Igår kväll efter jobbet såg vi Titanic i 3D på bio. Den var 3.15 lång och riktigt, riktigt bra (tyckte jag) som jag väntat mig, men tiden gjorde förstås att hundarna tvingades ha en riktig vilodag. Idag när vi kom hem från jobbet var vi två slagna hjältar och somnade på soffan i ett par timmar efter middagen. Kring halv nio var jag vaken igen och redo att ta hand om jyckarna. Hela gänget fick komma in för mys och träning i några delmoment inför sommarens aktiviteter.

Rossi och Silva fick träna på att greppa sökrullen. För Silva var det första gången så hon fick klick bara för att nosa på den. Snart hade hon fattat att sökrullen var en säker källa till godis, och gjorde snabba och säkra nosningar. Rossi har ju tränat lite tidigare med och tränar just nu på att greppa den. Ska jag vara helt ärlig så känns det lite läskigt faktiskt. Just nu är det så lätt att det går fel. Den enda hunden jag tidigare lärt in apport på med hjälp av klicker (Jacki och Gakkon gjorde det av sig själva) är Giela och där tajmade jag fel så allt gick åt skogen. Eftersom jag klickade en halv sekund för sent så lärde hon sig istället att ta apporten och snabbt släppa den! Det var ju faktiskt precis det jag belönat. Att bryta det mönstret sen är lite lurigt, speciellt med en sån hund som Giela som gör tusen saker samtidigt hela tiden. Det gäller att hinna klicka när hon håller den och INNAN hon hunnit släppa.

Rossi är i alla fall vansinnigt söt när man tränar. Vid varje klick vrider hon på huvudet och ser både glad och lite förvånad ut. Hon visar allt mer framåtanda i träningen och vågar ta för sig mer. Min tajming och mina kriterier kan man ju ifrågasätta i denna video, men Rossi är i alla fall jättesöt (enligt sin partiska matte).

Sen fick spårgänget köra, dvs. Mintu och Nalle. De tränade på att markera spårpinnar för allra första gången. Nalle var lite fundersam men markerade med nosen. Eftersom vi inte ska tävla så bryr jag mig inte så mycket om hur markeringarna blir, däremot blir det skoj att föra in ett nytt moment som gör det hela aningen mer krävande. Mintu valde att markera pinnen genom att formligen kasta ena framtassen på den! Det funkar ju bra det med.

Varje hund som tränat klart fick ställa sig ute i hallen och vänta där, och trots klick och godis och lek bara några meter bort i köket, så fungerade det riktigt bra. Några gånger fick jag förstås skicka tillbaka dem till sin plats, men inte så att det störde träningen. Däremot hördes det på flåsandet att en del, speciellt Kaela och Rotax, blev riktigt trötta av att stå där och titta.

Giela, Kaela och Rotax fick köra rallylydnad. För Giela och Kaela var det första gången, men Giela kan ju en hyfsad fotposition sen förr och har bra kontroll på bakdelen. Däremot gör hon tusen saker samtidigt så vi har ändå en hel del att jobba på. Kaela har aldrig lärt sig sitta vid sidan men bjöd självmant på att sitta rakt framför, så där kunde vi snabb lägga in kommando. Den positionen hittade hon perfekt även när hon började bakom min rygg. Att sitta vid sidan däremot var lite underligt och trångt tyckte hon...

Rotax har ju hunnit träna en del rallylydnad nu med kurs å allt, och idag började vissa delar se riktigt snygga ut. Fotpositionen börjar vara helt OK, men han hittar den inte från alla vinklar ännu, och bakdelskontrollen är snarare en slump än ett faktum. Nåja, så här såg det ut idag. Han började bli lite trött och behövde lite handhjälper för att hitta rätt, men annars kände jag mig nöjd över fina killen! Däremot har jag tydligen helt glömt tipset om att belöna utifrån i fotpositionerna...old habits die hard!

Sista torrfodret, ja vi hade faktiskt slut på godis idag och tränade med middagen, fick de söta ut i hundgårdarna innan läggdags. Nu är Giela och Rossi kvar här inne och de andra sover ute.

