Den här veckan har verkligen varit full av besök för min och hundarnas del. På en vecka har vi haft 4 personer och 9 hundar från 3 olika ställen att köra ihop med här hemma. Idag kom sambons systrar på besök och Akitan Riki och Siberian huskyn Driva fick låna lillsläden och dra på sin matte. Söta laikan Anja fick följa med lös. Lars tog skotern och åkte ut lite före oss för att starta elden åt oss andra - perfekt timing!

Det blir snabbt lite packning att ha med sig när fyra personer vill sitta skönt, äta hamburgare och elda lite.

3 ivriga kompisar

Lisa och hennes fina gäng

Linda åkte med på min släde, och det märktes att det var tungt för hundarna men jag tycker de kämpade på bra, med två personer och rätt mycket packning i släden. Det var mest i de tuffare uppförsbackarna som vi fick avlasta dem lite ibland men annars klarade de allting själva. Värre var det med hjärnorna! När vi åkte hemifrån skulle vi ta en liten slinga ut på ängen för att inte passera så nära grannhundarna, men Mintu hade helt glömt var ordet "höger" betydde. När jag gick fram och flyttade dem till slut, så flyttade de snabbt ut på sitt gamla spår igen. Till slut fick Linda leda dem rätt menan jag körde...helt kollriga var dem! Efter det återvände dock hjärnorna till ledarhundarna till 95% i alla fall och minnet av höger/vänster återfann Mintu.

Rossi snappar lite snö

Fina lilla Driva

Riki, ett riktigt charmtroll!

Vi körde till samma plats som vi använde i tisdags, och det var lyxigt att komma fram till en varm eld och uppskottade sittplatser. Hundarna fick på sig täcken och  jag spände upp mittlinan mellan några träd, och sen var det hamburgerdags! Temperaturen låg mellan -15 till -20 nånstans så sallad, ost och tomater hade frusit innan hamburgarna blev klara, men det var riktigt gott ändå!

Så härligt att sitta ute i skogen med trevligt sällskap när mörkret faller och stjärnorna börjar visa sig på en molnfri himmel. En riktigt fin dag helt enkelt! Riki och Anja spanar mot fikat (gissar jag). Dessutom är det inte alltid man får så bra fikadagar redan i januari. Oftast är det antingen mulet eller ruskigt kallt.

Mintu, Rotax och Kaela under en första ensam stjärna

Nalle gillar ju att ligga i slädsäcken och visst kröp han dit även idag. Jag vet att han alltid vill lägga sig där och brukar förbereda för honom när jag packar ur släden. En riktigt slädhund! =)

Efter ett par timmar packade vi ihop oss och började färden hemåt igen. Vi hade ju inte speciellt långt att åka men med packning å allt var det ändå rätt lagomt för hundarna. Nysnön var lite kärv så med den extra tyngden fick de kämpa på bra ändå.

Lisas söta gäng

När vi kom hem skulle vi egentligen rensa garderober och vara flitiga, men vi kände oss alla väldigt nöjda med att bara sitta i soffan och dricka en kopp kaffe. Hundarna fick sig lite extra gos efter turen och nu när gästerna åkt hem ska de få komma in hela högen för lite lördagsmys. Imorgon kör vi ensamma (med sambon+skoter men inga andra hundar) och ska försöka utforska vilka nya spår som körts upp lite längre bort.

Jag har tidigare år funderat lite på att köra Beaver Trap Trail, en tävling en bra bit ner i Sverige där man kör lite längre distanser men på lite mindre allvar än i många andra tävlingar (kanske man kan säga, finns turklass mm där i alla fall). Jag har ju ingen lust att tävla med hundarna på normalt sett, men Beaver Trap Trail kändes mer som en lite utmanande dragträff och det skulle vara skoj. Vi hade ju tänkt ha en 10-milatävling här uppe men den blev tyvärr inställd detta år.  Nu blev jag ju påmind om att de faktiskt har en sträcka som är 10-11 mil i Beaver Trap Trail och körs en dag, den 23 mars i år. Det skulle faktiskt vara skoj att klara den utmaningen och om vi ska göra det så måste vi börja hitta lite längre spår redan nu. Flera av mina hundar är ju inte alls byggda för långdistans (ex. Mintu med sin eviga passgång och Rotax med sina korta knubbiga ben) men om vi får ta det i vår egen takt och har tränat för det, så tror jag absolut att vi fixar det, även om det kommer vara ett trött gäng som kommer i mål. Så, vi får se - kanske blir det ett besök på tävlingsbanorna 11 år efter att första huskyn kikade in i våra liv. Antagligen det första och sista, men det skulle vara skoj! Jag gissar att vi skulle komma sist, men jag skulle vara supernöjd om alla kom imål med egna tassar och var glada och nöjda!

