Imorse vaknade jag av några ylande hundar ute i "hundhotellet" i snickerboa. Eftersom det blir rätt trångt om alla ska sova inne i mitt sovrum (samt att andra i familjen ibland klagar på att det luktar för mycket hund efter en natt???) sover de 5 yngre där ute i två stora fina bås. Efter de senaste dagarnas fulla schema hade de förstås en massa spring i benen, och som tur var höll smhi:s löften, 5-10 minusgrader och strålade sol! När de ylade andra gångern lite före 8 så steg jag upp för att förbereda dagens äventyr.

Min syster lånade Nalle och började skida upp mot fjället. Tanken var att jag skulle hinna ikapp henne och att hon då skulle sätta in Nalle i spannet och hoppa på släden. Jag selade ut de andra 5, med Silva och Kaela i led för att få mesta nytta av starka Mintu och Rotax i wheel, och sen gav vi oss av en stund senare.

Leden går mycket över stora myrar, och där passar förstås alla skotrar på att välja individuella spår, vilket jag helt och hållet förstår. Jag insåg snart att en skidåkade var betydligt snabbare än spannet idag. Släden var aningen för bred och gled tungt i de smala spåren, vädret var aningen varmt, uppförbackarna många och långa, packningen tyngre än vanligt och snön kärv. I det underbara vädret och den vackra naturen, kändes det dock som ett rätt obetydligt bekymmer för hundarna traskade på fint men i lååångsamt tempo.

Efter över en mils körning mötte vi Åsa och Nalle, när de var på väg ner från fjället. Jag lånade tillbaka Nalle och satte in honom i spannet medan hon fortsatte neråt med skidor, mot mamma och pappas lilla skotersstopp med grillad korv. Starka Nalle gav spannet lite extra ork, och på bilden här ovan har vi precis kommit ut mot Storfjällsmyran, en jättestormyr som känns som en stor sjö när man korsar den. Hundarna var trötta och sträckan upp, som är kring 13 km, hade tagit flera timmar i det tunga föret och nästan alla hundar hade problem med isklumpar i tassarna.

En av fjällbjörkarna hade lyckats bryta sig loss ur snöns grepp och

sträckt sig upp mot solen. Visst ser den nästna glad ut?

Till slut nådde vi toppen av Lillblaiken, eller nja, inte toppan men en av knabbarna i samma höjd.  Underbart! Fortfarande minusgrader i luften, soligt, och så en svag vind (som i stort sett alltid finns där). Vilken fantastiskt härlig dag att vara ute på, och dessutom på den bästa platsen av alla!

Paus kan innebära flera olika saker...

Systrarna Kaela och Silva

Kaela, dagens klokaste ledarhund

Hundarna gillar alltid att komma upp på höjder eller andra ställen med bra utsikt (alla typer av kalfjäll eg). De spanar åt olika håll och kan sitta väldigt länge och bara titta, och titta... eller så gör man som Rotax, och passar på att vila lite.

Mintu med lite blåst i nacken

Att Rossi är lite knäpp har vi ju egentligen alltid vetat. Idag under vår paus på toppen fick hon plötsligt syn på nånting nere i skogslandet, långt långt borta. Själv såg jag ingenting men hon verkade väldigt bestämd - där är nåt! För att se ännu bättre passade hon på att ta spjärn på Nalle som grävde i snön alldeles bredvid. Praktiskt! Så här stod hon en låååång stund utan att ta blicken från skogen där nere.

På vägen ner följde vi ett ensamt skoterspår som gick ner mot myren. Det visade sig bli lite spännande men vi kom ner helskinnade och med släden på rätt köl. Skoterspåren man hittar uppe på fjället är sällan raka och lugna, det kom jag ihåg ungefär samtidigt som spåret gick tvärt neråt i en brant backe och hundarna försvann ner över en tvär kant. För jyckarna gick det nog bra men värre var det förmin bromsfot eftersom slädbromsen knappt nådde ner till snön i det djupa spåret.

Blaikfjället är ett omtycktområde för skoterförarna, eftersom
där alltid finns gott om pudersnö och backar att leka i.

På vägen hemåt såg Rossi lite lagom road ut, så jag kopplade loss henne och lät henne springa lös istället. När hon sprungit lös några kilometer såg hon mycket piggare ut när linorna åkte på igen.

Som synes finns det gott om snö, och några mil mot norska gränsen är det tydligen ännu mer. Visst ser ni ledkrysset?

Ändå finns det små tecken på att våren är på gång. Denna gran står alldeles bredvid leden och hela granen, ända upp till toppen flera meter upp, var helt full av istappar... =(  Nu gäller det att suga ut det sista ur vintern!

De ca 2,6 mil vi körde höll oss ute i spåret i över 5 timmar, men det var inklusive en snabb korvrast på hemvägen, samt en rejäl fotosession uppe på fjället. Det var ett nöjt och lyckligt gäng som kom hemtrippande på eftermiddagen. Eftersom spårläget har varit lite dåligt denna vinter blev det här faktiskt säsongens längsta slädtur hittills. Egentligen inte alls en långtur, men eftersom den tog så pass lång tid för den kallas så ändå... Resten av kvällen spenderade vi med att fira min underbara mormor som fyller 85 nu på måndag. Hon är verkligen en helt fantastisk och härlig person! En förebild! Som alltid hade vi himla trevligt tillsammans med släkten, och dessutom hade vi en specialgjord och riktigt god tårta från http://smaskigabakverk.wordpress.com/, med en siluett av vackra Kyrkberget och liljor under. Mums!

Nu väntar sängen på mig. Det verkar bli lika fint väder imorgon och självklart ska vi ut i spåren några timmar innan vi åker tillbaka till Boden igen. Dock tror jag att vi ska försöka ta ett spår som går mer på längden än på tvären. Ska vi klättra en massa uppför är det roligare för hundarna med bra spår.