Valet stod idag mellan körning eller promenad på stan med nån hund, men sen kom jag på att alla klor behövde klippas så istället gick vi in och kombinerade kloklippning, morotsätande och godissök. Att söka godis tillsammans är en enkel och bra gruppaktivitet. Att söka tillsammans tillför ju en helt ny dimension av spänning, eftersom det hela tiden är flera andra som är ute efter precis samma bitar som man själv!

En grundförutsättning för godissök i grupp är förstås att man vet till 99% säkerhet att det inte kommer att utbryta bråk. Sen kan det förstås hända ändå, främst innan alla i gruppen är vana och samspelta, men innan man testar bör man vara ganska säker på att problem inte kommer att uppstå. Säkerheten går först! Samtidigt kan det vara en jättebra situation att finslipa vissa egenskaper och hjälpa en hund att "sköta sig" genom att vara uppmärksam och belöna bra beteende samt styra de andra hundarna så att inga farliga situationer uppstår. Med Silva tränade vi mycket så på den tiden när hon exploderade så fort nån annan tittade på en godis hon ville ha. Det uppstår hela tiden bra situationer att träna tålamod och artighet och om man som ägare läser hundarna bra och har koll på vad som händer kan man styra undan de risker som uppstår.

En bra sak med godissök under kontrollerade former är ju just att det regelbundet händer att två hundar ser samma godis samtidigt, och måste lösa problemet. Oftast vinner den som helst enkelt är snabbast fram. Det är mycket ovanligt med morrningar eller maktdemonstrationer när mina jyckar söker godis. Förlorar man en, sätter man bara fokus mot nästa direkt istället. Jag tänker som så, om hundarna aldrig hamnat i en sån konkurrenssituation tidigare och sen plötsligt gör det, så tror jag risken är större att det smäller. Nu är de istället vana att lösa sånt ofta, även om en liten Frolicbit förstås inte är lika god som ett köttben. Nu när vi söker inne i vårt lilla hus blir det dessutom extra trångt och hundarna tvingas gå nära varandra hela tiden - och märka att det går bra och att alla respekterar varandra på ett fint sätt. Även sånt kan man ju ha nytta av sen i helt andra lägen.

Gruppsök kan även varieras väldigt mycket. Förutom att gömställena kan varieras (på marken, högre upp, i träd, under saker, i filtar mm (men det innebär en större "risk" om man har flera heta hundar eftersom det kan dra ut på tiden)), så kan man lägga godis i ihopvikta toarullar eller annat och gömma dem. En annan variant är att gömma en leksak (som bytes mot godis när den hittats) och låta hundarna söka tillsammans. Den som hittar leksaken får belöningen - och ofta brukar detta sporra alla till att nosa extra hårt. Där kan man välja om leksaken ska hittas, markeras eller kanske till å med apporteras. Samtidigt kan man träna stadga (nja, inte helt rätt definition men lite samma blir det ju ändå) genom att be alla hundarna sitta/ligga på en viss plats medan man gömmer godis/saker. Självklart måste alla sitta kvar tills man ger frisignal och sökandet kan börja.

Ytterligare en variant är att träna hundarna att söka specifika lukter. Gakkon markerade t.ex Coca-Cola. Vet en del andra som gömmer te-påsar så att hundarna får söka. Att söka en lukt eller substans är oftast ännu mer uttröttande för hunden, och funkar förstår jättebra i grupp även det, för hobbybruk. Själv tar jag ofta till sökövningar om vi har lite tidsbrist och alla hundar behöver få göra nåt skoj en stund, enkelt, snabbt och riktigt kul för hundarna med!

Här kommer en liten film av mina ivriga och lite olydiga jyckar, som vill ut på Frolicjakt och nästan välter köket med sin framfart!

