Idag var det kring -18 ute och jag övervägde länge om Giela skulle få följa eller inte. Hon hade säkert gärna suttit vid elden och fikat. Däremot gillar hon inte att frysa och med dagens temperatur skulle hon säkert ha gjort det, trots täcke,  då vi var stilla rätt länge vid fikapausen. Dessutom kändes hon rätt "osugen" senast vi körde och fryser ju lättare om tassarna än de andra även när man kör, så hon fick stanna hemma. Istället selade jag ut 6-spannet med nya korta selarna, och Lars drog igång skotern för att följa med oss ut. Som synes är Nalle rätt ivrig, han passar på att gräva en grop innan vi startar.

Här är vår läskiga skoterbro. Den är läskig för att den är smal, har en skarp sväng både just före och just efter, samt att den ännu har flera hål där hundtassar skulle kunna ramla ner och fastna. Vi passerar den alltså i snigelfart, men försöker att ändra inte trilla av med tanke på infarts- och utfartsvinkeln. Längtar tills den är "tät" och säker!

Det var riktigt soligt och fint ute och vi hade 3 kamerar med oss för att kunna fota både hundspann och skoter ute på de fina myrarna. När vi kom dit visade det sig dock att vi överskattat januarisolen. Den kommer aldrig nog långt upp för att fixa sol ute på myren då det ligger ett litet berg ivägen. Vid horisonten färgade solen träden rosa, men hos oss var allting bara i skugga.

Jag vet att jag säger det varje år, men nu är det dags igen - nu känns det som att vi har bra koll på utrustningen! Det enda som fattas på släden är mattbromsen, som ska byggas om och sen monteras tillbaka, men annars har vi bra slädsäck, hel släde med bra broms, rejält med linor och selar, dubbla ankare, släplina, massvis med reflexer, lampor till hundarna, mig och släden, ja det känns som att vi rent materiallt sett inte har så mycket kvar på önskelistan.

Lägg märke till kniven som jag monterat fast där bak. Den sitter alltid där och det är en stor trygghet att alltid ha en kniv tillhands. Främst tänker jag då på lägen där man akut kan behöva kapa av linor eller liknande om riktigt galna trassel uppstår. Dessutom brukar jag tänka på den när jag blir lite mörkrädd då hundarna och jag är långt ute i skogen tillsammans sen på kvällarna. OM det kommer en stor varg/björn/hund/lo (eller träsktroll) och anfaller hundarna så har jag ju i alla fall min lilla kniv!

Däremot måste bromsupphängningen justeras. Gillar inte att ha saker lagade med spännband! Jag försökte fota Lars och skotern men vi hade behövt lite sol för att få det riktigt snyggt. Dessutom hittade vi inget riktigt bra ställe, och så hade jag inte rätt objektiv, ja vi får göra ett nytt försök när solen hunnit lite högre upp helt enkelt.

Sen fotade Lars oss, men fokust hamnade lite knasigt ibland, så som det kan bli. Däremot ser de ju rätt glada, å jag med för den delen!

När ska vi fortsätta???

Här möter vi Lars och hans skoter. Mina hundar är rätt vana vid skotrar men har respekt för dem rent naturligt, och går alltid åt sidan när vi ska passera. Det är faktiskt riktigt praktistk eftersom vi möter skotrar ofta. De som sitter på skotrarna behöver ju inte känna sig nervösa när hundarna naturligt håller ut, och dessutom slipper jag risken att släden dras för nära och krockar med nån skoterdel vilket säkert skulle kunna bli dyrt!

Framme till höger ligger vår grillplats

Medan Lars ordnade med elden fick mina hundar lite hö att ligga på och varsitt täcke för att hålla musklerna lite varma under pausen. Dessutom fick de varsitt litet märgben - mums!

Silva tuggar med rumpan i vädret

Snart mums! Den lilla ihopfällbara muurikan är helt perfekt till två personer, så länge man ska steka saker som "sitter ihop". Ska man steka små köttbitar eller annat så är den lite väl liten och det ramlar lätt ut över kanterna. För hamburgare är den helt perfekt! Det här är nu tredje gången vi åker till samma ställe och grillar hamburgare, och jag måste säga att jag gillar denna lilla grillplats. Den ligger lite lugnt till vid en skoterled som inte är utmärkt på nån karta och inte trafikeras så mycket - skönt!

Hamburgerdags igen!

Silva ville förstås inte ligga och vila hur som helst, utan kontrollerade om hon kunde stjäla något av vårt fika.