Avslutar med en bild på min älskade Mintu, en klok och härlig kille som är väldigt lätt att älska. Just idag hade han sitt stora hjärnsläpp i början och sen spanade han in 2-3 av djurspåren vi passerade till mitt stora förtret, men i övrigt skötte han sig bra, så han fick några extra stora kramar. Älskade lillMint! Lars undrade just om inte Mintu fryser där ute, och tyckte att jag skulle skynda mig att ta in honom! De har nåt speciellt ihop de där två helt enkelt!

Lars   Mintu!

Många är vi som älskar hundar. De flesta som har hund säger sig älska sin hund. Det otäcka med ordet ”älska” är att det kan betyda så många olika saker. För många år sen träffade jag en kvinna med två omplaceringshuskies. Hon hade själv svårt att gå och motionerade hundarna ytterst sparsamt med koppelpromenader i stan där de bodde. Denna kvinna ”älskade” sina hundar. Pratade man med henne så hävdade hon faktiskt att hundarna inte behövde mycket motion, de levde gott på all ”kärlek” hon hade att ge. Tänk om det var så enkelt, att hundar bara behövde någon som älskade dem och inget mer?

Ännu underligare blir det när man möter människor som ”älskar hundar” och ”älskar sin egen hund”, men använder oschysta träningsmetoder, trycker ner hunden i backen (vilket jag kan förstå för 15-20 år sen, jag gjorde det själv ibland för det var så saker och ting lärdes ut på den tiden, men utvecklingen går framåt och mängder av information finns tillgänglig idag) utan att den gjort något för att förtjäna det, rycker den i halsen, skriker på den, skickar iväg den från den sociala samvaron hela tiden. Är det kärlek? Gör man så om man älskar, respekterar och förstår denna underbara varelse som delar livet med en? Eller betyder ”älskar” något helt annat för denna person? Har de kunskapen/förmågan att förstå ens en liten del av hur en hund fungerar, känner och tänker? Frågar man dem så ”älskar de sin hund” förstås, kanske till och med mest av allt i hela stora vida världen.

I slädhundsvärlden finns det gott om personer som älskar sina hundar. En del gör det både till ord och handling. Andra älskar sina hundar men avlivar/omplacerar skoningslöst alla de som inte håller måttet. Missförstå mig rätt, jag ser inget fel i att omplacera på ett klokt sätt, men när ”omsättningen” på hundar är så stor att det försvinner hundar var och varannan månad, kan det verkligen vara att ”älska” sina hundar? Kanske älskar man tanken på att tävla och kanske älskar man att köra hundspann, men kan man verkligen säga att man älskar sina hundar?

Ytterligare en dimension av det hela är alla ”älskade” men tjocka och ovårdade hundar. Visst är det underligt att människor kan ”älska” en hund, leva med den som centrum i sitt liv, ha den som ett barn, men ändå låta den bli så tjock att den knappt kan gå? Låta pälsen tovas och klorna bli långa? Ha en relation med hunden där de inte klarar att borsta hunden utan att den morrar, en relation som egentligen saknar tillit, förtroende och alla de bitarna, men allt de ser är den enorma kärlek de känner till hunden (som ibland morrar och bits, men inte så ofta).

Många ”hundälskare” håller till på Internet, och själv ställer jag mig alltid en liten aning skeptisk till folk som säger sig ”älska hundar”. Av någon anledning blir jag mindre skeptisk till de som pratar hund utan att just göra denna direkta kärleksförklaring. Att någon säger sig ”älska hundar”, kan betyda väldigt många olika saker.

