Idag ligger hundarna inne och gnager ben. Dvs alla utom Giela, hon vill helst vara kvar ute i hundgården ensam. När man ropar in de andra så står hon kvar mitt i rastgården och tittar mot hundgårdsdörren iställlet. Direkt man öppnat så hoppar hon in i kojan igen och ser så nöjd ut. Kan det vara så att tanten börjar bli lite senil? För nån dag sen trodde jag ju att Rossi lärt sig öppna ytterdörren (som första hund i gänget) men igår märkte jag att det var Giela som var tjuven! Hon hoppade mycket målmedvetet på dörrhandtaget för att få vara ute istället... tänk att man kan lära sig såna tokigheter när man nästan är 11 år gammal. Får se hur hon beter sig sen när vi kommer "hem" till Boden. I övrigt är hon pigg och rask som vanligt.

Solnedgången här utanför är ganska häftig. Jag försökte fånga den på bild men det är en sån solnedgång där kontrasterna gör att det inte går. Det är fortfarande rätt ljust ute och gräset är riktigt tokgrönt, himlen mörkgrå och så lyser det rosa/orange/gult i en strimma ovanför fjällen som ligger 4-5 mil bort ungefär. Riktigt fint! Bilden blev en mörk och blek kopia men så är det ju ibland...

Igår kväll började jag med en omfattande digital rensning. Min dator har länge klagat på att C: börjar bli fullt. Jag började med att avinstallera kanske 20 program som inte behövdes och sen började jag radera lite bilder. Jag har länge haft ovanan att göra nya mappar i fotomappen (ibland med datum, ibland allt från ett minneskort rakt in i en mapp osv) utan att radera och sortera så noga. Efter en timmes sortering inventerade jag och fick veta att jag hade 32960 foton på datorn... äldsta bilderna är från 2001 har jag för mig. Nu har operation rensa och sortera inletts.

Än så länge har jag lyckats vara snabb och rationell och inte fastnat för mycket i nån mapp... men visst väcker det tankar att titta igenom nästan allt man gjort de senaste åren. Mest tänker jag på Gakkon, tittar på bilderna hur hennes muskler ser ut, vilken sele hon har, om hon travar eller passar på bilderna, sträcker linan eller ser ut att kämpa. Det är konstigt hur blind man blir när man ser någon/något varje dag.

Om jag tittar på gamla bilder på henne reagerar jag oftast på hur stark och muskulös hon var! Hållningen var en annan och hon såg så stark ut. Så såg hon inte ut nu de senaste året/åren... när skedde egentligen förändringen? Just nu tittar jag på bilder från 2009 ungefär. Där travar hon på i stort sett alla slädbilder men det syns i galoppen att hon inte är helt bekväm, speciellt när det blir kurvigt eller går snabbt. Så lätt det är att vara efterklok. Så tydligt det faktiskt syns när man vet vad man ska titta efter. I efterhand känns det underligt att man kan "missa" en sån omvälvande omvandling.

På bilderna ser hon glad och lycklig ut och jag tänker också att jag inte skulle vilja ha ändrat speciellt mycket, eller kanske främst att Gakkon egentligen fick som "hon hade velat" under rådande omständigheter. Om jag vetat tidigare att hon faktiskt hade ont i ryggen så hade jag nog kört kortare turer, tänkt mer på hur, var och när... Det finns tider och turer som jag i efterhand kan känna dåligt samvete över, om jag hade vetat så hade jag inte pressat henne eller ens bett henne att genomföra de sakerna... Å andra sidan fick hon vara med och göra det hon älskade mest av allt så länge hon orkade. Sista året när hon ylade en stund inne i köket varje gång vi andra åkte iväg på längre turer... nä det var inte kul det heller.

Vad kan man lära sig av detta? Antagligen att alla hundar "pratar" på olika sätt. En del säger till när de har ont, andra mörkar enormt effektivt (som Gakkon) fastän smärtan måste vara rätt stor. Det gäller att titta efter små signaler, lyssna noga, känna sin hund och dess beteende, gärna titta på bilder/filmer från förr och kunna jämföra och VÅGA känna efter fastän dagarna flyger förbi. Mitt lilla huvudbry just nu är Mintu. Hans kropp rör sig inte normalt men enl sjukgymnasten är ingenting "fel". Alla hans syskon rör sig mer eller mindre konstigt (underlig passgång mm) och även mamma+morbror. Tror att älskade lillkillen ska få en höftröntgen i höst och sen får vi väl se vad som händer. Hoppas att han ska få bli en klok gammal ledarhund i mitt spann men tyvärr finns det nånting som säger mig att det kanske inte blir så...     

Tyvärr är huskies långt ifrån så skonade från sjukdomar och elände som många vill påskina. Det stora problemet är väl egentligen att ytterst få hälsoundersöker innan avel (pratar då främst om alaskan huskies och blandraser), och att de flesta hundar som får underliga symptom aldrig får en diagnos utan bara får "vandra vidare", antingen till sällskapshem eller till hundhimlen. Dessutom är de generellt väldigt smärttåliga de små pälsbollarna och många klagar inte i onödan. Dessutom är de vackra och billiga... det är ingen enkel kombination att ro iland!