Mintu är inte helt bekväm i sitt täcke. Han hade samma problem förra året. Att sitta med täcke går bra, men att lägga sig ner är tydligen väldigt konstigt. Ögonen gick nästan i kors men han satt ändå in i det sista. Till slut lyckades även han och alla små sötnosar sussade gott medan vi åt hamburgare.

Dagens fordon, min släde och Lars skoter. Jag testade för övrigt skotern och höll faktiskt gasen i botten en liten stund...kul! Dessutom satt jag bakom Lars när han körde och det var nära att jag skreek! Jag höll i mig för brinnande livet och tänkte "nu ramlar jag av, nu ramlar jag av, nu ramlar jag av"... Det är lite mer kraft i den än i skotrarna jag är van med från Blaiken. Jag tyckte den var riktigt rolig att köra, även om hundarna förstås är mitt fordonsval nr 1! Någon fartdåre är jag absolut inte!

Silva och Rotax

Mintu var ändå inte helt nöjd. Han vilade en stund men tyckte sen att det var kyligt om tassarna. Dessutom var det jobbigt att lägga sig ner igen. Till råga på allt så fick han draglinan kring sin tass också!

Som tur var för Mintu så har han uppfostrat sin husse väl. Husse hämtade Mintu till elden och gosade med honom. För att han inte skulle frysa om tassarna fick han stå i husses knä en stund och värmas på elden. Egentligen tror jag inte att fossingarna var så värst kalla, han ville nog främst hitta ett sätt att få lite specialbehandling.

Mintu och jag

På vägen hem fortsatte jag och hundarna bortåt och hittade välkörda och fina spår vilket alltid glädje en den här tiden på året. Vissa år är det ju så kallt att skoterförarna knappt tinar fram förrän i februari! Pannlampan började dock kännas trött och det börjar nog vara dags att ladda nu. Senaste tiden har jag bara lagt en åt sidan och tagit nästa, men nu är jag inne på sista pannlampan som lyser, och de andra 3-4 ligger trötta i en låda. Dags att ta tag i, för det blir massvis med mörkerkörning även längre fram i vinter förstås.

Här ska vi precis passera riksväg 97

Vi körde hemåt längs Luleälvens kant, och till min stora glädje var lederna hårda och fina, inget vatten ute på älven heller trots att många vattendrag haft mycket vatten på isarna i år. Nu är alla hundarna inne och sover så gott. Vi körde egentligen inte så värst långt, men vi hade ju lite extravikt med oss, och så fanns ju en del att titta på ute i skogen också. Mintu och Kaela klättrade raka vägen upp i soffan och har inte gått ner sen dess.

Egentligen skulle vi ha varit på dragträff idag men jag prioriterade om och valde att köra här hemma med min älskling och hans skoter som sällskap istället efter en fullspäckad arbetsvecka, och vi fick en riktigt mysig dag. Dessutom känner jag ännu mer att jag nog vill ha en skoter framöver. Ingen dyr och ingen jättesnabb, men nånting lite "lagomt" att köra runt med lite ibland. Kanske nästa vinter.

Imorgon ska vi ha 2 gäster med oss på släden. Jag har inte riktigt bestämt var vi ska köra ännu. Får höra lite hur långt de vill åka och vad som kan vara lämpligt. Blir kul!

Hundarna har fått frukost med gott om vatten (som alltid på vintern), och det första solljuset har precis kommit upp över horisonten. Idag planerar vi slädtur med fikapaus ihop med älskade sambon och hans skoter, och så varsin kamera så att vi kan dokumentera alla skidlyft och snygga hundar. Efter en mysig natt inne slappar hundarna i sina hundgårdar och vi själva inne i soffan (när de druckit så mycket vatten är det svårt att ha dem inomhus eftersom de behöver kissa oftare och är så pass många). Giela ligger inne och tuggar ben eftersom hon förmodligen får stanna hemma idag. Det är i kallaste laget för tant att vara stilla i snön medan vi fikar, även om vi har täcken och grejs på alla hundarna.

Medan jag stod där ute och såg hundarna äta började jag tänka att jag kanske är mer köldtålig än jag tror, i alla fall på vissa sätt. Är det normalt att stå ute i 10 minuter i -17 grader iklädd enbart trosor, morgonrock och foppatofflor? Jag skulle ljuga om jag sa att det var varmt men det gick ändå rätt bra, som det brukar.