Idag säger jag bara blä. När jag kom hem från praktiken så väntade en otrevlig överraskning. Av nån okänd anledning hade hela hundgänget drabbat ihop i slagsmål idag när de var ute i rastgården. Ena sekunden låg alla och solade och vilade, nån minut senare var det fullt slagsmål. Nåt sånt har egentligen aldrig hänt här förut, och det känns förstås extra jobbigt när man inte själv var med och kunde se vad som hände. Kaela fick ett fult jack under ena ögat och ska in till veterinär imorgon förmiddag, Rossi har två små huggtandssår på höger framtass (ingen hälta eller sånt tack och lov), men i övrigt var det inga skador som behövde tvättas eller skötas om. Kaelas skada var ca 2 cm lång, en glepa på ca 1 cm blev det, och en tand ser ut att ha gått rätt långt in tyvärr. Pappa fick ett litet bett i armen när han särade på Rossi och Silva på slutet. Som tur är så är ingen av mina hundar speciellt duktig på att skada nån annan (eller intresserad av det ens).

Blä är allt jag har att säga idag. Hoppas att Kaelas reva går att sy ihop ihop även imorgon, och att Rossis tass läker som den ska. Sen har vi de mentala skadorna, såna blir det ju nästan alltid när nånting sånt här händer. Vissa hundar glömmer snabbt, Silva och Mintu verkar helt obrydda. Rossi och Kaela däremot minns sånt här. De har varit inblandade i bråk ihop en enda gång tidigare. Det var för mer än ett år sen, men sen dess har läget mellan dem varit en aning spänt. Aldrig mycket men små tecken här och där, en stel gång, en rest ragg, en osäker blick, sånt som jag inte tycker ska förekomma. Nu är jag rädd att de två backat ännu ett steg på banan vi följer för att nå total frid och fröjd.

Så tråkigt det är när man blir påmind om det man vet och gör allt för att undvika - hundar i flock är djur som styrs av starka krafter ibland! Även ett gäng kompisar som "alltid" kommer överens utan problem kan flippa ur om fel omständigheter uppstår eller kanske en smula otur lägger sig i. Misslyckande är det enda ordet man kan använda. Bråk ska inte ske och får inte ske, det måste vara grundtanken. Bara att bryta ihop och komma igen. Tyvärr har jag ingen aning om varför detta skedde. Bästa gissningen är väl att nån började leka och kanske sprang på nån som sov och det blev tumult? Sista året har saker som denna kännts väldigt avlägsna... men plötsligt händer det... BLÄ helt enkelt!

Nu ikväll hade mamma kommit hem från Rysslandresan, och medan fläsklägget kokade på spisen (mums) gick hon och jag upp till ladugården och hämtade hem hennes fina fyrhjuling. Jag körde en sväng på 4-5km med hundarna i rätt kuperad terräng så Polarisen fick bekänna färg! Den klarade alla hinder galant men jag kände själv att det var svårt att få bra flyt i hundarnas träning med så mycket sten och elände att passera. Jag måste nog träna helt enkelt. Bitvis körde vi bara på fin grusväg.

Alla hundarna skötte sig fint och de verkade gilla att sträcka på benen en sväng om än vi körde i väldigt lugnt tempo, skritt störe delen av  rundan.  Efter regn kommer solsken och vi hade en sval och svalkande kväll men med fin kvällssol!