Jag får ofta frågan om det inte blir trångt inna med 7 hundar. Våra hundar bor ju mest ute (de flesta av dem) men minst en gång i veckan är alla inne, allt mellan ett par timmar till flera dagar. När ingenting speciellt händer ligger alla och sover, och eftersom vårt hus är rätt litet med små rum så får man förstås kliva över lite hundar ibland, men i övrtigt märks de inte av så värst mycket... förrän nåt skoj händer å alla vaknar. Det är ändå skillnad nu jämfört med tidigare när alla hundarna var vana att bo inne längre tider, nu är de ju dessutom fler å yngre, helt klart mer lättväckta men å andra sidan finner de snabbt ro igen också. Så här såg det ut när jag stod och diskade idag t.ex

Inatt är det minusgrader och vi hoppas att det innebär slädföre imorgon bitti. Däremot vågar vi nog inte längre köra från tomten. Snö finns, men vi måste korsa ån och hur isen där ser ut just nu vet jag inte riktigt...=/

Igår kväll hade jag tänkt köra släde men vi kom oss aldrig ut. Vattenpölarna på asfalten såg kanske illavarslande ut men det snöade faktiskt när vi kom hem även om det var kring 0-gradigt ute. Sen gick det över i regn. Med tanke på förkylningen jag åkt på så kändes det som ett rätt klokt val att hålla sig inne ändå. Att komma hem från en slädtur med blöta hundar och blöt utrustning tar bort en stor del av glädjen även om spåren nog faktiskt var hårda nog för att kunna köras på.

Ikväll satsar vi på innekväll redan i förebyggande syfte. Varmgrader hela dagen och slask och tö...=/ BLÄ! Tyvärr ska det fortsätta så här fram till helgen. Ikväll blir det kloklippning för hela gänget och då ska vi prova den nya elektriska klotrimmern som vi nyss fått hem. Den ser ut som en dremmel ungefär men är till för att trimma till klor. Vissa av mina hundar har väl så långa klor i mitt tycke, och trots att vi klipper dem varje vecka så vill de inte riktigt gå till sig. Med denna makapär sägs det att man ska kunna komma ännu närmare pulpan och på så sätt få den att dra sig tillbaka. Blir kul att testa. Ska även börja med lite grundfärdigheter inför sommarens rallylydnad, agility, spår och sök. Riktigt hur allt det ska gå till i vårt pyttelilla kök är nästa fråga...hmm...

Jag måste faktiskt erkänna att jag längtar lite till detta:

Efter en rätt kort vinter (sen start) med många förkylningar och ett par veckor med alldeles för kallt väder för slädkörning, blir det ändå skoj att sadla om till sommaraktiviteter. De bra delarna av vintern är ändå borta i stort sett, så nu när sista slädföret snart försvinner så är det inte bara tråkigt, utan även början på nåt annat skoj.

Igår packade vi oss ut i solen med hela spannet och skotern, för lite grillning och mys i solen. Eftersom Giela var med blev det bara en kortare tur. När vi åkte hemifrån var det strålande sol, men redan efter ett par kilometer hade halva himlen blivit molnig och grå. Sen började de snöa (första bilden) men än så länge lyste solen just där vi var.

När vi kom ner på sjön skyndade vi oss att hitta en bra lägerplats för att hinna fånga så mycket som möjligt av den sol som fanns. Den blå luckan i himlen blev allt mindre nämligen. Skotern fick bli ryggstöd och hundarna fick på sig sina täcken, och sen körde vi igång elden. Snart började det hagla/snöa även där, men det kändes inte som "elakt" hagel och som tur var höll vi ut. Hela himlen var grå och vi som tur var hade vi korv och gott fika att hålla värmen med.

Efter en liten stund så växlade vädret helt igen. Plötsligt var solen tillbaka och sen lämnade den oss inte på hela eftermiddagen. Riktigt härligt väder och hundarna såg ut att mysa lika mycket som vi där de låg och spanade ut över sjön. När vi grillade korv började Giela prata med oss oc hon ylade och skuttade och rooopade efter korvarna medan de betydligt yngre hundarna låg och vilade i lugn och ro.

