Hundarna har fått frukost med gott om vatten (som alltid på vintern), och det första solljuset har precis kommit upp över horisonten. Idag planerar vi slädtur med fikapaus ihop med älskade sambon och hans skoter, och så varsin kamera så att vi kan dokumentera alla skidlyft och snygga hundar. Efter en mysig natt inne slappar hundarna i sina hundgårdar och vi själva inne i soffan (när de druckit så mycket vatten är det svårt att ha dem inomhus eftersom de behöver kissa oftare och är så pass många). Giela ligger inne och tuggar ben eftersom hon förmodligen får stanna hemma idag. Det är i kallaste laget för tant att vara stilla i snön medan vi fikar, även om vi har täcken och grejs på alla hundarna.

Medan jag stod där ute och såg hundarna äta började jag tänka att jag kanske är mer köldtålig än jag tror, i alla fall på vissa sätt. Är det normalt att stå ute i 10 minuter i -17 grader iklädd enbart trosor, morgonrock och foppatofflor? Jag skulle ljuga om jag sa att det var varmt men det gick ändå rätt bra, som det brukar.

När man kör släde kan en massa tokigt hända. Hundar kan skada sig på många sätt, både i tassarna och kroppen i övrigt förstås. De kan få isklumpar mellan trampdynorna, sträcka sig, känna sig osäkra och tusen andra saker, så, nu tänkte jag skriva lite om vad man kan se eller hålla utkik efter när man står där bak och ser ett gäng hundrumpor framför sig, timme efter timme.

En av de enklaste sakerna man kan göra är att regelbundet hålla koll på snön där hundarna sprungit. Detta gäller främst längre fram på våren när snön börjar vara skarp och kan skapa sår på hundarnas tassar. Även kortklippta klor kan nötas ner så att det börjar blöda. Parallellt med detta ska man givetvis kontrollera tassarna nu och då om de inte har sockar på sig, men det är ändå en bra vana att titta efter blodspår i snön under vissa tider på året. Ser man ett sår tidigt så går det oftast bra att smörja med lite salva och sätta på en socke så att hunden kan arbeta vidare utan att halta eller markera.

En annan sak, som gäller året om, är att känna sina hundars rörelsemönster. Man bör veta hur en viss hund ser ut när den travar avslappnat, ungefär vid vilken fart den går över i galopp, om den brukar gå i passgång och i så fall i vilka farter. Då är det lättare att bedöma om en hund t.ex börjar gå ovanligt mycket passgång, vilket oftast är ett tecken på smärta i de fall där hunden förändrar sitt beteende. Man kan även se om hunden verkar gå rent, dvs. travar den rytmiskt och flytande eller haltar den på något sätt? En hund som ändrar sitt rörelsemönster har oftast en anledning till detta. En hund som inte brukar gå passgång men börjar göra det bör undersökas, eftersom det oftast har en anledning om det handlar o en förändring hos hunden .

När kall pudersnö fallit är risken som störst att det ska fastna isklumpar mellan hundarnas trampdynor. De växer rätt snabbt i storlek och kan skapa blödande sår om man inte plockar bort dem. Att ta bort dem är enkelt, man värmer helt enkelt loss dem med värmen från sina egna händer. Det luriga är snarare att hinna se dem i tid. Vill man undvika risken kan man använda sockar på hundarna. Samtidigt kan även sockarna ha negativa saker med sig. De påverkade ju hundens ben till viss del, de flesta får aldrig problem av detta, men en del hundar kan få det om sockar används flitigt och ofta. Samtidigt kan de spara hundarnas tassar (och ens egna händer).