På vägen hem körde vi ner till sjön så att alla fick svalka sig i en liten bäck som rinner ut i Uman. Väl hemma fick hundarna en riktigt bra bonus - pappa hade gömt en massa små bitar av fläskläggen i deras rastgård! Yihoo! =)

Eftersom jag hade lite tid över fick Giela en längre promenad i flexit också. När vi gick efter vägen jagade hon sork och då gäller det att smyga och lyfta benen högt högt för att inte göra så mycket ljud. Hon är snabb som attan och han fånga/äta en sork. Det visade sig att den hade små ungar som bara var nån centimeter gamla, så Giela gjorde effektivt slut på dem med. Nu förstår man verkligen varför huskies sägs vara "kattlika"...*s*

Efter den lyckade fångsten var sorkjakt allt Giela kunde tänka på och vår raska promenad blev medellångsam. Längre fram efter stigen gick vi förbi en stuga där ett väldigt trevligt pensionärspar spenderar många helger och somrar. De har en jättefin australiensisk terrier som heter Terry. Terry fyller snart 13 år, och Giela är ju snart 11, så det var nästan ett PRO-möte. Terry ville hälsa lugnt och fint men Giela blev sådär ivrig som hon lätt blir kring söta små hundar, och ville leka med tassarna och skutta och ha sig. Terry och Jacki (min älskade Cairn terrier) brukade träffas och leka när Jacki levde och Terry bara var liten valp.

Vägen hem gick vi förstås efter stenarna på stranden, bra balansträning för både hund och matte. Jag passade på att filma lite, inte så spännande men man ser många stenar!

Nu väntar sängen på 6 trötta kompisar. Ha en bra kväll!

Idag har det regnat från morgon till kväll. Efter en rolig och spännande dag på Vattenfall kom jag hem till 5 glada hundar som var inne med pappa. Så härligt det är att komma hem till ett gäng glada svansar. =)

Eftersom det var så blött ute bestämde jag snabbt att kvällens aktiviteter skulle bli inomhus. Som man ser på bilden ovan så har det börjat grönska rätt mycket, och sjön har stigit märkbart bara sen igår, nu har den kommit in innanför stenpirarna. Sen ska den bara nå nästan upp till kanten på bryggan till vänster så är den i topp! Inne i värmen har vi haft en riktigt mysig kväll.

Kaela älskar att gosa, ja det gör väl egentligen alla mina hundar, men Kaela verkar uppskatta det lite extra. Vi myste och klippte klor och sen fick alla stundar en stunds fri-shaping. Hundarna älskar att fri-shapa och jag tycker att det är utmärkt aktivering! Nu ikväll lärde jag inte in några kommandon, utan tänkte ut en eller flera uppgifter till varje hund, alternativt byggde på småsaker de gjorde eller typer av beteenden jag ville förstärka. Det kan t.ex vara att gå till en matta (men inlärning utan att jag styr annat än med klickern), att sätta sig på en viss plats, göra en viss kedja av händelser osv. Varje gång vi tränar blir det en ny uppgift att lösa, och målet är inte att öva den till perfektion eller att klara den helt, utan helt enkelt att tänka och klura och lära sig! Når vi målet är det förstås bäst, men det är inte där vi har fokus.

Rossi fick klick för alla aktiva saker eftersom hon gärna blir passiv, och den träningen har verkligen gjort skillnad! Nu tar hon för sig och bjuder aktivt på nya stora beteenden hela tiden. Hon kom själv på att hon ville sitta vackert - riktigt snyggt! De andra fick små uppdrag att lösa och snart var tungorna långa och hjärnorna trötta. Giela ville absolut ligga ute i hundgården efter senaste rastningen och nu ska jag gå ut och se om hon vill komma in för kvällen, knasiga gulliga lilla tant. Snart dags att hoppa ner under täcket för att orka med morgondagen! Om det är bättre väder imorgon kväll så blir det nog en liten dragtur...=)

Idag, lagom till en sen middag, kom jag och hundarna till Blaiken igen. Imorgon fortsätter praktiken på Vattenfall som vanligt. En rolig sak med att bo vid en reglerad sjö är att man under några veckor i maj (ungefär) kan vara ute på sjöbotten och vandra. Pappa, jag, Rossi och Giela gick en liten kvällspromenad ute på det som senare kan ligga upp till flera meter  under vattenytan... mysigt och roligt att balansera på stenarna, större delen av sjöbotten är bara sten och igen sand.

