Idag ligger hundarna inne och gnager ben. Dvs alla utom Giela, hon vill helst vara kvar ute i hundgården ensam. När man ropar in de andra så står hon kvar mitt i rastgården och tittar mot hundgårdsdörren iställlet. Direkt man öppnat så hoppar hon in i kojan igen och ser så nöjd ut. Kan det vara så att tanten börjar bli lite senil? För nån dag sen trodde jag ju att Rossi lärt sig öppna ytterdörren (som första hund i gänget) men igår märkte jag att det var Giela som var tjuven! Hon hoppade mycket målmedvetet på dörrhandtaget för att få vara ute istället... tänk att man kan lära sig såna tokigheter när man nästan är 11 år gammal. Får se hur hon beter sig sen när vi kommer "hem" till Boden. I övrigt är hon pigg och rask som vanligt.

Solnedgången här utanför är ganska häftig. Jag försökte fånga den på bild men det är en sån solnedgång där kontrasterna gör att det inte går. Det är fortfarande rätt ljust ute och gräset är riktigt tokgrönt, himlen mörkgrå och så lyser det rosa/orange/gult i en strimma ovanför fjällen som ligger 4-5 mil bort ungefär. Riktigt fint! Bilden blev en mörk och blek kopia men så är det ju ibland...

Igår kväll började jag med en omfattande digital rensning. Min dator har länge klagat på att C: börjar bli fullt. Jag började med att avinstallera kanske 20 program som inte behövdes och sen började jag radera lite bilder. Jag har länge haft ovanan att göra nya mappar i fotomappen (ibland med datum, ibland allt från ett minneskort rakt in i en mapp osv) utan att radera och sortera så noga. Efter en timmes sortering inventerade jag och fick veta att jag hade 32960 foton på datorn... äldsta bilderna är från 2001 har jag för mig. Nu har operation rensa och sortera inletts.

Än så länge har jag lyckats vara snabb och rationell och inte fastnat för mycket i nån mapp... men visst väcker det tankar att titta igenom nästan allt man gjort de senaste åren. Mest tänker jag på Gakkon, tittar på bilderna hur hennes muskler ser ut, vilken sele hon har, om hon travar eller passar på bilderna, sträcker linan eller ser ut att kämpa. Det är konstigt hur blind man blir när man ser någon/något varje dag.

Om jag tittar på gamla bilder på henne reagerar jag oftast på hur stark och muskulös hon var! Hållningen var en annan och hon såg så stark ut. Så såg hon inte ut nu de senaste året/åren... när skedde egentligen förändringen? Just nu tittar jag på bilder från 2009 ungefär. Där travar hon på i stort sett alla slädbilder men det syns i galoppen att hon inte är helt bekväm, speciellt när det blir kurvigt eller går snabbt. Så lätt det är att vara efterklok. Så tydligt det faktiskt syns när man vet vad man ska titta efter. I efterhand känns det underligt att man kan "missa" en sån omvälvande omvandling.

På bilderna ser hon glad och lycklig ut och jag tänker också att jag inte skulle vilja ha ändrat speciellt mycket, eller kanske främst att Gakkon egentligen fick som "hon hade velat" under rådande omständigheter. Om jag vetat tidigare att hon faktiskt hade ont i ryggen så hade jag nog kört kortare turer, tänkt mer på hur, var och när... Det finns tider och turer som jag i efterhand kan känna dåligt samvete över, om jag hade vetat så hade jag inte pressat henne eller ens bett henne att genomföra de sakerna... Å andra sidan fick hon vara med och göra det hon älskade mest av allt så länge hon orkade. Sista året när hon ylade en stund inne i köket varje gång vi andra åkte iväg på längre turer... nä det var inte kul det heller.

Vad kan man lära sig av detta? Antagligen att alla hundar "pratar" på olika sätt. En del säger till när de har ont, andra mörkar enormt effektivt (som Gakkon) fastän smärtan måste vara rätt stor. Det gäller att titta efter små signaler, lyssna noga, känna sin hund och dess beteende, gärna titta på bilder/filmer från förr och kunna jämföra och VÅGA känna efter fastän dagarna flyger förbi. Mitt lilla huvudbry just nu är Mintu. Hans kropp rör sig inte normalt men enl sjukgymnasten är ingenting "fel". Alla hans syskon rör sig mer eller mindre konstigt (underlig passgång mm) och även mamma+morbror. Tror att älskade lillkillen ska få en höftröntgen i höst och sen får vi väl se vad som händer. Hoppas att han ska få bli en klok gammal ledarhund i mitt spann men tyvärr finns det nånting som säger mig att det kanske inte blir så...     

