Att köra i mörker har sin charm, och innan vi tog oss ut idag å hade mörkret hunnit falla. Giela och Kaela fick stanna hemma för Kaelas rygg kändes lite stel igår.

Första biten av spåret hade faktiskt en skoter kört så där fick vi lite hjälp, men släden gled ändå tungt efter att medarna badat i vattnet som flyter ovanpå isen på Vittjärvsån. Först tyckte jag att hundarna såg lite trötta ut, men det berodde nog mer på de frusna medarna och den kärva snön.

Sen vände den sista skotern och vi hade bara spåren från igår att följa. När vi passerade platsen där vi vänt då så var det enbart snö utan hjälp, och hundarna fick kämpa på bra. Snön nådde en bit upp på hundarnas magar, och på vissa ställen nästan upp på ryggarna.

För att underlätta för dem så brukar jag ibland klättra fram och sätta mig på lastplanet istället. Det går inte lika bra att hjälpa till med benen, men man får ett bättre flyt eftersom vikten fördelas bättre och släden flyter bättre ovanpå snön. Lite bakvänt, men det brukar ge ett bättre flyt för hela spannet.

Ännu en svettig dag i spåren

När vi kommit längst upp på berget kändes hundarna rätt trötta, men jag tog en fotopaus på ett par minuter och sen var de ivriga att fortsätta igen. Mintu visade ännu en gång att han är smartare än mig i många lägen. Jag tjatade "höger, höööger, HÖÖÖÖGER" medan han fortsatte rakt fram med bomull i öronen. Det visade sig att jag bett honom svänga rakt ut i snårskogen när han visste att leden gick 10 meter längre fram. Jag såg helt fel helt enkelt. Även om en lydig ledarhund är mycket värd, så tycker i alla fall jag att bra instinkter och förmågan att ta egna beslut när det krävs är ännu bättre. Mintu börjar vara rätt duktig på de bitarna, han är oftast väldigt lydig men tänker ändå mycket själv och tar oftast väldigt bra beslut.

Det rosa ljuset kommer från Boden, som ligger närmare en mil bort. Resten av spåret slingrar sig genom skogen i en svag nerförsbacke och det gjorde pulsandet mycket enklare för hundarna. Så länge jag höll balansen på släden så att den gled lätt så hade de ju främst sig själva att tänka på och behövde inte dra hela min och slädens vikt på samma sätt. Bakom oss hördes dova dunsar från snö som rasade från de höga tallarna med jämna mellanrum. Sen kom vi ut på kalhygget där Mintu senast ledde oss runt några fallna träd. Nalle styrde ut på det spåret (men nu från andra hållet då vi körde bakvägen) och de ledde oss över hygget, men valde att svänga iväg ytterligare en lov längst ner mot skogen.

Eftersom det är kul att se hur hundarna tänker så lät jag dem hållas. Vårt gamla spår var igensnöat och jag var inte helt säker på om det var det jag såg eller inte heller. Kanske var vi trots allt på samma spår? Hundarna slingrande sig fram och försvann nästan i snön ibland men verkade ha ett klart mål.

När vi kom ner till skogsbrynet insåg jag att vi inte alls var där leden går in. Istället möttes vi av snårig granskog, men Nalle och Mintu verkade ha en plan så jag lät dem fortsätta. De kryssade mellan träden och fast det var så tätt att slädens bredd knappt rymdes ibland så var det bara en enda gång Mintu och Nalle gick på varsin sida ett träd och jag fick gå fram och trassla ut dem. Annars ledde de gänget framåt i nån slags slalom mellan träden medan jag försökte se vad som hände.

Efter en liten stund inne i riset kom vi ut på leden igen, men jag tror inte riktigt att vi tog den närmaste vägen. Det var i alla fall kul att se Nalle i led för han såg mycket säkrare och lugnare ut än tidigare när jag kört honom där. Trots lite svårigheter så höll han huvudet kallt och löste problemen istället för att stressa upp sig som han gjort ibland tidigare. Han behövde nog helt enkelt lite mer tid att känna sig helt trygg i gänget.

