Idag skulle Gakkon ha fyllt 7 år. Nu får vi istället säga grattis till en älskad änglahund, och hoppas att hon hör oss.

Igår morse lastade jag släden på taket och sen åkte hundarna och jag (men Giela ville vara hemma), de 10 milen till Tärnaby. Vi passade på att proviantera på världens bästa mack, i Tärnaby har de nämligen sportbutik ihop med macken, och där hittade jag inte bara torkat renkött från Tärnavilt (det bästa) utan även sockar till Mintu (från Jippmokk.se) eftersom det behövdes fler. Hundarna fick med sig lite snacks också. Sen körde vi upp till Solberg med bilen. Gillar att starta därifrån för man kommer snabbt upp ovan trädgränsen och hinner ta rätt många höjdmeter med bilen på vägen upp dit. På bilen ovan har vi kört ca 20 minuter och äventyret ligger framför våra fötter och tassar!

På väg upp i bilen såg jag kanske 50 lämlar, de flesta döda men några levande. Tänk att det äntligen blivit ett lämmelår igen! Känns som att jag längtat hela livet, för vad jag vet har det inte varit varit speciellt mycket lämlar på väldigt länge. Uppe på fjället kryllade det av de små liven med. Tror vi måste ha sett ett hundratal under de 5,5 timmar vi var ute. Hundarna tyckte förstås att de var enormt intressanta! De flöt omkring som små fordon uppe på skaren, för deras små kroppar rör sig ju inte upp eller ner när de springer utan bara framåt.

De flesta av dem var dessutom fast beslutna att korsa precis de spår vi följde, gärna just framför näsan på hundarna.

Vi hade turen att få kanonväder, hade varit några minuesgrader under natten och nu var det kring +2 och strålande sol. Tror det blev varmare under dagen men snön bar fint ändå så vi kunde välja om vi ville köra på led (bra), spår (bättre), eller bara fritt (bäst!)!

Den här lämmeln sprang rakt emot oss och när jag bromsat fast hundarna kom den så nära att jag var säker på att Mintu och Kaela skulle klippa den. Sen stod den där en stund och fräste och gläfste arg, innan den vände och sprang bort igen. En liten tuffing!

Mina hundar är inte vana vid lämlar, och i början fick vi kämpa lite för att komma dit jag ville. Speciellt Kaela låste sig helt på lämlarna först. Sen började Mintu förstå att vi faktiskt skulle passera dem, och till slut även Kaela. Rossi och Silva hävdade envist att vi var på lämmeljakt och att det var just det vi skulle ägna oss åt.

Snön var riktigt vass och alla 16 tassar fick sockar på sig. Mintu hade nya från Jippmokk.se, Silva och Kaela fick tjuvlåna sockar jag lånat av Linda (Du ska få nya Linda!) och där vet jag inte märket, Rossi fick en sån socke, en från www.snowdogs.se, en som jag hittat i skogen, och en lite knasig modell från en djuraffär i Boden. Man kan alltså säga att vi var på sockprovning, 5 socksorter på fyra hundar. *hihi* Dessutom en påminnelse till mig om att jag måste ladda med mer sockar inför nästa säsong.

'

Syterskalet är en vanvettigt vacker U-dal i Norra Storfjället. På ena sidan ligger Västerbottens högsta topp, Norra Sytertoppen som är 1768m hög, och fjället på andra sidan är nästan lika högt det med. Om jag inte minns fel så är dalen ungefär en kilometer i bredd, och höjdskillnaden från dal till topp är närmare 1000 meter den med. Underbart ställe både på sommaren och på vintern! Följer man dalen längst in så kommer man till Viterskalet, en liten dal som bildar en återvändsgränd. Där övernattade vi i bivack för många år sen med skolan (gymnasiet) och det kanske skulle vara ett härligt äventyr med hundarna nästa år? Då var det fullmåne och stjärnklart på kvällen, helt otroligt vackert...

Vi stannade en bit in i Syterskalet för att äta renkött och hundsnacks. Visst är det ganska sött med små hundtassar i sockar som håller i ben? =)

Även där sprang det lämlar kors och tvärs, och jag passade på att komma lite närmare en när hundarna var rejält fastankrade. Så här söt var den! Visst ser den ut att tänka väldigt många tankar samtidigt? Tycker de är riktigt vackra med sina röda pälsar. För den som aldrig träffat en lämmel så är de i storlek med en hamster ungefär, ganska tuffa ibland och de kan bli riktigt arga!

