alla fall riktigt fint, och jag somnade nästan i min "solstol".

Hundarna campades upp alldeles bredvid oss och fick lite spån att ligga på. Riktigt skönt att ha dubbla ankare så att man kan sätta ett fram å ett bak när man stannar. Dessutom hade jag med de nya täckena till Rossi, Kaela och Mintu. Även om ingen av dem fryser i dessa temperaturer så har jag börjat känna allt mer att det känns dumt att köra dem och sen låta dem ligga på snö/is (att man har med saker att ligga på betyder ju inte att hundarna tänker använda dem) och sen köra igång och springa igen. Därför är tanken att alla ska få ett eget Back on Track-täcke just för att hålla musklerna lite extra varma vid pauser och bilfärder efter/före körning mm. De andras täcken har beställts och kommer under veckan förhoppningsvis.

Snart hade alla lagt sig att vila, nästan alla i alla fall. Mintu såg ut att trivas i sitt täcke men VÄGRADE i sten att lägga sig ner. Han var så trött att han nästan somnade stående men han vill INTE ligga ner. En stund satt han men det var allt. I vanliga fall är Mintu enkel att "klia omkull" men inte idag! Han kämpade tappert och stod upp trots att jag bad honom att sitta eller kliade honom på halsen (då brukar han falla som en fura). Tror vi får ta en utmattningssession med täcke på så att han märker att det faktiskt går att sova med täcke på. I övrigt är jag väldigt nöjd med täckena. Back on Track må vara dyra, men förhoppningsvis så är de också så bra som de sägs vara, och jag gillar passformen och smidigheten. De tjocka vintertäckena jag har sen tidigare är jättefina men lägger man 6 såna i slädsäcken så är den full...

Efter ett par timmar i solen packade vi in oss (och väckte den stående Mintu) och började resan hemåt, som bara var ett par kilometer. Spåren hade blivit ganska mycket mjukare så det var faktiskt rätt skönt att ha nära hem. Mintu och Kaela gjorde ett jättefint jobb i led idag, men jag är fortfarande lite fundersam över  Kaela. Tyckte att hon rörde sig helt OK idag, men hon passade en hel del. Med tanke på tempot var det inte så underligt, men jag håller ändå ett extra öga på henne. Har vi otur så blir det ett nytt veterinärbesök och då vet jag inte riktigt vart vi ska vända oss eftersom hon redan undersökts av några av de bästa inom området här i trakten.

Veterinären i Öjebyn (som blev en ny favorit) visade i höstas hur man kan känna på några muskler som sitter på undersidan ryggen, man nyper liksom kring ljumskarna (och detta är INTE tänkt om en instruktion som man ska följa för att testa, absolut inte!) och om hunden har ryggont så reagerar den oftast där. Reaktionen blir ofta ganska stark och är svår att missa. Tror Kaela ska få sig en extra genomkänning nu ikväll.