Appropå Giela så var mamma ute och promenerade med henne för någon dag sen mötte de en bekant och deras lilla pudel. Pudeln ville leka med Giela och efter en stund sa kvinnan (ungefär) åt sin hund att "sluta hålla på med den där valpen". "Den där valpen" var alltså Giela 11 år... =) 

Nalle älskar livet som slädhund

När klockan närmade sig halv fem så värme solen inte lika gott längre och vi började dra oss hemåt. Biten hem är bara nån enstaka kilometer så några av hundarna fick ha kvar sina Back on Track-täcken för att värma musklerna ordentligt. Allt fika var uppätet och alla var nöjda och glada.

Just när vi nästan var hemma stötte vi på en lös hund. Den kom springande från ett hus och skällde vilt. Jag tänkte att den säkert inte skulle våga sig fram utan stanna uppe på stenpiren, och gav mina hundar kommando att fortsätta förbi, men när vi rundade piren var hunden plötsligt där och framme hos Mintu och Kaela. Han och Mintu nafsade lite efter varandra men det var ingenting allvarligt. Himla tur för sånt där kan ju faktiskt gå riktigt illa om det inte vill sig och bråkande hundar med linor här å där, det vill ingen uppleva. Hunden sprang hem och jag hoppas att mina hundar glömmer detta rätt snabbt.

Det är ibland svårt att veta riktigt hur man själv ska bete sig. Det bästa är ju alltid att vara lugn egentligen, men samtidigt vill man ju snabbt få bort den andra hunden ifall situationen känns lite hotfull å dessutom blir man ju lätt lite arg över hela situationen som uppstår. I efterhand insåg jag att jag inte alls lyckades hålla mig så lugn som jag kanske borde ha gjort, å jag hoppas att hundarna inte plockade upp så mycket av mina vibbar...

När man håller på med hundarna så bör man ju (i alla fall i mitt tycke) ha ganska bra kontroll på när man blir arg och inte. Att man blir arg betyder ju inte alltid att det är bra för situationen, å i de lägena bör man ju kunna låta bli. Som igår... Även om jag inte alls var arg på mina hundar så känner ju de ändå av att situationen i sig gjorde matte upprörd, å det vill man ju inte! En del hävdar att man "inte kan ljuga för hunden" och alltså inte ska försöka lägga band på sig, men det håller jag inte riktigt med om. Visst märker den kanske att nånting är annorlunda, men det blir ändå stor skillnad mellan att tillåta sig själv bli arg på riktigt eller att försöka hålla sig lugn. Även om båda sakerna kan påverka hunden så påverkar ju det ena mer än det andra.

Vi har ju tränat mycket i vinter på att passera andra spann och hundar och det har känts som att vi gjort stora framsteg. Sånt bygger ju mycket på att jag kan lita på hundarna, och att hundarna kan lita på mig, dvs. om jag ber dem passera så ska de veta att de kan lita på mitt val och slippa forcerade möten. När en lös hund kommer framspringande på det här sättet så backar man ju ett litet steg i träningen. Jag hade gett mina hundar klartecken om att passera, men det visade sig inte vara helt säkert. Nästa gång vi ska passera en hund är risken lite större att de själv väljer att försöka uppsöka den eftersom de minns att andra hundar faktiskt kan komma rusande till dem, även när man ska passera. Samtidigt måste jag kunna lita på att de faktiskt passerar och INTE går fram för att hälsa.

Det här är nog en sån sak som antingen fungerar, eller inte. Har man inga bekymmer, tänker man nog knappt på att det kan vara ett problem. Har man lite problem med det, så blir det desto viktigare hur saker och ting utspelar sig. Jag kan inte lita helt på hundarna i alla lägen och vill därför att vi enbart ska få lyckade möten och passeringar utan närkontakt och utan strul. Allt för att bygga starka och bra rutiner där en snabb passering ska vara den enda hundarna tänker på, att hälsa eller gå fram (eller bli påhälsad) ska inte helst inte längre finnas som en möjlighet i deras tankar ens. Eftersom flera av mina hundar är lite översociala så har vi en del att jobba med, och om man väl lyckats komma in på fel spår, dvs. att hundarna lärt sig att man KAN gå fram ibland, så har man ÄNNU mer att jobba med. Vägen därifrån till att kunna passera det mesta snyggt är betydligt längre än vägen från 0, dvs där hunden inte har några förväntningar alls.