Igår kväll grillade vi hos Linda och hälsade på hennes fina hundar, bland annat två mycket fina hundar som söker nytt hem. Mina hundar blev som vanligt väldigt glada över att få leka i hennes stora fina rastgård, och Giela blev lite kär i 6 månader gamla border collie-korsningen Emil. De lekte så sött ihop tills de andra marodörerna kom rusande... Flera stycken har börjat fälla nu så inatt sover hela gänget ute, imorgon ska det klippas klor och borstas bort hår. *ujuj*

Den här veckan har hundarna varit hemma med husse, medan jag har varit i Göteborg med klassen och ett gäng till, på Elfack-mässa. Vi har haft det riktigt trevligt, både på mässan och utanför, och i Göteborg var det ju sommar! Helt galet!

Med mig hade jag en bok som jag köpte på vinst och förlust tidigare i våras. Jag skulle köpa "The Speed Mushing Manual" av Jim Welch, och hittade även denna så den fick följa med hem. Jag började läsa på flyget ner till Göteborg och vips var jag fast! "My lead dog was a lesbian" är historien om Brian Patrick O'Donoghue och hans första Iditarod, skriven med självdistans, humor och mycket värme. När jag läste glömde jag helt att det faktiskt var sommar ute, och oooj vad sugen man blev på långa slädäventyr med bästa vännerna. Läs den! Titeln må vara underlig men boken är underbar!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0679764119

Nu väntar hundarna på lite aktivering och sen ikväll ska vi iväg till bästa Linda och grilla! Mums! Ha en bra dag alla!

Idag körde vi första svängen på barmark. Vi nöjde oss med 5km för att inte slita så mycket på tassarna, och försökte att köra varken snabbt eller långsamt, av samma anledning. Som tur var så var grusvägen alldeles torr och alla tassar klarade sig jättefint. Annars kan vår och blött grus gå riktigt illa åt vintertassar som sprungit på snö länge. Att barmarksträna efter en lång fin vinter är rätt trevligt. Under hösten brukar mina hundar (i alla fall inledningsvis) vara lite förvirrade och kaotiska, nu blev det istället helt problemfri barmarksträning på bästa sätt.

Nu när andra hundmänniskor börjar träna inför tävlingssäsong, kommande jakt osv, så gör vi draghundsmänniskor tvärtom. Just nu försökte jag få ner hundarnas kondition till en mer hanterbar nivå under sommaren. Snart är det både för varmt och för opraktiskt att motionera dem alla så långt som de är vana att springa under vintern. Det var ännu en anledning till vår korta lilla runda, och vi ska försöka klämma in några såna svängar varje vecka nu framöver om det fortsätter vara nog svalt. Meningen är att tömma ur hundarna lite extraenergi utan att öka deras kondition eller ork. Våren är en tid när många flockar får problem med bråk och annat, eftersom hundarna har så mycket energi över men är svåra att träna vissa tider. Att släden ställts undan betyder inte att energin är slut!

Sen kommer sommaren och även då behöver en husky få utlopp för sin energi! Min ursprungliga plan har fått ändras lite grann. Jag vet inte om vi kommer att ha tillgång till någon vettig agilitybana under större delen av sommaren t.ex Precis som förra sommaren tänker jag ge varje hund 2 aktiviteter som vi lägger extra fokus, och förutom det blir det förstås lek och bus, promenader och dragträning när det passar sig. Sommarens plan ser ut så här.:

Giela - Spår & Löpträning

Giela gillar att använda nosen och att spåra, löpträningen tänkte jag lägga in eftersom hon inte dragtränar lika ofta som de andra, men behöver fysisk motion för att hålla igång sin lilla tantkropp. Dessutom kanske jag hinner få lite träning själv med...hrmf...

