Idag har jag mest varit nere i Juktans kraftstation och det var skönt! Svalt! =) Såg nån termometer som visade 29 grader idag...huvva! Jag FÅR faktiskt klaga lite för jag gnäller inte på vintrarna! *hihi* I den här värmen fick hundarna nöja sig med att leka i sin rastgård och det var nog väldigt lagomt. De hade ändå bra fart i småtassarna och speciellt Silva och Mintu lekte mycket.

Silva får så tokiga ögon när hon leker! Runda och stora och galna! Bilden fick knasig exponering mm, men fick vara med bara för de runda ögonen! Dessutom hade Silva hittat en gammal tennisboll inne i snickerboa, så vi körde lite uppletande i grupp med dem. Att gömma en enda rolig sak till flera hundar brukar kunna vara en bra motivationshöjare.

Nu visade det sig att hela gänget jag har här är totalt orutinerade! Jag bad hundarna vänta uppe på bron vid ytterdörren, sen lämnade jag bollen borta i ett hörn bakom en pinne, sen låtsades jag ha med bollen till andra hörnet och låååtsades gömma den där. Jacki och Gakkon var oftast för smarta för såna enkla tricks, men den här lilla fårskocken sprang diiiirekt till sista hörnet och sökte där både länge och väl. *hihi* Det tog en lååång stund innan Mintu hittade den.

Mintu gör många roliga miner med sitt söta ansikte. Bilden ovan visar ett tydligt exempel. Man ser riktigt hur han tänker "gheeesh varifrån kom HON???". Han springer ofta utan att tänka så hårt och så gillar de andra att överrumpla honom.

Imorgon efter jobbet åker Mintu och jag upp till Tärnafjällen. Det sägs att det är en del snö kvar så vi får se hur långt upp vi tar oss. Vi ska tälta där till på lördag och söka lite äventyr. =)

Idag var det vansinnigt varmt. Kring 25 grader i luften och väldigt fuktigt. Det var varmt ute (vi här i Storuman är inte så vana vid sommarvärme ännu) och faktiskt väldigt varmt och svettigt nere i Juktans kraftstation, 300 meter under markytan, med. På vägen hem till Blaiken föddes den tokiga idén om att ta ett dopp. Jag har blivit en riktig badkruka så jag insåg att det bara fanns en sak att göra - smida medan järnet är varmt!

Sagt och gjort, det blev 4 dopp till halsen och det var faktiskt varmare än jag väntat mig. Mest kallt om benen bara. Lite härligt faktiskt! Pappa ställde snabbt upp som fotograf när han hörde om mina tokiga idéer. Sist jag badade så här tidigt på sommaren var nog...ehm...hmm... 15 år sen?

Sen tog pappa och jag med Silva och Kaela för att gå upp på Kyrkberget. Vi hann precis lämna bilen när det började regna och mullra ovanför oss. Vi sökte skydd i bilen medan en rejäl skur drog över oss. Tur! Sen promenerade vi upp på vackra Kyrkberget genom blött blåbärsris.

Den ensamma holmen till höger är Rödingholmen som vi brukar tälta på ibland på somrarna.

Kaela, jag och Silva. Kaela tyckte att det var svårt att balansera på den blöta stocken och ser lite olycklig ut, men till slut gick det bra.

Flera åskväder drog förbi och vi hann ganska precis ner till bilen innan en ny regnskur slog till. Mintu och Rossi fick en semesterkväll för jag litar inte på de här vädret! Regnskurar här och var och inte regnar det lite heller... men mysigt är det med muller! 

Idag efter jobb och middag så var jag jättetrött och tog en liten tupplur. Efter tuppluren vaknade jag och kände ett stort behov av att promenera med alla hundarna, men jag var sååå trött... Det hade ju regnat och åskat delar av eftermiddagen men just då såg vädret riktigt lugnt och fint ut. Latmasken tog i alla fall överhanden och hundarna fick söka godis och göra lite tricks... himla tur det! En halvtimme senare kom ett nytt åskväder och regnet bara vräkte ner. Glad att jag var lat. Tur att man kan ha roligt tillsammans ändå!

Vi tränar på att lyssna rätt på ord. Just nu använder jag olika tonfall ännu för att vara lite tydligare, så vi har lite kvar att jobba på. Rossi väljer som vanligt att ta panelhöneplatsen (om sån finns) och inte trängas längst fram...

Ledarhundsträningen igår (för Mintu och Kaela) kom inte längre än stadga. Vi har tidigare tränat lite ligg/ligg kvar, men att "stå kvar" är ju aningen svårare. Tanken är alltså att lära in ett mer säkert och exakt "gå fram" där jag vill kunna skicka dem i olika riktningar så att de sträcker ut linan, och "stå kvar" där de ska stå kvar utan att vända sig eller gå ner i diket eller andra tokigheter... såna saker som fungerar ok nu, men inte mer än ok.