En annan sak som slår mig ibland är hur svårt det kan vara att själva använda rätt kommandon i en "nödsituation". Ofta har man ju väl inarbetade kommandon för olika saker, men när det hettar till så snubblar man lätt (iaf jag) på orden och använder ord som man egentligen inte kan förvänta sig att hundarna ska förstå i det läget. Vid mötet igår borde jag ju t.ex ha gett ett "gå på" för det hade kunnat lösa hela situationen, men jag gav aldrig ens hundarna chansen. För några år sen när jag tappade spannet en gång så tänkte jag aldrig på att använda det stoppkommando som jag faktiskt lärt in (funkar inte 100% men hyfsar bra) utan började ropa på hundarna istället. Helt ologiskt förstås. Ännu en sak att träna på helt enkelt!

Medan Jacki levde hade jag ett väldigt starkt "plats"-kommando till henne och det fungerade i alla lägen (så mycket man nu kan säga "alla lägen" om en hund). Då hade jag även vett att ianvända det när det behövdes. Nu verkar jag ha gått lite vilse i mina egna kommandon...hmm... Nåja, idag tar vi det lite lugnt och slåss lite mot förkylningen som flyttat in. Efter lunch nån gång packar vi ihop oss och drar till Boden igen, imorgon kallar plikten igen.

En rolig tradition som upprepas varje påsk här i byn är att alla som vill samlas och grillar korv å surrar en dag. Sist jag var med höll vi till ute vid Tronäset, alltså nere vid sjön, men idag träffades vi uppe vid Storfjällsmyran och satte oss sen på solsidan av Blaikfjället med Junka Ulla (en ensam liten knabbe) rakt framför oss. En annan tradition är puben  i Bäckmark, varje långfredag öppnar den gamla skolan där (med ett rum å kök i stort sett) för byapub och där brukar vara fullsmockat! Normalt sett bor det inte många själar i Bäckmark längre, men på långfredagen - då är det fest!

Morgonen idag bjöd på -15 grader och strålande sol - alltså ganska perfekt hundkörarväder när man ska ut å fika. Ovanpå den stenhårda skaren låg dessutom 5-10 cm nysnö så spåren var hårda och fina men mjuka för tassarna, och skoterföret var helt gudomligt (så länge man inte vill ha en massa puder just) eftersom skaren bar överallt. Lars körde mamma och pappas skoter upp och syster Åsa å jag turades om att köra hundarna och fota. Tyvärr blev korten rätt värdelösa eftersom jag körde i autoläge pga solbrillorna, dumt nog... =/

Nalle och Rossi

Åsa och Rossi

Paus och snöbad för Mintu

Efter en stigning på över 400 meter kom vi fram till lägerplatsen på fjället. Trots att det inte är speciellt långt, kring 1,4 mil, så brukar hundarna alltid bli rätt trötta av alla uppförsbackar, och så även denna dag! Vi satte fast hundarna nedanför alla parkerade skotrar med linan bundet i en fjällbjörk baktill, och ankare framtill. Sen fick alla på sig sina täcken för att inte bli så kalla om småmusklerna, och sen verkade hundarna rätt nöjda med att vila lugnt medan vi grillade korv och umgicks.

Det var minst 20 skotrar på plats och gott om folk - riktigt skoj å trevligt att träffa alla gamla bekant som bott i byn sen långt innan man själv föddes. När vi skulle åka igen kom ett glatt gäng med barn som gärna ville hälsa på hundarna, och det fick de förstås göra. Alla mina hundar gillar barn, men jag låter dem aldrig träffa barn utan min uppsikt ändå. Nalle kan bli överivrig kring barn ibland, men nu när han fått springa var han lugn och skötsam. Snart var där mer barn än hundar, och alla hundar fick rejält med kramar och pussar i tur och ordning.

Några av barnen ville gärna provåka så vi körde några korta svängar på 3-4 minter var. Första turen hade jag 3 små passagerare i släden och vi körde runt den lilla toppen som vi fikade vid. Andra turen var det 2 i släden och vi tog samma runda, men trots allt gick det rätt tungt för hundarna för uppe på fjället hade det kommit mer nysnö och de trampade ner lite i varje steg. Inför tredje svängen (och sista) satte vi två glada passagerare i släden och sen tänkte jag ta en liten annan sväng för att hålla hundarnas motivation uppe.