Igår efter middagen var jag så vansinnigt trött att jag aldrig riktigt tog mig ur soffan igen. Hundarna fick söka godis och Rossi fick lite klickerträning men bättre än så blev det inte. Idag var det andra bullar! Efter en snabb middag tog jag på storkläderna för temperaturen låg strax över -25. Egentligen hade jag inte tänkt köra så långt, men hundarna ville annorlunda och pigga tassar måste ju få sträcka på sig! Rossi fick vara hemma och hålla Giela sällskap, och jag vet inte om hennes frånvaro var det som gjorde skillnad? Ett hundspann är ju på ett sätt en samling av alla de energier som ingår. Om alla är sugna och glada så lyfter de ju varandra, å tvärtom kan det förstås också vara till viss del. Rossi gillar jobbet som draghund, men hon älskar det inte lika passionerat som de andra riktigt.

Förutom att hundarna redan var pigga och ville galoppera för evigt, så följde vi ett rävspår i över en halvmil, sen var skogen belamrad med renspår och slutligen hamnade vi på ett smalt litet spår som vi inte kört tidigare i vinter, och i takt med att hundarna ökade farten på sin väg genom skogen insåg jag att vi hade rådjur i närheten. Vi såg inget vilt, men hade viltkänning nästan hela slädturen. Just det här spåret hade tydligen dragits annorlunda nu i vinter för vips (jag hade fullt upp med att parera släden, och ducka för kvistar när vi susade fram mellan stammarna) så hörde jag på ledarhundarnas tassljud att vi var ute på en sjö, eller rättare sagt, ledarhundarna var det. Jag hade verkligen ingen aning om var vi befann oss, för på det stället brukar vi aldrig passera nån is. Som tur var är Mintu duktig på "vi vänder" och kom snällt tillbaka upp på land i sina egna spår, så jag slapp gå ut på isen själv. Skönt!

En annan gång hamnade vi på ett sidorspår som gick några hundra meter från spåret vi alltid kör. Där kom spår kors och tvärs och jag lät Mintu och Rotax välja väg själva när jag väl insett att vi kommit lite fel. De verkade veta var "rätt" spår fanns igen, för de valde rätt i alla korsningar och efter ett par hundra meter hade vi kommit tillbaka till vårt spår igen (fast en bit längre ner). Kloka killarna!

Sorel-skorna fick bekänna lite färg ikväll. Jag frös en aning om vänster fot, men så lite att det inte går att jämföra med hur illa det brukar vara efter 2 timmar ute i -25 grader annars. Luhkkan hade jag ovanpå den gamla Canada Goose-kopian och det var guld! Gillar den allt mer verkligen. Första gångerna kändes ju allt hängande tyg svårt att hantera, men min kropp har tydligen anpassat sig för så kändes det inte alls nu, trots utselning av hundar, massvis med ankring osv. Den kalla snön satte sig ju lätt i tassarna så vi pausade ibland för att värma bort eventuella isklumpar men jag höll mig varm hela vägen.

Vi fick en riktigt fin tur på ca 2 mil och när vi på vägen hem kom upp på lite bredare spår där man vågar släcka sin lampa, så lyste stjärnhimlen och norrskenet så vackert för oss. Det var inget jättestarkt norrsken, men det gick tvärs över hela himlen i en stor zebrarandig båge. Snyggt! Eftersom hundarna rusade som dårar i början och hade vilt i näsorna, var jag lite rädd att orken skulle tryta på slutet. Inte så att vi skulle bli stående förstås, men kanske att det skulle börja gå saktare.  Istället gick de vidare i bra fart och kom hem på pigga glada ben, med isiga mustascher och frost i ögonfransarna.

Sen fick Rossi lite snabb träning inför sommarens sök. Tanken är att vi ska lära in rulle-markering så att vi har delarna i beteendet klart tills det är barmark. Nu ikväll var andra gången vi tränar, och just nu klickar vi för att hon greppar över rullen. Helst rejält, och helst några sekunder, men kriterierna än så länge är egentligen bara "greppa". Giela ville förstås gärna hjälpa till och förstod direkt vad det handlade om. Hon nästan trängde sig fram och greppade över den om inte Rossi hunnit före. Den här bilden fångar kanske situationen rätt bra - tant säger "Jag kan också!!! Låt mig istället!!!"