Tyvärr är huskies långt ifrån så skonade från sjukdomar och elände som många vill påskina. Det stora problemet är väl egentligen att ytterst få hälsoundersöker innan avel (pratar då främst om alaskan huskies och blandraser), och att de flesta hundar som får underliga symptom aldrig får en diagnos utan bara får "vandra vidare", antingen till sällskapshem eller till hundhimlen. Dessutom är de generellt väldigt smärttåliga de små pälsbollarna och många klagar inte i onödan. Dessutom är de vackra och billiga... det är ingen enkel kombination att ro iland!   

Torsdag-söndag hade vi släktträff här i byn! Det var ättlingar till morfars föräldrar med familjer som bjudits in, och vi var över 50 personer! Endast 3 stycken som inte kunde komma, så uppslutningen var riktigt god. Vi hade en mycket trevlig långhelg och jag är verkligen glad över min härliga släkt! Såna härliga personer och så har de hittat väldigt trevliga pojkvänner/flickvänner/sambos dessutom! I lördags åkte Lars och jag ut till Rödingholmen med hundarna för att de skulle få sträcka lite på benen mitt i allt släktträffande. Mintu tyckte att det här var ett bra sätt att åka båt på...

Silva och Kaela, sötaste systrarna! Som tur var lyste solen lite lagomt idag så det fungerade bra med riktigt korta slutartider.

SuperSilva!

Blöta hundar som rusar bort från vattnet!

Nalle, Silva och Mintu!

Just nu är vattenytan på Uman ganska hög. För några veckor sen när vi var här kunde hundarna gå nästan hela vägen ut till den lilla ön man ser här i bakgrunden. Det minnet satt tydligen kvar för trots att de fick vada i djupt vatten en rätt lång bit så gick de ut dit flera gånger. Här kommer Kaela tätt följd av Mintu, och Giela längre bak.

Glada tanten Giela som gillar att bada!

Äventyr med gänget!

Nalle tittar på sin spegelbild

Husse + torkat renkött+ 2/3 av hundarna.

Nalle

Lars och Giela

Glade Nallen!

Mitt på holmen finns en liten sjö som vi kallar "Snippsnappsjön" efter en gammal barnbok. Här ville Mintu blöta tassarna lite men vips blev det djupare än han tänkt sig...Ooops!

På lördagkvällen samlades släkten för en sista kväll tillsammans (för denna gång). Det blev korvgrillning och mys nere vid sjön medan solen gick ner - riktigt mysigt!

I lördags eftermiddag åkte syster Åsa och jag upp till Tärnaby för att hitta lite kantareller. Tyvärr hade vi tidsbrist och hann inte så långt bort som vi hade velat...där vi var hade andra redan varit... men vi hittade både taggsvamp och kantareller samt körde förbi Tärnavilt en sväng och köpte lite godsaker där, torkat renkött och renskav.

Giela var med och jagade lämlar när hon fick chansen. Här har hon just dödat en söt liten stackare....

Mums!!!

Imorse vaknade jag 04.00 och började fundera på specialarbetet. Har väldigt svårt att förklara hur det egentligen gick till och ännu svårare att motivera hela händelsen. Riktigt trött idag. Efter jobbet gick mamma och pappa och jag till ladugården och fortsatte förbereda inför släktträffen. Det regnar och blåser rejält idag så en hel del saker här ute har bytt plats...

Rossi överraskade med att visa att hon kan öppna dörrar - den första hunden jag någonsin haft som gjort det! Medan vi var där borta ringde mormor och berättade att dörren stod på vid gavel, och några avslöjande tassmärken på insidan skvallare. Antar att hon tyckte att vädret med all blåst, och nåt som lät som åska, var läskigt. Jag hoppas verkligen att hon inte riktigt förstod vad hon gjorde. Efter hjälteinsatsen i ladugården tar vi nu en lugn kväll inne i värmen. 6 grader ute och regn och blåst...*hurv* Kaela myser med mig på soffan och Mintu verkar just ha gjort nån slags fynd i en sopkorg (med lock) inne på toaletten...hmm....

