I förmiddags var Gakkon på sin vattengympa i Gammelstad igen. Hon är fortfarande stel och det verkar som att det kan hänga ihop med att det är löp på G, så jag pratade med personalen där om att eventuellt kastrera. Som det är nu känns det enormt tråkigt om hon ska ha två "onda" perioder om året när vi inte kan träna så som vi vill, bara på grund av löpet. Får se hur det blir. Träningen gick annars bra och hon såg ut att trivas som vanligt.

Sen skrev vi sista matteprovet på skolan och det gick helt okej, kanske nåt slarvfel men mer bör det inte vara...klar med alla mattekurser! Lite bitterljuvt för mig som ändå älskar matte...

Provet gick snabbt och kan kom hem mycket tidigare än jag vågat hoppas! *jihoo jihoo jihooo* Så jag selade ut hundarna och styrde iväg på en bonustur - hade inte trott att jag skulle hinna köra släde i dagsljus idag!

Lilla spåret som leder förbi vårt hus och ner på skoterleden

Trots 0,5 plusgrader i luften och bitvis sol var hundarna pigga och alerta. I början fick Kaela gå i singelled men sen fick Silva komma fram. Idag skötte de sig riktigt bra, lyhörda och smarta - som de SKA vara! Kanske Giela som påminde dem om att packa med sina hjärnor idag och inte lämna dem hemma som igår kväll när vi körde?

Smart duktiga Kaela som ledde oss så klokt idag!

Kaela igen.

Silva skakar på sig. Hon har tyvärr lyckats klia upp en liten bit av såret som läkte så fint så nu får hon bo inne med tratt några dagar.

För att bli snöig så man får skaka på sig gör man så här!

Eller så här!

Rossi

Mintu

Snöigt! Oj!

Sen såg vi massvis med renar! Som renar gärna gör, så stod de och filosoferade och tuggade på sina kvistar i lugn och ro, tills vi rundade ett hörn och kom fram bara några meter ifrån dem! PANIIIIIIK! Kaela tyckte att de var sååå fina! Sen stannade vi i en stor fin skog i en enorm nedförsbacke och Mintu dök in under en liten gran....*s*

Mysigt ljus ute idag! Och renspår överallt som vanligt! Här framme brukar vi ofta se mycket ren så hundarna börja bli lite extra nyfikna!

Giela som går ensam tittar efter renarna!

Full speed ahead!

Silva spanar efter renar!

Sen började de riktiga äventyret och då glömde jag förstås helt att ta fram kameran. Så blir det ju ofta när spänningen stiger! På vägen hem tog vi ett alternativt spår och där hittade vi ett nytt spår och sen hittade vi ett spår vi aldrig sett tidigare som ringlade sig upp på ett berg, alldeles för sig självt. Måste vara renskötare som kört där för i sån terräng tar sig inte speciellt många skotrar eller förare fram hur som helst. Spåret gick upp på ett kalhygge på ett berg en bit från Rv 97 och utsikten för älvdalen var fin!

Vi skumpade fram över stock och kom sen till en nerförsbacke med en massa ris. Rossi hade trasslat in sig och bestämt sig för att hon aaaaabsolut inte kunde lösa detta själv utan var tvungen att bli passiv och hjälplös...Så jag stannade mitt i den risiga nerförsbacken och plumsade fram till henne (fanns ju ingenting att ankra i så jag höll i släden bara) - snön nådde mig till grenen ganska precis och just när jag stod/satt framför släden och hade trasslat ut Rossi hörde jag pip och skrik framifrån. Silva, Giela och Kaela hade fått syn på ett gäng renar som vandrade några hundra meter fram på en sluttning...

Insåg snabbt att det vore dumt att försöka plumsa sig tillbaka bak på släden i det läget, så jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta kvar i snön en stund med släden mot ryggen och hålla fast den, medan renarna gick och hundarna lugnare sig. Den risiga nerförsbacken såg klurig ut nog som den var, ännu värre om man ska hänga på trekvart redan från början...när vi satt där och filosoferade kom två skotrar åkande. De körde in i riset till oss (där jag satt djupt nere i snön framför släden, bakom 5 gnällande hoppande hundar), och det visade sig vara två renägare som förberedde inför insamling några dagar senare.

De var jättetrevliga och bjöd in mig till rensamling (ja jag har ju glömt det finare ordet....) på torsdag inte långt härifrån. De frågade var jag brukade se ren, för detta är ju inte ordinare renbetesmark utan okända marker för renägarna. Kan förstå att det är svårt att samla ihop 4000 renar i marker man inte riktigt känner till! De skrattade gott när jag förklarade att jag inte hade en aning om vilken väg jag skulle ta hem till Vittjärv, men så är ju ett riktigt äventyr! Ska man bara följa bestäma stigar och vägar skulle man aldrig komma långt!

Efter en stund klättrade jag tillbaka bak på släden och körde iväg med pigga hundar. Vi kom till halvkända spår men de var igensnöade så vi fick pulsa oss fram och till slut körde vi efter ett spår som går längs med väg 97. Den var rejält trafikerad idag så jag vågade inte "köra" hundarna utan gick och höll i linan vid Giela ungefär, för att inte riskera att nån hund skulle försöka hitta ett bättre spår ute på vägen.... Vi såg nog lite roliga ut där vi promenarade i diket, mitt hundspann och jag. När vi äntligen kom fram till Kusån var även jag lite trött!

Vi korsade vägen och körde lite efter en nästan bar väg...  

Sen hittade vi vårt skoterspår och kunde fortsätta vägen hemåt. Den börjar då med att man korsar väg 97 igen! Eftersom det är en korsning med lite dålig sikt gick jag fram till ledarhundar och ledde dem över. De vimsade lite och sen när vi kom till alla sidan knöt alla ihop sig till en knut och det fanns ju åter igen ingenting att ankra i (bara lösa skoterspår) så jag klättrade fram till hundarna och började knyta ut dem...då kom två välbekanta skotrar körande! Det var mina två renskötargubbar! Så vi utbytte några ord till och jag plumsade runt i 75cm snö och redde ut mina hundar. *s* Typiskt att man ska träffa folk när allt är som mest kaos - och TVÅ gånger dessutom! Hoppas i alla fall ha tid att åka förbi där på torsdag, jag är ju uppvuxen i renbetesland och van vid att ha renar överallt (så den här vintern har kännts lite mer som "hemma" för mig nu när vi haft renar även kring Boden) men har aldrig varit med på nåt sånt!

Vägen hem gick bra och nu är alla trötta och nöjda, borde ha blivit kring 2-3 mil nånstans och så var ju stora delar av spåren ganska tunga och krävande.

Ser ni skylten? Den visar en överkryssad skoter och står på ängen bakom vårt hus...tyckte det var lite roligt att den snöat över - och det är inte drevsnö utan snön är helt enkelt så djup.

Bortanför de stora björkarna längst bort i husraden bor vi. Äntligen hemma!

Nu ska jag dyka ner i skolans värld igen, men skönt att kunna göra det med riktigt nöjda och trötta hundar! Tjingeling!