Nu väntar sängen på en trött, men inte kall, musher. Rossi och Giela sover inne. Mintu, Rotax, Nalle, Silva och Kaela sover tillsammans ute i hundgården inatt. Alltid spännande att se på morgonen vilka som valt att sova tillsammans, och var. Godnatt!

Imorse vaknade vi kring halv nio av ett litet yl från hundgården. Inatt sov alla ute, även Giela, eftersom temperaturen var rätt lagom och det är bra för henne också att fortsätta vara van vid att sova ute ibland. Jag trodde knappt mina ögon när smhi:s alla löften visade sig vara sanna! Inte ett moln på himlen och -14 grader ungefär, och när hundarna smält sin frukost och jag spelat lite TV-spel så var det bara -7 ute.

För att säkra vår utfart från området så gav jag mig av på skidor och trampade upp ett spår som går i en båge runt gråhundens hus, så nu slipper den få mer besök av nyfikna huskies (vilket hände igår). Sen lastade vi släden och alla kamerar (Lars följde också med och hade med sin kamera med), och började sela ut hundarna kring 12.30 ungefär. Vi hade tänkt köra 7-spann men Giela låtsades inte höra när jag ropade åt henne, låg bara i kojan och lyfte inte ens på huvudet. När vi istället frågade om hon ville gå in, så kom hon ut och sträckte på sig. "Inga äventyr för tanten idag", verkar hon tycka. Vi kortade ner linan med en sektion, och gav oss av med ett ivrigt gäng på 6 hundar istället. Den nya bågen fungerade fint att köra när hundarna bara hittat åt den.

Vi var ute i nästan 3 timmar men körde nog inte ens 2 mil. Snön var rätt kärv och att vara två personer på släden blev rätt tungt för mitt lilla hobbyspann. Det gick bra, men det gick långsamt, kan man väl säga. Eftersom vi var två passade vi på att fota en massa framifrån, för att få se lite glada huskyansikten och inte bara rumpor (vilket av naturliga orsaker är det jag fotar mest). Här kommer alla bilderna i en lång rad:

Hundarna å jag

Älskade kloka killarna Rotax och Mintu (ibland även kallade förvirrade eller mindre kloka)

Bropassage! Denna lilla bro (just bakom släden) kommer just efter en 90 graders vänstersväng, och avslutas med en 90 graders högersväng. Bron är smal och ett par meter lång. Enda sättet att ta sig igenom utan att köra in i stolparna som är uppsatta är att ha lite fart och vara noga med hur man placerar vikten.

TokSilva!

För ordningens skul:, 6 ordinära hundrumpor

Älskade fina Rotax, en glad och härlig kille!

När jag hoppade av för att fota fick Lars testa 6-spannet  på egen hand, men jag vet inte hur imponerad han blev. Skoterälskade som han är tyckte han nog att det gick lite för långsamt... Bilderna här visar ju farter som vi bara hade korta sträckor medan den ena av oss låg i snön och kramade en kamera. Resten av tiden gick det mest i trav och ibland i skritt, men så länge hundarna jobbar framåt så får de ha vilken gångart de vill för min del.

Galna systrarna Kaela och Silva

Ett problem som uppstår på många ängar den här tiden på året är att alla skoterförare gillar att köra i lössnö, eller i alla fall, många gör det. Efter att alla kört så fint genom skogen och packat samma spår, så delar sig spåret i massvis med individuella spår ute på många av ängarna, och inget av dem bär ju riktigt för ett hundspann med extralast, eller en person till fots.

Lars och alla hundarna! Från vänster, Silva, Nalle, Mintu, Rossi, Kaela och Rotax!

Att få springa tillsammans är livet!

Nalle

Äntligen finns pålitliga spår nere på Luleälven. Med de dåliga isarna i år så har
vi inte vågat oss ner dit tidigare, men nu ska de vara OK!