Det blev inte mer än "stå kvar" när jag backade några steg framför dem, gick halvcirkel (eller hel cirkel runt Mintu) samt att jag var lite irriterande och smådrog i kopplet så att de fick hålla emot. Inga enorma framsteg men en start helt klart. När hundarna är så vana att alltid få belöning för att vara vända MOT matte så blir det klurigt när man vill att de ska vända sig bortåt, gå iväg och sen stå kvar där UTAN att vända sig igen. Speciellt när det märks att man TRÄNAR och matte har GODIS!!! Kaela är ju ännu lite ovan att träna på nya saker, och Mintu är mest en cool filosof...

Problemen upptäckte jag ungefär när vi började träningen, och eftersom jag inte kom på några bra kriterier som verkar leda nånstans så tror jag vi börjar med att de får vänja sig vid att jag kan vara på många olika håll när "stå kvar" kommer/gäller, och att "stå kvar" innebär att man INTE ska vända sig om. Kaela var den som skötte sig bäst, Mintu var lite disträ och verkade ha tankarna på annat, eller så tänkte han bara väldigt lite, för när han stod still stod han väldigt stilll...haha...

Imorse hämtade jag ved tillsammans med mina gulliga svärföräldrar, och fick jättegott fika hos Lars moster och hennes man som gav oss veden. En riktigt mysig start på dagen. Sen packade jag in Mintu, Silva, Kaela och Rossi i bilen och körde mot Blaiken. Undrar ni vad som hände med Giela? Husse kände sig lite ensam i huset och undrade om han fick ha en liten kompis hos sig, så Giela är på lyx-spa med husse och slipper de andra tokarna. =) Nu väntar 5 veckors sommarjobb på Vattenfall!

Just nu fäller ALLA hundar. På Mintu hänger lösa tofsar, men de andra smygfäller mest. Börjar man klia och gosa så är man snabbt klädd i hår från topp till tå. Vilken härlig tid det är...En bra sak är i alla fall att Kaela sår läker riktigt fint. Nu har sårskorpan ramlat av och såröppningen är helt borta, bara lite rosa hud kvar.

Kaela har svårt att låta bli att boxas när hon vill ha uppmärksamhet... antingen med nosen eller med tassen. Silva och Giela fick en gemensam flexipromenad idag och oj vad de njöt. Riktigt härligt promenadväder efter allt regnande. Dessutom hade de ju många spännande lukter att spana in här på hemmaplan i Vittjärv. Vi avslutade med ett litet dopp i Vittjärvsträsket och det gjorde nog Giela extra glad, hon gillar att bada och plaska.

Imorgon ska vi hämta lite ved och sen under dagen nån gång åker jag och hundarna till Blaiken igen.

Att mata ett gäng hundar kan både vara världens enklaste grej, eller ett stort och svårt projekt med många risker. Jag läste nyligen om en person med draghundar som haft problem vid matningen och valt att göra tekniska lösningar för att komma runt problemet. Det fick mig att fundera lite och jag tänkte skriva några rader kring matrutiner, vikten av dem och lite olika tips på hur de kan användas.

Mat har ofta en stressande effekt på hundar rent naturligt. I alla fall när de är i en större grupp. De gissningsvis vanligaste problemen som uppstår är att hundarna antingen går igång och börjar tjafsa innan man hunnit ge dem maten (de känner ju oftast på sig att den är på G ganska snabbt), eller att det blir bråk kring själva maten. Alla såna problem kan ju lösas på olika sätt förstås. En möjlig lösning är förstås att skapa snabbare matningssystem eller försöka lura hundarna på nåt sätt, men är det verkligen en lösning? Jag ser det snarare som en genväg, för vad händer om personen t.ex snubblar och tappar ut maten så att tiden börjar ticka... man har ju inte påverkat hundarnas sinnesstämning eller rutiner. Det är en lösning men det är ingen komplett eller säker lösning som jag ser det.

Nästan alltid när man ska utfodra många hundar så tjänar man på att ha bra rutiner. Rutinerna handlar om att ha ett bra system för sig själv. Man kan tjäna massvis med tid på att t.ex bära mat i hink istället för att springa med alla skålar för sig, kanske ha vattendunk eller tillgång till vatten när hundgården, om man har många hundgårdar kan det vintertid vara smidigt att dra mat och grejor på en pulka så man slipper slita så hårt, ja man kan (även om man bara har ett fåtal hundar) spara en hel del tid på att effektivisera sina egna rutiner kring matningen.

