Jag umgås stor del av dagarna med ett gäng knarkare. Ja det gör nog många av er som läser också. Knarkarna jag pratar om är förstås de fyrbenta vännerna, hundarna! Arbetande draghundar kan nästan ses som knarkare. De är "beroende" av att få springa och gör ibland nästan vad som helst för att få sin vilja igenom. Precis som tvåbenta knarkare kan en sugen draghund ljuga och bedra för att få komma åt sitt gift, för att få springa sig riktigt trött och slut tillsammans med kompisarna.

Vad menar jag få med  detta? Jo större delen av alla draghundar älskar ju att springa. Gissningsvis så fungerar det lite som med motionerande människor, till slut blir det lite som en drog (om än i positiv bemärkelse) när kroppen frigör en massa ämnen som får dem att må bra helt enkelt. Problemet med våra hundar är att de inte alltid vet sitt eget bästa,och långt ifrån alltid talar om när de har ont eller känner sig slitna. Snarare kan de mörka eller låta bli att känna efter, allt för att få vara med och springa lite lite till. Sen finns förstås hela skalan, från de som springer, till de som drar, till de som tokdrar. En riktigt hårt arbetande hund håller linan spänd från start till slut, oavsett snöstormar, djupsnö, hinder eller distraktioner. Den typen av hundar är inte alls ovanliga, men kanske är vanligare inom vissa typer/linjer av draghundar. Såna hundar är oftast väldigt dåliga på att känna efter och visa smärta i tid. Huskies är oftast väldigt tåliga, och det är förstås både på gott och ont...

Att motionera arbetstokiga djur hårt ställer alltså lite extra krav på oss som kör. Vi måste studera dem kritiskt och förstå eller se när de börjar få ont, för när de själva talar om det genom att halta eller gnälla har det oftast gått väldigt långt. Det här är ett svårt jobb, som man inte alltid kan göra perfekt tyvärr. Gakkon som jag hade tidigare var ett bra exempel på detta. När det gällde henne var jag tyvärr alldeles för dålig på att läsa tecknen, fastän hon aldrig haltade eller gnällde eller "sa" att hon hade ont så var hennes rygg riktigt trasig. När hon var ung och frisk brukade vi skämta om henne och säga "så länge hon har ett ben fritt (inte intrasslat) så springer hon vidare". Sån var hennes inställning, lintrassel kring benen eller djup snö, sånt spelade ingen roll, hon skulle FRAMÅT!

När hon sen började slacka ibland borde jag ha förstått att nånting var fel. En hårt arbetande hund blir aldrig "lat", slutar den dra som den gjort tidigare så är nånting fel, även om hunden inte visar andra tecken på smärta. Alla såna ändringar i fart, rytm, gångart mm bör man vara vaksam på. Det viktiga är att minnas att våra hundar inte alltid vet sitt eget bästa, och kanske speciellt inte de som är arbetsnarkomaner och älskar livet i selen över allt annat.

Nu är ju långtifrån alla draghundar "knarkare". Många älskar att springa men på ett mer hanterbart sätt. Giela är absolut ingen knarkare. Nu ikväll körde vi en kort motionstur där hon fick följa med. De första hundra meterna från gården var skoterspåret helt igensnöat och osynligt. Jag visste ju att det fanns där och Mintu brukar vara en klippa på att följa osynliga spår. Just ikväll missade han dock spåret i en kurva efter halva sträckan och plötsligt vadade hela spannet ute i djupsnön, till Gielas stora förtret....

Antingen så hade det drevat extra mycket där, eller så missade han faktiskt spåret för en gångs skull. Det blev i alla fall 100 meter djupsnö och tanten var allt annat än nöjd...=/ Att köra hundar som är totalt "oknarkiga", dvs. inga arbetsnarkomaner över huvud taget (som Giela), kan ha sina nackdelar även det. Hundar som inte brinner för draget kan ibland använda en mer defensiv stil. De bromsar kanske istället för att satsa i vissa lägen, tar en del kurvor eller hinder med mer tvekan osv... tyvärr gör detta att dessa hundar oftast är de som snubblar, ramlar, släpas eller på annat sätt råkar lite illa ut. Skaderisken för dem kan alltså vara nog så stor, speciellt som de sällan tar stöd fullt ut i selen heller.

Nu kom i alla fall alla hem helskinnade och rätt glada, även Giela, för efter pulsandet hade vi fina spår hela vägen och hittade ett lagomt tempo i snabb trav som verkade passa alla. Dessutom sken månen så fint för oss, fastän den inte ens är riktigt halv ännu. Riktigt snyggt var det!