Imorse vaknade vi kring halv nio av ett litet yl från hundgården. Inatt sov alla ute, även Giela, eftersom temperaturen var rätt lagom och det är bra för henne också att fortsätta vara van vid att sova ute ibland. Jag trodde knappt mina ögon när smhi:s alla löften visade sig vara sanna! Inte ett moln på himlen och -14 grader ungefär, och när hundarna smält sin frukost och jag spelat lite TV-spel så var det bara -7 ute.

För att säkra vår utfart från området så gav jag mig av på skidor och trampade upp ett spår som går i en båge runt gråhundens hus, så nu slipper den få mer besök av nyfikna huskies (vilket hände igår). Sen lastade vi släden och alla kamerar (Lars följde också med och hade med sin kamera med), och började sela ut hundarna kring 12.30 ungefär. Vi hade tänkt köra 7-spann men Giela låtsades inte höra när jag ropade åt henne, låg bara i kojan och lyfte inte ens på huvudet. När vi istället frågade om hon ville gå in, så kom hon ut och sträckte på sig. "Inga äventyr för tanten idag", verkar hon tycka. Vi kortade ner linan med en sektion, och gav oss av med ett ivrigt gäng på 6 hundar istället. Den nya bågen fungerade fint att köra när hundarna bara hittat åt den.

Vi var ute i nästan 3 timmar men körde nog inte ens 2 mil. Snön var rätt kärv och att vara två personer på släden blev rätt tungt för mitt lilla hobbyspann. Det gick bra, men det gick långsamt, kan man väl säga. Eftersom vi var två passade vi på att fota en massa framifrån, för att få se lite glada huskyansikten och inte bara rumpor (vilket av naturliga orsaker är det jag fotar mest). Här kommer alla bilderna i en lång rad:

Hundarna å jag

Älskade kloka killarna Rotax och Mintu (ibland även kallade förvirrade eller mindre kloka)

Bropassage! Denna lilla bro (just bakom släden) kommer just efter en 90 graders vänstersväng, och avslutas med en 90 graders högersväng. Bron är smal och ett par meter lång. Enda sättet att ta sig igenom utan att köra in i stolparna som är uppsatta är att ha lite fart och vara noga med hur man placerar vikten.

TokSilva!

För ordningens skul:, 6 ordinära hundrumpor

Älskade fina Rotax, en glad och härlig kille!

När jag hoppade av för att fota fick Lars testa 6-spannet  på egen hand, men jag vet inte hur imponerad han blev. Skoterälskade som han är tyckte han nog att det gick lite för långsamt... Bilderna här visar ju farter som vi bara hade korta sträckor medan den ena av oss låg i snön och kramade en kamera. Resten av tiden gick det mest i trav och ibland i skritt, men så länge hundarna jobbar framåt så får de ha vilken gångart de vill för min del.

Galna systrarna Kaela och Silva

Ett problem som uppstår på många ängar den här tiden på året är att alla skoterförare gillar att köra i lössnö, eller i alla fall, många gör det. Efter att alla kört så fint genom skogen och packat samma spår, så delar sig spåret i massvis med individuella spår ute på många av ängarna, och inget av dem bär ju riktigt för ett hundspann med extralast, eller en person till fots.

Lars och alla hundarna! Från vänster, Silva, Nalle, Mintu, Rossi, Kaela och Rotax!

Att få springa tillsammans är livet!

Nalle

Äntligen finns pålitliga spår nere på Luleälven. Med de dåliga isarna i år så har
vi inte vågat oss ner dit tidigare, men nu ska de vara OK!

Kaela

Nalle

När vi kom hem var hundarna rejält trötta. På den här typen av snö blir dubbel last väldigt kännbar, men all träning är ju bra träning! Senare i vår när spåren är isigare märker man ingen skillnad om man är en eller två. Nu ska Giela få en egen liten promenad i Vittjärv och göra det hon gör helst, lukta på fläckar, pinka på dem, och spana efter söta små hundar. De där ute verkar ha däckat i små högar i sina kojor. Sånt värmer mattehjärtat en söndag kväll!