Det som istället hände var att Mintu och Kaela totalt tappade sina hjärnor och inte för allt i världen kunde komma ihåg vad "höger" betyder. För att komma tillbaka till startpunkten behövde vi nämligen göra två 90 graders högersvängar efter spår där nån ensam skoter kört (dvs sånt som ska gå på ren rutin normalt sett), men just idag gick informationen inte in alls... jag fick gå fram och flytta hundarna rätt å även då var det svårt... Mina hundar är inte så vana vid att springa flera korta rundor på samma ställe och jag gissar att Mintu helt enkelt tyckte att det borde vara så att jag ville köra längre bort...varför skulle jag vilja tillbaka till samma ställe ÄNNU en gång liksom? Nåja, vi kom tillbaka och alla verkade glada och nöjda, hundar som barn!

Vid det laget hade vädret skiftat rätt plötsligt. Från att ha strålande sol från en klarblå himmel, såg vi plötsligt mörkgrå moln, det började blåsa och även snöa lite! Det blåser ofta mer eller mindre uppe på Blaikfjället, och även små busväder kan komma snabbt. Eftersom vi redan var på väg packade vi ihop de sista grejorna och åkte hemåt igen tillsammans med alla skoterförarna för att slippa frysa.

På vägen ner ser man normalt sett vackra fjäll längs hela horisonten, och så var det imorse, men inte under eftermiddagen när det bara blivit grått och mulet! Längst upp till vänster skymtar man sjön Storuman där Blaiken ligger. Hundarna kändes i alla fall rätt pigga och glada, och vägen hem är ju mest bara nerför...ganska skönt när man ska hemåt.

Storfjällsmyran just nedanför fjället känns lika stor varje gång man passerar, och hundarna tycker nog att den är rätt tråkig! Det förstår jag faktiskt...oftast är spåren där lite sämre så de får jobba tyngre dessutom. När man kommer upp på kalfjället spanar de gärna ut över vidderna och har mycket att titta på, men på en stor platt myr verkar de mest bara lulla på i väntan på skogskanten för speciellt mycket spännande att spana på finns inte.

Längre ner mot sjön kom solen tillbaka till oss och himlen blev blå igen, så vi fick en riktigt fin tur även på vägen ner. Avslutar med en bild på söta Nallen som kämpade så fint hela vägen idag, som alltid. Nu sover hundarna sött å snart vi med...en härlig dag på alla sätt!

Imorse fick kameran följa med ut när frukosten serverades för att visa ungefär hur det brukar gå till hos oss. Inatt har Rotax sovit inne så han fick följa med ut i samma veva. Giela är också inne och har redan ätit sin frukost.Dessutom hade jag lagt på lite extra vatten till hundarna eftersom de åt torrfoder igår, så det tog lite extra tid innan alla ätit klart (å Mintu skänkte ju till å med bort det sista i sin skål, det brukar inte hända).  På senaste tiden har jag börjat ta in både hinken och skålarna i hundgården för att fördela maten där. Då slipper man springa i dörren en massa och allting går lite smidigare.

I hinken ca. 2 kg Pondus, lite torrfoder och 6-7 liter vatten. Kan även säga att slasket och smasket när de äter inte låter hälften så högt på riktigt...kameran fångade tydligen de bitarna extra bra. Däremot brukar det vara lite mer gnäll och skäll, om Rotax sovit ute så brukar han gnällprata sig igenom serveringen i stort sett och Nalle har väldigt svårt att inte säga några små "voff" när frukosten är på G.

Imorse passade vi på att träna lite fotpositioner med Rotax före frukost. Vi har inga jättestora krav på oss men jag vill att han ska lära sig att fotpositionen alltid är jätterolig, att han ska kunna hitta den från olika håll och att han ska bli mer medveten om hur han använder sin bakdel i arbetet. Genom att göra korta fotjusteringar så tränar vi både på fotpositionerna och dessutom kan man svänga och tricksa så att han måste använda bakdelen mer, och steget det blir att han ska kunna hålla sig vid sidan även med lite sträcka mellan stoppen. Det finns en massa olika sätt att träna på de här bitarna å vad man väljer beror ju både på hur man vill träna, vad som passar hunden å vad som passar en själv bäst.  Jag passade på att filma lite och det syns ju i alla fall att han förstått början av det hela...! Vi ska försöka köra lite korta pass några gånger i veckan så borde det sitta rätt bra ganska snabbt.

