Sen ganska lång tid tillbaka (från och till) har jag haft samma ringsignal och sms-signal till min mobil. Ringsignalen reagerar nästan alla på, och jag har förstått på senare tid att den kanske låter lite underligt i andras öron. För många år sen spelade jag in ljudet just innan start då Veronica å jag skulle köra iväg med vårt storspann. Bland de skrikande vrålande hundrösterna är det en som hörs högre än alla de andra. Hon låter lite som en trasig siren eller kanske nåt blåsinstrument. Jag pratar förstås om Gakkon. Hon vräker ur sig långa skrik med nån slags basröst och sjunger ut sin glädje över att snart få springa, i kör med sina bästa vänner, fast bara med ännu högre röst.

Just för att det är Gakkon betyder ju det här klippet extra mycket för mig, men jag har förstått att det för den oinvigde även kan låta som ett gäng hundar som får generalpisk? Vad tycker ni? Eftersom jag inte duger till att bädda in ljudet så länkar jag till min egen mp3-fil... http://www.nukutvi.se/Ljud/Dragvilja.mp3

När jag får sms är det istället Jacki som talar om det med två snabba skall. De spelade vi in hemma i Blaiken för en massa år sen, och nu när det snart är fyra år sen hon lämnade oss är det skönt att ha dem sparade. Så här låter det då, och även detta ljud får många att hoppa till, men kanske inte riktigt på samma sätt. http://www.nukutvi.se/Ljud/VOFF.WAV

Så hur tänker ni? Hör ni glädje eller misshandel?

Att få in nya hundar i gruppen är alltid spännande och lärorikt. Här tänkte jag berätta lite om hur jag själv tänker kring detta och brukar agera. Av de 9 hundar jag haft har 6 varit omplaceringar som flyttat in i åldern 5 månader till 3 år. Kanske också ska börja med att förklara att det INTE är nån fler hund på väg hem till oss nu! Tyckte mer att det kunde vara kul att skriva lite mer kompakt om hur vi brukar göra.

Huskies är tack och lov enkla hundar att sammanför för det mesta, men även de kan ha starka viljor och korta stubiner i vissa lägen. När en ny hund flyttar in försöker jag att vara rätt aktiv i ingången till övriga gruppen. Eftersom jag ofta är själv med hundarna brukar det aldrig bli den mer normala lösningen, dvs. att gå koppelpromenader där hundarna inte får hälsa på varandra tills de är avslappnade, låta dem hälsa på neutral mark under rörelse osv. Istället brukar det vara så att jag å den nya hunden kommer hem till resten av gänget på egen hand.

Oftast får den nya hunden följa med in till oss först en stund. Ibland är där nån annan hund, ibland inte. Jag skulle inte låta två hundar jag inte litar på mötas på det sättet. Är däremot t.ex Giela inne så kan jag ta in vilken annan ”vettig” hund som helst. En ny hund som kommer in i ett sånt läge intar oftast en lite låg profil så det brukar aldrig vara några bekymmer. Efter en hälsning i hallen får nykomlingen spana in vårt hus, kanske få lite godis, mysa och gosa lite i lugn å ro.

Ganska snabbt vill jag föra in hunden med de andra där ute. Oftast brukar jag flytta om så att jag har en hundgård med 2 snälla hundar längst ut, där jag å den nya hunden kan promenera in. Först lite snabb hälsning genom gallret om nån vill, sen knatar vi in (förutsatt att allting känns lugnt, man ska aldrig nånsin tvinga ihop hundar som visar att de absolut inte vill umgås i ett sånt läge) tillsammans och med både röst och kroppsspråk talar jag om för de andra att detta är en ny kompis som ska bo med oss. Det brukar kännas som att de andra förstår rätt snabbt och oftast är läget helt lugnt efter bara ett par minuter. De är ju hyfsat vana vid att nån ny flyttar in och kan rutinen. Den nya går runt och nosar, medan de äldre oftast redan har gått och lagt sig igen. Här gäller det att ha lite fingertoppskänsla och absolut inte skapa bråk eller arga miner.