Viktigat av allt är kanske ändå de rutiner man har för hundarna. Vad som är rätt eller fel där beror helt på hur man själv vill ha det, och vilken typ av hundar man har. Mina egna hundar är ivriga men inte för stressiga, medan jag gör iordning maten. Jag har därför valt att inte ha några speciellt rutiner kring det. Rutinerna för oss börjar när jag ska öppna hundgårdsdörren. Då ska alla tassar vara i marken och alla hundar ska vara hyfsat lugna. Såna beteenden går snabbt att lära in om man är konsekvent och helt enkelt inte öppnar förrän kriterierna är uppfyllda.

Jag har några hundar som har haft problem med att de gärna vill försvara sin mat om nån annan kommer för nära. Därför har jag valt att alltid låta alla hundar äta ganska tätt ihop, och inte på speciella platser. Rutinen ser ut så att varje hund får äta ur den skål jag ställer ner när jag säger hundens namn (oftast hamnar skålen framför hunden helt enkelt). Placeringen och serveringsordningen varierar hela tiden.

Eftersom jag vant hundarna vid att äta nära varandra (under översikt) så är alla vana vid nosar och tassar i närheten och alla vet att det inte behöver tas på allvar. För vissa kanske det låter som en konstig lösning när man vet att vissa hundar vill ha sin mat ifred, men jag ser det som en säkerhetsövning istället. När jag själv ska lösa ett problem med hundarna så försöker jag alltid att pusha lösningen lite längre än problemet så att säga. Mina hundar har helt enkelt vant sig vid att äta tätt ihop och ändå sköta sig, det normala har blivit att äta med andra ikring sig och kunna lita på situationen. Om nånting tokigt skulle hända, att nån kom rusande t.ex mot Silvas matskål, så skulle hon redan vara van och härdad och inte bry sig så mycket.

Andra lägger in rutinerna betydligt tidigare. Ett väldigt säkert och enkelt sätt är att ge varje hund en egen matplats och inte öppna dörren förrän var hund väntar på sin plats. På så sätt har man en säker rutin, och hundarna vet redan tidigt vad som väntas av dem, och dessutom så gör ju den här rutinen att de håller avstånd från varandra helt naturligt. Även där krävs en period med träning innan alla vet sin plats. Vill man vara riktigt säker kan man börja med att binda fast en hund i varje hörn. Det kan ju finnas lägen när man av nån anledning vill vara helt säker på att alla hundar får äta ifred.

Vissa hundar trivs allra bäst när de får ha sina fasta rutiner, och när det gäller hundar som kanske äter dåligt så kan det vara extra viktiga att tänka på vad man gör, eller inte gör, kring maten. För en del hundar kan rutinen i sig vara en viktig faktor för att de ska äta bra. För andra fungerar det bättre om man bryter rutinen och inte alltid serverar maten i samma skål på samma plats. Här får man även räkna in timmarna innan maten serveras. Många hundar äter bäst efter en mer aktiv dag t.ex

I andra grupper kanske man inte har några hundar alls som kan tänka sig att försvara sin mat. Då behöver man inte tänka så hårt på säkerhetsaspekten, men man kanske ändå vill fundera över hur man vill att utfodringen ska fungera. Vilka krav vill man ställa på hundarna för att underlätta för sig själv? Även en stor grupp hundar kan faktiskt förväntas hålla sig tysta och lugna medan maten serveras - men det kräver förstås att man sätter de målen och tränar konsekvent för att nå dit. Allt beror på hur man själv vill utforma måltiderna, och viktigast av allt är kanske att man tar sig lite tid att tänka igenom den frågan istället för att bara mata på gammalt sätt av gammal vana.

Man kan alltid spara in lite tid, som man kan lägga på roligare saker istället... hundarna till exempel! =)

Igår åkte jag in till Boden och träffade en tjej som heter Malin och hennes två kelpiehanar, Sinus 2 år, och Unik 8 månader. Anledningen till det är att jag har spanat in kelpien som ras lite, och tänkt att det kanske kan vara en bra ras att ha som komplement till huskisarna om några år när jobb och boende är klart. Hade varit skoj att ha en hund att träna annat än drag med, men nån som ändå kan springa med på dragturer eller kanske ryms i släden. Jag tränar ju både agility, spår, sök, lydnad mm med huskisarna men de är lite ojämna och behöver ofta en hel del extra motivation. De har ju inte samma fokus när man tränar som de flesta bruks- eller vallhundar. Därför kändes det som en bra chans att få träffa några kelpies på riktigt och hinna ställa lite frågor.

Sinus och Unik charmade mig totalt och allt Malin berättade kändes som positiva saker. Jag fick träffa två mycket trevliga, sociala men ändå lugna, fartiga men ändå sansade, och jättehärliga killar som gärna ville sitta när och mysa. Superfina! De farhågor jag kanske haft tidigare om kelpies krossades snabbt. Nu är förstås inte alla kelpies lika fina som dessa godingar, men det var kul att se att få känna att kelpien kändes så rätt för mina önskemål på alla sätt. Jag blev riktigt kär! =) Malin har verkligen gjort ett kanonjobb med hundarna och det kändes som att de hade väldigt bra förutsättningar i grunden med. Här kommer en bild där Unik kramar Sinus, visst är de söta?