Efter gårdagens katastroftur kändes det skönt när allt fungerade mer normalt igen. Förutom en brant men kort backe där jag lyckades backa ner släden och flippa runt den (men väldigt sakta) eftersom Nalle inte vågade gå ner utan stöd, så mötte vi även en häst med en tolkade person bakom ute i mörkret. Hundarna passerade fint men sen fick de hjärnsläpp när spåret vände åt fel håll och ville titta på hästen istället för att gå rakt ut i djupsnön, men då var hästen redan på väg ifrån oss. Det märktes att de var riktigt trötta både fysiskt och mentalt. Själv var jag slutkörd i benen och utsvulten. Benen snubblade och vinglade när hundarna och jag pushade genom den sista djupsnön och kom upp på den uppkörda leden igen, bara några hundar meter hemifrån. Victory! Just då ringde sambon och undrade var jag höll på men egentligen, eftersom jag flåsade så jag knappt kunde prata...*s*

Vi körde i alla fall upp hela rundan så även om det fortsätter snöa så har vi minst en sväng vi kan köra även om skotrarna håller sig i sina garage. Tyvärr är snön fortfarande väldigt fluffig och även om man kör ett spår så bär det väldigt dåligt för hundtassarna sen, men det blir ju betydligt enklare än att gå rakt ut i djupsnön i alla fall. Tisdag kväll är nästa tur inplanerad och på torsdag kanske vi ska ut på "jobb" och köra ett födelsedagsbarn (fast det är gratis!) om allt går som planerat. Nu...snöskottning.... =D

Slädturen igår var ett litet helvete på vissa sätt. En slags motreaktion mot den totala körglädjen i torsdags. Snön fortsätter att falla och vi hade kanske 30 nysnö på spåren, men fortfarande inget spår direkt från gården, så vi fick köra genom kvarteret på väg ut mot lederna. Eftersom jag förstod att det skulle gå riktigt sakta så fick även Kaela och Giela följa med men med Back on Track-täcken och gå längst bak i de mest vältrampade spåren.

Misstag ett kom bara några sekunder efter start. Två pojkar sprang på gatan och ställde sig på varsin sida när vi kom körande. Jag gav hundarna kommando att springa på mellan dem och det gick bara bra, förutom att Rossi den lilla knasbollen fick för sig att skälla på den ena killen. Hon gjorde inget mer än att skälla (uppjagad och laddad), och som jag ser det beteendet i just den situationen så skulle hon aldrig ha gjort mer än att bara skälla, eftersom hon ändå var "på jobbet" och fysiskt tillbaka hållen av linor mm. Nåja, killen tog ett steg bakåt och ramlade i snön i diket. Vi stannade till och killen verkade helt OK, lite förvånad mest. Tyvärr är det svårt att stanna någon längre stund (på ett säkert sätt) på en plogad väg med så pigga hundar så jag var tvungen att fortsätta. Mmm...dålig magkänsla redan där! Jag borde inte ha kört helt enkelt utan bett dem akta sig mer. Jag förstår helt om han blev lite skraj av utskällningen även om det inte var illa menad.

Vi pulsade ut i snön och hundarna gjorde ett jättebra jobb. Det gick inte snabbt men det gick framåt. Spåren från igår bar inte speciellt bra och hundarna fick kämpa. Pudret som fallit hittills i år är mer eller mindre "bottenlöst". En kortare sträcka ha en skoter dragit upp spår men sen fick vi ge oss ut¨på soloäventyr. Spåren från slädturen i torsdags var synliga men jag tror inte att hundarna fick mycket fysisk hjälp av dem.

När vi kom upp i skogen och spåren blev ännu tyngre så släppte jag Kaela och Giela för att de skulle få röra sig friare. Kaela sprang direkt fram till ledarhundarna och när jag kallade in henne för att be henne gå bakom släden så fick jag ropa mååånga gånger! Det tog emot väldigt mycket att inte få vara med där framme längre. Efter en stund förstod hon regeln att hålla sig bakom släden, men det var absolut inte helt frivilligt.