Ibland brukar jag fundera lite, vad är bäst – att vara en ytterst älskad hund hos en okunnig ägare som inte vet hur en hund fungerar, eller att vara mindre älskad men leva hos en ägare med kunskap och engagemang i sitt husdjur? Ser man det så, är kanske ren ”kärlek” den minst viktiga delen i det hela. Att respektera levande varelser och ha kunskap om deras behov och beteende kanske är viktigare. Att man älskar sin hund behöver inte alltid betyda att man är en bra hundägare även om det oftast är en väldigt bra start. Vad tycker ni?

Ser ni de svarta rumporna längst bak? Över nyår hade vi besök av vår vän Monica och hennes två bordercollies Sultan och Flicka, som till vardags jobbar med en massa roligt (bland annat vallning förstås) och nu även fick chansen att springa i ett 8-spann över de snötäckta vidderna. Efter tövädret så höll sig temperaturen kring nollan i flera dagar, men det frös på precis nog mycket för att vi skulle få snabba och lätta spår i alla fall. Tänk att för en vecka sen var jag rädd att vi skulle ha -35 grader och knappt kunna köra pga kylan - istället höll spåren på att bli alldeles för mjuka pga extrem värme.

Bilden ovan är från en av de två turerna vi tog på nyårsafton, under dagen alltså, inte kvällen förstås. I starten var speciellt Nalle och Rossi väldigt intresserade av de två nykomlingarna där bak och kunde knappt stå åt rätt håll, men när vi kommit iväg så fungerade allt fint och Sultan och Flicka skötte sig bra. Att sitta fast både i halsen och selen kan ju vara lite ovant i början.

Egentligen hade vi tänkt dela spannen på de första turerna för säkerhets skull, dvs. köra mitt 6-spann först och sen Monica och hennes 2 hundar bakom på skidor eller mindre släde, men föret var lite väl lätt för skidor, och lilla släden kändes tung för två hundar, så vi hoppade över mellanstegen helt enkelt. Dock kräver det lite extra koll. Så länge man jobbar så springer ju hundarna på i 99,9% av fallen, men när man stannar är det lättare hänt att de där framme får för sig att vända bakåt för att "hälsa på gästerna".

Just av den anledningen bytte jag ut några av nacklinorna som kan gå av vid tryck till fasta linor på hundarna jag hade framför Flicka och Sultan, för att förhindra oplanerade hundmöten. Är man två på släden har man helt andra förutsättningar att kunna hindra potentiellt farliga situationer som kan uppstå. När man skriver sådär låter det ju som om hundarna hela tiden var redo att äta varandra men så är det förstås inte. Däremot finns det alltid risker när man blandar grupper av hundar som inte känner varandra, och struntar man i de riskerna så kan allting antingen gå jättebra ändå, eller så blir det riktigt dyra turer till veterinären. I värsta (absolut värsta) fall kan innebära att ett gäng bråkande hundar som inte känner varandra sitter ihopbundna med en hög av rep där ingen kommer loss och ingen vågar sluta försvara sig...inte alls bra!

Det var roligt att se hur olika hundar av olika typ kan vara. Även om jag är uppvuxen med border collies så är det ju många år sen, och man glömmer så snabbt. Sultan var väldigt ivrig i starten och ville nästan trycka till Flicka. Under andra turen gjorde han det en snabbis kanske 20 meter efter start och Flicka tjöööt! Ljudet fick mina hundar att skutta till och direkt vända sig om för att se vad som var på G! De är inte vana vid höga ljud på det sättet när man är igång, så jag kastade mig av släden och sprang fram för att hindra de nyfikna 6 där framme från att komma dit bak. Som tur var gick det lätt att stoppa dem med säkerhetsavstånd, de var nyfikna men inte ute efter att söka trubbel.

Paus!

Flicka

När det närmade sig kväll tog vi in alla nio hundarna. Monicas hundar fick vara i vardagsrummet med ett kompostgaller in mot hallen köket, där mina hundar höll till. Vi skruvade upp TVn rejält och drog för alla mörka persienner. Sen åt vi en massa mat och kastade oss i soffan framför en film. När det började smattra lite just kring tolvslaget gick jag ut i köket och gav hundarna varsitt litet tuggben. Det fungerade ännu bättre än godisregn och den enda som reagerade alls var Rossi. Giela tuggade på utan att bry sig om ljuden. Samtidigt kändes det som om det faktiskt sköts lite mindre än vad det brukar göra?