Hur hittar man isklumparna? Oftast kan man se att en hund t.ex börjar halta svagt på nån tass, kanske "tappar sugen", slackar lite på linan eller ser obekväm ut. Oftast börjar hundarna själva att försöka bita bort isklumparna om man stannar släden. Om vädret är sånt att isklumpar kan bildas så bör man kontrollera tassarna regelbundet, hur ofta det behövs beror på snön och hundarna, men hellre en check för mycket än för lite! Sår uppkommer snabbt och en del hundar visar inget förrän skadan redan är skedd. Rent allmänt gäller att många huskies är enormt tåliga, och med det adrenalin mm som utsöndras i kroppen när de arbetar så tål de tyvärr ännu mer. Vissa hundar kan springa och jobba bra trots rejäla skador. Såna skador som gör att de knappt vill stå upp ens när de tas ut ur spannet. Det här innebär förstås att vi som kör hundarna har ett extra stort ansvar att axla! Man kan absolut inte lita på att alla hundar talar om ifall de har ont, det är vårt jobb att se! Tyvärr hör man ibland folk som säger "Äh, det kan inte vara så illa, han springer ju..."  

En hund som travar avslappnat har oftast huvudet i "rak" linje med ryggen, och svansen rakt ut eller hängande neråt (med knorren åt nåt håll eventuellt). En hund som har ont nånstans eller känner sig obekväm (kan vara pga osäkerhet, halt underlag, underlag som inte riktigt bär mm) kan springa med huvudet lite höjt, och det kan vara viktigt att hålla utkik efter. En hund kan även göra det om den inte känner sig riktigt bekväm med farten (det går för snabbt för den) t.ex På samma sätt är det med svansen. Ett fåtal hundar springer normalt sett med höjd svans, så även här handlar mycket om att känna till var som är normalt för respektive hund. En höjd svans kan signalera att underlaget är halt t.ex Det kan även vara ett tecken på att hunden inte är helt bekväm. En del unga hundar kan ha lite hög svans i början innan de "hittat sin plats" i hundspannet. När en hund signalerar att den inte känner sig helt bekväm så bör man alltid ta reda på vad orsaken är. Att springa längre sträckor och "spänna sig" på det sättet är förstås inte nyttigt för någon hund.

Sen gäller det förstås att veta hur hunden brukar arbeta och fungera. En hund som brukar jobba hårt men plötsligt börjar slacka linan gör det ytterst sällan utan orsak. Vilken inställning brukar hunden ha, och hur ivrig brukar den vara? Har hundens inställning ändrats på något sätt? Tyvärr är det lätt hänt att vi bortförklarar den typen av beteendeförändringar. "Han kanske är trött". "Hon är ju ändå vuxen nu, lite mer bekväm". osv. Tyvärr har jag personliga erfarenheter av hur olämpligt det är, så, istället för att bortförklara - gör vad som går för att ta reda på orsaken! Är hunden sjuk? Har den ont i rygg, fötter, leder eller annat? Om det är en tik, är det nära löp, skendräktighet mm? Ibland kan det underlätta om man har gamla bilder eller filmer på sina hundar, där man ser deras hållning, muskulatur och rörelser, så att man har något att jämföra med och kan hitta även förändringa som kommit smygande gradvis.

Förutom detta finns säkert en massa annat som man kan tänka på, men det här är i alla fall en liten sammanställning av sånt som man kan se på hundarna när man kör, och bör göra till en vana att regelbundet kontrollera. Man får aldrig glömma att hundarnas hälsa är vårt ansvar!

Jag glömde nog skriva om det tidigare men på nyårsaftons morgon hade Silva och Kaela ett litet gräl. När border collie-besöket visade sig utanför hundgården så gruffade Silva lite där inne, mest i iver (och en hel del "här bor VI"), och Kaela studsade runt alldeles bredvid och var också rätt exalterad. Vips så rök de ihop, första gången på väldigt lång tid, och Kaela fick ett litet sår i mungipan och Silva några pyttesmå märken. Det blev nog ett slags omriktat beteende, dvs när en hund blir nog ivrig (t.ex. gör utfall i kopplet men når inte fram) mot något den inte kan nå, så kan det bli så att den ger sig på den som är närmast istället. Kan vara ägaren, en annan hund osv. Trist start på året efter att bara haft ett lite bråk på nästan ett år (när Kaela gick in till Rotax och hans ben i en koja, om jag inte glömt nåt mer).