Kaela

Nalle

När vi kom hem var hundarna rejält trötta. På den här typen av snö blir dubbel last väldigt kännbar, men all träning är ju bra träning! Senare i vår när spåren är isigare märker man ingen skillnad om man är en eller två. Nu ska Giela få en egen liten promenad i Vittjärv och göra det hon gör helst, lukta på fläckar, pinka på dem, och spana efter söta små hundar. De där ute verkar ha däckat i små högar i sina kojor. Sånt värmer mattehjärtat en söndag kväll!

Igår kväll var det äntligen dags att prova spåren igen. Vi körde bara den korta rundan på 7km eftersom hundarna stått still från körningen i en vecka. Det verkade spritta i småbenen och helst ville alla galoppera hela vägen, men det fick de förstås inte.

Imorse klockan 9.00 hade vi tid bokat på Älvdalens hundhälsa för simning med Mintu och Kaela. Jag har tänkt börja friskvårdssimma dem för att bygga lite bättre muskler. Mintu rör sig ju notorisk konstigt fastän varken specialister eller veterinärer hittar något fel, och Kaela går lite mer passgång än jag skulle önska, även hon är ju "friskförklarad" men nåt är ju lite galet. Rätt muskler på rätt ställe kan ju knappast skada i ett sånt läge.

Ingen av dem har (vad jag vet) nånsin simmat förut. Mintu fick stora runda ögon när vi lyfte i honom och första minuter var det mer plask än sim. Vattnet stänkte och efteråt var jag blöt i håret och över halva regnrocken ( som Paula så klokt erbjudit). Sen kom han in i rytmen och började simma riktigt snyggt! Ögonen var fortfarande lite större än vanligt, men paniken byttes sakteliga mot "läskigt men lite kul ändå". Jag tror faktiskt att han kan lära sig att gilla simningen! Kaela följde väl i stort sett samma mönster. Det roliga med båda två var att de tyckte att det var superskoj att se den andra simma! När Mintu kommit ur badet gick han upp på rampen för att titta och kikade sen in över kanten här och där för att se vad Kaela gjorde. Värsta roliga stället - kanske just förutom tiden i vattnet då...

Detta var bara "prova på"-sim så båda hundarna simmade kanske 10 minuter var, uppdelar på flera korta etapper och vila i vattnet (hängande på matte) efter nästan varje varv. Här står Mintu uppe på rampen och poserar med blöt päls. Den vågade ingen av dem använda ända ner i vattnet idag, så rampen blev "godisutdelning" och sen lyfte vi dem över kanten ner i vattnet istället.

På vägen hem hälsade jag på Linda och Kim en snabbsväng. Här är det matutdelning med nästan alla hundarna på rad. Närmast kameran syns Desna och Dolly. Hundarna nedan har jag inte riktigt namn på i mitt lilla minne...men visst är de fina? Å en av dem är ju riktigt lik Mintu!

När vi kom hem var tanken att dra iväg med släden, men Mintus tjocka päls visade sig vara tjockare än jag nånsin trott. Trots att jag torkade med handduk och försökte hjälpa till så var han inte torr i pälsen förrän kring halv fem på eftermiddagen. Dagens lilla slädtur blev alltså i mörker den med. Idag fick Giela följa med och vi valde den korta slingan även nu, men i extra lågt tempo.

Giela såg så glad ut och alla skötte sig fint. Snön började falla och jag planerade glatt en längre tur imorgon i solen. Vi svängde upp på lilla spåret hemåt och hade bara några hundar meter kvar när en gråhund kikade fram bakom en husknut. Den brukar stå där ibland, men den fanns inte där på vägen bortåt, och eftersom vi varit borta så kort stund så tänkte jag inte riktigt på att den kunde vara där. Eftersom jag körde alla 7 hundarna blev ju spannet några meter längre, och vips hade mina översociala (och inte alltid helt lydiga) ledarhundar vikt av spåret och gått fram för att säga HEEEEJ!

