Igår packade vi oss ut i solen med hela spannet och skotern, för lite grillning och mys i solen. Eftersom Giela var med blev det bara en kortare tur. När vi åkte hemifrån var det strålande sol, men redan efter ett par kilometer hade halva himlen blivit molnig och grå. Sen började de snöa (första bilden) men än så länge lyste solen just där vi var.

När vi kom ner på sjön skyndade vi oss att hitta en bra lägerplats för att hinna fånga så mycket som möjligt av den sol som fanns. Den blå luckan i himlen blev allt mindre nämligen. Skotern fick bli ryggstöd och hundarna fick på sig sina täcken, och sen körde vi igång elden. Snart började det hagla/snöa även där, men det kändes inte som "elakt" hagel och som tur var höll vi ut. Hela himlen var grå och vi som tur var hade vi korv och gott fika att hålla värmen med.

Efter en liten stund så växlade vädret helt igen. Plötsligt var solen tillbaka och sen lämnade den oss inte på hela eftermiddagen. Riktigt härligt väder och hundarna såg ut att mysa lika mycket som vi där de låg och spanade ut över sjön. När vi grillade korv började Giela prata med oss oc hon ylade och skuttade och rooopade efter korvarna medan de betydligt yngre hundarna låg och vilade i lugn och ro.

Appropå Giela så var mamma ute och promenerade med henne för någon dag sen mötte de en bekant och deras lilla pudel. Pudeln ville leka med Giela och efter en stund sa kvinnan (ungefär) åt sin hund att "sluta hålla på med den där valpen". "Den där valpen" var alltså Giela 11 år... =) 

Nalle älskar livet som slädhund

När klockan närmade sig halv fem så värme solen inte lika gott längre och vi började dra oss hemåt. Biten hem är bara nån enstaka kilometer så några av hundarna fick ha kvar sina Back on Track-täcken för att värma musklerna ordentligt. Allt fika var uppätet och alla var nöjda och glada.

Just när vi nästan var hemma stötte vi på en lös hund. Den kom springande från ett hus och skällde vilt. Jag tänkte att den säkert inte skulle våga sig fram utan stanna uppe på stenpiren, och gav mina hundar kommando att fortsätta förbi, men när vi rundade piren var hunden plötsligt där och framme hos Mintu och Kaela. Han och Mintu nafsade lite efter varandra men det var ingenting allvarligt. Himla tur för sånt där kan ju faktiskt gå riktigt illa om det inte vill sig och bråkande hundar med linor här å där, det vill ingen uppleva. Hunden sprang hem och jag hoppas att mina hundar glömmer detta rätt snabbt.

Det är ibland svårt att veta riktigt hur man själv ska bete sig. Det bästa är ju alltid att vara lugn egentligen, men samtidigt vill man ju snabbt få bort den andra hunden ifall situationen känns lite hotfull å dessutom blir man ju lätt lite arg över hela situationen som uppstår. I efterhand insåg jag att jag inte alls lyckades hålla mig så lugn som jag kanske borde ha gjort, å jag hoppas att hundarna inte plockade upp så mycket av mina vibbar...

När man håller på med hundarna så bör man ju (i alla fall i mitt tycke) ha ganska bra kontroll på när man blir arg och inte. Att man blir arg betyder ju inte alltid att det är bra för situationen, å i de lägena bör man ju kunna låta bli. Som igår... Även om jag inte alls var arg på mina hundar så känner ju de ändå av att situationen i sig gjorde matte upprörd, å det vill man ju inte! En del hävdar att man "inte kan ljuga för hunden" och alltså inte ska försöka lägga band på sig, men det håller jag inte riktigt med om. Visst märker den kanske att nånting är annorlunda, men det blir ändå stor skillnad mellan att tillåta sig själv bli arg på riktigt eller att försöka hålla sig lugn. Även om båda sakerna kan påverka hunden så påverkar ju det ena mer än det andra.

Vi har ju tränat mycket i vinter på att passera andra spann och hundar och det har känts som att vi gjort stora framsteg. Sånt bygger ju mycket på att jag kan lita på hundarna, och att hundarna kan lita på mig, dvs. om jag ber dem passera så ska de veta att de kan lita på mitt val och slippa forcerade möten. När en lös hund kommer framspringande på det här sättet så backar man ju ett litet steg i träningen. Jag hade gett mina hundar klartecken om att passera, men det visade sig inte vara helt säkert. Nästa gång vi ska passera en hund är risken lite större att de själv väljer att försöka uppsöka den eftersom de minns att andra hundar faktiskt kan komma rusande till dem, även när man ska passera. Samtidigt måste jag kunna lita på att de faktiskt passerar och INTE går fram för att hälsa.

Det här är nog en sån sak som antingen fungerar, eller inte. Har man inga bekymmer, tänker man nog knappt på att det kan vara ett problem. Har man lite problem med det, så blir det desto viktigare hur saker och ting utspelar sig. Jag kan inte lita helt på hundarna i alla lägen och vill därför att vi enbart ska få lyckade möten och passeringar utan närkontakt och utan strul. Allt för att bygga starka och bra rutiner där en snabb passering ska vara den enda hundarna tänker på, att hälsa eller gå fram (eller bli påhälsad) ska inte helst inte längre finnas som en möjlighet i deras tankar ens. Eftersom flera av mina hundar är lite översociala så har vi en del att jobba med, och om man väl lyckats komma in på fel spår, dvs. att hundarna lärt sig att man KAN gå fram ibland, så har man ÄNNU mer att jobba med. Vägen därifrån till att kunna passera det mesta snyggt är betydligt längre än vägen från 0, dvs där hunden inte har några förväntningar alls.

En annan sak som slår mig ibland är hur svårt det kan vara att själva använda rätt kommandon i en "nödsituation". Ofta har man ju väl inarbetade kommandon för olika saker, men när det hettar till så snubblar man lätt (iaf jag) på orden och använder ord som man egentligen inte kan förvänta sig att hundarna ska förstå i det läget. Vid mötet igår borde jag ju t.ex ha gett ett "gå på" för det hade kunnat lösa hela situationen, men jag gav aldrig ens hundarna chansen. För några år sen när jag tappade spannet en gång så tänkte jag aldrig på att använda det stoppkommando som jag faktiskt lärt in (funkar inte 100% men hyfsar bra) utan började ropa på hundarna istället. Helt ologiskt förstås. Ännu en sak att träna på helt enkelt!

Medan Jacki levde hade jag ett väldigt starkt "plats"-kommando till henne och det fungerade i alla lägen (så mycket man nu kan säga "alla lägen" om en hund). Då hade jag även vett att ianvända det när det behövdes. Nu verkar jag ha gått lite vilse i mina egna kommandon...hmm... Nåja, idag tar vi det lite lugnt och slåss lite mot förkylningen som flyttat in. Efter lunch nån gång packar vi ihop oss och drar till Boden igen, imorgon kallar plikten igen.