Rossi - Uppletande & Klickerkonster

Rossi är ganska "schäfer" i huvudet och gillar att klura. Både uppletande och klickerkonster är ju såna sakersom stärker henne samtidigt som det tröttar ut. Passar henne bra att få jobba självständigt (klickerkonster är ju också självständigt arbete på ett sätt). När det gäller klickerträningen så ska vi fortsätta med att ha fokus på aktivitet och att "göra saker", eftersom hon kan vara lite försiktig och lätt blir passiv när något förväntas av henne.

Silva - Uppletande & Spår
Silva är liten och klurig och tycker om att använda nosen till att lösa problem. Hennes aktiviteter i sommar blir uppletande och spår.

Kaela - Klickerkonster & Vardagslydnad

Kaela gillar det mesta, men lite mer vardagslydnad skadar aldrig. T.ex har jag tänkt ägna delar av sommaren åt att lära in ett säkert "stå kvar" för att ha nytta av nästa vinter. Hon står rätt bra nu med, men är inte helt 100%-ig. Klickerkonster gillar hon också, och där har vi en hel del att finslipa och utveckla!

Mintu - Vardagslydnad & Spår

Även Mintu går mycket i led och ska få lära sig ett bättre "stå kvar" samt lite annan vardagslydnad/lydnad. Han är en smart kille och ska få prova på att spåra mer i sommar.

Förra sommaren hade jag också gjort en sån här uppdelning och det var faktiskt jätteskönt. Tidigare tränade ALLA hundar agility, spår, uppletande, lydnad osv och min hjärna klarade inte att hålla isär allting på ett bra sätt. Det blev mer förvirrat än det blev bra. Att köra 5-6 olika hundar i agility på samma dag är faktiskt rätt krävande, är man bara hobbyentusiast så är det rentav skitsvårt! Alla hundar kräver ju lite olika saker av föraren, och att växla mellan så många olika individer på bara nån timme var inte optimalt, i alla fall inte för mig.

Nu kan vi istället fokusera på färre saker, ha lättare att följa upp vad som faktiskt hänt, vad som behöver finslipas eller justeras osv. Nu när planen är klar så känns det nästan okej att sommaren kommer!

Bakom oss har vi en fantastiskt fin vinter med mycket slädkörning. Förutom en period med väldigt kallt väder har vi kunnat köra från fram mitten av oktober till sista april, 6,5 månader!!! Första tiden körde vi visserligen lika mycket på vilja som på snö men... ändå! Säsongen har innehållit flera höjdpunkter,  och turen upp i Syterskalet igår är förstås en av dem. Vi har även haft några riktigt fina svängar upp på Blaikfjället, kört glada "födelsedagsbarn", hittat en massa nya spännande spår kring Vittjärv och hösten var riktigt härlig den med när Yvonne och jag racade omkring med hennes pimpade bilunderrede och hela vårt hundgäng.

Det enda tråkiga är att Gakkon, som började säsongen så bra med att vara i riktigt fin form, tappade formen och sen drog på sig allt fler krämpor och besvär, och till slut fick lämna oss. Efter en helt underbar säsong så är det den tråkiga händelsen som drar en liten skugga över allt.

Idag skulle Gakkon ha fyllt 7 år. Nu får vi istället säga grattis till en älskad änglahund, och hoppas att hon hör oss.

Igår morse lastade jag släden på taket och sen åkte hundarna och jag (men Giela ville vara hemma), de 10 milen till Tärnaby. Vi passade på att proviantera på världens bästa mack, i Tärnaby har de nämligen sportbutik ihop med macken, och där hittade jag inte bara torkat renkött från Tärnavilt (det bästa) utan även sockar till Mintu (från Jippmokk.se) eftersom det behövdes fler. Hundarna fick med sig lite snacks också. Sen körde vi upp till Solberg med bilen. Gillar att starta därifrån för man kommer snabbt upp ovan trädgränsen och hinner ta rätt många höjdmeter med bilen på vägen upp dit. På bilen ovan har vi kört ca 20 minuter och äventyret ligger framför våra fötter och tassar!