Inte fortsatte det bättre nu heller. Inför kvällens körning var hundarna ivriga och taggade och Rotax och Mintu rök ihop som snabbast. Inget allvarligt, och inte helt oväntat på ett sätt. Även om de nog aldrig slagits förut (vad jag minns) så har det ju känts en aning spänt mellan dem sista halvåret. När allt är lugnt och de vilar så är det inga bekymmer, men när energinivån stiger så lägger sig en spänning i luften. Nu klev de över gränsen, men det var inget allvar i slagsmålet och efter att jag brytit (och talat om att det var en skitdum idé) så var allt som vanligt igen.

Så, efter ett väldigt lugnt och trevligt 2012 börjar vi 2013 med att snitta ett bråk per vecka...lysande!

Kvällens slädtur blev en lite kortare sväng med alla 7 hundarna, nya selarna, och lagomt "tant-tempo". Selarna kändes bra men det är förstås för tidigt att säga om de passar alla hundarna. Rossi såg helt förvirrad ut först men sen verkade hon tycka att den var rätt bekväm. Mintu fick sällskap av Kaela där framme, och de gjorde ett lysande jobb. Mintu+Rotax i led fungerar oftast riktigt bra. Inga lysande fantastiska saker, men inga jätteknasigheter speciellt ofta heller. Kaela och Mintu är både ännu bättre när de är bra, och ställer till med ännu större knasigheter när det väl händer...

Kände att jag saknat Kaela där framme i alla fall. Hon är faktiskt en riktigt duktig ledarhund med många fina egenskaper, i alla fall för ett hobbyspann. Det verkar som att hennes rygg trivs bra med korta selen och att springa i Back on Track-täcket, så nu känns det mer rätt att sätta henne i led igen. Idag körde vi bitvis efter en plogad grusväg, tyvärr väldigt hårt plogad, och jag insåg att vi måste ta oss ner till skoterleden om inte slädens belag skulle trasas sönder. När vi kom till en plats där skoterleden går bara 5-10 meter från vägen ner på ett kalhygge gav jag kommando vänster och både Mintu och Kaela kastade sig över plogkanten och pulsade fram till skoterleden, som om de aldrig gjort annat. När de är bra - är de riktigt bra! Precis så som det ska vara!

I tisdags kväll körde jag 6-spannet och vi fick en magisk tur på 1,5-2 mil. Tyvärr har de fortfarande inte kört upp några av våra favoritspår, och jag överväger snart att pulsa upp dem med hundarna trots att det kommer att ta ett par timmar. Himlen var full av stjärnor och det var ljust nog att släcka pannlampan på de sträckor där inga kvistar riskerar att sticka ut ens ögon, trots att ingen måne syntes till. Jag sjöng för full hals för hundarna, jo så är det, en del sjunger i duschen, jag sjunger på släden, och vi hade det riktigt mysigt tillsammans. Nu laddar vi inför lördag. Ska vara lagom temperatur, soligt hela dagen, och sambon och jag har bestämt date i skogen, jag med hundarna och kameran, han med skotern och kameran, och så bli det nog en hel del fika också...=)

Nu är de nya selarna och halsbanden från Manmat här. Fem selar och sju halsband för ca 1500 kr, direkt från Tjeckien. Riktigt bra!

För första och antagligen sista gången i denna blogg - ett försök till"dagens outfit"! Snart dags att hoppa i slädkläderna och prova de nya selarna från Manmat, med matchande blå halsband förstås! Tyvärr blir de outfitarna svåra att fota i mörkret så ni får hålla er ända till lördag, men jag tror att det blir riktigt bra och snyggt dessutom.

Efter fyra timmars promenad på stan, först med husse och sen med mig, kommer tant att sova gott inatt. Massa roliga kompisar fick hon träffa också!

Efter jobbet idag tog jag med mig tant Giela och åkte för att hälsa på Sofie och hennes snygga unga rottiskille Szune. Utan att minnas exakt så skulle jag tro att Szune är nånstans i närheten av året gammal, och Giela fyllde ju 12 i höstas. Man hade ju kunnat vänta sig att försöken till lek skulle komma mest från den yngre delen av de två, men Giela är ju Giela och hon uppviglade gärna till bus och tokigheter. Både ung och gammal hund fick kommando om att lugna sig en aning medan vi dök ner i matteböckerna. En del gamla hundar uppskattar ju inte unga hundar som vill leka och ha sig, men Giela tycker fortfarande att det är lika roligt som när hon var ung.