Igår när jag satt på jobbet  slog det mig att jag faktiskt kan ta ut lite ledig tid. Det såg ut att bli fint väder så jag bestämde mig för att vara ledig idag, å halvdagen vi annars skulle ha jobbat imorgon. Härifrån och framåt är ju bra hundkörarväder i Boden mest en bonus. Även om vi brukar kunna köra fram till ca 20 april så kan det ju ta slut mycket snabbare om temperaturen håller sig på plussidan dygnet runt en tid. Nu har vi kring -15 på natten och sol på dagen (och kring nollgradigt), vilket är riktigt bra!

Efter en liten sovmorgon selade jag ut 6 ivriga hundar. Vi gav oss av över Vittjärvsträsket, kanske för sista gången detta år pga den töande ån, och snirklade oss upp i skogen längs terrängfordonsspår och smala små skoterspår. Jag har en kollega som bor här i byn och han hade tipsat om ett fint ställe upp på ett berg, ungefär nånstans åt det håll dit vi var på väg. Skaren var stenhård så vi kunde köra hur vi ville egentligen, men valde att följa spåren för att komma "nånstans".

Vi svischade fram mellan tallar och granar och hoppade över knölar och snöhögar. Efter en nästan livsfarlig färd på ett mycket smalt och slingrigt spår som gick rakt över en liten myr, där höjdskillnaderna mellan höjd och dal var ungefär en meter, och kom med ungefär två meters mellanrum, kom vi ut på att plant fint spår som ledde oss vidare uppåt. Slutligen passerade vi en jaktkoja och kom sen ut på stenhällarna som mycket riktigt hade fin utsikt ner mot träsket. Riktigt fint ställe! Där passade vi på att stanna till och fota och mysa lite.

Mintu tar en paus

Nalle

Silva

Silva jagar snöboll

Efter det stoppet var hundarna riktigt taggade! Spåret var hårt och jämnt, och när vi passerat de första nerförsbackarna lät jag dem sträcka ut för fullt. Äkta springglädje i alla tassarna! Vi sladdade runt några träd och fortsatte ner mot träsket igen, efter ett tag i lite makligare fart. Vi har bott i Vittjärv i 6 år snart, och jag har varit upp efter detta spår tidigare (med på skidor) men aldrig nog långt för att se vart det faktiskt ledde, så det var kul att hitta ett fint ställe där man kan fika och mysa i solen.

På vägen hem passerade vi träsket igen. Ett både tråkigt och mysigt ställe.  

För att komma ut på träsket måste vi i stort sett passera denna lilla skoterbro (under bilbron) och som synes har det börjat töa rätt bra på sidorna. Får se hur länge till det går att köra här.

Efter den mysiga turen var hundarna oväntat trötta o nöjda, trots att vi varken körde speciellt långt eller länge, men till stor del var vi på nya spår och så hade vi en hel del viltkänning också. Jag passade på att göra årets första "ute-klo-klippning" eftersom det var rätt skönt ute, och så här gullig är Rotax när han ligger och myser och får sin behandling.

Ledarhundarna, Mintu och Kaela. Idag var Kaela stjärnan, hon börjar vara riktigt snabb och lättstyrd även i kluriga lägen, och har ett helt annat självförtroende där framme än för nåt år sen. Kul att se!

Mintu

Rossi

Plötsligt fick nån syn på nånting och rusade in i den andra hundgården utan att ljud. På bara nån sekund hade alla andra vaknat till liv och skuttat dit lika ljudlöst och börjat spana. Vad de egentligen såg har jag ingen aning om, för själv såg jag ingenting...