Som tur var så uppstod inga sura miner, men sånt ska förstås inte hända ändå. Vilt vrålande drog jag upp ledarhundarna på spåret igen och pratade lite snabbt med nån som kanske var gråhundens husse. Ingen större skada skedd, annat än att vi fick ett rejält "fail" i träningen att passera istället för att hälsa. Vi har passerat förbi flera gånger förr utan att de har behövt mötas, men ett 6-spann är ganska mycket kortare än ett 7-spann. Imorgon blir det en liten skidtur ut på ängen för att dra ett spår som går i en liten båge längre bort så att fina gråhunden slipper riskera mer besök. Med lite tur stämmer SMHIs prognoser och vi får en fin dag med ett litet antal minusgrader och strålande sol!

Ikväll har temperaturen varit uppe och vänt på -22 ungefär men nu blir det tydligen kallare igen - detta ska dock vara sista riktgit kalla dagen!!! Annars har vi nog inte haft varmare än -25 på över en vecka (ev. sent igår kväll), stora delar av tiden har tempen hållit sig mellan -30 och -40... Hundarna har stått still hela tiden (förutom nån promenad med Rotax som verkar vara den enda som inte fryser om tassarna när det är kallare än -30). Som tur är så trivs de rätt bra med att mysa här inne och träna lite tricks, sökövningar mm. Känns nästan som att man hunnit glömma bort hur det känns att köra släde, knasigt!

Igår kväll lade jag i alla fall några timmars kärlek på släden. Den har fått nya och rejäla linor till båda ankarna, en släplina, och ett nytt fäste där fram. I all sin enkelhet tog det en massa tid och 12mm rep var inte helt lättjobbat när man skulle fläta ihop ändarna. Tummen är ännu öm efter all fippel med tändaren. Nu saknas bara dubbel ankarhållare (som ska tillverkas) och sen är mitt slädprojekt "färdigt" efter några års pyssel. Den har slipats, oljats minst 20 gånger (på riktigt), kortats ner, knytits om, fått ny broms, fått skoterbroms, fått skydd på buskbågen, utrustats med klippta cykeldäck på medarna därman står, nya linor överallt, nytt kapell mm.... Andra köper nya slädar när de får chansen men jag vill nog aldrig skiljas från denna gamla trotjänare nu... =)

4 små linor med lite ihopflätningar...ser ju löjligt enkelt ut...ändå hann klockan bli läggdags innan det var klart...hmmm...

Silva är en mästertjuv. Hon smyger och stjäl och överlistar, men hennes list sträcker sig till oss tvåbenta. När det gäller att stjäla från sina vänner har hon inte samma framgångar. En stor anledning är antagligen att hon själv blir rätt stel kring godsaker och mat (om andra kommer nära) och eftersom hon har samma approach om hon försöker stjäla från en vän så brukar hon aldrig få komma ända fram. Ändå gången hon lyckas stjäla nåt är om nån medvetet lämnar något gott efter sig.

Hennes syster Kaela däremot har en fantastisk teknik när det gäller att stjäla från sina fyrbenta vänner. Jag har ibland irriterat mig lite på att hon alltid envisas med att gå fram till de andra om de fortfarande äter och hon har ätit klart. Hon sticker nästan ner nosen i skålarna och är väl utmanande, men än så länge har ingen rytit ifrån och jag ber henne nästan alltid att backa för säkerhets skull. Däremot har hon aldrig lärt sig att sluta med detta beteende utan envisas varje gång...fastän det än så länge gett i stort sett obefintlig utdelning.

Idag har hundarna ätit morot inne i värmen, och när Rotax tuggade lite halvhjärtat kom Kaela smygande. Inte stel och målinriktad som Silva, utan helt oskyldig och söt..."Oj, jag råååkade bara gå förbi alldeles här...." Precis som hon gör ute vid matskålarna. Eftersom Rotax inte verkade vilja vakta sin morot helhjärtat så lät jag henne hållas för att se utvecklingen. Visst har hon söt teknik? Halvvägs in i filmen blir Kaela lite stel, för bakom henne står ännu stelare Silva och försöker smyga och stjäla, givetvis utan framgång. Titta å mys!