Giela älskar att vara med på egna små utflykter och att hälsa på hos andra och träffa nya hundar - det står högt upp på hennes lista över en perfekt dag. När det dessutom bjuds på ben så kan det inte bli mycket bättre! En "gammal" hund har ju oftast inte riktigt samma intressen som de hade som yngre. Att bara få "vara med" kan betyda nog så mycket om hunden är social och tycker om att träffa nytt folk och nya hundar. Giela gör hellre sånt än att springa framför släden nu för tiden, så jag försöker att hitta på några specialsaker till henne varje vecka, långpromenad i stan med kompisarna, besök på roliga ställen, osv.

När vi åkte hem hämtade vi uppe husse inne i stan och han hamnade i baksätet på eget bevåg. Det kom förstås snabbt ett påpekande om att han tydligen hamnat ännu längre ner i rangordningen...*s* Giela var i alla fall mycket nöjd med att åka i framsätet. Sitter man där känner man sig betydligt mer speciell än om man åker i skuffen - helt klart! Är man tant så gör det mycket att få lite extra guldkant på tillvaron och få känna sig lite extra speciell.

I veckan tror jag att vi även ska planera in en seniorkontroll för tant eftersom det var ett par år sen hon kollades upp senast. Sen ett par veckor tillbaka äter hon Glucoflex III med bl.a grönläppad mussla och lite annat i, som förhoppningsvis ska hjälpa lite mot den stelhet hon visar när hon lägger sig ner ibland. I övrigt har hon ju turen att än så länge vara i fin form fysiskt och långa promenader klarar hon lika bra som de yngre kompisarna. Jag hoppas verkligen att vår söta lilla tant får fortsätta vara pigg i många år till!

När jag släppte bromsen och lät spannet skjuta iväg från tomten nu ikväll hisnade det nästan lite. Även om det bara är ett 6-spann så har de bra kraft på ett hårt och fint spår, och nu hade vi ju varken medåkare eller en massa packning heller för första gången på över en vecka. Hittills den här säsongen har vi antingen haft kärv nysnö, massvis med nysnö, kompisar på släden eller något annat som hållit nere farten men nu var det bara min broms som stoppade. Det är underligt hur snabbt man vänjer sig vid saker som fart och kraft. Tidigare var jag ju van att köra ungefär dubbla antalet hundar och även på väldigt lätt spår. Just ikväll kändes 6 hundar väldigt lagomt.

Det snöade lite lätt och valet mellan att blunda helt och inte se men skydda ögonen, alternativt att titta men få snö i ögonen och eventuellt kvistar (snö+pannlampa fungerar ungefär som extraljus och snö på en bil), kändes inte helt givet bakom ett gäng ivriga hundar. Vi svängde upp mot vår kortaste runda med tanken att ta en snabb och kort kvällstur bara. Dagens längre tur blev utbytt av diverse orsaker. Istället kom vi in på ett aningen sämre spår, och marschfarten blev mer "standard".

När vi kom upp på berget och skulle svänga höger ner efter spåret som vi tidigare i år varit ensamma om att köra, så visade det sig att skotrarna inte hittat dit nu heller. Den korta snabba kvällsturen förvandlades snabbt till ett lite lagomt fyspass. Hundarna plumsade i snö som var 20-60 cm djup och bristen på skoterspår i botten gjorde att snön kändes nästan bottenlös. När vi körde över kalhyggena med nerfallna träd så fastnade dessutom linor och grejor konstant i kvistar och elände som gömde sig under snön, knappast ledarhundarnas fel utan bara en massa missflyt.

Ja, ett litet spår gör enorm skillnad helt enkelt. Vi gillar ju att pulsa och är vana vid det, men nu längtar vi faktiskt lite till tiden med massvis av fina skoterspår när vi kan börja få lite mil i tassarna och inte bara trampa på stället.