Efter 3-4 kurer med paraffinolja och en kväll med trevligt sällskap (två vänner till mamma och pappa kom på besök och hade en MASSA skvaller att berätta om Storuman. *s*) satte sig Mintu ute på snöhögen i rastgården och klämde ut något långt! Det visade sig vara en lång socke (precis i enlighet med vad många misstänkt) som nog vikit sig lite i början och därför haft lite svårt att komma igenom. *pustar ut* Skönt att kunna andas ut! Inga mer tankar på operation för tillfället, och imorgon kan vi köra släde igen som jag hoppats. Underbart! Nu ligger ligisten här bredvid mig på soffan och sover så sött...älskade lille Mintu. Han är en sån underbar hund på alla sätt, mycket enkel att älska, och visst är det hemskt när man inser att saker kan hända som kan göra att även en mycket ung hunds liv kan sväva i fara. Tack och lov löste sig allting denna gång och förhoppningsvis har han många härliga år kvar att dela med oss!

Så här såg han ut dagen när vi hämtade honom, efter att ha lekt med sina syskon i det blöta 1:a maj-vädret för snart ett år sen. Charmig och underbar redan då!

Igår och i förrgår spydde Mintu nån enstaka gång och ena gången kom det upp en socke. Imorse började han spy och spydde massvis stor del av morgonen (mat och slem/vatten kom upp) och började se lite spak ut...=( Så vi åkte iväg till veterinären för en kontroll. De kände igenom honom och det blev röntgen, där det visade sig att han verkar ha något som sitter fast långt bak i tarmen, inte långt ifrån ändtarmsöppningen. Så nu får han paraffinolja varannan timme och lite andra medikamenter, och förhoppningsvis kommer detta ut den naturliga vägen. Om inte så blir det att kasta min lilla snygging under kniven och skära ut det som fastnat...=( Så håll tummarna!

Måste bara berätta om besöket hos veterinären! Utanför stod 3 hundslädar och en bil med boxar på flaket, samt en kille med 2 huskies. När vi kom in var det slädbilder på alla väggar och de 2 huskisarna kom in med sin tyske husse - som bodde lite söderut i Sverige. Vi pratade lite draghundar på tyska (så gott jag kunde) och han tyckte att jag borde komma ner och köra Beaver Trap Trail nån gång. Det kändes som att vi var i vårt rätta element! *s* Kaela fick följa med som sällskap eftersom vi inte ville lämna henne hemma ensam, och mamma var med som Kaelahållare. Nu håller vi tummarna för killen!