Idag har vi jobbat hårt i ladugården för att förbereda inför släktträffen. Tanken är att vi ska äta släktmiddag inne i gamla höladan på fredag kväll. När jag var liten var där fullt med hö varje vinter, men nu är det ett ganska stort öppet utrymme med plant golv, så det kan nog bli ganska mysigt! Nu har vi satt upp lite fler lampor och och fixat lite med trasiga golv osv. Imorgon blir det mer fix där. Våra roliga hönor  (+tupp) kom in för att titta vad vi gjorde och spatserade glatt omkring bland byggverktyg och elkablar (strömlösa).

Efter en god kräftmiddag för oss tvåbenta (men många långa nosar nära) fick hundarna äntligen komma ut och sträcka på tassarna. Idag har de helt klart kommit lite i skymundan, men så blir det ju ibland tyvärr. Vi körde den vanliga rundan och Nalle och Mintu fick gå i led hela vägen. De skötte sig jättefint! Mintu skuttade efter en enda stackars sork, den såg jag springa över spåret och in i den glesa skogen just framför oss... i övrigt fungerade allting jättefint, inga trassel eller tveksamheter - Nalle tog kommandon och allt var bara helt...underbart... än så länge är det faktiskt riktigt roligt! Första känningen av kalla fingrar kom idag och kallare blir det ju... dessutom är det inte så himla spännande att skumpa runt på en fyrhjuling efter några veckor... bara att njuta av nyhetens behag så länge.

Filmade en liten snutt idag. Här är det rätt ojämnt så hundarna får balansera lite och lyfta tassarna, det syns på svansarna!

Att vakna till en värld utan regn kändes som en riktigt lottovinst imorse! Dessutom sov Rossi i sängen även igår kväll, och jag tror till och med att hon låg kvar imorse när jag vaknade. Smhi hade ju lovat ihållande regn hela dagen, nu var det istället så pass torrt att jag selade ut hundarna för säsongens andra barmarkstur.

Först letade jag upp ett rep för att prova min "vägpasseringsidé", och det visade sig fungera riktigt bra. I dragkroken där framme fäste jag två rep, ett till hundarna i mitten och ett till ledarhundarna. Repen drar helt enkelt bak hundarna några decimeter så att spannet blir kortare. De extra decimetrarna gör att jag kan passera vägen med god sikt vilket är en stor säkerhetsfråga. När vägen passerats plockade jag bort repen igen. Hakarna jag använde var dock lite bökiga så de ska bytas, men idén i sig fungerade bra för ett litet spann som mitt.

Vi körde den vanliga runda på 3-4 km. En bra sak med den turen är att terrängen är ganska omväxlande vissa bitar, så hundarna måste lyfta på tassarna och får mer allsidig träning. Kaela gjorde några sorkdykningar i diket idag, och efter en liten stund ledsnade jag och bytte plats på henne och Nalle. Den mest osäkra vägpasseringen var redan avklarad så det var ett bra läge att prova honom i led med Mintu.

Nu blommar ljungen och det är riktigt fint! Nalle skötte sig fint i led, Mintu är ju säker på att styra och van vid mina kommandon så han behövde aldrig känna sig osäker där framme. De andra gjorde också ett bra jobb (alla utifrån sina egna förutsättningar) och även dagens tur flöt på fint utan trassel eller elände. Det enda mörka målet var sorkdykningarna, inte så många, men ändå skulle de gärna ha fått vara färre... =/

Systrarna Silva och Kaela i sina fina "Spike-frisyrer"! Nu är Mintu inne för han har nog svalt en socke, så hans toabesök ska övervakas...hm... hade gärna velat förklara för honom hur dumt och farligt det faktiskt är! Ett framsteg är att han har lärt sig att gärna apportera och visa upp sockarna istället, men inte alla gånger... Detta betyder att Nalle är ute i hundgården med Kaela, men inte Mintu! Det är första gången han är där utan sin trygga polare Mintu, och än så länge är allting alldeles tyst och lugnt. Skönt! "He ta sä!"

Igår kväll gjorde Rossi något som hon aldrig brukar våga. Hon låg kvar bredvid mig uppe i sängen även efter att jag slutat klia henne, även en stund efter att jag somnat! För de flesta hundar låter det här inte så speciellt, men för Rossi är det ett klart framsteg. När Rossi kom till oss var hon 1 år gammal (snart 5 år sen nu!) och väldigt "hund-orienterad". Hon var helst med de andra, och var de i hundgården ville hon också vara där. Jag brukade ha henne lös på gården och locka med henne till framsidan (och med vår lilla tomt är framsidan och baksidan ganska nära varandra). Hon kom direkt på varje inkallning, men så snabbt hon inte hade ett kommando att följa (inte visste vad hon skulle göra) sprang hon tillbaka till hundgården. Det blev en rejäl "jojo"-effekt för hennes önskan att finna trygghet var stark och för henne var andra hundar den stora tryggheten då.