Resten av kvällen har ägnats åt snöskottning och godissök för hundarna. Trots -27 grader ungefär idag har det snöat nån decimeter. Att man tvingas skotta gården i -33 grader händer inte speciellt ofta, typ aldrig nånsin! Det blev en fuskskottning bara så att bilen tar sig ut imorgon.

Inatt får alla sova inne.  Helst av allt hade vi kört släde nu ikväll för det är magiskt vackert ute. Tjock med snö överallt, helt stjärnklart och månen är 99% full och lyser starkt högt uppe på himlen. Det enda som sätter käppar i vårt hjul är kylan. Typiskt... =/

I fredags kväll när alla hundarna låg inne och  myste sjönk tempen ner under -40. Hur kallt det sen blev under natten vet jag inte riktigt, men det höll sig nog i de krokarna. Fastän jag bott i 31 år i Västerbotten, Norrbotten och Jämtland har jag aldrig fått vara med om -40 grader tidigare - så jag var tvungen att sticka ut näsan lite snabbt och känna efter. Jo det var kallt, ungefär lika kallt som tidigare dagar. Kan tillägga att det är i sovrummet vi har 15,6 grader just nu. Resten av huset är varmt och mysigt tack vare kaminen.

Nu har hundarna sovit inne i två nätter och det fungerar jättebra med alla sju. Äntligen börjar gruppen kännas riktigt fin igen, och de nya som flyttat in har blivit "en i gänget". Nalle kan grymta och låta lite fortfarande men ingen tar honom på allvar och jag tror mest att han pratar, det är nog inget allvarligt menat heller.

Smile!

I denna kyla fryser även vissa huskies, i alla fall mina. Vi går bara ut och rastar hundarna på tomten och på de få minuter det tar så blir de flesta trebenta av köldkramp i tassarna, eller värre (svårt att gå med två ben bara!). De flesta av dem klarar ju egentligen att vara ute i hundgårdarna nu eftersom kojorna är torra och fulla med isolerande halm, men det känns onödigt eftersom det kräver mycket mer energi att hålla värmen, och dessutom vet jag att de hellre är inne nu. Att ha alla inne är ju dessutom riktigt mysigt, och nyttigt för hela gruppen. Däremot kan det blir lite trångt ibland...

Frukost!

Sitt stilla matte så ska jag tvätta dina byxor!

Att Rossi är lite knasig har vi ju alltid vetat. Hon samlar gärna saker i sin säng, och ofta är det skor från hallen. Imorse hade hon tagit skon jag skulle ha när jag morgonkissade hundarna, och en vante också. Hon skulle aldrig ha sönder nånting utan hon vill bara lägga sakerna där och sen ligga och småvakta dem. Det är ingen seriös vaktning alls utan själv grejen verkar vara att få samla ihop dem. Knasfian!

Igår skulle vi egentligen ha åkt till Råneå och simtränat på Hundhälsan där, men kylan satte käppar i vårt hjul. Vi varmkörde bilen nån timme innan för att se att inget frysit i den, och det gick bra. Lars provkörde lite och sa att tempen sjönk väldigt snabbt trots att han körde bara 50km/timmen in till stan. Envis som jag kan vara ville jag ändå testa så vi drog på största vinterkläderna och gav oss av, Mintu Kaela och jag. När vi kommit in till stan så var tempen i botten igen, och flåset från hundarna hade satt igen hela framrutan. Ingen varmluft att tina den med fanns ju heller... så vi fick bita i det sura äpplet och ringa och avboka. Inget bra läge att köra 4-5 mil i när det är -37 grader ute, med en bil som inte klarar att hålla uppe rutorna eller sin egen temp. Går bilen sönder eller stannar av nån anledning så har man inte så långt tid på sig innan det är riktigt kallt även där inne.

