Imorse när vi vaknade såg termometern ut så här... ungefär 50 graders skillnad mellan temperaturen inne och ute. Killarna var redan ute, men innan vi åkte iväg till jobbet skulle även Kaela gå ut. Nog känns det lite galet även om man vet att det går bra. Eftersom det inte varit så värst kallt tidigare i vinter, knappt under -20, så känns det ju lite extra hemskt, men de har ny halm i kojorna och värmer gärna varandra. Värst är det nog för mattes samvete.

Ett annat I-landsproblem kommer när man ska mata hundarna innan man åker till jobbet. Var väääldigt nära att doppa scarfen (eller vad man nu säger) ner i blandningen av Pondus (kött å vom mm), torrfoder och vatten. Hade kunnat ta med en fin doft till kontoret...

Nu är vi hemma igen efter dagens jobb och temperaturen är ungefär densamma. Gissningsvis blir det ännu kallare under natten. Alla hundarna är inne och myser och äntligen börjar Nalle och  Rotax att fungera allt bättre tillsammans. Tidigare accepterade de varandra men inget mer direkt. Idag gjorde Rotax lekinviter mot Nalle när han låg på köksgolvet mitt bland alla hundar. Kan väl inte riktigt säga att Nalle nappade på förslaget, men han tackade i alla fall inte heller nej...

Alla mina favoritkillar, Lars med Rotax, Nalle och Mintu

Den här helgen hade jag verkligen sett fram emot. Den skulle bestå av massvis med hundkörning dygnet runt för det är nästan fullmåne! Istället blir det nog mest inomhusaktiviteter...min köldgräns är -25 för under det är det helt enkelt inte skoj. Pratade med en riktig slädhundsräv idag och han menade att köldkänsligheten kan komma med åren efter alla gånger man förfrysit sig. Ligger säkert en hel massa i det och jag vet att jag frysit mer än man bör om både fötter och händer i mitt liv. När jag var liten hade vi ibland tävlingar i att springa barfota ute i snön, runt hus och flera hundra meter längs vägar osv... Bara för att dra ett exempel... 

Nu ligger vi långt ifrån -25. Det tokiga är att när det nästa gång är "bara" -20 så kommer det att kännas rätt varmt. Imorgon ska Mintu och Kaela i alla fall iväg till Råneå för sin första simträning. Bra inplanerat på årets hittills kallaste dag (verkar det blir). Ska i alla fall blir jätteskoj att se hur det går. Min gissning är att Mintu, som vanligtvis inte är rädd för nånting, kommer att få stora runda ögon och lite panik. Att plaska i vatten är inte riktigt hans grej.

Lite synd är det allt om bilen som ska ta oss dit och hem...för er som aldrig kört bil i dessa temperaturer kan jag berätta lite om känslan. Förutom att bilen är kall,och oftast aldrig blir ritigt varm inuti, så är alla oljor sega och kalla. Växelspaken rör sig i trögflytande kolasås, ratten är nästan stel, däcken känns fyrkantiga (jo det kan faktiskt vara så) och kopplingen är helt trög att trycka ner. Inte speciellt nyttigt för bilen. Själv får man tänka på att klä sig rejält, andas rätt - dvs. inte normala andetag genom munnen för då tappar man andan nästan, utan genom näsan alternativt långsamma andetag genom munnen. Man bör även undvika att ta i metallföremål, speciellt aluminium som kyler nåt vansinnigt. Jag har fortfarande lite känselbortfall i tummen efter att jag öppnade aluminiumkarbinen som sitter som lås på yttersta hundgården imorse...