Efter lite mys och gos lämnas de ensamma där när allt verkar lugnt (under uppsikt). Målet är ju att så snabbt som möjligt få ihop gänget, och har man en hund vid sidan av gruppen (inne själv t.ex.) nån längre tid så skapas det lätt en "barriär" mellan innehunden och utehundarna, när de inte känner varandra. Bättre att pytsa ihop allihop medan alla är lite nyfikna och den nya känner sig "ny" ännu och inte riktigt vet vad som väntar. Jag tror det är större risk för problem om man väntar längre tid faktiskt (fast ibland kan man ju även vara tvungen att gå den vägen) eftersom den nya hunden då hinner bli mer hemtam och kanske vågar vara lite kaxigare om den skulla ha den läggningen. 

Resten av gänget väntar jag oftast lite med. Beroende på om det är tik eller hane och ålder mm, kan det förstås vara olika vem hunden har fått bo in sig hos, och hur. Giela är ofta en av de första hundarna nån får bo ihop med för hon är lugn och snäll på alla sätt. Jag har gärna hundarna så i hundgårdarna nära varandra i nån dag innan jag kör dem tillsammans, så att de kan nosa genom gallret och titta på varandra i lugn och ro. Om det bara går är jag förstås hemma de första dagarna för att övervaka allting i lugn och ro.

När det är dags för körning så selar jag ut hundarna så att den nya  inte behöver mötas nos mot nos med nån den inte bott med ännu. Att träffas när man är uppspelt och ivrig är ingen höjdare. Oftast kan alla vara lite nyfikna men de brukar ändå springa på åt rätt håll och inte skapa trassel eller vända sig om. Ny hund får springa med nån som är snäll och lugn, helst omgiven av de som den redan bott med ett tag. Vi kör på lite mer kända spår just för att undvika bekymmer (mindre risk för trassel, vill undvika helomvädningar mm), och håller nere tempot lite extra för att alla ska känna sig bekväma.

När vi kommer hem är hundarna trötta och nöjda och efter lite gos släpper jag in dem i hundgårdarna igen. Om allting känns lugnt så släpper jag in alla tillsammans, men oftast vill jag köra några turer innan det händer. Nyckeln till framgång är att hitta bra rutiner och undvika bråk eller dumheter genom planering och struktur. I början vill man inte utmana ödet och det finns ingen anledning att jäkta i det läget eftersom hunden redan är "i gänget" om än på kanten.

När vi kört ett par turer ihop (blir det oftast), och allting känns lugnt och avslappnad, släpper jag ihop alla hundar tillsammans efter att vi kört och har öppet mellan hundgårdarna så att vi har gott om yta. Myser och gosar med dem och ser till att styra upp allting lite lagomt så att inga spända lägen uppstår. Det är INTE okej att stå och spänna sig mot varandra i mitt gäng! Då blir det genast en verbal åtsägning å det brukar räcka bra. Normalt sett förekommer ingenting sånt heller. Ett annat sätt att hålla lugn är att se till att gruppen är i rörelse, det kan räcka att gå runt runt i hundgårdarna till å med, om nån börjar stå och spänna sig. När vi umgåtts där i lugn och ro ett tag och den nya hunden fått träffa de andra så delar jag dem igen, ibland i samma gäng som tidigare, ibland skiftar jag nån hund för att de ska hinna umgås.

Hundar jag inte litar på tillsammans lämnas aldrig tillsammans. Fortfarande bor hunden bara ihop med andra som känns helt säkra. Giela är t.ex en sån hund som fungerat med alla andra jag tagit in. Nalle tydde sig direkt till Mintu och behövde absolut få bo med honom första månaderna. Rotax och Nalle förstod inte varandra i början så de fick aldrig bo ihop, och gör det fortfarande aldrig när vi åker iväg för säkerhets skull. Rossi brukar fungera med alla men hon och Kaela kan titta lite snett på varandra så de lämnar jag aldrig heller tillsammans. Man får läsa sina hundar helt enkelt.