På väg upp i bilen såg jag kanske 50 lämlar, de flesta döda men några levande. Tänk att det äntligen blivit ett lämmelår igen! Känns som att jag längtat hela livet, för vad jag vet har det inte varit varit speciellt mycket lämlar på väldigt länge. Uppe på fjället kryllade det av de små liven med. Tror vi måste ha sett ett hundratal under de 5,5 timmar vi var ute. Hundarna tyckte förstås att de var enormt intressanta! De flöt omkring som små fordon uppe på skaren, för deras små kroppar rör sig ju inte upp eller ner när de springer utan bara framåt.

De flesta av dem var dessutom fast beslutna att korsa precis de spår vi följde, gärna just framför näsan på hundarna.

Vi hade turen att få kanonväder, hade varit några minuesgrader under natten och nu var det kring +2 och strålande sol. Tror det blev varmare under dagen men snön bar fint ändå så vi kunde välja om vi ville köra på led (bra), spår (bättre), eller bara fritt (bäst!)!

Den här lämmeln sprang rakt emot oss och när jag bromsat fast hundarna kom den så nära att jag var säker på att Mintu och Kaela skulle klippa den. Sen stod den där en stund och fräste och gläfste arg, innan den vände och sprang bort igen. En liten tuffing!

Mina hundar är inte vana vid lämlar, och i början fick vi kämpa lite för att komma dit jag ville. Speciellt Kaela låste sig helt på lämlarna först. Sen började Mintu förstå att vi faktiskt skulle passera dem, och till slut även Kaela. Rossi och Silva hävdade envist att vi var på lämmeljakt och att det var just det vi skulle ägna oss åt.

Snön var riktigt vass och alla 16 tassar fick sockar på sig. Mintu hade nya från Jippmokk.se, Silva och Kaela fick tjuvlåna sockar jag lånat av Linda (Du ska få nya Linda!) och där vet jag inte märket, Rossi fick en sån socke, en från www.snowdogs.se, en som jag hittat i skogen, och en lite knasig modell från en djuraffär i Boden. Man kan alltså säga att vi var på sockprovning, 5 socksorter på fyra hundar. *hihi* Dessutom en påminnelse till mig om att jag måste ladda med mer sockar inför nästa säsong.

'

Syterskalet är en vanvettigt vacker U-dal i Norra Storfjället. På ena sidan ligger Västerbottens högsta topp, Norra Sytertoppen som är 1768m hög, och fjället på andra sidan är nästan lika högt det med. Om jag inte minns fel så är dalen ungefär en kilometer i bredd, och höjdskillnaden från dal till topp är närmare 1000 meter den med. Underbart ställe både på sommaren och på vintern! Följer man dalen längst in så kommer man till Viterskalet, en liten dal som bildar en återvändsgränd. Där övernattade vi i bivack för många år sen med skolan (gymnasiet) och det kanske skulle vara ett härligt äventyr med hundarna nästa år? Då var det fullmåne och stjärnklart på kvällen, helt otroligt vackert...

Vi stannade en bit in i Syterskalet för att äta renkött och hundsnacks. Visst är det ganska sött med små hundtassar i sockar som håller i ben? =)

Även där sprang det lämlar kors och tvärs, och jag passade på att komma lite närmare en när hundarna var rejält fastankrade. Så här söt var den! Visst ser den ut att tänka väldigt många tankar samtidigt? Tycker de är riktigt vackra med sina röda pälsar. För den som aldrig träffat en lämmel så är de i storlek med en hamster ungefär, ganska tuffa ibland och de kan bli riktigt arga!

Rossis tassar är rätt bra faktiskt, och så kämpar hon ju inte hårt 100% av tiden heller, så hon har väldigt sällan behövt ha tassockar på sig. Därför tyckte jag att hon såg lite extra söt ut där hon satt och spanade efter lämlar, med sockar på alla fossingarna.

