Många är vi som älskar hundar. De flesta som har hund säger sig älska sin hund. Det otäcka med ordet ”älska” är att det kan betyda så många olika saker. För många år sen träffade jag en kvinna med två omplaceringshuskies. Hon hade själv svårt att gå och motionerade hundarna ytterst sparsamt med koppelpromenader i stan där de bodde. Denna kvinna ”älskade” sina hundar. Pratade man med henne så hävdade hon faktiskt att hundarna inte behövde mycket motion, de levde gott på all ”kärlek” hon hade att ge. Tänk om det var så enkelt, att hundar bara behövde någon som älskade dem och inget mer?

Ännu underligare blir det när man möter människor som ”älskar hundar” och ”älskar sin egen hund”, men använder oschysta träningsmetoder, trycker ner hunden i backen (vilket jag kan förstå för 15-20 år sen, jag gjorde det själv ibland för det var så saker och ting lärdes ut på den tiden, men utvecklingen går framåt och mängder av information finns tillgänglig idag) utan att den gjort något för att förtjäna det, rycker den i halsen, skriker på den, skickar iväg den från den sociala samvaron hela tiden. Är det kärlek? Gör man så om man älskar, respekterar och förstår denna underbara varelse som delar livet med en? Eller betyder ”älskar” något helt annat för denna person? Har de kunskapen/förmågan att förstå ens en liten del av hur en hund fungerar, känner och tänker? Frågar man dem så ”älskar de sin hund” förstås, kanske till och med mest av allt i hela stora vida världen.

I slädhundsvärlden finns det gott om personer som älskar sina hundar. En del gör det både till ord och handling. Andra älskar sina hundar men avlivar/omplacerar skoningslöst alla de som inte håller måttet. Missförstå mig rätt, jag ser inget fel i att omplacera på ett klokt sätt, men när ”omsättningen” på hundar är så stor att det försvinner hundar var och varannan månad, kan det verkligen vara att ”älska” sina hundar? Kanske älskar man tanken på att tävla och kanske älskar man att köra hundspann, men kan man verkligen säga att man älskar sina hundar?

Ytterligare en dimension av det hela är alla ”älskade” men tjocka och ovårdade hundar. Visst är det underligt att människor kan ”älska” en hund, leva med den som centrum i sitt liv, ha den som ett barn, men ändå låta den bli så tjock att den knappt kan gå? Låta pälsen tovas och klorna bli långa? Ha en relation med hunden där de inte klarar att borsta hunden utan att den morrar, en relation som egentligen saknar tillit, förtroende och alla de bitarna, men allt de ser är den enorma kärlek de känner till hunden (som ibland morrar och bits, men inte så ofta).

Många ”hundälskare” håller till på Internet, och själv ställer jag mig alltid en liten aning skeptisk till folk som säger sig ”älska hundar”. Av någon anledning blir jag mindre skeptisk till de som pratar hund utan att just göra denna direkta kärleksförklaring. Att någon säger sig ”älska hundar”, kan betyda väldigt många olika saker.

Ibland brukar jag fundera lite, vad är bäst – att vara en ytterst älskad hund hos en okunnig ägare som inte vet hur en hund fungerar, eller att vara mindre älskad men leva hos en ägare med kunskap och engagemang i sitt husdjur? Ser man det så, är kanske ren ”kärlek” den minst viktiga delen i det hela. Att respektera levande varelser och ha kunskap om deras behov och beteende kanske är viktigare. Att man älskar sin hund behöver inte alltid betyda att man är en bra hundägare även om det oftast är en väldigt bra start. Vad tycker ni?