Inatt sov Nalle i sin vanliga hundgård, men tillsammans med Rossi och Kaela! Hans superpolare Mintu sov i den andra hundgården, och alla sov hela natten lång. =) Skönt! Kommer säkert något litet bakslag men det här var en bra start i alla fall - ett litet steg för Nalle... men stort ändå! Tidigare yyylade han lite försiktigt om inte Mintu var i hans hundgård.

I tisdags kväll hade vi besök av våra tillfälliga grannar Mattias och hans son Erik, 4 år. Erik ville gärna hälsa på hundarna och de ville förstås gärna träffa honom med. Nalle blev helt till sig när han fick besök (fast han var kvar i hundgården, rastgård+hundar+litet barn kändes inte som en bra snabblösning) och skällde, hoppade och visste inte vad han skulle göra av sig själv! När Erik sträckte in handen genom gallret så pussade han först med tungan men sen hälsade han även med tänderna. Lille Erik tyckte att det var ganska otäckt, och det kan man ju förstå, men allting gick bra och det såg nog mycket värre ut än vad det var. Det var fortfarande en kärleksfull hälsning, fast det såg konstigt ut med en massa tänder förstås. Olyckligt, men en viktig lärdom att se hur en hund hanterar såna situationer.  

När jag pratade med Nalles förra matte igår så berättade hon att han älskar barn, och han blev nog helt enkelt så till sig att han inte visste vad han skulle göra. Stress är verkligen en stark kraft och kan påverka hundar på olika sätt. Vissa hundar är ju (om de blir nog stressade) kapabla att göra många saker som deras ägare skulle säga att de "aaaaldrig" skulle göra... Det kan ju handla både om jakt, om att skydda huset/familjen, och annat. Vad resultatet blir beror ju mycket på hundens ursprungliga genetik, vilka beteenden ligger under ytan på just den hunden och hur lätt kommer de upp? Finns någonting bakom som balanserar just det beteendet eller väcker man liv i saker som hunden inte själv klarar att hantera på ett bra sätt?

Nu tror jag inte att Nalle har några såna "hemska" saker inom sig, han vill bara väl mot folk och andra hundar, men Rossi t.ex tål inte höga mängder stress och hos henne slår det slint. Blir stressen för stor kan hon plocka fram lite skärpa som man aldrig ser annars, och om hon kände sig tvungen att handla på egen hand i det läget, då skulle hon nog vara kapabel att ställa till med skada. Så länge hon har styrning och någon som kan säga hur hon ska agera, så fungerar allting bra.

De flesta som träffar henne har nog svårt att tro det, hon är ju lugn och snäll, lyssnar bra och verkar riktigt "harmlös". I fel händer och i fel situation är jag rätt övertygad om att hon skulle kunna skada nån, inte övertygad om att hon skulle göra det, men övertygad om att hon har delar i sig som skulle kunna leda till såna beteenden om flera yttre omständigheter är olyckliga. Detta till trots är hon en jättetrevlig familjehund och pålitlig kompis - så länge jag som ägare tar mitt ansvar och inte försätter henne i fel situationer.

Ta gärna en stund och tänk på din egen hund, hur verkar den hantera stark stress? Hur hanterar den stark stress och oväntade händelser? Att en hund blir stressad behöver i sig inte vara någonting negativt, men om det påverkar hundens beteende så är det viktigt att känna till, så att man kan undvika obehagliga överraskningar.