Ser ni lämmeln på bilden här nere? Ett tips är att några av hundarna stirrar rätt hårt på den.

Några få bara fläckar fanns på uppstickande kullar, men i övrigt var det gott om snö. Som synes på ledmarkeringen så var det riktigt mycket på många ställen. Vissa ledkryss (som stod i svackor) var helt under snön, och de är ju närmare 2 meter höga. Tyvärr var det här vår sista tur för säsongen ändå, idag (söndag) har jag mycket annat att hinna med, och nästa helg och helgen efter det så är jag i Boden... långt ifrån fjäll och snö! På vägen hem märktes det på hundarna, främst Mintu, att det var riktigt varmt i solen. Hans svarta päls var alldeles varm, så vi fick pausa rätt ofta. Å andra sidan så mår man ju rätt bra när man pausa på en sån plats.

Det blev ungefär 5 timmar uppe på kalfjället och en halvtimme i fjällbjörkskogen, rätt skön fördelning. Tror inte vi körde så långt, vi fikade ju en stund (om än inte så länge) men sen blev ju körningen lite speciell när vi fick stanna för "lämmelpassage" jämt och ständigt. På hemvägen såg vi inte lika många lämlar, men då stannade vi för att svalka hundar istället. Alla var i alla fall nöjda och glada när vi kom hem.

Årets sista äventyr blev ett av de bästa för säsongen! Dags att se över utrustningen och ladda inför nästa säsong... =) Tänk att man redan längtar! Tills dess ska släden bli "färdigrenoverad" med hållare för ankaret (som inte blivit av att göra ännu) och lite annat smått och gott, sockförrådet ska fyllas på, selar mm tvättas, kanske nån draglina som ska bytas ut osv...

Efter att Gakkon gick bort så pratade jag med en kompis om vad som skulle hända inom gruppen. Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle märka nån skillnad. Gakkon var en "människohund", hon brydde sig mest om oss och brydde sig inte så värst mycket om de andra hundarna. Några dagar efter att hon lämnade oss kom dock en överraskning. Jag och Lars var ute i vår lilla (med betoning på lilla) rastgård och jag lekte med hundarna. Då kom Silva farande som en missil och började leka som besatt! Jag har försökt brottas med henne förut, som Gakkon och jag brukade göra (Gakkon lät som ett LEJON och gick helt in i leken, så illa lät hon aldrig förut när hon lekte med mig). Silva kastade sig fram och tillbaka, fintade, morrade och lekhögg efter min arm. Vi lekte så en stund och hade nog lika rolgit bägge två. Hon var riktigt i gasen och jag kunde bara skratta med henne.

Detta var förstås roligt men förvånande. Jag har verkligen försökt få Silva att leka med mig (alltså utan leksak eller sånt) tidigare men bara fått halvhjärtade försök. Nu gav hon ALLT! Har testat några gånger till och hon går verkligen igång på alla cylindrar! Kul! Även Rossi ville leka lite mer så... I övrigt är allting som vanligt, men lekmässigt verkar det alltså ha hänt nånting. Oväntat och fascinerande. Nån som varit med om nåt liknande?

Tankarna har börjat snurra lite om vad vi ska göra med den tomma platsen efter Gakkon. Nu finns ju chansen att få in en duktig dragare till, och även om Giela är vår nya pensionär, så går hon ju att lämna ensam i hundgård ute (Gakkon kunde ju inte vara ute i hundgården på vintern) så man slipper räkna timmarna man är borta...och kan alltså köra lite längre och lite mer. Det känns som att det blir en draghund till, men jag vet inte ännu om det blir en "Långnos" (dvs. en släkting till Gakkon), en Alaskan husky av den typ jag redan har, eller kanske en renrasig Siberian husky. Har faktiskt börjat bli lite sugen på att köra renrasigt eftersom det egentligen passar mitt sätt att köra rätt bra. Det ger sig nog med tiden och vi känner ingen brådska.