En rolig tradition som upprepas varje påsk här i byn är att alla som vill samlas och grillar korv å surrar en dag. Sist jag var med höll vi till ute vid Tronäset, alltså nere vid sjön, men idag träffades vi uppe vid Storfjällsmyran och satte oss sen på solsidan av Blaikfjället med Junka Ulla (en ensam liten knabbe) rakt framför oss. En annan tradition är puben  i Bäckmark, varje långfredag öppnar den gamla skolan där (med ett rum å kök i stort sett) för byapub och där brukar vara fullsmockat! Normalt sett bor det inte många själar i Bäckmark längre, men på långfredagen - då är det fest!

Morgonen idag bjöd på -15 grader och strålande sol - alltså ganska perfekt hundkörarväder när man ska ut å fika. Ovanpå den stenhårda skaren låg dessutom 5-10 cm nysnö så spåren var hårda och fina men mjuka för tassarna, och skoterföret var helt gudomligt (så länge man inte vill ha en massa puder just) eftersom skaren bar överallt. Lars körde mamma och pappas skoter upp och syster Åsa å jag turades om att köra hundarna och fota. Tyvärr blev korten rätt värdelösa eftersom jag körde i autoläge pga solbrillorna, dumt nog... =/

Nalle och Rossi

Åsa och Rossi

Paus och snöbad för Mintu

Efter en stigning på över 400 meter kom vi fram till lägerplatsen på fjället. Trots att det inte är speciellt långt, kring 1,4 mil, så brukar hundarna alltid bli rätt trötta av alla uppförsbackar, och så även denna dag! Vi satte fast hundarna nedanför alla parkerade skotrar med linan bundet i en fjällbjörk baktill, och ankare framtill. Sen fick alla på sig sina täcken för att inte bli så kalla om småmusklerna, och sen verkade hundarna rätt nöjda med att vila lugnt medan vi grillade korv och umgicks.

Det var minst 20 skotrar på plats och gott om folk - riktigt skoj å trevligt att träffa alla gamla bekant som bott i byn sen långt innan man själv föddes. När vi skulle åka igen kom ett glatt gäng med barn som gärna ville hälsa på hundarna, och det fick de förstås göra. Alla mina hundar gillar barn, men jag låter dem aldrig träffa barn utan min uppsikt ändå. Nalle kan bli överivrig kring barn ibland, men nu när han fått springa var han lugn och skötsam. Snart var där mer barn än hundar, och alla hundar fick rejält med kramar och pussar i tur och ordning.

Några av barnen ville gärna provåka så vi körde några korta svängar på 3-4 minter var. Första turen hade jag 3 små passagerare i släden och vi körde runt den lilla toppen som vi fikade vid. Andra turen var det 2 i släden och vi tog samma runda, men trots allt gick det rätt tungt för hundarna för uppe på fjället hade det kommit mer nysnö och de trampade ner lite i varje steg. Inför tredje svängen (och sista) satte vi två glada passagerare i släden och sen tänkte jag ta en liten annan sväng för att hålla hundarnas motivation uppe.

Det som istället hände var att Mintu och Kaela totalt tappade sina hjärnor och inte för allt i världen kunde komma ihåg vad "höger" betyder. För att komma tillbaka till startpunkten behövde vi nämligen göra två 90 graders högersvängar efter spår där nån ensam skoter kört (dvs sånt som ska gå på ren rutin normalt sett), men just idag gick informationen inte in alls... jag fick gå fram och flytta hundarna rätt å även då var det svårt... Mina hundar är inte så vana vid att springa flera korta rundor på samma ställe och jag gissar att Mintu helt enkelt tyckte att det borde vara så att jag ville köra längre bort...varför skulle jag vilja tillbaka till samma ställe ÄNNU en gång liksom? Nåja, vi kom tillbaka och alla verkade glada och nöjda, hundar som barn!

Vid det laget hade vädret skiftat rätt plötsligt. Från att ha strålande sol från en klarblå himmel, såg vi plötsligt mörkgrå moln, det började blåsa och även snöa lite! Det blåser ofta mer eller mindre uppe på Blaikfjället, och även små busväder kan komma snabbt. Eftersom vi redan var på väg packade vi ihop de sista grejorna och åkte hemåt igen tillsammans med alla skoterförarna för att slippa frysa.

På vägen ner ser man normalt sett vackra fjäll längs hela horisonten, och så var det imorse, men inte under eftermiddagen när det bara blivit grått och mulet! Längst upp till vänster skymtar man sjön Storuman där Blaiken ligger. Hundarna kändes i alla fall rätt pigga och glada, och vägen hem är ju mest bara nerför...ganska skönt när man ska hemåt.

Storfjällsmyran just nedanför fjället känns lika stor varje gång man passerar, och hundarna tycker nog att den är rätt tråkig! Det förstår jag faktiskt...oftast är spåren där lite sämre så de får jobba tyngre dessutom. När man kommer upp på kalfjället spanar de gärna ut över vidderna och har mycket att titta på, men på en stor platt myr verkar de mest bara lulla på i väntan på skogskanten för speciellt mycket spännande att spana på finns inte.

Längre ner mot sjön kom solen tillbaka till oss och himlen blev blå igen, så vi fick en riktigt fin tur även på vägen ner. Avslutar med en bild på söta Nallen som kämpade så fint hela vägen idag, som alltid. Nu sover hundarna sött å snart vi med...en härlig dag på alla sätt!