Rossis tassar är rätt bra faktiskt, och så kämpar hon ju inte hårt 100% av tiden heller, så hon har väldigt sällan behövt ha tassockar på sig. Därför tyckte jag att hon såg lite extra söt ut där hon satt och spanade efter lämlar, med sockar på alla fossingarna.

Ser ni lämmeln på bilden här nere? Ett tips är att några av hundarna stirrar rätt hårt på den.

Några få bara fläckar fanns på uppstickande kullar, men i övrigt var det gott om snö. Som synes på ledmarkeringen så var det riktigt mycket på många ställen. Vissa ledkryss (som stod i svackor) var helt under snön, och de är ju närmare 2 meter höga. Tyvärr var det här vår sista tur för säsongen ändå, idag (söndag) har jag mycket annat att hinna med, och nästa helg och helgen efter det så är jag i Boden... långt ifrån fjäll och snö! På vägen hem märktes det på hundarna, främst Mintu, att det var riktigt varmt i solen. Hans svarta päls var alldeles varm, så vi fick pausa rätt ofta. Å andra sidan så mår man ju rätt bra när man pausa på en sån plats.

Det blev ungefär 5 timmar uppe på kalfjället och en halvtimme i fjällbjörkskogen, rätt skön fördelning. Tror inte vi körde så långt, vi fikade ju en stund (om än inte så länge) men sen blev ju körningen lite speciell när vi fick stanna för "lämmelpassage" jämt och ständigt. På hemvägen såg vi inte lika många lämlar, men då stannade vi för att svalka hundar istället. Alla var i alla fall nöjda och glada när vi kom hem.

Årets sista äventyr blev ett av de bästa för säsongen! Dags att se över utrustningen och ladda inför nästa säsong... =) Tänk att man redan längtar! Tills dess ska släden bli "färdigrenoverad" med hållare för ankaret (som inte blivit av att göra ännu) och lite annat smått och gott, sockförrådet ska fyllas på, selar mm tvättas, kanske nån draglina som ska bytas ut osv...

Efter att Gakkon gick bort så pratade jag med en kompis om vad som skulle hända inom gruppen. Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle märka nån skillnad. Gakkon var en "människohund", hon brydde sig mest om oss och brydde sig inte så värst mycket om de andra hundarna. Några dagar efter att hon lämnade oss kom dock en överraskning. Jag och Lars var ute i vår lilla (med betoning på lilla) rastgård och jag lekte med hundarna. Då kom Silva farande som en missil och började leka som besatt! Jag har försökt brottas med henne förut, som Gakkon och jag brukade göra (Gakkon lät som ett LEJON och gick helt in i leken, så illa lät hon aldrig förut när hon lekte med mig). Silva kastade sig fram och tillbaka, fintade, morrade och lekhögg efter min arm. Vi lekte så en stund och hade nog lika rolgit bägge två. Hon var riktigt i gasen och jag kunde bara skratta med henne.

Detta var förstås roligt men förvånande. Jag har verkligen försökt få Silva att leka med mig (alltså utan leksak eller sånt) tidigare men bara fått halvhjärtade försök. Nu gav hon ALLT! Har testat några gånger till och hon går verkligen igång på alla cylindrar! Kul! Även Rossi ville leka lite mer så... I övrigt är allting som vanligt, men lekmässigt verkar det alltså ha hänt nånting. Oväntat och fascinerande. Nån som varit med om nåt liknande?

Tankarna har börjat snurra lite om vad vi ska göra med den tomma platsen efter Gakkon. Nu finns ju chansen att få in en duktig dragare till, och även om Giela är vår nya pensionär, så går hon ju att lämna ensam i hundgård ute (Gakkon kunde ju inte vara ute i hundgården på vintern) så man slipper räkna timmarna man är borta...och kan alltså köra lite längre och lite mer. Det känns som att det blir en draghund till, men jag vet inte ännu om det blir en "Långnos" (dvs. en släkting till Gakkon), en Alaskan husky av den typ jag redan har, eller kanske en renrasig Siberian husky. Har faktiskt börjat bli lite sugen på att köra renrasigt eftersom det egentligen passar mitt sätt att köra rätt bra. Det ger sig nog med tiden och vi känner ingen brådska.