Efter mer träning så är hon nu gärna med mig på framsidan, även om hon inte har något "att göra" och även om vi tvåbenta inte ägnar oss åt henne just då. Nu klarar hon att bara "vara" på ett helt annat sätt och har hittat trygghet även i andra saker. Små smulor av detta beteende har dock hängt kvar. En sån sak var att sova i sängen. Hon ligger gärna nära och myser men bara så länge man klappar henne. När man slutar med det verkar hon känna att hon tränger sig på och vips hoppar hon ner. Det slår aldrig fel normalt set...hon ligger helt avslappnad och myser och ser ut att sova, men när man drar bort handen tar det bara en halv minut innan hon är borta. Igår kväll när jag slutade klia så bytte hon istället plats i sängen och lade sig alldeles nära min sida, och somnade...

Inatt sov Nalle i sin vanliga hundgård, men tillsammans med Rossi och Kaela! Hans superpolare Mintu sov i den andra hundgården, och alla sov hela natten lång. =) Skönt! Kommer säkert något litet bakslag men det här var en bra start i alla fall - ett litet steg för Nalle... men stort ändå! Tidigare yyylade han lite försiktigt om inte Mintu var i hans hundgård.

I tisdags kväll hade vi besök av våra tillfälliga grannar Mattias och hans son Erik, 4 år. Erik ville gärna hälsa på hundarna och de ville förstås gärna träffa honom med. Nalle blev helt till sig när han fick besök (fast han var kvar i hundgården, rastgård+hundar+litet barn kändes inte som en bra snabblösning) och skällde, hoppade och visste inte vad han skulle göra av sig själv! När Erik sträckte in handen genom gallret så pussade han först med tungan men sen hälsade han även med tänderna. Lille Erik tyckte att det var ganska otäckt, och det kan man ju förstå, men allting gick bra och det såg nog mycket värre ut än vad det var. Det var fortfarande en kärleksfull hälsning, fast det såg konstigt ut med en massa tänder förstås. Olyckligt, men en viktig lärdom att se hur en hund hanterar såna situationer.  

När jag pratade med Nalles förra matte igår så berättade hon att han älskar barn, och han blev nog helt enkelt så till sig att han inte visste vad han skulle göra. Stress är verkligen en stark kraft och kan påverka hundar på olika sätt. Vissa hundar är ju (om de blir nog stressade) kapabla att göra många saker som deras ägare skulle säga att de "aaaaldrig" skulle göra... Det kan ju handla både om jakt, om att skydda huset/familjen, och annat. Vad resultatet blir beror ju mycket på hundens ursprungliga genetik, vilka beteenden ligger under ytan på just den hunden och hur lätt kommer de upp? Finns någonting bakom som balanserar just det beteendet eller väcker man liv i saker som hunden inte själv klarar att hantera på ett bra sätt?

Nu tror jag inte att Nalle har några såna "hemska" saker inom sig, han vill bara väl mot folk och andra hundar, men Rossi t.ex tål inte höga mängder stress och hos henne slår det slint. Blir stressen för stor kan hon plocka fram lite skärpa som man aldrig ser annars, och om hon kände sig tvungen att handla på egen hand i det läget, då skulle hon nog vara kapabel att ställa till med skada. Så länge hon har styrning och någon som kan säga hur hon ska agera, så fungerar allting bra.

De flesta som träffar henne har nog svårt att tro det, hon är ju lugn och snäll, lyssnar bra och verkar riktigt "harmlös". I fel händer och i fel situation är jag rätt övertygad om att hon skulle kunna skada nån, inte övertygad om att hon skulle göra det, men övertygad om att hon har delar i sig som skulle kunna leda till såna beteenden om flera yttre omständigheter är olyckliga. Detta till trots är hon en jättetrevlig familjehund och pålitlig kompis - så länge jag som ägare tar mitt ansvar och inte försätter henne i fel situationer.

Ta gärna en stund och tänk på din egen hund, hur verkar den hantera stark stress? Hur hanterar den stark stress och oväntade händelser? Att en hund blir stressad behöver i sig inte vara någonting negativt, men om det påverkar hundens beteende så är det viktigt att känna till, så att man kan undvika obehagliga överraskningar.