Nu börjar det flyta på rätt bra. Efter varje körning umgås hundarna tillsammans när de är nöjda och lugna. Jag tar in alla hundar tillsammans några gånger i veckan och tränar lite tricks eller kör godissök, under sträng kontroll förstås. Att föra in resurser under kontrollerade former kan vara ett jättebra sätt att visa vilka regler som gäller eftersom man kan gå in och belöna alla artiga och bra beteenden.

Även godissöket försöker jag göra rätt snabbt, medan den nya hunden är lite "ny" fortfarande. En förutsättning är förstås att man litar på de hundar man redan har och även har en känsla även för nykomlingen. Dessutom gäller det att ha kontroll över resurserna, kanske inte fysiskt sett men mentalt. Ett morr eller missförstånd i ett sånt läge kan ju faktiskt leda till en riktigt allvarlig situation om man har otur och tappar kontrollen. Samtidigt för det mycket positivt med sig om man kan göra det utan bråk eller stök. T.ex så får hundarna vänja sig vid att umgås kring resurser och att respektera varandra. Har man kastat ut en massa godis finns det ju dessutom så mycket att hundarna aldrig fastnar å surar vid en enda, mister man en står en ju tusen åter! Lite så vill jag att hundarna ska tänka kring resurser, "jaja, jag får väl ta nästa då".

Jag har aldrig ben eller leksaker framme i hundgårdarna som en ren säkerhetsåtgärd, då jag tror att vissa av mina hundar skulle kunna sura ihop om flera olyckliga omständigheter sammanföll. Många har det och det fungerar bra, men jag vågar inte riktigt. Rossi t.ex samlar ju gärna saker och det skulle antagligen sluta med att hon barrikaderade nån koja full med ben... =/ Resurser i form av mat kommer bara in i bilden när jag är med.

När även dessa delar fungerar bra så lämnar jag ibland dörren mellan hundgårdarna öppen efter att vi kört, medan jag är hemma och inne. Detta sker i början enbart efter körning, och när alla är trötta får de umgås i några timmar vilket sen utökas. Kör vi kvällstid får de gärna sova ihop under natten t.ex. Ju säkrare hundarna känns, desto oftare gör jag detta och till slut går det ju bra även när hundarna inte just har fått trötta ut sig rejält.

I det här läget är vi nu med Rotax och resten av gänget. De bor tillsammans alla 6 (eller 7 om Giela är ute) regelbundet medan vi är hemma, men vi lämnar dem aldrig nånsin så. Hundar är hundar och man ska alltid vara försiktig med att lämna flera hundar tillsammans. Mycket kan hända på ett par timmar och smäller det i en grupp på 6 hundar är risken mycket stor för allvarliga skador. Just av den här anledningen ska vi i sommar bygga om så att hundarna får vistas 3+2+2 så att alla kan vara ute tillsammans på ett säkert sätt.

Så gör vi när nya hundar kommer hit, och det brukar fungera väldigt bra faktiskt. Enda bekymret är om några hundar inte "klickar", t.ex Nalle och Rotax, eller Kaela och Rossi, då tar det mer tid att jobba ihop gruppen. Jämfört med många "vanliga hundägare" så kör jag ju en rätt speedad version av "välkommen hem till oss" kanske, men jämfört med många som har fler draghundar så är det nog ändå rätt långsamt. Många kastar ju bara in hunden i nån hundgård med snälla hundar å sen är allting som vanligt igen. Ibland fungerar det bra, å ibland blir det bråk och tjafs. Jag vill att alla ska känna sig trygga och lugna tillsammans så jag jobbar gärna lite extra på de bitarna för att bibehålla gruppens mysiga stämning.