På vägen hem igen började det mörkna och alla var trötta och nöjda. Giela och Kaela sattes in i spannet igen. Eftersom spåren var så tunga och vi hade lite tidspress, samt att Giela och Kaela inte skulle behöva jobba alltför hårt, så vände vi efter en stund och tog samma spår hemåt. Jag bestämde mig för att köra hem med spannet innan jag gick för att se om killen som ramlat i snön var hemma och kontrollera en gång till att allt var OK.

Efter den här leden passerar man en rätt hög skoterbro, som tyvärr, liksom många andra skoterbroar, är full av hål tidigt på säsongen. Tyvärr är vi ganska beroende av denna bro, men vi ser till att alltid köra väldigt sakta över eftersom det kan leda till allvarliga skador om en hund trampar ner och spannet fortsätter. Så gjorde vi även denna gång, men något som inte brukar hända hände just då. Giela trampade igenom med bakbenen och fastnade. Mina nacklinor är fjädrande så hennes nacklina sträcktes ut men det bästa hade förstås varit om den gått av. Sommarlinornas fasta nacklinor hade jag inte bytt ut mot vinterns modell som lätt kan gå av, misstag nr 2 kan vi säga. Nåja, nacklinan lossade jag och det var inget bekymmer. Ännu en gång visade sig nyttan av att ha ett bra "stanna" kommando till spannet.

Jag sprang fram till Giela och försökte lyfta henne men insåg att hon kilat fast ett av bakbenen. Giela är ganska "mesig" om hon fastnar nånstans eller har ont, så hon skrek och gnällde konstant. Hundarna längre fram blev intresserade och kom bak mot oss, men Rossi den lilla knäppskallen ville inte bara titta utan började nafsa smått mot Giela. När jag sa åt henne att flytta sig så kom hon genast tillbaka och trots en rejäl dask på nosen (i ett sånt läge måste ju säkerhet gå före metod) så kom hon tillbaka och hade en lite manisk blick och gjorde liksom små utfall. Jag hade nästan kunnat strypa henne!

Gielas ben kom loss i alla fall, och precis som jag väntat mig så fanns där inga skador, utan hennes skrik kom bara av att hon satt fast. Rossi däremot kunde inte släppa sina tankar och när vi fortsatte vände hon sig flera gånger bakåt för att stirra på Giela. Innan jag fortsätter här vill jag förtydliga att det inte finns något samband mellan Rossis knasiga beteenden denna dag. Den typ av beteende hon visade mot Giela är inget som hon skulle göra mot människor utan något helt annat. Båda är delar av en knasig personlighet, men det är två helt olika beteenden. I en grupp kan det bli så att en svag eller skadad individ blir påhoppad eller dödad, och när Giela satt fast och skrek, så tror jag att Rossis hjärna helt enkelt flippade om till det läget mer eller mindre.

Vad betyder det här då? Nja själv blev jag inte speciellt glad av det jag såg, eftersom det är en reaktion jag verkligen inte vill ha i gruppen, speciellt inte med så låg tröskel (att den kunde komma så lätt). I praktiken kan det ju betyda att problem uppstår om någon hund i samma hundgård blir sjuk eller skadar sig, och visar liknande beteende som det Giela gjorde igår. Rossi har alltid haft lite underliga beteenden i gruppen som medfört restriktioner. T.ex får hon inte bo med vem som helst, hon får inte ha några lösa skålar eftersom hon gärna bär in dem i kojorna och småvaktar dem. Normalt sett är det dock inga problem efter gårdagens alla tokigheter så var hon rätt billig när vi kom hem. Det är verkligen enorm skillnad mellan att leva med hundar som har "allt på plats" och såna som har mer eller mindre stora mentala brister.

Nåja, ny dag, och nya tag. Idag blir Kaela och Giela hemma så att vi kan köra upp spåren utan hämningar, och förhoppningsvis utan knasigheter också.