Med fokus på hundar och film missade vi faktiskt tolvslaget med ett par minuter, men det blev ju nytt år i alla fall! Många andra bloggar är just nu fyllda av "året som gått" och "mål för 2013". För det första är jag inte så målinriktad i mitt hundliv just nu. Vårt mål är ju att köra en massa släde och ha skoj - och det klarar vi av bra! Vi pratade lite kring detta med mål och planering och kom till samma slutsats, idag drunkar alldeles för många hundägare i en evig planering av mål, kriterier, detaljer mm och glömmer att ha roligt med hundarna och lita på magkänslan. Alla moment ska delas i tusen delar och läras in på ett pedagogiskt sätt - och visst är det jättebra men det erbjuder även en hel del fallgropar och risken att man till slut inte ser skogen för alla träd är rätt stor.

Dessutom överöses vi av bloggar med ambitiösa detaljerade planeringar av träningsupplägg där allt från belöningar (leker hunden verkligen nog intensivt när jag belönar?) till perfekta fotgående (var går hunden, hur går hunden, vilken attityd har hunden osv...) avverkas. Det är lätt att dras med och fastna i detaljplanering och måltänk inför framtiden - men hundarna har vi ju här och nu! Att vara hundägare idag kan bli hur invecklat som helst - om man trillar in på det spåret. Man kommer faktiskt rätt långt med kunskap kring hundars beteende och sunt förnuft. Allting behöver inte vara fullt så invecklat som det ibland kan verka.

Däremot så vill jag försöka få till nån längre tur senare i vår, vore skoj att bräcka 10 mil på en dag med mitt lilla gäng. Någon mer konkret sammanfattning av dåtid eller framtid kommer inte att komma här - att göra det mitt i säsongen känns helt avigt! Säsongen sammanfattas i slutet av april - om jag inte glömmer av mig.

På nyårsdagen fick vi oss en mycket oplanerad sovmorgon - vi sov till 10.27 Lite panik! Då var vi ändå 3 personer och 9 hundar inne, mina hundar fick visserligen gå ut till hundgårdarna kring 8 när jag vaknade till (och somnade om) men ändå! Kunde de inte ha väckt oss? Vi klev upp och samlade ihop oss och packade för lite grillning ute i skogen. Detta blev gängets tredje tur tillsammans och efter att ha spanat in varandra lite mer så var alla lugna och duktiga i starten. Här sitter Sultan framför släden. Både han och Flicka skötte sig jättefint i spannet och jobbade på utan att trassla eller nåt sånt.

Sambon följde med på sin skoter så alla var nöjda sen, fyrbenta, tvåbenta och skotern...!

Vi körde kanske 6-7 km innan vi stannade vid en liten grillplats. Mörket började redan falla så vi fick oss en oplanerat sen lunch ute i snön, men så kan det ju bli när man försover sig. Det blev grillade hamburgare med tillbehör - jag lyckades göra en riktig superburgare trots att den var lite trasig...! Hundarna hade ändå dragit rätt tungt även om det inte var långt, så de flesta hade vett att ta det lugnt men Silva dödade förstås närmsta lilla träd och flisade upp dess kvistar.

Motljus, med Kaela, Nalle och Silva, dags att åka hemåt igen!

Eftersom vi hade en middagstid att passa blev turen betydligt kortare än vi planerat, men så är det ju ibland. Efter 2 roliga hunddygn åkte sen våra gäster hem. Visst var det lite "sura" miner mellan grupperna, Rossi kunde förstås inte låta bli att skälla ut dem från sin hundgård t.ex., men överlag tycker jag att allting fungerade bra. Det blev inga "dåliga" möten och de respekterade varandra på ett bra sätt, egentligen så bra som man kan förvänta sig när man blandar två grupper av hundar med rätt olika språk och sätt. Giela umgicks med Flicka och Sultan även inne och det fungerade förstås bra, hon fungerar ihop med alla hundar i stort sett. De andra däremot fick inte "mötas" ordentligt eftersom det innebär betydligt mer risken än positiva saker när tiden tillsammans ändå var så pass kort. Inga incidenter och inga negativa minnen för hundarna att ta med sig helt enkelt.

Med lite tur så gav turerna mersmak så att vi får collrigt besök igen senare! =) I så fall ska jag fixa lite söta bilder framifrån på de dragande border colliesarna, och inte bara svarta rumpor!