Sen var det dags för promenad med tant Giela, och idag fick Silva följa med och prova sin nya klövjeväska från snowdogs.se! Den satt bra hela promenaden och såg bekväm ut på alla sätt - riktigt bra! Silva är van att klövja sen tidigare men har inte gjort det på länge, så vi hade ingen direkt vikt i väskorna. Lade in 3 hockeypuckar (de vi brukar söka) i varje bara för att få "nåt" där i alla fall. Måste räkna lite sen på hur mycket vikt vi ska börja med när vi börjar träna mer regelbundet. Det finns tabeller där man räknar på hundens vikt, men jag har dem inte i huvudet.

När vi kom in igen såg Giela ut så här på bakbenen...många månader sen jag hade en smutsig hund sist - vintern är underbar på många sätt! Alltså den vita rena vintern när det aldrig blir plusgrader!

Förutom all hundträning idag hann jag diska, tvätta 3 maskiner, dammsuga och städa lite allmänt. När allt detta var gjort fick jag plötsligt bråttom in mot stan. Förutom att jag fått paket från Häromi (en eldriven kloslipare, ett kylhalsband och en torrfoderskopa med gradering) så var det dags för rallylydnadskurs för Rotax och mig. Andra tillfället för oss, men tredje i kursen eftersom vi missade det första. Vi hade ju fått hemläxa och skulle träna på att gå runt hunden när den satt ner, och det hann vi göra en gång i alla fall. Rotax var faktiskt riktigt duktig på det, med tanke på hur lite han gjort detta förut (vad jag vet iaf).

Idag skulle vi träna vänstersvängar i olika former, och det var lite klurigt. Rotax kan inte riktigt fotposition ännu, han hittar den ibland men inte från alla vinklar och håll, han saknar totalt bakdelskontroll och är inte heller van att vara följsam vid sidan. Vi tränade mest bitar av momenten, och det med varierande framgång. Nåja, tror att vi helt enkelt ska gå tillbaka till att träna positioner och sen bygga vidare därifrån.

I slutet fick vi en liten bana att prova, och när det var dags för Rotax och mig filmade jag lite, det tar en stund innan vi kommer in i bild bara.

Som synes har vi mycket att jobba på, han satte sig snett flera gånger, den stora vänstersvängen (första hela svängen vi nånsin provat) blev mer bakdelsvändning än följsam sväng (obs, träna bakdelskontroll snarast!) och att gå fint vid sidan...nja... Nåja, måste ändå säga att jag blev väldigt positiv överraskad av vårt utförande. Nån slags samarbete har vi ju fått till, och vissa saker blev lite rätt här å var. Fokus just nu blir position och bakdelskontroll, då har vi mycket ordnat i flera moment sen.

Nu får hundarna faktiskt vila resten av kvällen, å jag tänker spela TV-spel...så det så!

Sen ganska lång tid tillbaka (från och till) har jag haft samma ringsignal och sms-signal till min mobil. Ringsignalen reagerar nästan alla på, och jag har förstått på senare tid att den kanske låter lite underligt i andras öron. För många år sen spelade jag in ljudet just innan start då Veronica å jag skulle köra iväg med vårt storspann. Bland de skrikande vrålande hundrösterna är det en som hörs högre än alla de andra. Hon låter lite som en trasig siren eller kanske nåt blåsinstrument. Jag pratar förstås om Gakkon. Hon vräker ur sig långa skrik med nån slags basröst och sjunger ut sin glädje över att snart få springa, i kör med sina bästa vänner, fast bara med ännu högre röst.

Just för att det är Gakkon betyder ju det här klippet extra mycket för mig, men jag har förstått att det för den oinvigde även kan låta som ett gäng hundar som får generalpisk? Vad tycker ni? Eftersom jag inte duger till att bädda in ljudet så länkar jag till min egen mp3-fil... http://www.nukutvi.se/Ljud/Dragvilja.mp3

När jag får sms är det istället Jacki som talar om det med två snabba skall. De spelade vi in hemma i Blaiken för en massa år sen, och nu när det snart är fyra år sen hon lämnade oss är det skönt att ha dem sparade. Så här låter det då, och även detta ljud får många att hoppa till, men kanske inte riktigt på samma sätt. http://www.nukutvi.se/Ljud/VOFF.WAV

Så hur tänker ni? Hör ni glädje eller misshandel?