Förra veckan stod jag på barrikaderna och försvarade vintern in i det sista. Som en av få välkomnade jag den nya snön som föll och hoppades att den skulle stanna länge. Nu har det vänt. Efter de senaste dagarnas regn och tö har slädföret här i närheten dött och nu attackerar jag istället det som är kvar av vintern med hacka och spade. När det väl vänt kan slutet lika gärna komma snabbt. Hela tomten är i stort sett snötäckt ännu, men det får gå i den takt det tar. Prio ett är att få hundgårdarna snöfria och torra.

Nu under kvällen slet jag ner de sista issjoken från hundkojstaken så nu är alla kojtak fria! I stora hundgården, som ligger mest i solen, är nästan hela trallen bar nu och även delar av resten. Det töar ruskigt snabbt och man ser stor skillnad från dag till dag. De stora snöhögarna i mitten var över halvmetern höga bara för nån dag sen, nu har de krympt rejält. Var dag töar nytt hundbajs fram, sånt som snöade in under nån av vinterns snöväder och sen blev kvar där nere. Samtidigt kommer det fram halm och spån som hundarna dragit ut ur kojorna under vintern, så extra bajsplockning (så gott det går att plocka tinat bajs i isgropar) och krattning är en daglig syssla nu för att städa undan vintern. Längtar tills det går att ta fram vattenslangen å bara spola av allting.

Jag hann även med att skrämma mig själv rejält. Hade kastat ut hundarnas middag i torrfoderform så de gick runt å sökte medan jag städade åt dem. Efteråt hoppade Mintu upp på ett av vindskydden och ville gosa en stund. Vi myste och jag borrade in fingrarna in hans tjocka mjuka päls. När jag strök honom över ryggen/manken kände jag däremot nånting konstigt, en hård grej under täckhåren! Jag delade på pälsen med fingertopparna och fick se en centimeterstor naken "boll" där inne. Första tanken var att det måste vara en väldigt stor fästing, men de ska ju inte vara vakna nu? Nästa tanke var att han kanske hade blivit biten och fått nån slags blodblåsa eller infekterad...ehm...ja...nånting? Nä de höll inte, det måste vara en fästing - BLÄÄÄ!

Jag får skylla lite på att det börjat skymma, dessutom var jag faktiskt lite trött, för när jag tog mod till mig och tittade igen insåg jag vad jag faktiskt såg. En foderkula. En av de jag tidigare kastat ut hade tydligen borrat sig in under hans täckhår och satt sig i underullen på nåt underligt sätt. Nåja, Mintu fick en extra godbit och jag fick mig ett gott skratt.