När jag släppte bromsen och lät spannet skjuta iväg från tomten nu ikväll hisnade det nästan lite. Även om det bara är ett 6-spann så har de bra kraft på ett hårt och fint spår, och nu hade vi ju varken medåkare eller en massa packning heller för första gången på över en vecka. Hittills den här säsongen har vi antingen haft kärv nysnö, massvis med nysnö, kompisar på släden eller något annat som hållit nere farten men nu var det bara min broms som stoppade. Det är underligt hur snabbt man vänjer sig vid saker som fart och kraft. Tidigare var jag ju van att köra ungefär dubbla antalet hundar och även på väldigt lätt spår. Just ikväll kändes 6 hundar väldigt lagomt.

Det snöade lite lätt och valet mellan att blunda helt och inte se men skydda ögonen, alternativt att titta men få snö i ögonen och eventuellt kvistar (snö+pannlampa fungerar ungefär som extraljus och snö på en bil), kändes inte helt givet bakom ett gäng ivriga hundar. Vi svängde upp mot vår kortaste runda med tanken att ta en snabb och kort kvällstur bara. Dagens längre tur blev utbytt av diverse orsaker. Istället kom vi in på ett aningen sämre spår, och marschfarten blev mer "standard".

När vi kom upp på berget och skulle svänga höger ner efter spåret som vi tidigare i år varit ensamma om att köra, så visade det sig att skotrarna inte hittat dit nu heller. Den korta snabba kvällsturen förvandlades snabbt till ett lite lagomt fyspass. Hundarna plumsade i snö som var 20-60 cm djup och bristen på skoterspår i botten gjorde att snön kändes nästan bottenlös. När vi körde över kalhyggena med nerfallna träd så fastnade dessutom linor och grejor konstant i kvistar och elände som gömde sig under snön, knappast ledarhundarnas fel utan bara en massa missflyt.

Ja, ett litet spår gör enorm skillnad helt enkelt. Vi gillar ju att pulsa och är vana vid det, men nu längtar vi faktiskt lite till tiden med massvis av fina skoterspår när vi kan börja få lite mil i tassarna och inte bara trampa på stället.