På vägen hem möttes vi av en väldigt mörk himmel, och det visade sig storma på rätt rejält. Delar av hundgårdstaket hade flygit iväg, och lite trädgårdsmöbler hade åkt omkring, men annars hade vår tomt klarat sig utan bekymmer. Värre var det nog på andra ställen, och en hel del träd har blåst omkull över vägar runt om i området. Oj vad det blåste och regnade!

Hundarna sökte lugnt skydd i sina kojor. Bakom Mintus huvud satt Silva, och så till höger i samma koja Kaela. Giela ser ut att tycka att regnet och blåsten är rätt onödiga... Idag står hundaktivering på schemat för hela dagen. Först blir det kloklippning, sen promenader och så ska Mintu och Kaela få påbörja lite klickerträning för att finslipa på "stå kvar" inför vinterns ledarhundsäventyr. Blir spännande att se hur det går och riktigt hur det ska utformas. Tanken är att träna in ett säkrare "gå fram" och att kunna peka ut riktning.

Oftast har man ju ett spår så att hundarna förstår automatisk vart de ska gå, men inte alls alltid. Sen vill jag att de ska stå kvar där framme även om nån längre bak sliter i linan, eller nånting roligt händer i diket, osv. Bättre stadga än vi har nu helt enkelt. Just nu gör de det här jobbet hyfsat men långt ifrån perfekt. Eftersom detta ska fungera på avstånd blir det lite tjatigt att träna på det sätt som de flesta gör, dvs. att gå fram och flytta hundarna när de gör fel eller leda dem rätt.  Det blir lätt ganska ineffektiv inlärning om det väl börjat strula. Det jag vill är att hundarna ska kunna rätta till detta själva på ett perfekt sätt, i nästan alla lägen.Tanken är att de ska ha fått lära sig rätt beteende nu, och kunna känna sig säkrare på vad jag vill även när jag står kvar bak på släden. Vi får se hur det går!

Efter jobbet igår kväll åkte jag och hundarna till Boden med packning och grejs. Silva använde kökssoffan i Blaiken en sista gång innan vi skulle åka. Idag har hundarna och jag hälsat på Linda utanför Råneå. Förutom att det alltid är fantastiskt roligt att vara där, så har hon dessutom en jättefin och stor rastgård med både gräsytor och skog. Hundarna stortrivdes och Mintu blev så ivrig när vi kom dit (han har ju varit där förut) att han skrek raaaaakt ut! Har aldrig hört honom skrika så innan, den lilla token! De gillar verkligen att springa  runt där och leka, nosa och sola.

Kaela, Lindas fina Nalle, Rossi, Silva, Giela och Mintu. Mintu var lite småspännig ibland, som han kan bli kring många stora hundar han inte riktigt känner. Han spänner sig men det är liksom mest bara "luft", bara man ber honom att flytta sig så pyser den ur honom...

Giela var helt lyrisk och flörtade hejvilt med alla i de andra hundgårdarna. Man kan verkligen inte tro att hon snart är 11 år gammal. Mest verkade hon gilla Sinbad och Fred, och som synes på bilden nedan så ville hon gääärna träffa dem, även om hon skulle behöva ta köksvägen in!

Nalle är snart 3 år gammal och har både sibbe och lite malamute bakom sig bland annat. Han hänger inte riktigt med i tempot i Lindas blivande tävlingsspann, men har mycket att ge ändå. Om allt går som tänkt så ska han komma och bo med oss i Vittjärv när jag och hundarna kommer upp nästa gång, i början av juli. Han fick träffa alla mina hundar idag och de verkade komma bra överens, speciellt Rossi var nog lite förtjust. =) Mintu var lite spännig men det var som sagt var mest "luft" och inte så mycket allvar bakom. Nalle är kastrerad och en väldig snäll och signalsäker kille, van att bo både ute och inne. Jag tror och hoppas att han kommer att trivas bra med oss, och vi med honom! =)

När vi åkte därifrån ösregnade det! Jag åkte till motorstadion för att kika lite på vad sambon gjorde, och hundarna låg kvar i bilen. Oj vad de sov gott! =) De såg helt nyvakna ut när jag kom tillbaka efter en ganska lång stund. Längtar massvis tills jag har möjlighet att fixa en rejäl rastgård åt min älskade hundar, när skolan är avklarad nu i december så borde det närma sig! Det ligger väldigt högt upp på prio-listan just nu. Imorgon ska jag köra taxi för första gången på ganska länge, 8-18 i finaste bil nr 2. =)