Igår kväll kom jag tillbaka till Blaiken efter en intensiv men väldigt roligt helg hemma i Vittjärv med min älskling. Vi hade väldigt roligt och helgen kändes alldeles för kort, men jag hann sakna hundarna en del (de var hemma i Blaiken) så för den skull var det ändå inte bara hemskt att åka. Igår kväll när det regnat kändes det rätt svalt ute så jag körde fram fyrhjulingen och selade på hundarna för första gången på flera månader. Mintu och Kaela fick gå i led, Silva och Giela i mitten och Nalle och Rossi i wheel. Det är första gången Nalle fick springa i mitt lilla spann.

Första barmarksträningarna brukar alltid vara lite kaotiska för mig. Hunderna verkar oftast nästan ha glömt hur allting ska gå till. Det brukar bli mer trassel, mer felaktiga svängar, mer strul, mer knutar, mer elände helt enkelt! Igår flöt allting istället på fantastiskt fint! Mintu tog alla svängar som en liten kung, och dagens enda irritationsmoment var att Kaela tog chansen att skutta ut i diket efter sork 3-4 gånger. Inte önskvärt förstås, men med tanke på att det var premiär, och att det är vansinniga mängder med sork ute i markerna, så får hon ändå godkänt.

Mintu och Kaela med långa tungor!

Silva och Giela

Rossi och Nalle

Så här vackert såg det ut! =) Vilken underbar syn det är att ha alla samlade igen! Dock märkte jag ett problem, med den frodiga grönskan och 3 led långt spann, så var det väldigt svårt att korsa vägarna. Inför nästa pass ska jag ta med två rep med karbinhakar längst fram, så att man kan dra bak mittenledet lite och så dra bak ledarhundarna en aning, helt enkelt dra ihop spannet, just för vägpassagerna. Sen kopplas repen bort och spannet blir längre igen. Blir kul att se hur det funkar. Vintertid är det inget problem på de ställen där vi körde nu, även i våras fungerade det bra, men inte nu!

Här passerade vi en bäck där hundarna fick dricka,men de valde dessutom att sprida ut sig längs halv bäcken (stigen fortsätter rakt ÖVER bäcken). Med taskig mobilkamerakvalitet så är det inte ens så lätt att se alla 6 hundarna...

På det hela taget fick vi en riktigt fin tur och jag är nöjd med alla hundars insats! Härligt! Nu är vi igång!

Här står ett hungrigt gäng och väntar på att middagen ska bli kvar. De får inte gå in i snickerboa just nu eftersom det bor svalungar där. Ikväll har vi lite godissök och så myser vi bara tillsammans. Kanske blir det en ny dragtur imorgon kväll ifall temperaturen är på vår sida.

Nalle har nu bott här i några veckor och på det hela taget har han kommit bra in i gruppen. Däremot märker man att det blir lite kommunikationsmissar ibland. Det märks att Nalle inte är 100% trygg här i alla lägen ännu, och t.ex när jag kommer hem från jobbet, så är han såååå ivrig och kan inte låta bli att skälla. Jag väntar alltid en stund innan jag går och hälsar, just för att inte jaga igång hundarna, men sen när det väl är dags, så har han svårt att hålla skallen tillbaka ändå... 

När sen hundgårdsdörren öppnas (först - alla tassar i marken och tyst hund) så flyyyger han ut och vill leka ganska burdust de första minuterna! Mina andra hundar förstår inte riktigt och idag blev Rossi lite sur och fräste ifrån (vilket sker ungefär en gång vartannat år). Han backade snabbt men då började istället Kaela spänna upp sig mot Rossi efter att Rossi levt om. Rossi och Kaela tittade ju snett på varandra förr, men efter den här sommaren med rasthagetillgång hade det helt försvunnit. På nån minut var det i alla fall bortglömt...

Så länge allting är lugnt så är han jättelugn och cool, men när det blir lite hetsigt har han svårt att veta riktigt hur han ska bete sig och då blir han ibland så ivrig att de andra inte riktigt förstår honom. Just nu tränar vi på att vänta på saker, impulskontroll och rutiner. Med lite mer tid så tror jag att det kommer att fungera alldeles utmärkt. Ikväll får jag äntligen sova med alla mina 6 pälsklingar ikring mig igen (igår kväll var de för blöta och smutsiga!)!