Istället blev det en dag av mys och TV-spelande (för min del). Idag ska vi klippa lite klor och klickerträna lite, men i övrigt blir det lugna inomhusaktiviteter. Hundarna har fått varsin morot och nu sover de utspridda över köksgolvet. Hundtassar som håller i saker är verkligen söta! Hoppas på lite varmare temperatur snart så att vi kan ge oss ut i spåren och njuta av den fantastiska månen som snart är full. Även om det är skönt att vara inne och mysa så är det ju inte det vi gör allra helst...vi vill känna snö under tassarna och äventyr framför nosarna!

Imorse när vi vaknade såg termometern ut så här... ungefär 50 graders skillnad mellan temperaturen inne och ute. Killarna var redan ute, men innan vi åkte iväg till jobbet skulle även Kaela gå ut. Nog känns det lite galet även om man vet att det går bra. Eftersom det inte varit så värst kallt tidigare i vinter, knappt under -20, så känns det ju lite extra hemskt, men de har ny halm i kojorna och värmer gärna varandra. Värst är det nog för mattes samvete.

Ett annat I-landsproblem kommer när man ska mata hundarna innan man åker till jobbet. Var väääldigt nära att doppa scarfen (eller vad man nu säger) ner i blandningen av Pondus (kött å vom mm), torrfoder och vatten. Hade kunnat ta med en fin doft till kontoret...

Nu är vi hemma igen efter dagens jobb och temperaturen är ungefär densamma. Gissningsvis blir det ännu kallare under natten. Alla hundarna är inne och myser och äntligen börjar Nalle och  Rotax att fungera allt bättre tillsammans. Tidigare accepterade de varandra men inget mer direkt. Idag gjorde Rotax lekinviter mot Nalle när han låg på köksgolvet mitt bland alla hundar. Kan väl inte riktigt säga att Nalle nappade på förslaget, men han tackade i alla fall inte heller nej...

Alla mina favoritkillar, Lars med Rotax, Nalle och Mintu

Den här helgen hade jag verkligen sett fram emot. Den skulle bestå av massvis med hundkörning dygnet runt för det är nästan fullmåne! Istället blir det nog mest inomhusaktiviteter...min köldgräns är -25 för under det är det helt enkelt inte skoj. Pratade med en riktig slädhundsräv idag och han menade att köldkänsligheten kan komma med åren efter alla gånger man förfrysit sig. Ligger säkert en hel massa i det och jag vet att jag frysit mer än man bör om både fötter och händer i mitt liv. När jag var liten hade vi ibland tävlingar i att springa barfota ute i snön, runt hus och flera hundra meter längs vägar osv... Bara för att dra ett exempel... 

Nu ligger vi långt ifrån -25. Det tokiga är att när det nästa gång är "bara" -20 så kommer det att kännas rätt varmt. Imorgon ska Mintu och Kaela i alla fall iväg till Råneå för sin första simträning. Bra inplanerat på årets hittills kallaste dag (verkar det blir). Ska i alla fall blir jätteskoj att se hur det går. Min gissning är att Mintu, som vanligtvis inte är rädd för nånting, kommer att få stora runda ögon och lite panik. Att plaska i vatten är inte riktigt hans grej.

Lite synd är det allt om bilen som ska ta oss dit och hem...för er som aldrig kört bil i dessa temperaturer kan jag berätta lite om känslan. Förutom att bilen är kall,och oftast aldrig blir ritigt varm inuti, så är alla oljor sega och kalla. Växelspaken rör sig i trögflytande kolasås, ratten är nästan stel, däcken känns fyrkantiga (jo det kan faktiskt vara så) och kopplingen är helt trög att trycka ner. Inte speciellt nyttigt för bilen. Själv får man tänka på att klä sig rejält, andas rätt - dvs. inte normala andetag genom munnen för då tappar man andan nästan, utan genom näsan alternativt långsamma andetag genom munnen. Man bör även undvika att ta i metallföremål, speciellt aluminium som kyler nåt vansinnigt. Jag har fortfarande lite känselbortfall i tummen efter att jag öppnade aluminiumkarbinen som sitter som lås på yttersta hundgården imorse...